Jag minns en lärare i högstadiet, och jag minns att han sa "Om ni bara minns en sak av vad jag sagt, så minns nu detta: OM ni någon gång i livet råkar ut för en alkoholist, så är det bästa ni kan göra för honom/henne och er själva att bryta med dem". Nu sitter jag här tacksam för det rådet, även om jag säkert hört det senare också så sitter de orden kvar som någon slags bekräftelse att jag gör rätt. Min kära syster, min bästa vän genom åren, gick och blev alkoholist i 40-årsåldern. Min kloka, gulliga, omtyckta av alla-syster gömde sig bakom att hon "gått in i väggen" när hon bodde på annan ort, men med tiden märkte vi av det än mer konstiga beteendet. Så vi konfronterade, stöttade, tog henne till hjälp flera gånger osv, men hon har aldrig varit redo insåg vi. Hon försvarade sitt drickande, och vi sa upp kontakten, återfick nödvändig kontakt igen iom äldre föräldrars situation, försökte åter igen hjälpa henne utan medhåll ifrån hennes sida men sade idag upp kontakten igen, för det har gått så fruktansvärt långt att hon blivit en helt annan person. Lögner, påhittade fruktansvärda historier som lätt kan spridas och skada andra och idag till och med ett oprovocerat dödshot till en fin släkting till oss som ALLTID sett det bästa i alla. Hon kontaktar våra barn på fyllan med konstiga historier. Hennes hjärna måste ha blivit permanent skadad av all alkohol. Vi mår alla jättedåligt över detta och går med en konstant klump av oro i kroppen när nästa sms ska komma, som en konstant mardröm som hägrar och stoppar oss från att leva ett normalt liv. Hon har råkat ut för hemska saker under sin tid som alkoholist, och det smärtar mig att veta att hon troligtvis inte kommer leva så länge till. Vi älskar henne. Vi älskar den hon var förut, och vi saknar henne så fruktansvärt mycket. Det gör så ont i kropp och själ hos oss alla i detta lidande. Usch, ville bara skriva av mig, kanske hjälper det någon <3