Vi har varit tillsammans i snart 13 år. Under hela denna tid har alkoholen varit en återkommande orsak till gräl och osämja. Men inte förrän för ca 7 år sedan började jag misstänka att det kunde handla om ett missbruk. Så här har vi det:

Min man dricker gärna en (läs 3) öl för att kunna slappna av och må bra. Detta gör han 2-3 dagar i veckan. Visst! Det finns många som tar en öl när de kommer hem från jobbet (eller?!). Men på senare tid har min man börjat dricka dom i hemlighet och ofta när jag frågar om han druckit ljuger han och säger nej. Han blir inte full men jag märker att han druckit för att han blir gladare och lite sprallig jämfört med annars.

Då och då, vid parmiddagar och andra tillställningar (ca 1 gång/varannan månad) dricker han sig lite för full. Detta brukar resultera i att han kommer med taskiga kommentarer och letar efter saker att börja bråka om.

Vid enstaka tillfällen (genomsnitt 1 ggr/år) dricker han alldeles för mycket. Då blir han riktigt taskig (bara verbalt!) och berättar gärna om alla fel jag gör. Själv är han gudabarnet själv som aldrig gör fel. Vid dessa tillfällen får han minnesluckor och skäms som en gris dagen efter.

Min första fråga; överdriver jag? Är det inget missbruk med tanke på hur sällan han blir full? Jag tänker att det kanske är ett missbruk med tanke på att han dricker i smyg?
Enligt tester jag gjort borde han kanske skära ned på intaget men något missbruk är det inte...

Min andra fråga; Hur ska jag göra om jag för alltid vill få en förändring?

Vi har så otaligt många gånger pratat om problemet att han vid tillfällen dricker för mycket. Gång på gång lovar han att bättra sig.
Vi har försökt med att han ska dricka varannan vatten, bara dricka öl eller vin aldrig blanda (det blir värre om han blandar), fylla i systembolagets app för att ha koll på promillehalten, att jag ska säga till när det räcker, osv.
Dessa metoder har fungerat korta perioder men det slutar alltid med att han ”glömmer bort” eller att det fanns ett undantag. Jag har vid två tillfällen bett hans mamma att prata med honom vilket hon gjort men jag vet inte hur mycket det biter.

Nu känner jag att det räcker. Droppen blev lite när vår 4-månaders dotter blev en förhandlingsvara för honom när jag ville åka och sova hos min mamma för att han var full. Han tog henne och vägrade ge henne till mig eftersom jag då skulle lämna honom. Vid detta tillfälle hotade han också med att ta sitt liv om vi lämnade honom. Dagen efter var han extremt ångerfull.

Folk i vår omgivning säger ibland till mig att de ser att han dricker för mycket. Min pappa har erbjudit sig att prata med honom men jag har avböjt. Han skäms så enormt över att han inte har kontroll på sitt intag och bannar mig för att jag pratar med andra om det.

Idag pratade jag med min mamma som tyckte det var självklart hur jag skulle göra; ”fråga vad han tycker är viktigast, du eller alkoholen. Om svaret är alkoholen är det ju dags att lämna honom.”
Men jag är livrädd för svaret! Jag är verkligen inte redo att lämna honom...

Det blev ett jättelångt inlägg men jag vet inte vad jag kan utesluta för att ni ändå ska förstå min situation. Stort tack om du orkat läsa ända hit! Enormt stort tack om du kan komma med tips och råd.

Tösabiten

Tyvärr har jag inga råd utan vill bara säga att jag har det som du. Jag har konfronterat honom flera gånger, senast igår. Då undrade han vad det gör om han dricker 3 33 cl starköl en torsdag eller som igår 9 st 33 cl starköl på en fredag. Som han säger jag slår inte dig och inte barnen och jag är inte elak. Nej men vem vill vara med en som alltid är påverkad? Han väljer lätt ölen framför mig om jag skulle ställa ett ultimatum så därför har jag inte gjort det ännu för jag är inte redo att fullfölja det. Han dricker i smyg och gömmer sina öl väl sedan han förstått att jag kontrollerade hans drickande. Han sticker till systemet på sina middagsraster så jag inte ska veta, men jag vet ändå. Han dricker tors, fre, lör och alla andra ledigheter och semestrar. Skittråkigt för mig. Han ser inte att det är ett problem men jag mår inte väl i det vilket han inte heller förstår. Så får du några bra tips så hoppas jag kan låna dem. Jag hoppas du är stark nog att ställa ultimatum, jag är inte det just nu. Har levt med detta i två-tre år nu. Ingen vet, så det är bra att du pratar med andra om det. Bli inte fast i det som jag är. Var strk, gör det som är bäst för dig. Är det att lämna så gör det. Lycka till! Kram

