Var det den sista eller den första?

76 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Brasklapp
Färdigt. Finito. Tur man har

Färdigt. Finito. Tur man har andra vägar att gå. Tankeverksamheten går åt onödigheter. Eller så kanske det är nödvändigt. Jag vet inte. Avtändning. Helt absurt. Ska på gymmet. Flexibilitetrörelsen har inspirerat mig så blir ett antal nya moves på gymmet. Eftersom dygnet är vänt kan jag göra det helt utan att ändra ser en. Nu när skammen håller på att förgöra mig så är det skönt att inte möta den allt för mycket på samma gång.

Far drack i helgen. Oroar mig för honom. Kanske inte känns nu men vaknade igår morse panikslagen över att han kommer att dö en dag i sjukdomen. Men det ska vi alla. Jag kan dö imorgon. Bäst att leva nu. Eller hur?

Ahh den kära dopaminkicken. Kan man få nog av den? Nej. Det är sanslöst vad det ställer till det i hjärnan att mixtra med droger.
Nu tampas jag snarare med relationer, män, sex och arbete än alkohol och narkotika men visst flyger dessa förbi periferin emellanåt. Jag kan dock säga nej och stå emot. 2 månader drogfri! Ska iallafall inte leka med elden och utsätta mig för risksituationer för att sätta mig på prov. Helst inte nu när jag är i en svacka.

Brasklapp
När det luktar bränt vet man

När det luktar bränt vet man att man ska dra sig undan. Synd det behöver gå så långt.

Brasklapp
Kapitulera. Att ge upp mot

Kapitulera. Att ge upp mot fienden. Att dra sig undan.

Jag mår bra. Inte sovit på 24 h så det kan vara en bidragande faktor men jag tog mig på jobbet och jag är så jäkla nöjd och stolt över mig själv som klara det. Gamla jag hade kastat in handduken för länge sen. Har aldrig varit någon disciplinerad typ. Inte riktigt fått med mig det hemifrån heller och inte kunnat eller velat lära mig själv. Men jag tränade väldigt hårt något år förr och det är väl ett av de områdena i livet jag lyckats tillämpa disciplin så det är väl bara att inse att jag kan om jag vill.

Har på senare tid varit ansvarslös och mitt i allt det tagit ansvar jag inte har ansvar över egentligen. Försökt kontrollera. Ordna upp allt och hela världen i den bästa ordningen, det är ju bara jag som kan det också. Nä så storslagen blir jag inte men något åt det hållet liknar mitt beteende.

Ja det är blandade känslor men tänker inte lägga sån stor vikt vid dem. Har psykotiska tankar om att alla pratar om mig och att allt handlar om mig.
Men det tycker jag har hängt med sedan jag slutade fram och tillbakas. Tidsuppfattningen är skev. Vet knappt vad det är för månad.

Aja jag gör det bra. Fick en "bra jobbat" idag. Kunde inte ta emot det. Tog det direkt som en pik eller negativt helt enkelt. Behöver bättre självkänsla men att den är låg nu är förståeligt då jag inte haft några sunda rutiner kring mat och sömn alls.

Kärleksguden
jag kan relatera. Ibland

jag kan relatera. Ibland känns det som folk pratar om en. Men jag kan skaka av det ganska lätt. För jag vet innerst inne att det inte är en stor konspiration även om det finns en osäkerhet ibland. Det är väldigt vanligt att passa in i andras konversationer. Låt mig ge dig ett exempel:

i fredags gymmade jag utan att byta om från arbetskläder och jag kände att jag inte behövde duscha för att jag inte hade svettats nå mycket.
i gymmet fanns det fem kvinnor som svettades som bara den av ett circle program. De började skämta med varandra om att de inte tänker byta om eller gå och duscha efter de var klara.

Jag fick då tankarna om att de pratar högt om mig, och att de gör narr av mig, att jag är lite ohygienisk osv.

