Hej,
Jag har lämnat min alkoholist för ett antal månader sen, men känner att jag fortfarande är väldigt fast i mitt medberoende, det känns som att jag håller mig nykter med "vita knogar", att han fortfarande upptar så stor del av min tankeverksamhet. Jag sover dåligt på nätterna, drömmer mardrömmar om det som fick mig att gå, känner att jag håller koll på honom på socialmedier osv, även fast vi inte haft någon som helst kontakt sen jag gick.
Jag går och pratar, både på Alanon och enskilt, jag har vänner och familj att prata med, men ändå känns det som jag drunknar i ett virrvarv av tankar och känslor. Jag har svårt att fokusera på det jag ska göra och känner det som att jag skulle kunna sova konstant. Jag är lätt retlig, gråter väldigt lätt, ibland utan att jag ens förstår varför?! Visst är det stunder, dagar och timmar som känns ljusare, men jag saknar honom så oändligt och känner mig så sviken. Jag är så arg och ledsen på att han lät det gå så långt att det inte finns någon väg tillbaks, och det gör mig också frustrerad att jag på någotvis fortfarande hoppas på att han ska komma till insikt och ta tag i sitt problem, trots att jag VET att han inte är där. Alla säger att jag måste ge det tid, men det känns som att jag aldrig kommer sluta älska honom, och jag upplever det som att det provocerar folk att jag säger så....förstår ju att de inte känner det jag känner för honom utan enbart ser allt som varit problem och att han sårat mig så mycket, och att de säkert är rädda för att jag ska gå tillbaks till honom. Jag kommer dock inte göra det nu, han lever precis som vanligt, dricker, ligger med andra och lever som att jag aldrig funnits. Det är jobbigt att känna att jag inte var värd mer än så, även om jag vet att det är spriten som styr honom, så känner jag mig så liten och bortglömd.
Hur kan man sakna någon som varit så elak så mycket? Sen vet jag att det är det fina sidorna jag saknar och inte missbrukaren, men jag ville verkligen att det skulle få bli bra, vi har kämpat i så många år, och det har hänt så mycket, så jag har alltid tänkt att det får inte sluta såhär, det måste sluta lyckligt, men det gör det inte.
Jag vill bara må bra igen på riktigt! Jag vet att jag mådde dåligt under våran relation, men det som känns så jobbigt är att jag upplever det som att jag mår sämre nu än vad jag gjorde innan jag gick, de första veckorna grät jag dygnet runt, jag somnade gråtandes jag vaknade gråtandes, fattar inte hur mycket tårar som kan finnas i en kropp.....nu gråter jag inte varje dag, men har sån ångest, jag får prata med mig själv hela tiden för att inte ta Kontakt med honom, vet att om jag gör det så kommer det för honom vara samma sak som att jag accepterar det han gjorde, och att det då kommer fortsätt och bli värre, det har det nämligen blivit med allt annat jag har förlåtit under relationen.
Hans ursprungsfamilj har till stor del samma problem som honom, och de upplever att det är jag som är problemet, som påtalar att det finns problem, så jag har med få undantag haft stöd därifrån under vår relation, vid konfrontationer osv, Det känns som att de förvärrar hans problem, då de tycker att det är normalt....de jobbiga är att jag trots det tycker om dem också, de har massa fina sidor, men det finns så mycket problem som bara sopas under mattan, å det hjälper ingen.....men jag saknar dem med, de har ju varit en del av mitt liv i så många år, å nu har jag ingen kontakt med någon av dem heller kan inte säga grattis när någon fyller år osv, å det känns också tomt!
Jag trodde att jag skulle må bättre den dagen jag väl gick och bröt all kontakt, men det gör jag inte. Jag bor tillfälligt hos släkt och det är säkert ett av problemen, att jag känner att jag tappade mitt hem och just nu sitter jag i den ekonomiska sitsen att jag inte kan skaffa mig ett eget boende, så jag känner det som att jag ska kvävas ibland för att jag inte har utrymme att vara själv och i fred, samtidigt är jag ju tacksam att de ställer upp, så mycket dubbla känslor.
När började ni må bättre?! När upplevde ni att det lättade?! Hur slutar man älska någon?! Varför har jag insikten om hur det är och att det inte kommer ändra sig, men ändå så svårt att acceptera att man inte kan resonera och föra ett vettig samtal med någon med beroendeproblematik?!
Vi har levt ihop från och till i 15år, jag har gått förut men kommit tillbaks, vi har till och med varit ifrån varandra utan kontakt under flera år, men ändå så känner jag så mycket när jag ser honom att jag trillar dit igen,trots otrohet, svek och både alkohol och partydroger. Trots att jag VET allt detta, så hoppas jag hela tiden på ett mirakel. Det är så sjukt dumt, jag vet det, men det känns som att jag inte jkan styra mina känslor, som att jag inte klarar att tänka mig ett liv utan honom.....HJÄLP!!!