Hejsan allihopa!

Jag har behövt leva med en alkoholist hela mitt liv, det är min mamma. Jag älskar henne jättemycket och jag vill bara det bästa för henne, jag har hotat med att sluta krama henne, sluta träna med henne, osv. Min styvpappa börjar få nog och både jag och han vill inte leva med någon som henne längre, jag har försökt köpa lite tid för henne och pratat med henne nästan varje dag om hur jag och min styvpappa känner. Vi har bevakat henne och tagit bort allt vin vi kan hitta, men såklart... hjälper det inte. Hon lovar gång på gång att hon kan fixa det här själv och hon har inget problem men jag vet att det bara är skitsnack, hon köper vin säkert varje dag och dricker sig full nästan varje kväll och jag är trött att behöva vara som en mamma för henne när det bör vara åt andra hållet.

Jag och min styvpappa pratade idag och bestämde oss för att försöka få henne att förstå att hon behöver rehabiliteras, och prata med henne i helgen men känner jag henne rätt kommer hon aldrig gå med på det. Vad jag har sett i forumen är att jag bör bara låta henne gå, så betyder det att vi ska slänga ut henne någon annan stans? För det gör bara ont, men om jag vet att det är det enda som hjälper henne kanske det är något vi bör göra?

Jeane18

Hej!

Det låter jättehemskt det du går igenom. Jag har mina båda föräldrar som dricker. Är även i din ålder. Har också hört att man ska vara hård och typ bryta kontakten med alkolister så att de tillslut står där själva och inser att de måste ta tag i situationen för att alls ha kvar några relationer. Men man har ju inte ett hjärta av sten direkt så inte det lättaste:/. Strongt av er att ni ska prata med henne om rehabilitering iaf. Det kan ju gå vägen man vet ju aldrig. Håller tummarna för att det lyckas. Du får uppdatera här hur det går.

Lycka till!

Medberoendemannen

Hej, är i samma situation. Min mamma har druckit sedan jag var 8-10 års åldern. I många år har jag försvarat hennes drickande mot bakgrund att hon haft det så svårt och jobbigt, min pappa gick bort när vi var små och där började helvetet. Jag menar att det var jobbigt ändå med pappas bortgång, att vi dessutom fick stå ut med en mamma som drack sig full och allt annat skit som följd av det påverkat mig väldigt mycket. Nu efter 40 år, helt sjukt har jag kommit fram till att inte ta den här skiten längre. När jag läser din oro över att lämna den man egentligen bryr sig om och älskar, vägvalet behöver inte vara så dramatiskt. Jag kände samma oro och fick ångest över "uppbrottet", men sen insåg jag att det är mitt sätt att förhålla mig till mammas supande som jag ändrar på. Låt det negativa inte komma åt dig, man kan och ska inte ta ansvar över ens förälders alkoholproblem, att ens försöka för egen del är helt meningslöst. Att förklara att man tagit skada av detta i så många år leder ingenstans enligt mig. Vägen framåt är ens egna synsätt på sitt eget medberoende och att ta kommandot på hur detta påverkar en själv, vara sann mot sig själv och jobba därifrån. En tröst till dig och alla andra är att det aldrig är försent att hitta nya vägar, 3 veckor har gått för min del, lite upp och ner men ändå sakteliga uppåt känns det som.
Kämpa ❤️?

Se det som ett vägval inte ett dramatiskt uppbrott! Man blir ”van” vid att ha drama i livet! Men man kan helt enkelt lugnt och stillsamt börja gå på sin egen väg och tänka på sig själv och vad man vill och mår bra av!