Fan, jäkla skit! Hur kan man må så bra och samtidigt så dåligt av alkohol!? Jag älskar min alkohol och samtidigt hatar jag den! Jag har haft några av mina roligaste minnen när jag har varit påverkad, ni vet när man gör något man aldrig skulle gjort nykter, men man gjorde det med sina vänner och det var så kul!
Samtidigt har jag haft mina allra sämsta, ångestfyllda minnen när jag har varit påverkad. Sådana som sitter som en jäkla ångesttagg i ens själ...
Men när jag dricker så är det som varm och skön bomull runt hela mig. Tills det blir för mycket och jag mår illa eller jag ser mig själv utifrån och tänker att det var ju en dryg jävla kärring som sitter och inte kan hålla truten. Eller som värst, tror att jag är sexigast i världen och bara fullkomligt skämmer ut mig!
Vad hände med den sköna bomullen!!?
Till vardags tror jag att jag inte har några problem med att vara nykterist, men ibland vill man bara festa loss som om det inte fanns en morgondag. Släppa på alla måsten och spänningar och krav på att man ska vara den ultimata människan som bara äter grönkål, springer en mil varje dag och mediterar.
Jag är väl dum som vill ha båda världar, den fria själen som gör crazy saker och den ansvarsfulla som yogar och tränar allt från hjärna till tarmrörelser.
Jag vet. Det är patetiskt att tro att man kan ha kvar en del av sin fria tonårstid när man är 47 år gammal, men fan vad jag saknar en tillvaro där man var mer fri!

Det finns en oändlig frihet i att vara nykter. Och ja, visst finns det något patetiskt med att ha ett ben kvar i tonårstiden när man är 47- och det är lika orimligt att vara den duktiga grönkålsätaren 24/7. Fundera på hur du kan hitta en ny balans som kanske inte kräver extrema beteenden?

@Tossingavis Jag förstår precis vad du menar! Behöver också ha den där känslan av frihet och att bara släppa loss och få bli riktigt full ibland. Ja, eller riktigt full, dvs redlös vill jag egentligen inte bli, men det är det jag blir när jag släpper kontrollen, och dagen efter är det inget kul - om det ens är det när det pågår. Det är precis innan man går över gränsen som det är som roligast, men om man som vi har problem med alkohol kan vi ju aldrig stoppa i tid, och friheten blir som gisslan istället. Måste lära mig att dricka lagom, även när jag vill bli full och galen.

@Tossingavis stor igenkänning på detta! Filosoferade lite om det i min tråd för ett tag sen, hur kul jag haft med alkohol. Festivaler, studsa runt på dansgolv, vara twentysomething igen för en kväll (är 37... 🙈) I mitt fall var det dock inte festalkoholen som blev/är problemet utan att det blev mer och mer vardagsvin... Har insett att jag är en person som jagar kickar, sensationssökande. Att festa järnet och känna mig som en fucking rockstar är en kick för mig. Har åtta nyktra veckor bakom mig nu och jagar andra kickar, främst genom friluftsliv. Har du någon plan nu? Vill du göra någon förändring? Kan du testa nåt annat crazy än att dricka? 🤗

Tack för era kommentarer @Friluftstok, @Rule74 och @Se klart! Jag har funderat mycket på vad ni skrivit.

Inte för att jag har kommit fram till något vettigt! Detta inlägget är väldigt virrigt, så hoppa över att läsa det om ni vill. Det är mest för att jag ska få någon reda i mina tankar...

