Vet varken ut eller in.

Min mamma är o har alltid varit periodare..
Nu har jag en dotter på 2.5 år och en till på väg och i oktober skrev jag ett brev där hon får välja spriten eller oss.
Mina två andra systrar har brutit med henne då hon alltid ljuger o ställer till med problem av alla dess slag. Jag minns mer av hennes fylle minnen än nyktra minnen.
Även om vi har haft mysig o trevligt ihop när hon varit nykter dyker ändå minnena upp när jag "vaktat" henne för att hon inte ska dricka, alla gånger jag kastat hennes tom flaskor för att dölja, alla gånger hon trillat, sluddrat eller bara haft en "kaffekopp" framme alltid!
Min pappa och hon skiljde sig tack o lov han stod inte ut mer.

Hon säger att hon sökt hjälp på vårdcentralen o fått antabusen men hon visar inget mer än så. Pratar inte om att gå på aa möten, och hennes läkare hade ingen uppföljning?

Jag sa till henne att vi kommer inte alltid bjuda henne och hennes sambo på alla kalas då vi vill ha vår dotters kusiner där istället. Hon blev arg o såg sig som offer direkt!
Alltid handlar allt om henne o vilket offer hon är.
Hon har inte frågat hur jag mår i min graviditet eller något . Skickar bara sms att hon vill ses o träffa min dotter som hon inte känner o som inte frågar efter henne.

Jag blir stressad, nerstämd och orolig så fort hon kontaktar mig. Jag vet att ett brev inte ändrar henne och att hon ljuger att hon slutat då vi försökt allt förut. Men vad är nästa steg?
Jag vill skydda min familj och känner att vi kan ses när det passar men jag har ingen lust alls att bestämma träff med henne.
Tänker på nästa dop, orkar inte ha stress o press med henne där OM hon inte kunnat hålla sig samt att mina barns kusiner inte kommer om hon kommer.

Långt och svamligt men hoppas någon har råd ❤️

Din mors alkoholproblem tar verkligen energi från dig även när hon är nykter. Du vet att det kan gå upp och ned och tilliten är svår att bygga upp. Utifrån det du beskriver låter det också som att du känner dig skyldig när du är tydlig med henne vad du behöver samtidigt som du någonstans vet att du har rätt att sätta gränser och välja utifrån dina behov.

Nu funderar du på nästa steg, du misstänker att hon inte är ärlig med dig och det låter som det är det som gnager mest. Har du pratat med henne om hur du känner, tilliten och svårigheten att inte veta, hur det blir för dig?

Vad tror du att du skulle vara hjälpt av för typ av stöd, skriva mer här, nu får du ett råd du inte bett om, men kanske kontakta Alkohollinjen 020-84 44 48 för ett samtal eller annat typ av stöd från vänner eller så?

Du kan hantera detta, du pratar med henne, sätter gränser, känner när du inte får det du behöver från henne och kan uttrycka det här. Bra!
Det låter som du inte får den respons du skulle vilja ha från henne, samtidigt är du medveten om att du behöver lägga mer energi och kraft på dig oavsett hennes val att dricka eller ej.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Lillasessan

Hej,

Jag är i precis samma situation som dig förutom att jag inte vill ha fler barn just nu på grund av situationen... Min mamma har haft min som samtalsterapeut och jag har alltid varit den som har tyckt synd om henne och liksom försökt stötta och hjälpa. Hon är en väldigt stark personlighet och har starka åsikter och blir otrevlig när hon dricker.

Jag har också sagt ifrån och berättat för henne att så länge som hon dricker alkohol så får hon inte träffa vår son. Det verkar som att hon liksom förtränger det och säger hela tiden "du måste lita på mig, jag dricker inte längre" och jag svarar "hur skall jag veta det?" "Du måste lita på mig". Och jag KAN inte lita på henne. Min pappa och bror bor fortfarande i samma hus som henne och bekräftar hennes missbruk men hon skyller på att det är min pappa som dricker. Jag vet nu inte längre vad jag skall tro eller göra. Hon tycker inte om min blivande man heller för att han är en stark personlighet och jag har tyvärr tagit ut mina känslor på honom och dessvärre berättat detta för henne vilket hon hakar upp sig på. Jag har nu förstått att det inte är min och min sambo som har problem utan jag som har problem med mig själv och min relation till min mamma.

Hon tar all min energi... Jag arbetar en dag i veckan och studerar på heltid och hon kommenterar ofta "åh du är så duktig gumman, du behöver inte vara så duktig hela tiden." Jag vill bara skrika rakt ut på henne, men det hjälper inte.

Jag har idag bokat in att vi skall ses nästa lördag hela familjen, alltså jag, mamma, pappa och min bror och vi skall prata kring situtionen. Hon förstår inte problemet och skyller som sagt ifrån sig. "jag vill inte vara slagpåse längre" säger hon också hela tiden. Alltså är det hon som är offer och vi som är elaka.

Puh, jag vet inte men jag skall iallafall boka in tider med någon slags terapeut har jag bestämt nu och stärka upp mig själv. Jag vill fokusera på min egna lilla familj och vill hon delta så måste hon ändra sig, punkt slut.

Vi kan stötta varandra. Uppdatera gärna hur det går för dig!

Pmp88

Imorgon är min 30 års dag och jag har bjudit alla utom henne. Jag kan helt enkelt inte ha henne här.. mina systrar som ju brutit med henne och jag väljer hellre att bjuda dom före henne även om min ena syster är ganska speciell ? speciell är en sak men att ha skadat i alla år är något annat.
Sista tiden har mycket minnen kommit upp där jag mer o mer minns mest de dåliga stunderna och känner inget behov av att träffa henne..
Alla gånger hon trillat hemma utan att fatta, alla gånger hon somnat / däckat på soffan o inte kunnat väcka o sen vaknar mitt i natten .
Hade bara velat förstå hennes val och hur hon tänker?
Hon valde att sätta 3 barn till världen hur kan man sen bry sig så lite och när 2 av dom bryter kontakten så gör hon sig till ett offer istället för att ta tag i sitt liv!!!!
Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva henne så som jag upplevt henne. jag har hägett chanser men hon förstår inte vad jag säger, hon lyssnar inte.. blir arg o skyller på att andra dricker.. ?

Jag har funderat på att gå o prata med någon för detta hatet är inte värt att gå o bära på!