Tösabiten

Tyvärr har jag inga råd utan vill bara säga att jag har det som du. Jag har konfronterat honom flera gånger, senast igår. Då undrade han vad det gör om han dricker 3 33 cl starköl en torsdag eller som igår 9 st 33 cl starköl på en fredag. Som han säger jag slår inte dig och inte barnen och jag är inte elak. Nej men vem vill vara med en som alltid är påverkad? Han väljer lätt ölen framför mig om jag skulle ställa ett ultimatum så därför har jag inte gjort det ännu för jag är inte redo att fullfölja det. Han dricker i smyg och gömmer sina öl väl sedan han förstått att jag kontrollerade hans drickande. Han sticker till systemet på sina middagsraster så jag inte ska veta, men jag vet ändå. Han dricker tors, fre, lör och alla andra ledigheter och semestrar. Skittråkigt för mig. Han ser inte att det är ett problem men jag mår inte väl i det vilket han inte heller förstår. Så får du några bra tips så hoppas jag kan låna dem. Jag hoppas du är stark nog att ställa ultimatum, jag är inte det just nu. Har levt med detta i två-tre år nu. Ingen vet, så det är bra att du pratar med andra om det. Bli inte fast i det som jag är. Var strk, gör det som är bäst för dig. Är det att lämna så gör det. Lycka till! Kram

ToveT

Tror att det är jätteviktigt att du pratar med dina nära om hur du har det och det gör du ju. Jag har tyvärr inte gjort det förrän nu. Skaffa nån att prata med utanför familjen och gå inte på hans vilja att du inte ska prata med din familj. Ju mer du isolerar dig med honom desto sämre kommer du må. Det är det jag gjort. Nu är min son 16 och han var 2 när vi träffades. Beslutet att lämna är fasansfullt men jag håller på att umgås med tanken att säga välj. Oss eller alkoholen. Då blir det inte jag som lämnar och jag kanske vinner tillbaka lite självrespekt men att göra det känns livsfarligt. Hade önskat jag ställt krav tidigare. Innan samtalet kom från min son när han med ledsna ögon frågade igår hur jag orkar att aldrig veta hur han kommer vara...när det vänder.

lizzbet

Fråga ett: Du har svaret i din egen text... Han smygdricker och du vet troligtvis inte omfattningen av hans intag. Bekanta ser och påtalar hans drickande.

Fråga två: Du kan inte få till någon förändring från hans sida, du kan däremot ändra din situation. Ta din mammas råd och läs här så mycket du orkar.

Förstår att tanken på att lämna är skrämmande och hemsk, men ju förr desto bättre. Tycker du ska ta dottern och flytta, om han tar itu med sin sjukdom så finns det ju inget som säger att ni inte kan flytta ihop igen, om känslorna finns kvar? Troligaste scenariot om du stannar: Hans sjukdom eskalerar, de verbala påhoppen kommer allt oftare, kanske även fysiskt våld... Du bevittnar en människa i fysiskt och psykiskt förfall, tvingas städa kiss, bajs och spyor efter en vuxen människa, all din energi kan komma att gå åt till att vårda, mörka, städa, ha ångest och ständig trötthet... Ekonomin raseras. Är det något du vill uppleva?

Ursäkta hårda ord, men så ser verkligheten ut för många i denna sjukdom.

Lycka till och styrkekram!

Humlan_87

Tack så mycket för er respons. Det värmer att ni tar er tid att svara.
Tråkigt att höra om din situation Tösabiten. Hoppas att det kan lösa sig för dig på ett sätt som är bra för dig!

Det här med att prata med någon utomstående är något vi sagt att vi ska göra flera gånger. Det fastnar vid att vi är rädda att socialen kopplas in med tanke på vår dotter. Det känner vi inte behövs och det vill vi inte. Är vår oro onödig?

Jag vill inte lämna min man. Jag vill att vi ska hitta tillbaka igen och jag tror fortfarande att det går!

Idag pratade jag med honom. Han tar nu en vit månad. Den ska vara en nollställning, både gällande alkoholen och övriga ovanor som dålig mat och lite motion.
Efter den månaden blir det inget mer slentriandrickande.
När alkohol serveras vill han att jag ger mitt godkännande för varje påfyllning. Ett helt alkoholfritt liv är inget han väljer frivilligt...

Jag känner inte jättestort hopp inför detta men det är inte SÅ illa än heller. Jag vill kämpa lite till!

Kan ni förstå?

MCR

Jag hoppas ni kan hitta vägar som fungerar för er! Verkligen.

Visst ska du kämpa. Det är det många som gör och har gjort. Jag kämpade i över ett decennium. I perioder var det bra. Och jag kan inte sia om hur det kommer gå för er. Men kompromissa inte med dina egna värderingar, prioriteringar och ditt eget mående.

