Fan, jäkla skit! Hur kan man må så bra och samtidigt så dåligt av alkohol!? Jag älskar min alkohol och samtidigt hatar jag den! Jag har haft några av mina roligaste minnen när jag har varit påverkad, ni vet när man gör något man aldrig skulle gjort nykter, men man gjorde det med sina vänner och det var så kul!
Samtidigt har jag haft mina allra sämsta, ångestfyllda minnen när jag har varit påverkad. Sådana som sitter som en jäkla ångesttagg i ens själ...
Men när jag dricker så är det som varm och skön bomull runt hela mig. Tills det blir för mycket och jag mår illa eller jag ser mig själv utifrån och tänker att det var ju en dryg jävla kärring som sitter och inte kan hålla truten. Eller som värst, tror att jag är sexigast i världen och bara fullkomligt skämmer ut mig!
Vad hände med den sköna bomullen!!?
Till vardags tror jag att jag inte har några problem med att vara nykterist, men ibland vill man bara festa loss som om det inte fanns en morgondag. Släppa på alla måsten och spänningar och krav på att man ska vara den ultimata människan som bara äter grönkål, springer en mil varje dag och mediterar.
Jag är väl dum som vill ha båda världar, den fria själen som gör crazy saker och den ansvarsfulla som yogar och tränar allt från hjärna till tarmrörelser.
Jag vet. Det är patetiskt att tro att man kan ha kvar en del av sin fria tonårstid när man är 47 år gammal, men fan vad jag saknar en tillvaro där man var mer fri!

Tänker mycket på hur man hanterar tykna, pikande kommentarer – medvetna eller omedvetna. Jag vet att min man älskar mig och inte vill mig något ont och att han har lite problem med att uttrycka sig "rätt", men jag får ändå en mängd känsloreaktioner vid vissa kommentarer. Ni har säkert fått de själva: Jaha, det varade inte länge (vid återfall), Jaså, är det tillåtet? (vid vissa livsmedel när jag "håller igen"), Jag trodde inte du skulle äta/dricka/göra detta mer, eller har jag fel?
Jag vet bara inte vad jag ska säga. Jag känner mig redan så jävla misslyckad, men gör mitt bästa för att peppa mig att det bara var ett snedsteg, jag är på banan igen. Kommentarer, inte bara från min man utan även från andra, hjälper inte! Eller ska jag hoppa på drevet och hålla med/inse/erkänna att de har rätt? Eller be dem sköta sig själva? Vad är mest produktivt för mig? Till saken hör att jag inte dricker så att jag blir elak eller superstörig så det är inte att jag sårar andra om jag dricker/äter. Att jag vill sluta har helt och hållet med min fysiska hälsa och mentala mående att göra.

@Tossingavis
Jobbigt att få såna kommentarer! Jag hade älskat att ha en man att dela den här resan med, men inte om det skulle låta så. Då är jag nog hellre ensam i min kamp.
Kan du inte bara säga som det är; att såna kommentarer sänker dig och gör dig ledsen. Att du gärna hade fått lite positiv pepp istället. Han kanske inte ens märker att det sårar och får dig att må dåligt. Tala om hur du vill att han ska hjälpa dig, det kanske är så enkelt.
Ha en riktigt skön fredag! Jag tror på dig!
☀️🤗

Har gått ett par månader sedan sist. Jag har kommit till insikt att detta verkligen är en lång resa och jag har läst igenom alla mina trådar och sett att det var 4(!) år sedan jag skrev mitt första inlägg. Känner att jag kommit långt på de här åren. Kanske inte i själva drickandet som så, men i mognad och insikt. Och tydligen inte i hur forumet fungerar då jag har skrivit tre inlägg som meddelanden till admin, hahaha!

Idag är i alla fall dag 9 utan alkohol! Wohoo, och high five till mig! Det känns helt annorlunda den här gången. Det känns som att jag är redo. Jag varken överdriver eller underdriver mitt missbruk. Jag har läst massor av fakta, jag har begrundat, jag har känt efter.
Jag har en plan.

