Min sambo är alkoholberoende. Inte lite, utan nu har det gått ganska långt. Det är kanske högst 3 nyktra dagar i veckan, fast han gömmer och ljuger och drar sig undan så egentligen är jag inte säker. En nykter helg har nog inte funnits på typ 5 år. Vi har varit tillsammans i snart 14 år och jag e "bara" 30, så det är typ halva mitt liv.
I lördags var han superfull redan vid 12.30 gick på och skällde och gapade på mig om allt möjligt som vanligt. Han började banka och slå sönder möbler. Sedan la han sig och däckade efter att han antagligen inte hade någon energi kvar. Jag packade och åkte iväg till mina föräldrar. Tänkte att nu orkar jag inte mer jag måste bort.
Funderade på att ringa hans föräldrar om hjälp men var så nerbruten och ledsen så klarade inte av att ringa. Mina föräldrar ringde i stället för det finns inte längre några andra kvar i hans liv som skulle ställa upp för honom. Jag trodde de skulle ta det på alvar denna gång och eftersom det finns fler alkoholmissbrukare i släkten men inte i den närmaste familjen. De lovade att komma och prata med honom. Ringde efter 4 timmar när de inte dykt upp. Då hade de främmande hemma på grillning, satt och hade trevligt. De tog inte mig på alvar så jag skickade en video på min sambo och mig när jag låst in mig på toaletten och han håller på och slår sönder saker och skriker på mig. Iaf de ville inte komma. En av deras bekanta som var hemma hos dem ringer mig för att tala om att de förstått att han har problem men att det är jag som måste fixa hjälp till honom. Jag förklarar att jag inte orkar längre och att han inte lyssnar på mig därför jag hörde av mig till hans familj för att det finns inte så många andra som bryr sig om honom i hans liv. Denna person menade iaf att eftersom föräldrarna bor långt bort typ 2,5 timmar i bil så kommer de inte idag och han kommer inte åka med dem ändå så det är ingen idé att jag försöker med det.
2 timmar senare när jag ringt min sambo för att typ höra att han lever. Kanske låter dumt men han har även en djup depression som pågått ett tag. Så kommer hans familj hem till mina föräldrar. De åker till vår lägenhet, jag åker för mig själv bort låser upp och de går in. Jag ville inte gå med. En kvart senare kommer de ut med honom helt plakat sätter honom i bilen lovar att ta hand om honom och höra av sig till en beroendeenhet för hjälp.
Idag ringer hans mamma och säger att de kommer på torsdag och att jag inte kan hindra honom från att bo här. Sant, han står på kontraktet men det är jag som betalat hyran för augusti. Han hade inte råd att betala hälften pga alkoholinköp. De har inte hjälpt honom sökt någon hjälp eller rådfrågning ens när jag frågade. De anklahar mig för att vara oresonlig och påtalar om hans rättigheter. Och att vi får lösa våra bekymmer. De har alltså inte förstått alvaret alls. De menar att eftersom mina föräldrar bor i närheten så kan ju jag gå dit om det blir lite jobbigt. Är så sjukt besviken så det finns inte.
Detta kommer inte att fungera och jag förstår att vi måste gå skilda vägar men det e så sjukt jobbigt just nu.
Alla är bara arga på mig och ingen tänker på min sambos välmående. Känns som alla i hela världen gett upp hoppet om honom. Vad händer om jag oxå gör det då har han ingen och kommer antagligen supa ihjäl sig. Vill inte ha det på mitt samvete heller.
Förväntar mig inga svar på mitt superlånga inlägg om nu ngn ens orkar läsa det, men det kändes bra att få skriva ur sig.