Hade det jobbigt idag. Jobbigt med mina beroende, för mitt liv är äckligt bra i övrigt. Arbetar hemma i lugn och ro, städat ekonomi, familj, vänner, blablabla. Alltså ingen som helst anledning till att känna oro eller ångest. Främsta ångesten framkallas av min överdrivna rädsla att såra någon eller få någon att känna sig liten, dum, bortglömd eller dåligt behandlad av mig. Ser alltid till att vara tillgänglig när någon behöver mig eller om de vill umgås. Då släpper jag allt som jag kanske hade planerat eller "jobbar runt det", vilket kan innebära att gå upp kl 04.30 på morgonen så att jag hinner träffa mamma/kompis/dotter senare på dagen. Detta beteende har jag alltid haft, klarar inte av att säga nej, och det har resulterat i att jag har valt bort personer i mitt liv för att jag ska hinna med att säga ja till dem som jag valt att ha kvar. Utan att gå sönder själv.
Tänk så rikt mitt liv hade varit om jag bara lärt mig att säga nej när jag var ung! Så mycket jag kunnat vara och kunnat gjort!
Jag har iofs blivit bättre med åren, men ett nej kräver en del av mig både innan och efter.
Och gud, så mycket skit jag tagit på mig för andras skull!
I alla fall, jag bestämde mig för att ta 4,5 veckor bara till mig själv och göra bara vad jag vill. Jag meddelade min man att det blir inga träffar med vänner under den här tiden, jag drar ner på jobb och jag vill inte ha några måsten. Dessutom vill jag inte att vi gottar till det på helgerna heller. Han accepterade. Vi får se hur länge det varar... Alla vänner vi har är mina vänner från början och vi umgås i stort sett bara i par, eller vi tjejer. Männen träffas aldrig själva. Så om jag inte vill umgås med någon har han ingen att umgås med, vilket tär lite på mitt samvete. Varför ska han lida bara för att jag inte vill träffa någon? Hur jävla svårt är det att bara inte dricka en kväll?
Tydligen jättesvårt...
I alla fall, jag började min renlevnadstid i tisdags och jag misslyckades idag. Två dagar klarade jag. Saken är att jag brottas med två missbruk – mat och alkohol. Om jag försöker sluta med det ena, ökar jag konsumtionen på det andra. Och så har det gått i åravis, så nu är jag både alkoholiserad och fet. Så jag känner inte att jag har lyxen att skippa alkoholen, unna mig gottet när suget sätter in och ta tag i vikten senare. "Senare" kommer jag att väga 150 kilo och vara ännu mer deprimerad.
Alltså tänker jag att jag måste ta itu med missbrukstänket, oavsett hur den yttrar sig. Men som vanligt, lättare sagt än gjort! Och idag föll det duktigt!
Dagen började bra, fick gjort det mesta av dagens arbetsuppgifter, åt en bra frukost. Vid 10-tiden började det att klia i kroppen. Missbruksmyrorna hade vaknat. Hjärnan hakade snabbt på och viskade: "Vad duktig du är som inte är sugen på alkohol, du har ju inga problem att stå emot! Då gör det nog absolut ingenting om du går ner i affären och köper godsaker att sätta i dig för du kommer ju ändå att kräkas upp dem sedan och då är ingen skada skedd! Plus att du har ju inte druckit!!!
Jag stod emot (på ytan, inom mig kan jag nu efteråt se att jag hade hela dagen utstuderad redan), och gick på en pw. Innerst inne hoppades jag på att endorfinerna skulle kicka in och hindra mig att gå förbi affären på vägen hem. Jovisst! Lycka till!
In i affären, hem, äta, kräkas. Gott och väl, trodde det var över där. Dåligt samvete, javisst, men jag hade ju inte druckit. Efter nån timme blir jag oresonligt arg (på mig själv/allt/min man/världen/min vikt/att missbruksmyrorna fortfarande är igång värre än innan min äthets??) och går raka vägen till kylen och häller upp ett dricksglas med vin. Dricker det utan njutning, letar upp en slatt rödvin och dricker det med. Får sedan panik när jag tittar på klockan att min man kan komma hem när som helst och jag har inte gjort mig av med bevisen från varken hetsätningen eller vindrickandet!
Nu är allt undanröjt, sopor slängda, glas diskade. Kvar finns jag. Lugn nu. Men hur länge?

@Tossingavis vad berörd jag blev av ditt inlägg! Förstår att du har mycket att kämpa mot. Låter klokt att ta några veckor för dig själva, pausa det sociala och "duktig flicka" och fokusera på din hälsa och välbefinnande. En dag i taget. Ta hand om dig! Jag hejar på dig! 🌷

@Tossingavis Att sluta dricka, vittnar många om och även jag, har lett till mer ätande av godis, chips, läsk mm. Ett sätt att hålla sig ifrån drickandet. Du beskriver att du hetsäter och sedan kräks och sedan dricker vin. Låter verkligen kämpigt och tufft med ditt dubbla beroende som du beskriver. Du har inte funderat på att ta hjälp av professionellt stöd?

Hej
Ett modigt inlägg har du skrivit, och ärligt. Ett av mitt livs bästa och hårt erövrade insikter är att lägga allt fokus på det du kan påverka. Noll fokus på det du inte kan påverka. Först då blir man kraftfull. Och det behöver man vara- och blir så småningom.
Du skriver om din mans, och sina släktingars reaktioner eller uteblivna- av ditt drickande.
Du skriver om hur forum-inlägg provocerar eller åtminstone stör det dig att vi tycks ha det så enkelt.
Jag tänker att inget av ovanstående kommer att hjälpa dig att bli nykter.
Det är bara en sak som gäller där:
ditt beslut att en dag i taget, inte dricka.
Det finns många forum-vänner som har partners som din, en del stöttar, andra inte alls. Det finns många forum-vänner som skilt sig för att de insett att nykterheten måste gå först. Jag ska inte fortsätta men det här foriumet är proppat med människor som gör något mycket svårt, inte bara jobbar de med sin egen nykterhet- men hjäper dessutom andra, med tålamod och värme jag sällan stött på.
Att be om ursäkt för saker man åsamkat andra på grund av sitt drickande brukar inte upplevas så himla utelämnande- så småningom. Då handlar inte ursäkten så mycket om rädslan att blotta sig utan mer att förlåta sig själv, gå vidare, vara stolt!
Jag hoppas att du fortsätter att skriva (och läsa) här, välkommen! 🤗