Jag tog beslutet att vara vit resten av året i "nyktert tillstånd". Inte när jag var påverkad, inte när jag var bakis, inte efter en period med mycket alkohol. Denna gången var mitt beslut förankrat i mer rationella tankar. Jag är helt enkelt trött på den energi alkohol tar, oavsett om jag håller det på en normal nivå eller inte. Med åldern, och förhöjd tolerans, så ger det inte mig något positivt längre. Vane-drickandet stod för största delen av intaget nu i slutet. Inga karate-fyllor, inga pinsamheter, inga överdrifter. Bara en leda över hur meningslöst det är. Hur lite det ger mig nu.

Helgen var lite svår, konstigt hade det varit annars. Fredagen superlugn, lördagen lite jobbig med sol, uteservering, alkohol vart man än såg... Men överlag skrämmande lätt att stå emot. Jag har landat väldigt mycket i mig själv när jag ser tillbaka, känner nästan inte igen personen som skrivit de tidigare inläggen. Tycker synd om henne (för hon är inte jag). Jag kan se att jag har skrivit nästan alla tidigare inlägg i affekt, påverkad av alkohol även om inte aktivt.

Idag känner jag tacksamhet att jag är nykter och inte känner någon längtan efter alkohol. Idag känner jag en frihet och en tillförsikt som jag inte känt innan. Idag känner jag stolthet över resan jag har påbörjat. Idag känner jag spänning inför att få en chans att bli den person som jag alltid velat vara, men inte klarat/vågat/vetat att jag kan bli.

@Tossingavis vad härligt att du känner dig redo.
Hoppas och tror att det kommer att gå bra den här gången.
Dom där uteserveringarna var jättejobbiga för mig att se i början av sommaren, men nu har jag börjat vänja mig vid tanken och känslan att en citonlemonad är minst lika trevligt som det vi slutat med :)

Känner att jag långsamt börjar bygga upp ett sug. Irritation i kroppen, lite nedstämd, tyngre tankar. Nu gäller det att vara försiktigt! På torsdag ska jag utomlands över sommaren och jag tror att det är flygplatsölen som Härvan (mitt samlingsnamn på ångesten, dåliga tankar och suget) är rädd för att gå miste om. Och flygplansvinet. Och drinken på uteserveringen för att fira att man kommit fram.
Så resten av veckan kommer jag att ta det lugnt jobbmässigt, djupandas, lyssna på musik och tänka snälla tankar om mig själv.

Hmmm, det är svårare när man kämpar med flera missbruk. 10 dagar utan alkohol, men misslyckades med ätandet. Jag är rädd för att det missbruket är vad jag kommer att använda för att klara av alkoholsug, men när man är så stor som jag är det ingen bra idé!
Får ta mig en lång funderare nu om det inte måste bli så att jag tacklar båda samtidigt. Kan det kanske till och med bli lättare? Inget frikort så att säga, ingen bakdörr jag kan använda istället för att ta mig an det som gör att jag använder mat och alkohol som "lättnader". Jag blir tvungen att arbeta mig igenom det. För mig så är maten ett lika stort problem som alkoholen. Skillnaderna är att effekterna bara påverkar mig själv och ingen risk att såra någon eller vara pinsam när jag tuggar ;D
Jag skulle vilja komma fram till definitiva, praktiska, personliga tricks att ta till när Härvan kallar till strid. Men jag antar att det är sånt som jag arbetar fram med tiden... Tålamod är inte min vän!

Dessutom lättade det inte alls, märker jag nu! Fler myror i själen, Härvan har fått blodad tand. Gud, vilket dåligt beslut jag tog! Jag känner ingen risk att dricka över huvud taget, men det kommer att bli en jobbig kväll med allmän ångest, stresspåslag, dåliga tankar om mig själv och allmän oro.
Note to self: det funkar aldrig att må bättre på det här viset!

Har haft en jättebra dag med syrran idag. Många timmars prat, god mat, promenad i parken. Inga jobbiga samtalsämnen även om jag berättade att jag nu är vit på obestämd tid. Som alltid när vi ses så pratar vi om högt och lågt, djupt och ytligt. Skönt att ha en syster som man kan ventilera allt med. Inte för att allt mellan oss är guld och gröna skogar alltid. Vi är ändå systrar :D

I alla fall så vill jag skriva av mig lite här nu. Jag har absolut inget sug att dricka som så, men jag känner mig tom. Inte nere eller deppig, men typ ingenting, inga känslor alls. Antar att det är för att jag verkligen ÄR tom. Tom på känslor, tom på ord (7 timmars prat non stop, hahaha). Jag är även trött och sömning.

