Nu har det gått över ett år sen jag beslutade mig för att ta mig ur ett 25 årigt äktenskap med en alkoholist, jag är såå stolt över mig själv. Han vägrade inse att han hade problem med alkoholen. När man inte klarar av att låta bli alkoholen under EN helg så bör man söka hjälp för sitt alkoholmissbruk, han försökte dock ta hjälp efter påtryckning av hela familjen i omgångar, men bristen på självinsikt innebar att han alltid valde alkoholen före mig och barnen. Nu har jag levt själv ett år. Det har varit jobbigt, men mitt självförtroende har växt och jag har blivit både gladare och lugnare. Ensamheten har ibland varit tung- men det hade varit mycket värre att stannat kvar med allt som det innebar.
Jag har firat en jul utan oro och ångest att han ska lyckas förstöra den med att dricka sig full. Det var en underbar jul, utan stress, utan rädsla, utan elaka kommentarer, utan bråk om att vara nykter för barnen skull. Inga diskussioner om hans hetsätning.
Det känns naturligtvis tomt på ett sätt att han inte finns i vårt liv längre, men den mannen som vi saknar finns tyvärr inte kvar. Det är naturligtvis fortfarande tragiskt att se hur en människa man älskat och ser hur barnens far super bort sitt liv. Men han har gjort sitt val.
Jag tror att både jag och barnen insåg hur skönt det var att fira jul utan rädsla att han ska förstöra den här julen som alla andra jular. Det var ett lugn av harmoni med barnen i centrum med mycket glädje och skratt, precis som det ska vara på julen.Att lära sig se det stora i det lilla ger livet mening.