I efterhand så tror jag inte de bryr sig tillräckligt om de nu är så att de är normala människor. Mitt huvud har gjort mig "större" än jag är pga försvarsmekanism. Jag hade grandiosa tankar om mig själv tidigare för att jag kände mig inte värd så mycket, inte åstadkommit vidare mycket. Var nära på att ta mitt liv flera gånger. Så mitt huvud blev rena rama science fiction äventyret efter ett tag med mig som huvudperson.

Tur att jag hittat tillbaka ur kaninhålet och att jag inte tappade bort mig själv.

Jag brukar titta in i din tråd ibland och hoppas att du mår fint även fast jag inte säger något.

Du är en bra människa!

Brasklapp
Skönt att höra att man inte

Skönt att höra att man inte är ensam om de sjuka tankarna, önskar bara att de kunde försvinna. Vill inte ha dom. Vill inte ha konspirationsteorier. Vill inte. Det är sjukt. Jobbigt.

Jag är drogfri, 2 månader 24 dagar. Ska till en behandlare idag. Hon som sa att alla människor är beroende. Efter det började jag ifrågasätta sjukdomen igen. Att det bara behövs nån liten kommentar från någon och jag nappar direkt. Eller ja, mitt sjuka jag. Skeva jag. Beroendepersonligheten.

På jobbet håller jag på somna, presterar inte så bra, känns det som. Hjärnan går på högvarv varje dag. Försöker läsa, bli smartare, förstå allting, veta allting. Har en sjuk rädsla av att vara okunnig inför andra. Göra bort mig, framstå i dålig dager. Kan vända på den steken till att vara rädd att ju mindre kunskap desto sämre val gör jag.

Men allt som allt mår jag bra. Bara det att jag är orolig över ekonomin, hur jag ska få det att gå ihop, hur jag ska få ett annat jobb, och så vidare. Skulle vilja va där jag älskar livet och att allt är så himla underbart men nja jag mår inte så nu. Tacksam över att jag lever, ens har lägenhet, slipper jaga droger, slipper planera drickandet. Det är faktiskt det viktigaste. Men nånstans så borde jag få till livet också men jag har inte fixat det än. Det gör att jag känner mig värdelös, dum, idiotisk, som en förlorare.

Brasklapp
Kan knappt titta på det jag

Kan knappt titta på det jag skrivit. Inbillar mig också att någon jävel är här inne och läser, folk jag känner ,och hittar mina ord. Det är lätt att profilera folk genom skrivstil. Har därför försökt anamma ett nytt sätt att prata på och utrycka mig samt skriva på men det går inget vidare. Vad som hänt är att jag förenklat allt i de enklaste av det enkla att det finns inget kvar ungefär. Ganska dåligt har det fungera. Vet inte varför jag börjar fokusera på sådana här sjuka onödiga saker egentligen. Kanske är uttråkad. Kanske är ensam. Bryr mig inte om någon annan, ellr orkar intee. Det och oro över andra. Vad är det värt då. Tack för oron liksom. Nä , jag vet inte längre. Varken ut eller in. Känner mig förföljd och snart ikappsprungen av någon eller några. Det är läskigt. Men jag hoppas på något vis att bli påkommen. Vet dock inte med vad, för jag sysslar inte med olagligheter längre. Kanske i tanken men tankepoliser finns det ju ej. Har dock börjat tro det. Men det kan ju vara som du skrev, jag gör mig större än vad jag är, och att det är en slags försvarsmekanism. Ja jag vet inte. Nu är jag här igen också. På forumet för alkoholister.

Hopp finnes! Jag har varit nykter och drogfri snart 6 månader men det känns inte så. Det känns som det gått flera år samtidigt som det int gått någon tid alls. Det känns som om jag flyter fram snarare än går och jag tror att det går dåligt men det kanske gå bra. Beror det på andras bedömning, ja det gör det, och min egna. Känns som om jag tappat bort mig själv helt ärligt. Tom och ihålig.

Men det blir väl bättre och bättre hela tiden. Men det kan vara eett jävla mantra jag intalar mig själv också. Det kan ju gå åt skogen också. HUr ska jag kunna veta. Vill veta hur det blir, vill veta hur jag ska göra, är bara handlingsförlamad för det mesta. Noll kraft och energi, trött. Tankarna går men dom är lätta, huvudet känns tomt.

