av molsangab

molsangab
fre, 2024-09-13 - 08:11

Hej allihopa! Jag har en mamma som är alkoholist sedan, vad jag tror, 3 åren. Jag är vuxen, 36 år gammal, och min mamma är 62 år. Det som jag tror gjorde att hon började ta till alkohol var att hon blev utbränd, vilket jag har hört inte är ovanligt (att man kan bli alkoholist pga det då man tar till alkoholen för sin ångest). Men hon verkar sjunka längre och längre ner och det blir värre och värre. Jag och min syster har försökt prata med henne flertalet gånger, men hon säger alltid att det inte är så illa som vi tror eller att hon inte vill prata om det utan vill ha det trevligt när hon träffar oss. Hon brukar ofta säga ja till att se oss, men samma dag säga att hon är för trött för att ses. De saker som jag å min syster har försökt göra är då; samtal, orosanmälan, bjuda in till aktiviteter, har ringt anhöriglinjer osv. Men det verkar inte finnas så mycket mer man kan göra om hon själv inte vill ha någon förändring, eller vad säger ni? Min syster försöker skicka bilder på hennes första barnbarn, för att se om det finns något som kan locka henne ut å till oss, men det verkar inte hjälpa.

Min mamma har precis kommit hem efter att ha fått en hjärnblödning (subduralhematom) efter ett fall i trappuppgången när hon var berusad. Hon hade sina 2 hundar med sig som grannen tog in. Detta oroar mig å min syster oerhört, hon verkar återhämta sig efter hjärnblödningen, men händer det fler gånger vet man ju inte vad som kan hända. Det känns som en spiral av att bara bli värre å värre, en ond cirkel. Jag å min syster har hennes hundar just nu då hon inte kan ta hand om dom, så dom är i säkerhet. Men man vill ju inte heller ta hundarna ifrån henne, då kanske hon hamnar ännu mer i en negativ spiral, eller vad tror ni? Finns det något mer vi kan göra? Detta påverkar oss såklart väldigt negativt, å vi båda är otroligt ledsna å oroliga. Hur har ni gjort för att ha någon slags distans så att ni själva inte hamnar i mörker? Har ni tillslut sagt att ni inte orkar mer å att dom kan "höra av sig" när dom är nyktra eller finns ni alltid där? Det är en så svår sits å jag är både arg å ledsen, älskar henne men hatar henne lite också. Hon har slagit mig flera gånger när hon är berusad när jag hälsat på (för lite kontext). Vart drar man gränsen?

Ha en fin dag allihopa.

User37399
sön, 2024-09-15 - 22:29

Det enda du kan göra är att bryta kontakten. Helt.. blocka sms osv

Tänk på er du o din syster.

Det hade den friska delen av er mamma säkert velat.
Det enda som händer med all er oro är att ni själva blir sjuka

Tröttiz
mån, 2024-09-16 - 16:11

@molsangab
Hej. Jag kan berätta hur jag gjorde vid tillfälle, och mina funderingar.
Jag försökte få fram att jag måste hålla distans till alkoholen / beroendet men att han betydde / betyder mycket för mig och försökte samtidigt få fram att jag mår bättre utan för mycket kontakt. Att försöka förmedla att personen i sig och beroendet är olika saker. Att berätta om situationer som varit trevliga, och som man gärna önskar göra igen - då det varit nyktert.

Vad jag upplevt så lönar det sig inte att prata. Utan en förändring måste ske inom personen. Jag slutade "prata" för att personen vet hur jag känner, och jag upplever att det inte gynnar någon av oss mycket för att det i beroende ligger så mycket skam och skuld.

För att inte själv hamna i mörker, som du skriver, har jag fått ta tag i mig själv, och göra saker - för mig. Vad mår jag bra av? etc. Vad jag upplevt efter att ha tagit det av andra anhörigas liv, är det vanligt att vi anhöriga går så in i den andra och det destruktiva, att det är nära till hands att vi glömmer oss själva och blir sjuka.

Ta vara på Dig.
Kram.