Min mamma och pappa har alltid druckit mer än många andra, inser jag nu. Fester på 90-talet med släkt och vänner som inte heller spottar i glaset, där vi barn var med och hamnade i deras konflikter och fylla. Alltid många glas öl och vin och svajande blick på fredagar och lördagar, även när vi hade myskväll framför tv:n. Mina föräldrar har alltid gett oss mycket kärlek, aldrig använt våld eller hårda ord mot mig och min bror och det har varit ordning och reda i veckorna.
Men, och det är alltid det som kommer efter Men som räknas, har någon klok själ sagt. Sedan jag flyttade hemifrån för snart 10 år sedan har jag fått en distans till deras drickande. När jag ser tillbaka kan jag sakta men säkert se att den här skitsituationen vår familj är i nu startade för länge sen.
Min mamma är periodare sedan något år tillbaka. En händelse på hennes jobb, där en patient avled under hennes pass, utlöste den första perioden som nu har blivit oräkneliga gånger. Hon börjar dricka efter en helg av mycket fest, "jag ska bara ta ett glas vin, det är mysigt på söndagseftermiddagen". Ett glas blir flera och ångesten smyger sig på. Hon sjukskriver sig för olika influensor, magont och annat hittepå för att flera dagar i sträck supa sig redlös med svår ångest och självmordstankar, hon äter ingenting alls och går inte utanför huset. Under de här perioderna hör hon inte av sig utan ringer först när hon börjar må bättre och gråter och lovar bot och bättring.
Pappa mår väldigt dåligt under hennes perioder, även om han inte är den som vill prata om saker har han öppnat sig lite och berättat. Jag och min bror märker att ångestattackerna med alla svordomar, elakheter och den förändrade personligheten hos henne håller på att knäcka honom. Men det svåra är att han också är beroende, om än inte lika tydligt som mamma. De sitter hemma i veckorna och tar några glas, och lurar varandra att det är okej och normalt. Lill-lördag, efter storhandlingen, till grillningen... ursäkterna är många. Han har också gått över gränsen. För några månader sen bråkade de tydligen på fyllan, och pappa blev förbannad och knuffade mamma så att hon ramlade och slog sig. Jag känner inte igen mina föräldrar längre och är jävligt rädd för vart det här är på väg.
Det positiva i allt är att de erkänner att de dricker för mycket i veckorna och har försökt förändra det, men trillat dit igen. Mamma har dessutom gått till en terapeut/psykolog 3 gånger, men hoppade sedan av för att "det inte gav henne något". Hon har pratat om KBT och påbörjat en kurs på nätet kopplat till självförtroende. Men det akuta problemet sitter ju i alkoholen, och hon vill inte längre träffa en terapeut face to face. Viljan är inte tillräckligt stark jämfört med beroendet.
Jag har hela tiden försökt vara stödjande, förstående och på så sätt försökt få henne att förändra. Hon har kommit en bit på vägen, men ett steg fram och två tillbaka, och nu börjar ilskan och frustrationen ta över hos mig. Jag inser att de snart fattar på mammas jobb och att mamma är på väg ner i skiten, där flera i släkten redan befinner sig.
Hennes senaste period var nu fredag-torsdag. När hon ringde i torsdags ifrågasatte hur hon tänkte, den här helgen var en typisk risksituation och hon hade lovat mig att inte ta något på söndagen, men brutit löftet. Jag sa att hon måste lova mig och min bror att söka hjälp hos en terapeut och att de båda kanske eventuellt behöver sluta dricka helt en period, annars får det konsekvenser. Men då gick försvarsinstinkten in, och hon sa att "då får det väl få konsekvenser". I min hjärna betyder det att vi inte hörs förrän hon har kontaktat en terapeut, men jag vet inte hur hon tänker. Vi brukar höras nästan varje dag (utom när hon har sina perioder och inte svarar i telefon), men nu har det gått några dagar och jag gör allt jag kan för att hålla mig stark i det här. Hur gör man? Jag måste försöka hitta ett förhållningssätt så jag kan hålla mitt löfte, jag kan inte börja ge tomma löften för då är det kört.
Det här blev väldigt långt skrivet, men jag vill gärna höra era tankar om min historia och vad jag kan göra.