Jag dricker energidryck. Min hjärna associerar allt till droger och alkohol, inte allt, int jämt och ständigt, men ofta. Det oroar mig. Allt oroar mig, fast gör det verklign det? Är ansvarslös och obrydd. Sådär likgiltig som jag int gillar att vara samtidigt som jag gillar det. Då slipper jag ju bekymra mig om något. Som baloo. Fast det kanske är bättre att vara så istället för att oroa sig i onödan. Behöver lära mig det.

Li-Lo
Hej Brasklapp

Det gör mig ont att läsa att du känner dig osäker på vem du är just nu. Du har en tuff tid bakom om dig och jag gissar att både din kropp din hjärna med dess komplicerade belöningssystem samt din identitet just nu håller på att omformas. Mycket mer glädjande och imponerande är att läsa att du valt bort såväl droger som alkohol i ett halvår. Snacka om att ge dig själv bra förutsättningar för att må bättre och komma till den punkt där du åter får kontakt med dina känslor och din kraft. Tack för att du väljer att berätta för oss, speciellt då du ibland får tankar om att du är utsatt. Jag hoppas att vi får följa dig en bit på din resa, du har mycket att bidra med och modet att göra de.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Brasklapp
musiken

Gamla drömmar kommer upp till ytan. Musiker på drift. Jag har växt upp med 70tals proggen litegrann, trots att jag är född på 90 talet. Det blev väl så. Vi fann varandra, kanske för de sjöng om något så nära mig och mitt liv.
Jag funderar fram planer för hur jag ska ta mig dit. Istället för att bara göra det som jag behöver göra för att ta mig dit. Men jag inser väl också mina begränsningar, visst jag vill tro att allt är möjligt och sådär men jag har ingen större tro på att jag kan ta mig nånvart med den drömmen. Jag skulle förvisso nöja mig med att spela på sjaskiga barer med några trevliga bandkamrater med pengar tillräckligt för att klara livhanken och nån resa hit och dit. Är det ens möjligt att kombinera med ett heltidsjobb. Nja jag tror inte det. Jag vill så mycket. Jag vill jobba, tjäna pengar, ha relationer som ger mig något och jag kan ge dem, resa, vara produktiv i mitt konstnärliga liv och så vidare. Men jag vet inte, jag har väl gett upp på mig själv.

Jag har en liten liten tro på mig själv. Som gör att jag ändå tar små små steg framåt. Men minsta lilla bakslag får mig att känna att jag inte klarar det här. Självkänslan och självförtoendet är på botten. Jag har isolerat mig ganska mycket på senaste. Känner mig oerhört konstig bland folk och kan knappt titta dem i ögonen. Blir bara märkligt alltihop. Som plus på detta går jag nu på socialbidrag. Och slösar en kvarting hit och dit på läsk och godis. Tröstäter. Får mig att känna mig ännu sämre, dålig och karaktärslös, men jag vet att jag är maktlös inför min sjukdom. Men för mig är det där bara ord nu. Jag känner det inte, vet inte ens om jag förstår det. Var på ett möte ikväll och delningarna flög över mitt huvud. Jag är på en helt annan nivå, en lägre, och det oroar mig också. Jag behöver växa upp mer, ta mitt ansvar och börja leva mitt liv.

Hur gör man?
Jag vill leva drömmen jag har. Jag kanske kan ta mig dit en dag? Om jag bortser från alla mina ursäkter och hinder jag sätter upp som - för gammal, för dålig, för lat, för allting. Vad har jag att förlora? Just nu känns det som om jag ingenting har att förlora. Inte ens mitt liv och det jag har idag. Inget jag värdesätter. Alla de yttre framgångar jag ändå fått erfara är inte värt nånting för mig egentligen. Det som alltid hållit mig uppe dessa tider är musiken, mina konstnärliga uttryck. Men visst är jag glad att jag slipper vara hemlös men det vore ju också en erfarenhet. Jag skulle dock lätt kunna fastna i det där. Har fastnat här nu i halvarbetslösheten, värdelösheten, odugligheten.