Hej.
Jag förstår din känsla av hur det låter när man läser trådar här, det gäller min tråd också men det finns vissa som skriver öppet och ärligt om hur deras kamp ser ut både när det går bra och vid sämre dagar.
Min resa har inte varit enkel under pandemin så drog jag i mig ca 8 öl per dag, hur jag klarade att jobba och jag sköta mitt jobb hyfsat förstår jag inte idag, inte heller att ingen på min arbetsplats uppmärksammat det för jag måste varit rätt bakis eller ibland fortfarande full på arbetstid..
Min vändning kom när ångesten var som starkast och jag ärligt talat inte orkade längre, jag visste att jag inte skulle klara det själv så jag berättade för min chef och har sedan dess gått på behandling. Idag är det eftervård.
Jag hade under de första 6 månader en egen alkoholmätare kopplad till min mobil som jag var tvungen att använda flera gånger dagligen, om jag hade druckit fick min chef ett sms direkt. Min resa har absolut inte varit enkel men under den intensiva behandlingsperioden skriv jag väldigt lite här för jag orkade inte.. Men jag har klarat mig genom de tuffa perioderna så det går men det är tufft.. Hur tufft det är kan också bero på hur starkt beroende man har utvecklat.. För min del så hade jag 9 av 11 punkter som läkaren använder för att sätta diagnos och gardera, jag hade också ett audit på över 30 p så jag var djupt nere men mår nu bättre men skulle ljuga om jag skriv att jag aldrig känner sug eller ångest, knepet är att hitta sätt att hantera livet nykter. Vilket är lättare sagt än gjort.

@Tossingavis Det är kanon att du skrivit av dig här och får med så mycket av alla motstridiga känslor du har inom dig. Naturligtvis är det megajobbigt på många plan för de flesta med alkoholberoende. Det är bara så mycket lättare att skriva när det går bra och ett sätt att peppa sig själv. Ingen har nog en tanke att det finns de som tar illa upp och känner sig misslyckad när de läser det.
Som någon tipsade om tidigare...fokusera på dig själv och framåt, acceptera att det som hänt eller hur andra personer reagerar kan du inte ändra på.
Jag håller med om att allmänheten i stort ser ner på oss med alkoholproblem. Av den anledningen har jag hållit mina problem för mig själv.
Jag håller tummarna för att du fixar det här. Man klarar så mycket mer än vad man tror. Lycka till 🌺

Tack för era kommentarer @Annja, @starten på det nya, @Se klart. Det är mycket uppskattat!

Jag vill absolut inte nedvärdera eller på annat sätt värdera andra medlemmars resa, inlägg eller svårigheter. Och jag har uppskattat mångas positiva inlägg också. Mitt inlägg är skrivet färgat av ångest, rädsla, sorg och ilska. Kan hända att det hade varit bra att vänta att skriva tills man är mer "i fas", men jag vill använda detta forum även som en slags dagbok som jag kan se tillbaka på när det var som sämst. Jag glömmer ju gärna de dåliga stunderna... Bara nu efter ett par timmar när jag läser vad jag skrivit så känner jag inte så längre. Alkohol förändrar alla tankar och känslor, förstärker dem, förvrider dem. Jag är inte jag när jag har druckit. Och förr behövde jag bli riktigt full för att det skulle ske, men nu räcker det med ett glas vin för att jag ska märka förändringen. Skrämmande.

Jag gick i alla fall en lång runda på två timmar där jag grät av och till, och struntade fullkomligt i vad folk tänkte och tyckte. Alla tankar gick på högvarv och studsade mot hjärnväggarna som galningar. Ingen reda i dem, inget kom jag fram till. Så fort jag kom fram till något tänkte jag att det är precis tvärtom. Har läst i forumet att man inte kan vänta sig någon reda i något de första veckorna. Och jag har ju inte ens börjat än! Eller, det har jag, jag har bara misslyckats lite idag.
Efter två timmar i blåst och kyla orkade jag inte mer och min man hämtade upp mig och vi körde och fixade en del. Bland annat en runda in på Ica för att köpa mys till kvällen. Laddat för mig, men jag klarade mig bra och känner mig väldigt nöjd och stolt över mig själv. Det blir bubbelvatten, popcorn, gurkstavar med dippa. Och sushi.