Jag vill att du funderar lite. Är det den rollen du vill ha i ert förhållande? Någon som kontrollerar och godkänner? Som flyttar gränser och förnekar.

Att prata och ta stöd utifrån kan vara det som gör att saker kan förändras. Och det ses som friskt. Inte sjukt som att undhålla problemen gör. Det hjälper inte er dotter. Ta emot hjälp och ni kan bli hjälpta. Socialen är till för att hjälpa.

Jag hoppas ni hittar vägar där ni båda mår bra. Ditt mående ska inte vara beroende av hans. Den viktigaste i ditt liv är du.

Hej, vad jobbigt du verkar ha det. Här kommer en tanke från mig som egentligen är på andra sidan.

1. Inte en chans att din man dricker så lite som du skriver, om han nu inte är otroligt överkänslig mot alkohol eller väldigt liten.

2. Om du bett honom att sluta och han vill kompromissa har han problem. Om min fru sagt åt mig att aldrig mer dricka för 10 år sedan hade jag nog tänkt vilken kärring och sen slutat, iallafall i hennes sällskap. Hade varit busenkelt eftersom jag inte hade problem med alkohol, synd att hon inte gjorde det. Skulle hon be mig sluta nu skulle jag bli överlycklig och be henne hjälpa mig hela vägen. Nu försöker jag dock sluta iallafall, på egen hand. Tror inte hon förstått hur mycket jag druckit, jag hade enkelt vunnit guld i att dricka utan att hon kunnat se hur mycket.

Lycka till med din man, jag tror han behöver se problemet själv tyvärr.

Humlan_87

Tack för dina ord MCR.
Jag hoppas också verkligen att vi hittar de rätta vägarna! Hittills har vi varit runt och stampat på många omvägar. Genvägar finns väl inte som fungerar... Men rätt väg vore skönt!

Jag känner mig inte så bekväm i rollen som kontrollerande. Men jag tror det är enklare att visa honom att det inte fungerar än att förklara att jag inte vill...

Jag litar tyvärr inte på att socialen kan göra det de är till för. I dagens samhälle har de för lite och högst troligt fel resurser. Har hört för många skräckhistorier runt dom.

Humlan_87

Jo han dricker helt säkert mer än han säger.
Hans morfar var alkoholist (har lyckats ta sig ur) så sjukdomen finns i generna. Han själv säger att han kanske är nära ett missbruk men att han ändå inte riktigt är där än...

DetGårBättre

Du ska inte in och ge godkännande. Du ska inte vara en del i drickandet. Det får han lösa själv.

Bedrövadsambo

Vi vill veta hur det går för er! Jag trodde själv jag satt på en solskenshistoria, men tji fick jag. Min ex-sambo visade mig burken med antabus, och bara det kändes obehagligt. Sen slutade han ta tabletterna efter några veckor ”för det behövdes inte”, men det hade jag ingen aning om förrän flera månader senare. Men visst behövdes de.

Humlan_87

Jag ska försöka komma ihåg att berätta för er hur det går. Det är ju ganska skönt att skriva av sig och att få respons på sina tankar.
Det enda svåra är att få tillfälle att skriva - när maken inte är nära och när dottern inte kräver uppmärksamhet. :)

Jag tror att den vita månaden kommer passera smärtfritt. Han har gjort det förut. Det farliga är, som så många andra skriver om, sällskapsdrickandet. Det blir lätt att det går bra i början men någonstans börjar man tycka att ett övertramp gör ju inget... och när det övertrampet passerade smärtfritt blir nästa övertramp lite värre osv.

Humlan_87

Det går fortsatt bra. Ingen alkohol ännu!

Däremot blev jag lite irriterad i fredags. Jag sa att jag inte hade någon fredagsfeeling på kvällen varpå maken svarade att han inte heller hade det. Jag frågade om han visste varför den uteblivit och det berodde tydligen på avsaknaden av en öl och chips.
Det var kanske dumt av mig att bli irriterad, han svarade ju bara ärligt och han menade ju inte att han ville gå och ta en öl... Eller åtminstone inte att han skulle göra det...
Det känns bara lite tragiskt att fredagskänslan uteblir bara för att ölen är borta.

Humlan_87

På fredag är sista dagen på hans vita månad. Det har gått bra, ingen alkohol har intagits så vitt jag vet.

På lördag får vi besök, vi ska julbaka tillsammans med våra syskon med barn. Jag tror han kommer vilja dricka lite öl då. Det brukar ju gå bra vid sådana tillfällen så jag tror inte det blir några problem. Det är slentriandrickandet jag hoppas att han ska lyckas hålla sig borta från. Och självklart fylleslagen! Men de sker ju i regel bara en gång om året så vi får väl se om ett år...