Jag kanske bara ska hoppa rätt ut i det okända. Vad det ens nu betyder. Är gråtfärdig. Minsta lilla berör mig till tårar. Har dialoger med mig i huvudet, dissikerar allt till de minsta beståndsdelarna. Analyserar och övertänker. Högvarv. Ansiktet hänger ner. Extrem stress har präglat mitt liv på sistone. Med mina panikattacker och fight and flight systemet på konstant nästan - hur hade jag tänkt att jag skulle klara av det fortsatta livet med allt vad det innebär?
Dividerar med mig själv - ska jag göra det eller det. Lika bra att bara göra, köra på! Men då går det för fort. Och så stressar jag sönder mig själv ännu mer. Känner mig utbränd och icke funktionell eller duglig på arbetsmarknaden. Funderar för mycket. Behöver börja göra, gå till handling, men jag vet knappt vars jag ska börja. Det är väl nu jag ska ta till devisen Bara för idag.

Ja, och att gå igenom detta jag skrivit här är skamligt och jag vill bara radera, så därför ska det få vara kvar.

För att vara positiv så - det går framåt. Drogsuget är inte borta, jag vill fly på alla sätt, men jag är kvar. Jag gör det jag ska. Det jag saknar är rutiner - tror fanimig det är det viktigaste av allt just nu för mig - har jag inte det har jag fan ingenting. Går i gamla mönster och behöver bryta detta. Håll tummarna för mig!

Har en andra dröm om att utbilda mig men jag tror det är mest prestige och pengar i den frågan för mig.. eller nej faktiskt inte, jag älskar att lära mig saker och att förstå hur saker och ting fungerar. Och det skadar ju inte att det är pengar i det som vi alla behöver idag. Där jag är nu och arbetar längtar jag mig från och sitter bara av tiden där. Vad är det för liv liksom.

Lyssnar på totta och känner vemodet och hoppet komma till mig. Allting ordnar sig och det kommer lösa sig. Vilket jag i och för sig på något konstigt vis alltid tänker trots att jag oroar mig. Dagarna går och de är svarta. Jag minns inte vad jag gjorde förra veckan riktigt och tror att jag behöver leva på ett annat sätt nu. Jag kan nära drömmarna men hur tar jag mig dit, är de bara tonårsdrömmar som kommer blekna med tiden eller är de på riktigt mina innersta drömmar jag bör följa oavsett?

Påväg igen mot något annat, något nytt,
vi hörs
gratulanter och trafikanter
icke bekanta och ni andra

Brasklapp
Ja. Jag drack idag. Konstigt

Ja. Jag drack idag. Konstigt nog. Fast det är inte sant. Men det känns precis som det. Sömnen är kaos. Tryckt i mig en glasskål. Smakar illa i munnen. Tyckt synd om mig själv. Känt mig ensammen, som en tragisk och eländig person ingen vill ha runt sig. Dragit mig undan. Värdelös. Oönskad. Patetisk.
Stick och försvinn, ingen vill ha dig här! Jävla misslyckade parasit! Usch!
Så låter demonerna i skallen och jag vet att jag inte bör lyssna men jag börjar tro att det är sant. Att det är precis så det är. Jag borde ha fixat allting nu. Jag borde ha ordnat upp mitt liv. Jag borde ha gjort annorlunda.

Vad kan jag göra nu? Plugga.
Framåt? Planera och genomföra efter bästa förmåga. Oavsett hur det känns.

Jag vill bara inte hamna i offereollen eller börja tycka synd om mig själv längre. Aldrig mer.

Brasklapp
Jag skriver typ alltid här

Jag skriver typ alltid här när jag mår dåligt verkar det som. Och skammen över det jag skrivit är fortfarande kvar. Vill ta bort allt och börja om. Inte ha kvar något av mig. Det är väl så jag gör. Raderar mig själv. Känner mig helt borttappad nu. Rädd jämt och ständigt för allt. Vet inte hur jag ska hantera nånting. Mår dåligt för jag varit ansvarslös på dåliga sätt. Som vanligt vill jag säga, typiskt mig. Men det är ju inte jag - egentligen, gammalt beteende kan man säga men det är ju fortfarande att jag utförde detta nyligtså det är ett pågående skittema i mig och mitt liv och jag hatar det hos mig själv. Ja börja älska den sidan också... hur då är ju frågan. Affirmationer hit och dit med positiva attityder. Jag blir fan tokig, när jag inteklarar av att uprätthålla det.

