Hej. Jag mår dåligt över att jag har tagit avstånd från min alkoholiserade pappa. Nu är jag över 40 år och har stått ut med hans drickande under alla år. Har tänkt att han är ju min pappa och han älskar mig. Jag har alltid varit tydlig med att jag inte vill träffa honom när han är full för jag hatar den han är då. Oftast har det slutat med besvikelse och nu när jag reflekterar över alla år så är det nog bara en handfull gånger vi har träffats som han har varit spiknykter. Han förstår inte problemet utan tycker att jag överdriver och att jag är så arg. Vi blev ovänner för lite drygt ett år sedan. Då ville han låna pengar men jag sa nej. Sedan dess har han inte hört av sig. Nu är han döende i cancer och jag tänker att jag borde skita i det som hänt men jag kan inte. Han knaprar morfin dag och natt och det är som om han är konstant full och jag kan inte hantera det. Vet inte hur jag ska hantera det. Jag har dåligt samvete och känner mig elak för att jag inte hör av mig till honom. Det här konstanta dåliga samvetet som gör ont i bröstet önskar jag bara försvann. Dåligt samvete för att jag var jobbig tonåring, för att min mamma söp ihjäl sig, för att mina småsyskon hamnade i fosterfamilj, för att jag inte hjälper pappa när han är sjuk........listan är oändlig. Oftast är jag tuff och stoppar alla tankar någonstans där dom inte stör mig men runt jul och födelsedagar blir jag alltid lite ledsen. Folk runt omkring mig känner inte till min bakgrund så jag har ingen att prata med så det var skönt att dela med mig här. Tack för det!