Hej.
Först: tack till alla som delat med er av era historier. Ni har fått mig att förstå att "mina" problem inte är så unika som jag trott och det är en väldig lättnad från axlarna att få känna att man inte är alldeles ensam trots allt.
Här är min historia. Jag ska försöka hålla mig så kort jag kan, men jag vill också vara ärlig och inte lämna något viktigt osagt.
När jag var 14 år skilde sig mina föräldrar. Jag såg det komma på sju mils håll. Alla i familjen satt i varsitt rum varje kväll. Mamma och pappa drack ofta till det att de somnade i varsin fåtölj. Mamma ville gå i parterapi. Pappa vägrade. I efterhand har jag förstått att mamma ville ta sig ur mörkret och göra något mer med livet, men att pappa inte orkade.
Mamma tog sig ut till slut och flyttade till lägenhet. Hon har det fantastiskt bra idag, är hälsosam och har inga problem med alkohol alls. Min storebror flyttade i samma veva. Jag stannade kvar med pappa, orolig för vad som skulle hända honom om även jag försvann. Mamma var otroligt orolig och ledsen över det. Hon grät ofta och ville att jag skulle bo med henne, men jag vågade inte.
Här någonstans började jag stänga av känslorna. Jag minns faktiskt inte så mycket från min ungdom. Det jag minns är att jag inte förstod att pappa var alkoholist på flera år. Jag uppfattade honom som väldigt ledsen och allt mer apatisk, mest. Han sålde aldrig dubbelsängen trots att det bara var ett hål där mammas madrass hade legat. Han slutade öppna brev. Han slutade städa. Tappade kontakten med vänner. Slutade till slut att ens ta in posten. Om en glödlampa gick sönder så fick man vänja sig vid att det var mörkt i den delen av huset.
Ingen ville se att pappa hade problem, både psykiskt och med alkoholen. Han hade tappat livsgnistan. Till sist var det jag som tog tag i det. Jag berättade i skolan att jag var orolig för min pappa, och en fantastisk lärare tog mig på största allvar och såg till att jag fick prata med någon som kunde hjälpa mig vidare (jag minns inte varifrån den personen kom).
Pappa fick prata med en man som faktiskt kom hem till oss och satt vid köksbordet. Pappa var alldeles för stolt (och säkert rädd) för att erkänna att han hade några problem, men om hans son uppfattade det som det så skulle han förstås ta tag i det - på egen hand. Jag var nöjd med det, men kort därefter eskalerade allt fruktansvärt snabbt och fortlöpte in i fullblodig alkoholism.
Jag minns att pappa började ramla. En natt ramlade han nedför trappen och slog upp huvudet i stengolvet. Jag sprang ut från mitt sovrum och såg en syn som jag aldrig lyckats bli av med. Det såg ut som en brottsplats. Jag var övertygad om att pappa var död. Jag höll för ett stort sår i ansiktet och huvudet med en kudde och ringde ambulans. De kom snabbt men frågade inte ens om jag ville följa med. Sen satt jag vaken och väntade.
Trots att pappa var blåslagen när han till sist kom hem så var det ingen som reagerade. Pappa skämtade bort det när någon tog upp det och kunde skratta och säga saker i stil med att "grabben" hade blivit förbannad på honom. Det var otroligt sårande, eftersom att det ju förmodligen hade slutat riktigt illa om inte jag var där och tog hand om honom, men det viktigaste var att inte bli ertappad med skammen i att ha alkoholproblem...
Hur som helst. Jag blev äldre och gick ur skolan. När jag fick mitt första jobb som 19-åring reste jag till Asien en vecka på uppdrag av arbetsgivaren. Jag var otroligt stolt. Det kändes som att en hel värld öppnade sig. När jag kom hem till pappa igen så hade han inte tagit in posten på en hel vecka. Det blev en ögonöppnare för mig. Samma kväll stack jag och flyttade hemifrån.
Nu KAN jag inte fortsätta förklara i detalj. Det är redan för långt. Jag snabbspolar.
* Jag ställde gång på gång ultimatum om att pappa måste sluta dricka om vi ska ha någon fortsatt kontakt. Jag fick alltid dåligt samvete och vek mig.
* Pappa blev tvungen att sälja huset. Vi (jag och mitt syskon) fick sköta så fruktansvärt mycket städning och ångestflytt. Vi hittade en miljard spritflaskor i källaren.