Läste någonting om att nån var bra på att få in information och prata om det som en faktabok men inte kunna använda informationen. Tog åt mig av Det. Tar dock åt mig av allt negativt nu för tiden. Men iallafall, tycker det var beskrivande för mig och känns som att jag inte lär mig någonting utan att jag går runt och är en dum faktabok, informatör, typ. Kan någonting överhuvudtaget? Är jag bara en inkompetent idiot som trott sig veta nånting och kunnat något överhuvudtaget.. det är så det känns nu. Som en komplett jubelidiot. Och sen svänger det till att (längre fram förmodligen för så har det sett ut hittills) jag blir översmart och ba yeah i know shit. När det bara är något uppblåst tillstånd där jag inte fatta ett skit egentligen och flyger på maniska känslor.
Högmod går före fall. Om det är något jag vill så är det att ha en realistisk bild av mig själv - vad kan jag och vad kan jag inte.

Jämför mig med andra givetvis men hur annars skulle jag veta att jag kunde något. Iofs går det ju ändå kom jag på. Men jag har ingen djup kunskap eller förståelse om nånting. Egentligen. Tror att jag kan något och är något när jag bara är luft och gör luft. Så känns det. Och det gör ont i magen. Det har varit det viktigaste för mig. Att jag är smart. Och kan.

Det är kanske inte så jävla viktigt egentligen. Inte det viktigaste i livet. Men har jag inte mer kunskap och utbildning och saker att lära mig och bli bättre än vad jag är nu, att se framemot det, så har jag ingenting känns det som.

Sen känns det som jag tappat bort mig själv. Börjat bli som alla andra. Anpassar mig. Självcensurerar och har kontroll på mig själv. Det känns inte som att jag känner mig själv längre. Identitet, har ingen riktigt ännu.

Aja detta blev rörigt. Och deppigt. Och svart och svårt. Jag tynar bort. Känns som livet passerar förbi. Tyst åskådare. Ser min kropp röra sig och göra saker men kopplingen emellan oss har blivit diffus. Och att jag ens skriver emellan oss låter väl bara det rätt skevt. Dualistiskt tänk?
Känns som om jag behöver prata med en filosofiprofessor, psykolog och vanligt folk. Gör skillnad på folk och folk efter titel...

Sen verkar mitt tänkande gå i cirklar. Har pratat om samma saker förut enligt min sponsor. Och jag kanske har skrivit liknande saker här förut.
Jag har ingen aning. Hur bryter jag det? Hur slutar jag tänka på ett gammalt sätt och utvecklar min tankeförmåga? Vill utveckla alla mina förmågor.. Vill så gärna leva upp till idealbilden jag skapat av mig som perfekt eller iaf en bra Jag bild. Men det går inte. Jag når aldrig upp. Och jag vet inte vars jag ska lägga nivån. Vet inte ens hur jag sänker kraven på mig eller förväntningarna.

Vet inte någonting längre- verkar det som. Men det gör jag väl. Är dock osäker. Osäker på allt. Verkligheten känns främmande. Livet och allt i det. Jag känns främmande. Märkligt.

Och den tysta rollen jag hamnar i hela tiden - jag kommer inte ur det. Har hela tiden bara kassa grejer att prata om så det här typ fallit bort. Vet inte längre. Tomt i huvudet. Inga ord. Tappar ordförrådet och pratar som en vet ej vad.förlorade mig i detta skrivande också. Tiden bara går. Känns inte alls som jag är där jag ska vara eller gör det jag ska och det gör jag inte heller. Jag får inte ihop det. Jag fixar inte att hålla igång allting jag ska göra.

