Hej!
Helgnatt. Jag har ångest o min sambo är ute i natten. Ganska vanligt förekommande. Ibland lyckas jag somna innan ångesttimmarna sätter in. Men då för att väckas av en taxichaufför i hallen som inte fått betalt. Eller en snarkande sambo med kläder på i soffan eller som när jag var gravid- att han råkade ramla över mig osv...
Han är världens snällaste när han är packad o jag blir världens argaste när han är packad.
Min mamma drack för mycket när jag var liten. Precis som sambon nu. Aldrig till vardags men till fest. Jag minns att jag grät av oro när hon kräktes i badrummet. Hur fan har jag lyckats ta med mig detta in i vuxenlivet? Jag mår ju skit av det o dricker nästan aldrig själv. Varför hade jag inte det som enda regel när jag skulle bli sambo? Nu ringde han o lät nykter men hög. Jag känner mig så bortprioriterad. Vi ses imorgon sa han med släpig röst. Vår son kommer att fråga efter honom vid frukosten. Vid lunch dyker han upp. Då vill jag bara kramas o han låtsas som inget hänt. Sen är vi en vanlig familj tills nästa gång.
Är detta att vara medberoende? Vad borde jag göra? Jag kan väl aldrig få honom att bry sig om mig på det sätt jag behöver!?
Hälsar 35-årig mamma som känt sig ensam i 10 år nu.