Kvällen känns helt okej, börjar ana att ensamdrickandet kommer att bli den största utmaningen. Och två specifika personer, vänner där drickandet har varit en stor del. Den ena bor i England så det blir ju inte så ofta jag utsätts för trigger där, men den andra är en av mina roligaste vänner och jag är orolig hur vårt umgänge kommer att se ut när jag inte dricker. Jag tror väl inte att det kommer att påverka så mycket att vi inte kommer att träffas mer, men det kommer att förändras, det är säkert.

Hej,
Bra där! Och gott med sushi och bubbelvatten. Jag åt röding och drack Loka. Strunta i någon ordning alls på tankarna, nu. En stund i taget räcker bra. Och försök om du kan- att leta fram varenda liten fördel du kan hitta. Hur det känns att vakna imorgon. Att lägga sig och somna för att du är trött. Inventering av de små tingen, helt enkelt.
Mycket förändras när man slutar dricka. Det är lätt att se vad man kommer att sakna men svårt att förutse det som blir bättre. Men det kommer tids nog. Heja dig!

Vaknade idag med samma känsla som så många andra skriver om här – jag är bakis. Fast bara mentalt för jag drack inte igår(kväll). Men de första tankarna var "Ååhhh, vad sa jag igår? Vad gjorde vi? När gick vi och lade oss? Smsade jag till någon?". Så nu är jag så sprallig och lycklig att jag inte är bakis! Tror nog att mitt missbruk var värre än vad jag lät mig själv erkänna...

Hej,
Ja, vilken lättnad det är att inte behöva ha ångest över vad man gjort eller inte.. Du verkar ha mycket styrka och energi som oftast jobbar för dig, men rätt vad det är drar iväg åt fel håll. Om jag förstår dig rätt har du svårt att tänka dig missbruket som en sjukdom som man kan få hjälp med. Det är ju många som ser det så. Såg en intervju med en alkoholläkare som talade om att det finns många bra mediciner som hjälper mot alkoholsug och att de underanvänds eftersom så få söker hjälp. Kan ju vara något att fundera över. Och varför man inte vill ha hjälp. Är det man själv eller beroendet som ligger bakom den tanken?

@Tossingavis bra att du skriver av dig och får ut allt det jobbiga! Förstår att du har mycket du brottas medi livet, inte bara alkoholen. Som Se Klart skrev, ta en stund i taget. Ibland kan en dag i taget vara för mycket 🌷

Jag kör också Iamsober.
Imorrn är det den konstiga dagen 777
Men jag kollar hemskt sällan. Tittar in här istället, och har alltså gjort minst tusen gånger. Det kan också vara värt att testa en facebook-grupp, det finns bland annat em kopplad till Annie Grace, kan kolla upp om du är intresserad! Dag 1 alltså. Då är det dag två imorgon. Kämpa!

Tack @Se klart! Du har rätt, jag börjar om, men jag har även erfarenheter med mig i bagaget. Jag har aldrig gjort ett så här ärligt försök tidigare, där inte bara själva slutandet är grejen utan att även ta tag i orsakerna bakom.
Jag hemma hos min syster idag som jag står väldigt nära och samtidigt väldigt långt ifrån. Svårt att förklara, men det vet ju alla som har familjemedlemmar att de relationerna inte är lättförklarade!
I alla fall så meddelade hon idag att hennes nyårslöfte var att ta itu med sitt mående och leva mer ärligt och hälsosamt på alla sätt och vis. Detta innebar även att ta itu med gamla sår och oförätter som ligger och skaver och som kanske färgar relationer, beslut och beteenden. Och vi har en del att gå igenom. Inget allvarligt så, men ändå viktigt om vi ska kunna vara mer ärliga med varandra och mer förtrogna. Spännande och skrämmande! Som tur är så är jag mottaglig för detta eftersom jag är i samma fas med att en gång för alla ta itu med allt som skaver och gör att jag inte kan leva mitt bästa liv.
Vi hann med en del idag, och ska träffas igen nästa helg för att fortsätta. Så länge vi kan hålla det på en mogen nivå och verkligen höra vad den andra vill säga så tror jag att detta är väldigt nyttigt för oss båda. Det är nyttigt att få höra när man har sårat någon, förklara missförstånd, själv berätta när man blivit sårad, försöka att se den andras upplevelser från deras sida (där blev det mycket barndomsprat), själv få be om förlåtelse för saker som man innerst inne har vetat att man bör be om förlåtelse för men det har varit svårt att ta upp...
Det jag är orolig för är att alla dessa känslor kommer att väcka ett större sug och en känsla av att koppla bort.