Hej igen,
Efter julhelgen hade jag bestämt mig att jag skulle säga att vi går ifrån varandra men tyvärr så har jag inte gjort det. Vi pratade om det men som vanligt vart jag övertalad han har inga problem och jag hade som vanligt fel. Nu har hela januari gått och han skötte sig dom 2 första veckorna vilket var enkelt för honom då han ändå jobbade. Och nu börjar mängderna öka igen den här veckan har han jobbat eftermiddag men måste då dricka minst ett sexpack 3,5 när han kommer hem och kan inte hjälpa till att väcka barnen och få iväg dom till skolan, jag vet att det inte är normalt men det har blivit som en vardag för mig att han går i säng när vi går upp. Igår gick han av då hade han varit till bolaget innan jobbet så han inte ens innanför dörren när han kom hem så hade han tagit en starköl. Och så kommer det antagligen fortsätta nu tills måndag kväll när han börjar jobba natt. Vad är det för fel på mig som tror att han kommer att ändra sig, han är 53 år och det blir bara värre för varje år, jag är egentligen en ganska social människa men har totalt börjat isolera mig säger nej till middagar för att jag vet att han är halvfull när det är dags att åka. Samt är jag så otroligt trött på att styra barn och hem helt själv. Han hjälper inte till med något hemma jag handlar fixar mat städar tvättar kör killarna till träningar eftersom vi bor på landet så tillbringar jag i snott 2 timmar i bil varje dag med körningar. Så min ork är nästan slut just nu. Barnen är tonåringar men har lite svårt iskolan så det krävs också att jag stötar dom mycket. Så skulle vara så skönt om man bara hade någon att få hjälp av hemma bara att någon fixade middag eller plockade undan. Sen när han ligger full så ska jag även orka höra hur ful jag är att jag inte gör något samt andra vackra ord. Så min fråga är varför stannar jag när jag vet att det skulle bli bättre utan honom, vad är jag så rädd för?
/totalt energilös