av Annann

Annann
ons, 2024-10-02 - 21:50

Jag har tänkt vända mig hit en tid nu, men har nog aldrig riktigt vågat.

Min ettåriga dotters pappa, min sambo, är alkoholist. Under förra hösten/vintern hade vi ett rent helvete då han söp i stort sett varje helg. Han kan bli otroligt otrevlig och elak när han dricker. Efter jul någongång hade vi en incident där han betedde sig riktigt illa, och det slutade med att polisen kom hem till oss. Efter händelsen med polisen blev det bättre, han drack lite mindre och han slutade framförallt att vara elak mot mig och barnen (han har även barn sedan innan).

För ungefär en månad sedan hade han ett rejält bakslag där han var gravt berusad konstant i fem dygn. Då gav jag honom ett ultimatum. Jag berättade för honom att jag inte tänker bo med en alkoholist, antingen väljer han att vara helt nykter, eller så bor han inte tillsammans med mig och barnen. Sedan dess har han varit ganska nykter. Tills nu.

Igår började han dricka, han har supit hela natten till idag och hela dagen idag. Han gick inte till jobbet idag på grund av att han var full. När jag och dottern kom hem från jobb och förskola var han väldigt full och helt sinnessjukt jävla elak. Vi packade och tog oss därifrån.

Vi bor väldigt komplext, och det finns lixom inga andra boenden att hyra eller köpa i närheten eller i kommunen. Jag kommer därför inte kunna ta mig ur den här situationen på egen hand, utan kommer behöva hjälp från bland annat familj och andra i min närhet. Jag har aldrig riktigt pratat om det här med någon över huvud taget och det är riktigt tungt att bära på själv. Jag hade framförallt velat prata med min mamma, men vågar inte.. Känner nog någonstans att om jag öppnar mig finns det absolut ingen återvändo, samtidigt så vet jag att det ändå inte finns någon återvändo.. Han kommer aldrig bli bättre, han kommer aldrig bli nykter.

Åsa M
tors, 2024-10-03 - 06:23

Så starkt att du vågar börja prata här! Så började jag med, efter lång väntan och vånda. Det är en tung börda att bära men den blir lättare om man delar den med andra.
Jag tror du har helt rätt i att det inte finns någon återvändo. Frågan är då hur du ska bryta ner det här i hanterbara steg. Du kommer få mycket bra råd här. Jag skulle vilja föreslå att du dela fortsätter skriva och läsa här, sedan att du försöker öppna upp dig för någon annan anonymt. Jourhavande medmänniska, alkohollinjen, socialtjänsten, kvinnojour. Det blir lättare att prata om det för varje gång man gör det. Jag blev stärkt av alla råd här och informerade till slut mitt ex chef om hans missbruksproblem. Det har nu gått flera år men han är kvar i sitt kaos, och jag slipper det. Så det kommer bli lättare - men du behöver prata med människor som kan hjälpa dig att ta dig därifrån. Och du behöver skydda ert barn, det är prio 1.

has
tors, 2024-10-03 - 07:09

@Annann en så tuff situation att vara i! Nu har du tagit första steget och börjat ”prata” här. Hoppas det kommer att hjälpa dig lika mycket som det hjälpte mig när jag insåg att min man var alkoholist.

Jag instämmer i det Åsa M skriver. Vill också lägga till att det är lätt att känna sig låst, både i tanke, handling och relationen. Det kan vara svårt att se någon väg ur det.

Min erfarenhet är att saker kan lösa sig på sätt man tidigare inte alls tänkt på. Bara man börjar ta stegen.

Att leva med en aktiv alkoholist är en utmattande berg och dalbana. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att dessutom ha ett så litet barn med, mitt i allt det svåra.

Du är på helt rätt väg, fortsätt bara ta ett litet steg i taget mot det som blir bäst för dig och barnet. Så här kan ni inte ha det❤️

Letlive
tors, 2024-10-03 - 22:16

Det låter verkligen tufft. Jag känner också igen det här med elakheten. Den kan verkligen förvandla hela ens vardag till ett grått ångestmoln. Med det sagt tycker jag du ska prata med din mamma. Du skriver att det känns som att ifall du blandar in andra finns det ingen återvändo. Känns det som att det finns en återvändo nu? Och först och främst: vad vill du? En del av vårt medberoende är att vi tar på oss ansvar som inte är värt att bära. Vi vill inte att vår alkoholist ska framstå som dålig och behöva skämmas inför släkt, vänner och kollegor. Men det enda vi lär vår alkoholist är att den klarar att dricka utan för stora konsekvenser. Prata med din mamma. Det kommer din alkoholist säkert tycka är jobbigt. Då får han tycka det. Du behöver (och bör) inte ta ansvar för hans känslor.
Lycka till och fortsatt skriva i tråden!

sliten61
fre, 2024-10-04 - 17:41

@Annann Jag blir så ledsen och berörd av ditt inlägg.Jag känner igen mig så mycket.Jag har levt likadant i 40 år.Kastats mellan hopp o förtvivlan.Perioder av nykterhet och perioder av fylla och liv o bråk.Vi har fyra barn som levt med detta och det vi har gått igenom önskar jag inte någon.Jag har varit svag och gått på alla lögner och löften.Nu sitter jag här med en man som fortfarande dricker och kommer inte härifrån.Våra barn har tröttnat på oss båda och kontakten är mycket dålig.Jag är väl inte den rätta att ge dig ett råd men jag hoppas att du får ett bättre liv än det jag och våra barn har haft.Jag höll hans drickande hemligt i många år innan det blev så illa så jag var tvungen att be om hjälp.Det är inte så farligt som man tror att öppna sig o be om hjälp och stöd.

thess111
tors, 2024-10-10 - 21:12

Du är så stark!
Jag kan inte säga hur du ska göra, det enda jag kan säga är att jag önskar att jag delade min verklighet med någon. Jag kände inte att jag hade någon som inte skulle döma mig och tvinga mig att lämna.
Nu i efterhand hade jag börjat med en terapeut. I (ort borttagen av admi) finns en mansmottagning som jag rekommenderar även för kvinnor som varit utsatta i relationer. Det räddade mig. Kram