av Ruth

Ruth
sön, 2025-09-14 - 08:16

Gift sedan 15 år och 4 barn (yngsta 18 år) två bor hemma än. Min man har väl alltid druckit mycket på fester och själv spottar jag väl inte i glaset heller. Han har haft eget och det har gått väldigt bra. Vi har rest en del bla till Thailand en månad över jul tre ggr när barnen var små. Tänker tillbaka att det måste börjat där nånstans. En för magen på morgonen sen en vid polen osv. Så för några år sen började ha som säger att han aldrig blir bakis med att bota sin bakfylla mddatt ta något. Jag sa ifrån men det hjälpte inte. Plötsligt eskalerade det till att han gjorde så varje söndag och dom dagarna var hemska. Sur ilsk tjurig och oftast gick han och la sig tidigt utan middag då han jobbar borta och ändå nånstans begriper och har ansvar nog till att kunna köra på måndagsmorgonen. Det gick så långt att jag inte knappt kände nån kärlek längre. Bara skönt när han åkte så vi fick vara själva. Jag har försökt ta upp ämnet mängder med ggr och han vill verkligen inte sluta dricka. Har försökt hjälpa honom så mycket jag kan men känner att vi går två steg fram och ett tillbaka, ibland 3.Han är heller inte trevlig när han är onykter vare sig mot mig eller barnen. Jag tycker jag försöker så mycket jag kan för att det ska bli bra och har hittat tillbaka igen,när han är nykter älskar jag honom så otroligt mycket han är min kärlek och bästa vän men onykter vill jag knappt se åt honom. Vi har fina barn och har byggt upp en god ekonomi inför framtiden men jag känner mig som vilsen på en skuta som någon annan styr.
Det tog lång tid -år-för mig att förstå att han är alkoholist då det smög sig på vill inte fatta det riktigt än och en del av mig tror nog fortfarande inte. Han sköter sitt jobb och allt runt omkring kan till och med sällskapsdricka ibland men det största problemet är när han blir för full då kan han inte låta bli att ta dan därpå . Naturligtvis borde inte heller jag dricka någonting för att hjälpa honom men har provat det också och han dricker ofta i alla fall. Sista halvåret har jag ändå lyckats få honom till fler nyktra kvällar och då samt när han jobbar borta i veckorna känner jag att min kärlek till honom faktiskt finns kvar och är väldigt stark men sen kommer en helgfylla och det är som bortblåst. En berg och dalbana av känslor och man kastas hit och dit Känns ibland som att jag ändå vet vart det kommer att sluta då mår jag så illa, vill inte dit.