Jag och mitt ex var ilag i över 3år (gick isär i maj), jag är 24 och han 31, vi har en dotter ilag på 2 år. Vi träffades genom fester och jag såg väl egentligen redan då att det gick överstyr och såg honom inte alls som min framtida kärlek, förutom att vi hade väldigt kul ihop. Sen en dag frågade han om jag ville komma hem en veckodag och kolla på film och det var då känslorna uppstod, när han var nykter, sen var jag fast. I början kunde han höra av sig till en annan tjej på fyllan men skyllde över det på mig att han har så ”osäker” på mig. Var vi iväg på något så var det alltid kul till en början, tills han blev full och vände upp och ner på alla flaskor som kom i hans väg. Han blir verkligen personlighetsförändrad, otrevlig vuxenbebis. Sen blev besvikelserna bara större och större desto djupare man kom in i relationen, man själv låg sömnlös hela nätterna och grät medans han låg avsupen bredvid i djupsömn. Dagen efter var det bara jag som överdrivit eller att man bara var fjantig. Aldrig en ursäkt. Sen kom veckorna och allt blev som vanligt, han var den jag älskade igen och sen kom ångesten framemot helgen. Vi hade båda haft en barnlängtan och bestämde oss bara ett halvår in i relationen att försöka bli gravida på villkoret att han skulle sluta dricka och det blev vi på en gång. Han skärpte sig i ca 2 månader sen vart det julfest med jobbet och han gjorde mig besviken och drack, kände mig så lurad, fick ett samtal från receptionen på hotellet festen hölls på om att han satt avsupen nere i lobbyn och att jag fick hämta honom annars ringer de polisen. Dum som jag var så åkte gravida jag in och hämtade honom. Efter det var han hemma från jobbet med ångest en hel vecka. Fredag & lördag och under ledigheterna skulle det såklart unnas någon öl för det var han förtjänt utav enligt honom. Men ofta kunde det komma hem någon och de skulle bara ta ”nån öl” för att jag sen ska vakna mitt i natten ensam i sängen med hjärtat i halsgropen för att hitta dem nere, avsupna i källaren där whiskeygömman stod. Jag skäms då jag några gånger gett han en smäll i ansiktet då jag känt sån jääävla förtvivlan, han hånler mig rakt upp i ansiktet med de där äckliga berusade ögonen och kallat mig hjärndöd och sjuk i huvudet. Det uppstod ett tjugotal sådana tillfällen och i slutet utav sommaren då våran dotter var 2 månader skulle han se klart en film efter att jag gick upp och lagt mig och sovit med dottern men istället hade han åkt hemifrån och blivit stupfull när vi somnat, jag vaknade av en rivstart utifrån 07:00 och gick ner och såg han ligga på köksgolvet. Då tog jag dottern och åkte hem till hans mamma. Jag, hon och hans bror åkte senare den dagen ut och ”konfronterade” honom. Den gången gick det upp för honom, första gången jag sett han gråta (då har han ändå förlorat sin pappa i en väldigt oväntad död några månader innan) och han var rosenrasande för att han inte kunde hålla tillbaka tårarna. Efter det var han nykter ett halvår, han sa själv hur skönt det var att kunna gå upp på morgonen och må bra och ta bilen när han vill. sen närmade sommaren sig och han började gnälla på mig att han inte sett någon förändring i mig, att jag är lika misstänksam och vakande över honom som när han drack och att han inte ser någon skillnad på mig och började då dricka igen till sommaren (antar att suget tog över) + att jag vet att jag kanske behövt gå iväg och fått hjälp under tiden han var nykter för att bearbeta allt jag gått igenom. Tillfällena han blev riktigt berusad var inte många men jag hade då utvecklat en sån stor ångest utav att ens se hans berusade blick, att inte veta hur kvällen slutar och det att han ska kontakta andra. När jag inte är med när han dricker, dricker han alltid tills han somnar. Det som gjort mig mest leds är att han aldrig ber om ursäkt eller inser att han gjort fel. Jag har skrikit och gråtit och sagt att hans alkoholproblem fått mig att tappa viljan att ens leva men att jag såklart inte hade tagit livet av mig då vi har våran dotter osv. Och han bara hånler och säger att jag överdriver. Hans mamma och bror har varit på honom i 12 år, de överdriver också. Vintern 2018 skulle jag gå ut med mina tjejkompisar och han var då hemma med dottern, jag ringde hem vid 00:00 för att se att allt hade gått bra och hör då till min fasa att han är STUPFULL. Men att det är ok för att han lagt henne där uppe.