Ibland har jag undrat om vad det innebär att ha alkohol problem? Min man smygdricker inte. Men i vissa sammanhang klarar han inte av att sätta stopp för intaget. När jag påpekar att han har ett alkoholproblem håller han inte riktigt med utan han skyller på orsakerna till att han väljer att dricka. Ofta känner han sig otillräcklig i olika sammanhang eller har svårt att stå upp för sig. Han kommer från familjeförhållanden som gett honom superkänsel för vad som förväntas av honom, vilket han då försöker möta. Ex hetsdricka vid ”manliga” tillställningar. Vi har åxå provat olika ”regler” som alltid glöms bort sen. Ex ingen starksprit (”men han kom med shorts o bjöd o jag ville inte va oförskämd”), varannan vatten, max antal öl, inte blanda m.m. Detta funkar bara i korta perioder. Han har varit nykter i olika perioder i nyttighetssammanhang ex vitt år, vitmånad m.m. Han har inget problem med att avstå alkohol men han tycker att det är trevligt med vin eller öl till maten (precis som jag gör).
När han blir för full pratar han rappakalja (kan säga saker som ”sol i ryggen, sol i ryggen” o vill att jag ska svara), blir irriterad när man inte förstår och kissar eller bajsar ibland på sig. Nu sker händelserna sällan, typ månader eller år emellan. Jag har slutat att till viss del curla, gör bara det om det skulle uppröra barnen, ex torka upp vid toan mitt i natten så inte barnen råkar kliva i nått. Dock hatar jag varje minut av det o förbannar den jäveln då det händer.
Just nu vill jag inte lämna, tänker på ekonomi, barnen och att jag faktiskt valt att leva med honom (älskar honom för det mesta).
Jag tycker att han har kommit långt om man jämför hur det va förr men jag önskar att han kunde va ”normal” så jag slapp hålla masken framför barnen. Vi har varit på samtal, han har gått hos psykolog själv och vi pratar nästan öppet om hans problematik med vänner. Han och jag pratar öppet om tankar och funderingar kring detta ofta, dock försöker jag nu för tiden bara va samtalsstöd istället för som tidigare när jag bestämde regler som sen inte fungerade.
Är det ett alkoholberoende eller själsdämpande? (Tar man bort alkoholen kommer han ta till värre substanser då?) Är jag naiv som inte vill ge upp? Skadar vi ändå barnen, förstår de? Skadar jag mig själv genom att stanna? Vad skulle hända om vi separerade, skulle han klara varannan vecka? Varför är det en fråga som jag tycker är viktig, borde ju inte vara mitt problem då...
Långt hattigt inlägg men tacksam för er input och egna erfarenheter kring liknande situationer.
/FruTrött