Omogen och liten känner jag mig. Som att jag inte når upp till de andra. Underläge. Tillåter inte mig att känna mig så - det bara är så - jag vill känna jämlikheten med alla - är det ens möjligt?

Äh. Jag vet inte hur fan nånting ska vara. Vet inte hur man umgås med folk. Vet inte hur jag ska va eller betee mig. Är knappast mig själv. Känner mig fejk. Och bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker. Aja det var det. Nu blev jag less på mitt egna tjat om allt detta i tråden. I övrigt har jag det bra. För bra. Jag har inte gjort det jag skulle för att förtjäna detta. Går på bidrag nu också. Känns fatalt misslyckande och har inte lyckats skaffa ett annat jobb. Det är inte bara skit. Mycket är bra. Det är inuti mig det sitter. Jag vill bryta mig loss. Från den hårda yta jag byggt upp. Från den kontrollerande övervakaren jag har i mig. Som bedömer och hindrar mig från att utvecklas. Rädslorna. Allt det där. Är på god väg.

I övrigt så är jag på lättje sidan. Behöver ta tag i mer. På direkten.

Har också gått igenom drogsug som om jag aldrig hade slutat. Riktigt otäckt. Men det gick över. Det gör det alltid. Och det ligger gnagande inuti än. Pockar på uppmärksamheten så att jag glömmer av och kommer bort mig på något vis.

Jag behöver bryta det mönster jag nu är i.

Har för övrigt också gått runt och känt det som jag aldrig lämnat mitt uppväxtställe. Råkade nästan skriva att det var där jag bodde när informationen efterfrågades. Tycker det är märkligt. Jämför mycket av det som sker med mitt förflutna. Är som att jag lever kvar i en gammal värld. Hur ser världen ens ut idag? Knappast som den gjorde då jag var yngre. Vad har förändrats? Jag vet inte riktigt. Det är sig likt. En Annan plats i en annan tid. Men inte riktigt där än. Hur får jag till en verklighetsuppfattning där jag ser det som är? Inte hur det var, hur det borde vara. Lever jag ens i verkligheten eller blundar jag för allt. Går förbi i mitt egna huvud. Missar livet. Deltar jag ens i mitt egna liv?

Brasklapp
Ja en ny dag på ett nytt jobb

Ja en ny dag på ett nytt jobb idag. Det går framåt sakta men säkert. Jag vill såklart att det ska gå fort. Men mer kommer visa sig med tiden såklart. Det vet jag ju. Ändå är jag så otålig. Och rädd. Rädd för allt, möter människors blickar, kan knappt göra det. Känns som om de ser att jag ser dem att jag ser dem, blir som en ond cirkel av tänkande vid ögonkontakt, ungefär som...kommerinte på vad det heter men en spegel speglad oändligt mycket.

Jag har det bra. Stökigt hemma. Nästintill äckligt. Det får vara så. Måste börja tillåta mig själv saker och ting. Och sluta känna måsten inför allting.

Övat på att ta det lugnt. Nu ska jag öva på att jobba lite hårdare. Min självkänsla och mitt självförtroende är ganska så låga just nu så tror inte på min egna förmåga att klara av jobbet bland annat. Men jag vet att jag kan och att jag klarar det. Klarar mer än vad jag tror. <3

Tomhet och ensamhet känner jag. Glimtar av hopp inför framtiden. Önskar att allt vore annorlunda. Vill inte ha den önskan. Vill ta bort känslor. Vill inte känna. Vet inte hur jag accepterar känslor och inte kämpar emot.

Brasklapp
Tackar alla er här på forumet

Tackar alla er här på forumet. Att läsa lugnar mig.

Brasklapp
hopp

Jävla orosmoln över framtiden. Hålet i bröstet vill ha mer och hjärtat pumpar förgäves ut blod i en kropp som inte vill vara längre. Trycket i huvudet gör sig inte lättare och käken är sne. Jag är tandlös, fruktlös, lustlös, maktlös, tröstlös, och så vidare. Dessa ständiga stressreaktioner där rädslan kopplar på någon slags stelhet i mig. Bland folk orkar jag inte vara någon längre stund. Det tar mer än det ger. Och nånstans finns det en sån stor längtan efter en kontakt och möte med andra människor att jag knappt orkar finnas till i min ensamhet. Som att den tar för stor plats i mig, så det inte finns något kvar till mig.