(???) Jag får panik och tar första bästa skjuts hem för att komma hem till en tom whiskyflaska på köksbordet som står inskjutet mot väggen och stolarna ligger på golvet. Dagen efter var det samma visa igen, jag bad honom gå ner för att se hur det ser ut nere men han tror att jag iscensatt allt. Fyfan. Alltid samma visa. Jag och hans mamma har ett allvarligt samtal med honom, han lugnar sig ett tag och sen går det utför igen. Senare den våren skulle han iväg och fiska och jag iväg med tjejkompisarna på ett ”dagsevenemang” där vi skulle ta någon drink. Jag skulle senare den dagen möta upp han och våra gemensamma vänner för att vara med dem vid sjön och grilla. Jag ringer honom vid 18:00 och hör då hur full han är och jag beslutar mig för att inte åka hem (vi hade barnvakt), jag ringde honom igen efter några timmar och det hade eskalerat och han dumpar mig då på fyllan. När jag sen ska hem så har han tagit bort nyckeln vi har ute och låst in sig och däckat och öppnar inte. Jag får sova hos en vän och dagen efter ringer jag upp honom och det är verkligen slut. Jag bara gnäller och klagar och ska styra över honom tycker han, det ENDA jag klagar och gnäller om är alkoholen.(såklart småsaker ibland också) Känner att hans missbruk förstört ALLT, jag får nu bara ha min dotter varannan vecka pga hans missbruk.. jag har en sån himla ilska inom mig och hatar honom verkligen ibland och önskar honom allt ont för att vi sedan ska prata bra i ett par dagar och man bönar och ber om att han ska ta hjälp för våran skull. Vet att han inte rör en droppe när han har dottern nu då han vet vad som står på spel men de helgerna och veckorna han inte haft henne har det eskalerat, de har fått bära ut honom från ställen och han skämt ut sig rejält inför andra föräldrar på dagis mm. Han har även stängt sig själv inne med dottern ett par dagar de veckorna han haft henne då han haft sån ångest efter sin helg. Jag vill bara hjälpa honom och att allt ska funka för våran dotterns skull men han ser mig bara som någon som vill sätta dit honom och tycker att jag är helt rubbad och vill sätta mig över honom. Är helt förkrossad, trots hans missbruk har jag älskat våran familj när det varit bra, jag har ringt honom nästan varje dag denna sommar för att ha det där samtalet om hur bra vi hade kunnat ha det när jag egentligen bara borde släppa allt. Ibland är han med på tåget och ibland är han tvärt emot. Mitt liv känns så tungt just nu och har gjort under hela sommaren, åren, men värst nu. När jag har dottern gör man allt för att hon ska ha det roligt och försöker visa sig glad och när hon åker faller hela världen samman. Hur ska jag kunna leva mitt liv med denna besvikelse att hans missbruk tagit min familj ifrån mig. Denna helg skulle vi åka på lekland igår men han söp dagen innan och svarade inte i telefon förens 16-tiden, jag fly förbannad då jag berättat för henne att pappa kommer och hans svar var: men sluta vara så jävla sur, det blev lite sent igår.. (fortfarande påverkad, sitter i extra länge efter hans Gbp-op tycker jag). Jämt jämt jämt ska man bli besviken och arg. Vad ska jag ta mig till..
Gud va långt & flummigt detta blev! Hej & hå.
Kanske ingen som orkar läsa så långt men skönt att skriva av sig.