av Elisabeth100

Elisabeth100
ons, 2021-06-30 - 19:32

Hej. Jag är sprillans ny här - har kikat runt, läst, kommenterat och anmält mig till Alkoholprogrammet. Phu. Det var tufft att skriva där.
Jag är i medelåldern, och lite till. Krökat till och från, men så pass mycket att jag skadat mina barn. Mitt problem är att jag inte kan sluta när jag väl korkat upp flaskan, eller två flaskor. Inte förrän jag däckar eller när flaskorna är tomma. Ibland kan det gå en vecka innan jag dricker, men som sagt - då blir det ganska mycket. Och jag drabbas alltid av blackouter, kikar i telefonen morgonen därefter och ser vilka samtal jag ringt. Ångest! Vad har jag sagt under dessa samtal? Och märkte personen något?

Jag har nu, sen en vecka tillbaka bestämt mig för ett nyktert liv. Det är inte så svårt. Det svåra är att fortsätta vara nykter. En dag i taget. Problemet är att jag nu inte kan gömma mig längre då barnen pratat med andra anhöriga Så hemligheten är ute. Det känns oerhört skamligt. Löften har nu getts från min sida och jag vill känna att det är mitt beslut och inte ett skambeslut som jag MÅSTE ta för andras skull. Hur gör jag det? Hjälp?

Ase
ons, 2021-06-30 - 20:41

@Elisabeth100 hej och välkommen😊.
Vad bra att du anmält dig till programmet. Jag tycker programmet är bra för man får tänka till och jobba med sig själv.
Vilka modiga barn du har och du får se det som en kärlekshandling från dem.
Tänk vad skönta att inte behöva vakna med ångest och inte riktigt veta vad du har gjort eller sagt. Men det är som du skriver beslutet måste vara ditt det går aldrig om man gör det för någon annan. Men barnen kan vara en stor motivation att hålla sig nykter💖.

Fortsätt skriva och läsa här det hjälper igenom det värsta😊.

Kram

Elisabeth100
ons, 2021-06-30 - 20:43

Jag tycker skammen är så stor. Jag har alkoholism i blodet och jag borde sett upp redan som ung. Jag vet inte hur jag skall göra nu. Det har blivit så stort allting. Jag har svår ångest efter senaste fylletrippen förra veckan och blev påkommen via telsamtal. Jag har ljugit för nära och kära. Jag dricker alltid väldigt mycket när jag ensam. När jag är i sällskap försöker jag behärska mig, men det går inte alltid. Alltid fullast. Alltid. Jag vill inte ha det så här, och ändå trillar jag dit efter ett par veckor. Jag får inte trilla dit igen. Känner mig så oerhört ensam i det här.

Elisabeth100
tors, 2021-07-01 - 17:21

Åt långlunch med en kompis på stan. Normalt hade jag nog tagit åtminstone en öl - jag arbetar inte sen en tid tillbaka så det är ju inte så att jag skubbar från jobbet. Det hade varit attans gott med en öl, men det blev vatten. Sen finns det ju alkoholfri öl, men vatten funkade utmärkt. Jag känner inget sug. Det är sällan jag känner direkt sug, men dricker ändå. Dagarna och kvällarna är långa och alkoholen blev ett sällskap. Jag måste hitta saker att göra istället för att dricka i min ensamhet. Kanske är det så att jag försöker fly från - eller till - något. Jag vet inte. Funderar på att gå på AA-möten. Men måste nog låta detta vara en process. Självmedicinerade jag i alla dessa år? Jag vill ju dricka, eller ville. Men det är inte så att jag blir skogstokig utan alkohol. Alkoholfritt måste bli en rutin för mig.

Jag vet inte vart detta kommer föra mig nånstans. Jag kommer säkert inte bli lyckligare - men kanske jag kommer känna mig tryggare utan alkohol. Att ha kontroll. Inte vakna med ångest på morgonen och undra vad jag haft för mig dagen innan med mobilen. DEN ångesten kan jag vara utan.

Blenda
mån, 2021-07-05 - 08:23

@Elisabeth100 skrev:"Känner mig så oerhört ensam i det här."
Du är långt ifrån ensam!
Det finns SÅ många historier här, där i vanliga fall kloka snälla normala människor förvandlas till puckon eller monster när de dricker. Jag har också blivit påkommen, inte bara en utan flera gånger och min värsta synd är egentligen oförlåtlig – att jag tappat omdömet så mycket några gånger att jag satt mig bakom ratten och trott att jag varit körbar. Rena turen att jag inte åkt fast eller att det gått så långt att jag skadat någon annan än mig själv.
Det senaste återfallet var förhoppningsvis min botten. Det har fått tunga konsekvenser privat. Nu blir det AA för mig, men var och en måste finna sin egen väg. Jag både hoppas och tror att du kommer att hitta din!
Och igen – Du är INTE ensam.

Liten tjej
mån, 2021-07-05 - 08:40

Hej @Elisabeth100 jag känner igen mig med det du skriver och jag orkar inte heller ha ångest mer, måste bli helt slut med det för annars kommer jag gå under...För min del kan jag få lätt ångest även när det inte blivit för mycket. Jag har också missbruk i familjen och jag är helt säker på att jag självmedicinerat genom åren som gjort att jag hamnat här. Haft mycket smärta i min kropp under lång tid samt att mitt arbete jag hade innan höll på att stressa ihjäl mig. Jag känner som du en stor skam över detta och vill bara få slut på det. Har haft min första hela vita helg på hur länge som helst och det känns väldigt bra. Vi kan väl kämpa tillsammans du och jag?

Kram💕