Tog mig ur ett förhållande med min (innan drogerna underbara sambo) som missbrukar droger. Jag omgavs av kriminalitet, psykisk misshandel, vakna nätter, oro, gråt och gräl.
Nu är jag ensam och bor på eget håll men oron fortsätter. Jag tänker konstant på honom. Innan jag somnar och direkt då jag vaknar. Jag känner sorg över vad som hände. Han är en så fin människa egentligen och vi hade det underbart åren innan han började missbruka. Konstigt nog tänker jag bara på dom bra åren ihop och på allt roligt vi har haft tillsammans. Jag sörjer den han blivit och tror att han en dag kommer att hitta tillbaka till sig själv. Jag går här och väntar och väntar. Ringer honom varje dag för att höra om det går bra. Han vill ju sluta. Jag oroar mig och blir alltid ledsen när vi pratat då han endera är påverkad eller ett nervvrak som gråter och berättar hur dåligt han mår och hur han vill sluta. Hur kan jag vara så besatt och känna sån empati och vara så lojal när det just nu bara är sorg och elände?
Jag tänker att han inte menat något av allt det här, bakom missbrukaren finns underbara älskvärda människor som vill må bra som alla andra och som behöver bli älskade och som kan älska. Det är den här personen jag väntar på ska komma fram bara han slutar missbruka och vara destruktiv mot sig själv. Men tänk om den dagen aldrig kommer, tänk om det tar 20 år....
Jag har så svårt att ta tag i mitt eget liv. När jag har det bra och är glad får jag dåligt samvete för att jag inte är med honom och håller om honom. Jag måste försöka ta tag i mig själv för att få energi tillbaka och kunna finnas där för honom....eller. Usch det är svårt. Jag är så ensam och rädd och känner sån sorg. Om man kan dö av sorg så är jag nära nu. Hur får jag mitt liv tillbaka och hur slutar jag känna den här SORGEN som är så fruktansvärt tung.