Humlan_87

Nu har det gått tre veckor sedan den vita månaden tog slut. Precis som jag anade i förra kommentaren så ville han gärna dricka öl första helgen. Det gick ok men han hade tydligen missuppfattat vår överenskommelse, den om att han skulle få mitt godkännande inför varje påfyllning. Nu minns jag inte längre hur han hade tolkat den men mig frågade han inget den kvällen.

Helgen efter blev det öl både fre och lör. Och helgen som var alla tre dagarna. :(
Jag känner att han redan är på väg tillbaka och nu kommer julen. Vi kommer att fira tre dagar i rad och jag vet att det kommer serveras alkohol alla tre dagarna.
Julafton sa jag att jag inte vill köra hem så nu blev det som så att vi sover över... För han vill inte heller köra hem oss.

Jag måste prata med honom senast imorgon! Måste orka!
Alltid när vi pratar innan går det bra. Men ska man verkligen behöva prata inför varje gång det serveras alkohol??

Idag är dagen du skulle prata med honom. Har du fått läge till att göra det? Hur gick det i sådana fall?

Det är som så många vittnar om här på forumet känslomässigt svårt att leva nära och att oroa sig för en person med alkoholproblem. Så hur mår du i allt det här?

Det jag läser mig till är att du tagit stort ansvar och försökt hjälpa din man att dricka mindre, såsom att han ska få ditt godkännande för att fylla på glaset osv. Jag undrar, hur ser han själv på sin alkoholkonsumtion? Tycker han själv att det finns vinster med att dricka mindre/vara nykter och förluster med att dricka? I sådana fall, har han själv idéer om vad som kan vara till hjälp för honom att dricka mindre/vara nykter dessa juldagar (och kanske andra dagar)?

Högtider brukar ofta vara extra svåra för anhöriga. Det finns så många förväntningar på att det ska vara på ett visst sätt (som i och för sig är olika i alla familjer). Och nu tänker jag på din och din dotters situation, OM din man skulle dricka på ett sådant sätt att det påverkar er negativt - hur kan du hantera det? Har du några alternativa strategier eller aktiviteter du kan göra i stället så du och dottern inte behöver stå ut med hans påverkan om ni känner att ni mår dåligt av det?

Med hopp om en lugn och fin jul!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Humlan_87

Jag har pratat med honom igår och det gick ganska bra. Vi har en ny strategi.
Max en öl i timmen och max ett glas vin till maten. Enligt honom kommer han absolut inte bli full då.
Jag tror han får svårt att ha koll på när timmarna går men har lovat att ge det ett försök.

Jag mår ju såklart inte skitbra av det här. Förklarade för honom igår att jag alltid är orolig så snart det finns alkohol i bilden. Är det den här gången det går fel igen?

Han förstår själv att han har svårt att veta när det räcker. Vill gärna att de här fylleslagen aldrig mer ska inträffa. Men han har väldigt svårt att föreställa sig ett liv utan alkohol.
Han gillar att bli salongsberusad, då känner han sig avslappnad. Och så är det en social grej för honom.

Hur jag ska hantera om det blir för mycket? Det bästa är att se till att han kommer i säng utan diskussioner innan. Sedan prata dagen efter. Det är bara att bita sig i läppen! Vad som händer dagen efter är lite jobbigare. Känns som att vi har försökt med allt!

Om du släpper taget?
Koncentrerar dig på din dag,ditt ansvar.
Låter honom sköta sitt.
Låta honom spy över julbordet,somna i soffan osv.

Det är en vuxen människa och han gör sitt val att dricka trots att han vet att det kan gå överstyr.

Du kan göra ditt val.
Att vara barnvakt åt en vuxen man,eller försöka fokusera på dig och din julafton.

Lätt som e plätt,men om du kan måla upp det scenariot att det faktiskt är möjligt.
Att han själv får ta konseekvenserna av sitt drickande.
Hur känns den möjligheten i dig?

Humlan_87

Ullabella - tack för ditt inlägg! Jag läste det innan jul men hann inte svara.
Det gjorde att jag tänkte lite mer på att ha roligt istället för att gå och tänka på hur mycket han druckit.

Jag vet faktiskt inte hur mycket han drack på julafton men jag tyckte att det kanske var liiite för mycket. Han blev inte otrevlig eller så men det märktes ändå på honom att han druckit. Han blir väldigt pratglad och älskar att diskutera då.
Jag sa det till honom dagen efter och han tog det bra. Men vi pratade inte så länge om det så att vi hann komma fram till något om planer framöver.

Nästa anhalt är nyår. Får ta ett nytt samtal innan dess.