Hej,
Jag behöver hjälp av er som har mer erfarenhet. Ursäkta för lång text, hoppas någon orkar läsa.
Är jag för hård om jag gör slut eller är jag medberoende är frågan..
Jag och min pojkvän sedan 12 månader har flyttat ihop för tre månader sedan. Under hela vårt förhållande har det hänt att han blir konstig när han druckit. Svartsjuk; på min barndomsvän, servitörer, mina ex, random folk han sett att jag är vän med på Facebook, arg; tar upp konstiga saker och vill bråka om det, ledsen; får panik över något jag gjort tex. pratade för mycket med hans kompis. När det skett har jag direkt utan att gå med på att dividera gått hem till min gamla lägenhet som jag haft kvar, han har haft panik och sprungit efter mig barfota och i kalsonger, slagit sönder en superdyr tavla, ringt 40 tusen gånger, dagen efter inser han såklart allvaret och har extrem ångest över hur han kan göra så mot mig. Köper blommor, saker, ber på sina knän med tårar att jag skall förlåta.
Han är annars den bästa människan jag träffat, jag älskar honom så djupt och han behandlar mig som en prinsessa varje dag. Han hade kunnat flytta berg för min skull och han finns ALLTID där. Varje gång det här hemska hänt när han blivit full har jag ändå velat göra slut i stunden, och han har lovat att han aldrig mer skall dricka, han gick på antabus efter en av gångerna i början (bara i en månad), han har börjat gå till en psykolog för två veckor sedan och avstår mer från alkohol, nu går vi dock aldrig ut längre, han umgås inte med sina vänner som festar längre. Ett litet tag efter han har varit full och knäpp glömmer han dock bort allt detta, han vill bara att vi skall gå vidare i vårt förhållande och förlåta. Efter min 25års dag (två månader sedan) när hela min släkt var här blev han knäpp och jag sprang hem till där min mamma och pappa bodde och sov där, dagen efter skrev vi alla ett kontrakt med min pojkvän där han lovade att aldrig mer dricka mer än två öl (han är övertygad om att han KAN dricka men bara inte för mycket), och där vi skrev att han får flytta ut från vår nya lägenhet om det händer igen. Nu är fler inblandade och vi kan inte bara glömma och förlåta, det kommer frågor från oroliga närstående.
Sedan dess har det vart lugnt, tills nu. Vi jobbade på en fest en av hans föräldrar höll i, jag gick hem tidigare och fick efteråt reda på att han tagit ADHD-anfetamin för att bli hög. Jag hade en konstig magkänsla och gick in på hans mobil och fick reda på detta. Just då hade jag en jobbig period och orkade inte bli arg. Några veckor senare, konstig magkänsla igen, in på hans mobil, då fick jag reda på att han under en jobbweekend utomlands köpt kokain med sin kollega och även druckit rejält. OCH ljugit om det till mitt ansikte i en månad (tack vare den konstiga magkänslan har jag frågat mycket, men jag trodde han vart otrogen). Med samma kollega hade han även dagen innan druckit två öl, kommit hem och ljugit om det tills jag sa att jag visste att han ljög.
Nu har jag kastat ut honom, han bor hos en förälder.
Han kämpar ju verkligen, jag känner att han är mitt livs kärlek och att jag vill gifta mig och skaffa barn med honom! Är jag för hård om jag gör slut på grund av detta? Mitt hjärta brister.
Båda mina föräldrar säger GÖR SLUT, rädda dig själv innan han förstör dig! Min pojkvän säger att jag inte skall lyssna på mina föräldrar (de älskar mig inte lika mycket som honom, jag kommer bli ensam och olycklig om jag lyssnar på dem, det var bara en vit lögn inte en riktig, han jobbar ju faktiskt för att bli bättre, i ett förhållande kämpar man tillsammans, han gör ju allt för mig varför gör inte jag allt för honom). Han har blivit extremt manipulativ och jag tror att han, precis som jag, känner att jag är det enda som håller honom flytande. Båda hans föräldrar dricker rätt mkt och skilde sig på grund av pappans EXAKT likadana problem. Men han är ung, bara 24.. Skall jag stanna och kämpa med honom som ett riktigt par och hoppas på att det löser sig? Eller drar jag ner mig själv i onödig skit om jag inte gör slut och går vidare. Ingen är ju perfekt? Jag festade ju och testade också droger när jag var yngre.. Eller kommer jag sitta med en depression och två stackars barn om 10 år då han fortfarande inte ändrat sig?
Förstår att ingen har svar på vad som händer i framtiden men snälla ge mig era erfarenheter och råd..