Och hatet, det växande hatet och föraktet jag riktar utåt mot andra för att det är för mycket att härbärgera inuti mig. Hur ska jag stå upp och möta andra när det känns som om de ser rakt igenom mig, det kunde likväl stå "idiot alkoholist knarkare egoist parasit hora äcklig offer självömkan" på mig i pannan. Jag känner såhär såhär och såhär, på en lapp på bröstet. Men jag vet väl att det inte är så. Någonstans förstås det av mig men där och då är obehaget så stort att det känns som att alla är för nära. Trångt. Vill ut. Andas. Få luft. Slippa synas och höras. Skäms. Sämre än. Allt det där.
Allt det där jag trodde jag skulle få slippa. Få slippa när jag slutade med allt. Nåväl, med narkotika och alkohol. Maten och godiset, snuset, finns fortfarande i mitt liv som stöttepelare. Säkert andra saker med. Som dramat i mitt huvud. Scenerna som spelas om och om igen i mitt huvud och analyserna som alltid följer efter. Samband som kopplas, planer som görs, idiotiska saker som inte stämmer överens med verkligheten. Vad det nu är. Förvillat mig genom att läsa. Läsa läsa läsa. Läsa av människor som böcker, läsa situationer, livet, allt. Läsa. Mata information. Till vilken nytta...får hoppas att det ger något i längden men egentligen ser jag bara att det är ett tidsfördriv. Visst har det gett nyttiga saker och även nya tankar, tankeställare och synvinklar och så vidare. Men det här inte gett mig nya vänner. Äkta nära djup vänskap. Som jag aldrig riktigt haft. Aldrig så nära.

Men det går ändå inte, för min avsmak för mig själv har tagit sig nya höjder och självföraktet låter mig inte gå närmre. Rädslan. Tvivlet.
Tyck om mig.
Låt mig vara med. Jag är med. Låt mig vara. Jag vill inte vara med.

Rundgång. Jag är less på min rundgång. Men det blir bättre. Är bara orolig att jag ska leva på falskt hopp igen. Lika bra att förvänta sig noll. Att förvänta sig inget. Att leva som om jag vore själv. Det är mig jag kommer att ha med att göra varje dag för all framtid. Det är hon som ska få allt.det är hon jag ska göda och ge föda. Älska och trösta. Våra kärleksfull och förlåtande mot. Vara trösterik och omtänksam med. Jag ska vara försiktig med vem jag släpper in. Eller ska jag hoppa rakt ut? Svidande sårande slappande sönder. Vara varsam med mig som vilken annan som helst.

Rosette
Hej Brasklapp!

Rundgång, du är less på den skriver du i sista stycket i ditt senaste meddelande.

Det gör ont och är jobbigt, det går i onda cirklar samtidigt kommer du alltid till ett läge där du bryter mönstret. Du har klarat av att bryta mönster flera gånger, fått stopp på rundgången. Kanske närmar du dig att få stopp på ännu en rundgång nu?

Jag får också lite tankar när jag läser igenom delar av dina inlägg här, hoppas det är okej att jag delar med mig.
Du har det tufft, framförallt hur du tänker om dig själv och ditt liv samtidigt som du kan se ljus. Stunder av mindre dåligt mående och att du märker att det kanske är en saknad, längtan till något du har snarare än en tom likgiltighet, du ger inte upp. Innerst inne vet du nog att du kan en hel del och du har gjort flera stora förändringar, trots att du mår som du gör. Både slutat med saker (droger) och börjat (träning). Du behöver kanske ständigt jobba med att påminna dig om de saker du kan och gör och har gjort. Du känner det bäst själv såklart.