* Pappa sökte till slut hjälp och fick gå på samtalsterapi samt ta antabus. Han kräktes mycket och började halta. Jag vet inte varför.
* Pappa blev till slut nykter.
Men här blir det knivigt. Nu har det gått ytterligare några år och jag har ofta haft svårt att veta om pappa bibehåller sin nykterhet eller inte. Han har aldrig blivit sig själv helt igen, även om jag kan märka att det är mycket, mycket bättre nu jämfört med när det var som värst. En stor orsak till att jag tvivlar är att han ljög så mycket för mig i ungdomen. Jag hittade bevis efter bevis, då, för att han drack, men han förnekade ändå alltid in i det sista. Ibland kunde han till och med erkänna, men vara så full att han glömde bort att han erkänt och började neka igen(!). Nu är jag aldrig hemma hos honom så jag kan aldrig se några hårda bevis (sprit/öl) med egna ögon.
Han har haft några återfall. De har varit hårda, pågått i flera dagar och slutat med att jag fått ringa ambulans. Det har han inte tackat mig för. I hans värld var det nog inte nödvändigt med någon ambulans, för alkoholismen finns liksom inte. Han pratar inte om den med någon och vill knappt kännas vid att den funnits ens för mig som blivit så otroligt påverkad av den. Jag misstänker att det är ett sätt att hålla dörren till spriten på glänt, för honom.
Nu är jag vuxen och har egna barn. Pappa vill vara en del av mitt och barnens liv, men det är som att han inte har något kvar att ge av sig själv, och som att han har gått i barndom emotionellt. Han klarar inte av att ta ansvar för sig själv på nästan några plan. Han har stora skulder kvar sedan den värsta alkoholismen och jag har då och då fått låna ut pengar till honom för att han ska klara sig månaden ut.
Ibland kan jag se ett livstecken. Att han nästan är sig själv igen. Då blir jag väldigt lycklig. Sen träffar jag på honom och hör att han sluddrar. När jag då tar upp det, "pappa du har druckit va?", så säger han bara att "nej, jag dricker inte". Det blir ord mot ord, och jag blir osäker. Jag har också läst att det kan ha att göra med att levern är så skadad att hjärnan tar stryk. Även om det skulle vara så så skulle pappa inte ta tag i det. Han gör ingenting för att ta hand om sig själv och jag får ångest när jag tänker på hur länge sen det måste vara sedan han besökte en vårdcentral eller tandläkare.
Jag önskar så att jag kunde få min pappa tillbaka. Nu får jag några procent av honom bara, som klänger sig fast och vill vara med och hjälpa till så gott det går. Men det räcker inte. Umgänget blir för hans skull, för jag kan aldrig släppa garden. Jag önskar att han kunde ta min oro på allvar och säga: "Min älskade son, jag förstår att du är orolig eftersom att jag har ljugit för dig så mycket i livet, men jag lovar dig. Det är ingen fara. Jag tar hand om mig själv. Jag vill finnas här länge för dig och för mina barnbarn".
Men han har det inte i sig. Han kan helt enkelt inte nå ut längre. Hans självkänsla är i bott och det är för det mesta jag som är hans förälder istället för tvärtom.
Jag funderar så på vad jag ska göra? Vad jag kan säga som inte redan är sagt? Jag har ju gjort allt. Jag har stannat, ställt upp, sagt att jag ska göra vad som helst, gett honom vårdkontakter, hämtat honom när jag varit orolig... Min största rädsla är att förlora honom helt innan kontakten är läkt. Han har till och med hotat att ta livet av sig om jag berättar för någon (så stark var skammen där i början) men det minns han inte för då var han naturligtvis full.
Jag är ledsen att det blev rörigt, det här inlägget.. Det är så mycket känslor och tankar och så många år som kommer ut på samma gång. Det är så jävla sorgligt alltihop. Jag var nyss inne hos ett av mina barn med välling och sa att "jag älskar dig och pappa kommer alltid, alltid, alltid att finnas här för dig.", och jag vet ju att min pappa en gång stod över min säng och sa samma sak. Någonstans gick det bara fel. Sjukdomen tog över.
Hur har ni gjort med envisa nyktra/möjligen onkyktra alkoholist-släktingar som vägrar prata om problemen? Hur kan jag nå honom? Hur kan jag få honom att förstå att han behöver jobba på sin självkänsla? Hur kan man någonsin lita på någon som ljugit så mycket?