Min historia med min partner är långt ifrån värst. Inte ens särskilt hemsk, i jämförelse med mycket personligt jag kan ta del av. Berättelser som anhörig till någon som dricker.
Jag vill (behöver) ändå få prata ut lite. Känslorna är uppdämda. Och sorgen är stor.
Min partner dricker - nästan jämt. Kvällarna han står över per vecka är räknade. Han dricker många och stora glas. Vindunkarna kan tömmas på nån helg, eller några dagar.
Han blir aldrig stökig. Han spyr inte. Han bråkar inte (brukar inte våld). Men han blir ju så annorlunda. Det är två olika människor jag har att göra med.
Han är full av försvar kring sitt drickande om jag pratar med honom om det. Han säger tex:
Jag sköter ju mitt jobb
Men igår drack jag inget
Jag har ju bara druckit öl och det räknas ju inte
Champagne innehåller ju så lite alkohol
Jag är inte full
och jag själv tänker:
Jobbet är viktigast. Jag kommer långt efter. Och spelar tydligen ingen roll när jag säger att jag blir ledsen av att han dricker.
Nej, han kanske inte drack igår. Men han kommer att dricka imorgon..
Han tar ibland två tre små starköl (smuggelölsburkar) till middagen, och de räknas inte som alkohol(!!!) inga kommentarer
Han kan ha druckit flera stora glas vin under en kväll och vill sedan fira med champagne. Han dricker hela flaskan själv, och jag smuttar lite, lite. Det är inte festligt alls.
Han kan svara på frågan om han druckit. Men förnekar alltid att han överhuvudtaget skulle vara alkoholpåverkad.
Jag märker att han inte minns vad han säger när han druckit. Det är såklart klassiskt. Det svåra för mig blir sorgen det väcker i att tex bli attackerad och inte kunna reda ut det. Man kan inte prata med någon som är berusad. Och man kan inte diskutera händelserna med någon som glömt.
Min partner jobbar jättemycket. Han har ett eget företag. Jag väntar och väntar på att han skall komma hem. Ha lite ledig tid. Och tycker det är skit att den lediga tiden skall fyllas med alkohol. Det känns ju som att vi inte träffas på riktigt när han är påverkad.
Han säger att jag måste ställa upp på att ha mycket mer sex om han skall dricka mindre.
Jag känner mig luttrad, och tänker att det är idiotiskt att det läggs någon form av ansvar på mig kring vilken mängd, eller hur ofta han dricker. Jag kan ju inte vara medicin mot drickande. Och vad händer om min sexlust inte räcker till... Jag vet eg att detta bara är ytterligare (och väldigt typiska) alkoholistresonemang. Att förhala beslut. Att skylla på andra osv.
Jag ser ingen framtid för oss. Drickandet hänger över och fördunklar allt.
Om det går dåligt på jobbet kommer han att börja dricka mer.
I värsta fall börjar han sakta dricka mer överhuvudtaget. Jag vill inte ha en fyllgubbe.
Pga alkoholen (för att den skrämmer mig) har jag slutat att vilja gifta mig. Vill inte bli fast med en man som tappar (släpper) kontrollen, och trasslar sönder mitt liv med tex skam.
Vi reser bort en helg för att vi skall ha det gott och han behöver vila. Han dricker, och somnar i fåtöljen klockan nio. Det går en hel vindunk på två dagar. Jag blir ledsen, ledsen, ledsen. Har sagt till mig själv att inte väcka honom i stolen. Utan låta honom vakna naken framför tvn mitt i natten.
Men jag tycker det känns så hopplöst. Så jag stretar och drar i honom. Vill att han lägger sig i sängen med mig. Jag får jobba länge för att väcka, och övertyga om att han skall lägga sig på riktigt. I köket på väg till sängen kan han hälla upp ytterligare ett glas. Om jag ryter till så lämnar han det och går o lägger sig. Men det är redan för mycket. Våran gemensamma helg försvann liksom. Han märker det inte. För han själv har säkert kopplat av och "vilat"
Jag har tyckt att det är positivt att han inte ljuger för mig om att han druckit. Han svara mig alltid på frågan utan omsvep. Men jag ser tydligt hur han är fullproppad med försvar och förringande resonemang kring hur ofta och mängd. Vinglasen är fyllda till brädden. Ett glas fyllt till 2 cm från kanten räknas som ett halvt. Två sådana halva blir i hans värld ett glas. I min värld är det två......
Numera har han börjat säga elaka saker till mig på fyllan.
Anledningen är (upptakten) att jag blir ledsen av att han dricker. Och irriterad (frustrerad). När jag konfronterar vill han ge igen. Och säger elaka saker.
Detta leder givetvis till att jag själv får känslan att jag skall låta bli att konfrontera.
Jag blir indragen i det där typiska förgörande medberoendet.
Självklart kan jag se att jag måste gå därifrån om jag förlamas av sorg över situationen. Självklart vet jag att jag inte kan förmå honom att fatta vad han håller på med. Givetvis vet jag att det inte kommer någon plötslig förändring.
Men min sorg liksom förlamar mig. Jag känner mig skitig. Jag vill inte prata med mina väninnor om att jag har en alkoholistpartner.
Jag har pratat lite med hans mor. Hon intygar att han är alkoholist sedan länge. Men jag vill inte ringa henne varje gång jag är förtvivlad av problemet. Jag gör henne säkert illa med att berätta att hennes son inte klarar sin lediga tid.
Jag har en klump i magen. Jag är alltid den i förhållandet som tar upp saker och vill prata. Det är en stor tyngd, och ett stort ansvar i en relation. Han löser allt med alkohol - och viljan till sex.
Om jag är hemma hos mig så dricker han mer.
Det känns som känslomässig utpressning. För jag vill ju inte alltid vara hemma hos honom, och överge mitt eget.
Alkoholisten blir en skoningslös egoist utan att framställa det verbalt.
Dolda förväntningar. Alkoholen blir (är) ett maktmedel.
Jag kommer aldrig att få honom att värdera mig såpass att han anpassar sitt drickande till att det skall kännas rimligt och trevligt även för mig.
Jag är bara så djupt djupt ledsen i detta. Och har inte ens ork att bryta upp. Men det ger sig säkert själv vad tiden lider.
Och jag själv känner skam. Jag är på många sätt egentligen en stark människa. Men i detta känner jag mig helt spak.
Han väljer alkoholen framför mig. Men jag stannar för att ge honom möjligheten om och om igen att kunna välja mig. Jag vill inte vara en klassisk medberoende. Men det är ju vad man dras in i.
Jag önskar att jag vore starkare!
En av väldigt många - Lilly