Du formulerar dig väldigt beskrivande om hur du mår och kan verkligen ge en bild av dina tankar och känslor. Det berör att läsa och många funderar säkert på hur du har det. Det verkar som att skriva här är ett sätt för dig att få ur dig lite, liksom sortera. Jag vill lyfta ut ett par meningar du skrivit, de är så fina och inger hopp:

”Det är mig jag kommer att ha med att göra varje dag för all framtid. Det är hon som ska få allt. Det är hon jag ska göda och ge föda. Älska och trösta. Våra kärleksfull och förlåtande mot. Vara trösterik och omtänksam med.”

Verkligen så bra skrivet, så sant som det är sagt och säkert många som kan känna igen sig i att behöva göra mer av just detta, finnas mera för sig själv i första hand innan man kan finnas för andra. Hur kan du göra mer av det, påminna dig om det?

Bra som sagt att du är här och skriver, vill du finns även programmet hos oss. Det kan man göra flera gånger om man vill.

Du anmäler dig i så fall på startsidan och kan då välja att efterfråga att ha rådgivning längs vägen eller jobba med det själv på egen hand.

För många kan det vara hjälpsamt att också testa något som känns tryggt men på ett nytt sätt, vet inte om det är något du testat eller om det är något som kan passa men Alkohollinjen en telefonlinje, där kan du prata med någon helt anonymt och kostnadsfritt. 020-84 44 48 www.alkohollinjen.se

Oavsett om du gör något annat så är du alltid välkommen här, fortsätt skriva och läsa!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Brasklapp
Läste alkoholhyperds inlägg

Läste alkoholhyperds inlägg på första sidan och grät för den är så sann och förstår den mer nu, kan se och känna att det är där jag hamnat, IGEN.
Jag har något sjukt fix återkommande ide om att jag kan läsa och tänka mig fram till bättre psyke vilket jag likställt med mående. Men känslorna är, ja, jag vet inte helt och hållet. Jag vill sluta fly.

Slut på snus och de här senaste dagarna har jag typ varit precis som när jag var aktiv. Nästan. Desperat idag efter cigg, så att jag hade plockat upp från backen om jag hittat.

Tycker det är läskigt. Att få samma sorts sug tillbaka. Nästan som om jag aldrig slutat ta droger eller dricka. Gick förbi systemet och ville titta av någon löjlig anledning - letat män av en viss sorts kaliber - ja allt för jag har haft ett stort stort sug. Tryckt i mig mat och godis som sagt. Snusat utan slut. Ja jag vet inte. Känns som sjukdomen härjar inuti mig och i hela mitt liv och jag känner mig kraftlös. Tandlös. Hopplös.

Jag hoppas på något annat iallafall.
Jag behöver ta beslut. Som jag inte vågar ta. Jag vill veta. Om det jag vill är på riktigt eller bara flykt, bara mitt dåliga mående, brist på vänskap, brist på något, den ofrivilliga ensamheten.
Att på något sätt ta reda på grunden i allt jag vill, de beslut som bör och skall tas och ja, i princip hela jag vill jag reda ut och sortera. För jag vill kunna vara mig själv också, och det går typ inte, jag vet inte längre om jag skådespelar mig fram genom livet - eller någonstans vet jag väl att jag gör det. Just en speciell karaktär jag drar till mig med ibland är särskilt inbeblandad med dessa skriverier jag får för mig, de jag kryddar med lite ord, socker och salt.

Språket. Tycker jag brukar visa på vara jag befinner mig på någon skala (vilket vet jag ej) men ibland svär jag. Ibland som ett barn. Ibland som en gammal, gammal kvinna och ibland har jag ingen röst alls. Så är det nu.

Regnet öser ner. Jag har ingen snus. Det är synd om mig då. Tycker jag, tror jag att jag gör iallafall, kan inte identifiera självömkan i mig själv ännu.
Jag har ingenting. Känns det som. Desperat. Hatar det. Vill gömma mig bland folk. Min kropp är icke fungerande i vissa situationer. Självcentrerad och rädd..
Det blir då bättre. Det vet jag. Det blir alltid bättre. Jag får genomlida denna abstinens. Gå och gymma. Spela Tv spel. Läsa böcker. Sitta och känna på regnet. Och så vidare. Det går över.

Tack för ditt inlägg!

Sidor