Hade det varit fredag eller lördag för två veckor sedan så hade jag definitivt druckit vin nu. Nu är det måndag och jag hade inte druckit vin förr heller antagligen. Men mina tankar nu är mer inriktade på att det är okej att känna så här ibland och att jag inte behöver agera på det över huvud taget. Mer än kanske sova och vila.

Förr hade jag nog mer klankat ned på mig själv att jag är svag som inte klarar av en dag med bra och vettigt socialt umgänge utan att bli dränerad. Idag är jag mer medkännande med mig själv och accepterar att sån här är jag. Och det är okej!

@Tossingavis Jag har också problem med ätandet och jag kan se att jag har liknande beteende gällande mat och äta som när det gäller alkohol och dricka. Jag tror som du att det är bra om man kan tackla båda samtidigt.

48 år gammal, 4 missbruk/riskbruk. Alkohol, mat, nikotin, Cola Zero. När jag fyller 50 år SKA jag var i mitt livs bäst form. Det har jag bestämt! Det är svårt med flera missbruk att inte ett av dem eskalerar när man slutar med ett annat.

Här är min plan:

1. Absolut ingen alkohol mer. Prio ett. Sugsurfa, spela hela filmen, djupandas, lista fördelar med att vara nykter och nackdelar med att dricka och aldrig glömma hur äcklig, jobbig, överdriven, känslig, snarstucken och allmänt örk jag blir när jag dricker.
2. Inget chips, snacks, godis, choklad, kakor, glass till vardags. Detta är till festliga tillfällen endast! Som när jag växte upp. Vid enorma sug kan jag tillåta mig EN ruta mörk choklad. Jag vet ju att det räcker för att stilla ett sockersug. Äter jag mer är det för att tillfredsställa Härvan, och hon blir ju aldrig nöjd...
3. Fortsätta med mina nikotintabletter året ut om jag behöver, men ha i tanken att inte äta dem tanklöst. Nästa år tar jag mer tag i det och tänker mig ett halvår att trappa ned innan jag slutar helt nästa sommar.
4. Min älskade Cola Zero får vara kvar utan restriktioner än så länge. Men liknande nikotinet ska jag försöka att inte dricka det av gammal vana. Colan hör starkt samman med nikotinet så jag tänker att jag på allvar trappar ned på det nästa år också.

På detta vis tacklar jag två missbruk i taget, ungefär ett halvår per par. Känner jag att jag behöver mer tid med de två svåraste så tar jag det. Resten av tiden fram till 50 blir till att på allvar få in rutiner för träning och bättre kosthållning överlag. Samt att fortsätta att befästa min nya livsstil med nykterhet och mat-måttlighet.

I nuläget känner jag att ätstörningen kommer att vara det svåraste eftersom jag inte kan ha nolltolerans där utan måste för alltid att vinna förhandlingar med Härvan. De andra tre är en icke-fråga, inget snack och ingen tankeenergi.

I alla fall; 11 dagar alkoholfri!

Imorgon bär det av utomlands i två månader. Så det blir många första-gången för mig nu. Till en början blir det inget vin för att fira semestern när jag packar. Mannen dricker öl. Det hade ju varit skönt med något som kopplar bort fronalloben lite så hjärnan inte surrar med en massa "har jag packat allt", "är passet giltigt", "hur dags måste vi åka hemifrån", och så vidare. Å andra sidan är det så skönt att inte vara orolig för att försova mig imorgon för att jag drack för mycket vin och gick och lade mig för sent!

Fy sjutton vad jag är bra! 15 dagar idag!

Har nu varit på plats i fyra dagar och det har varit en del sug. Efter en lång, stressig dag med passning av barnbarn, bo hemma hos någon annan, sol och värme, dåligt med sömn pga värmen och dåliga sängar så suktade jag efter ett glas vin på kvällarna. När lugnet lägrade sig, barnbarnet sov äntligen, solen gått ned och så även min puls. Ååhh, vad ett kylt glas vin hade suttit bra då! Speciellt eftersom mannen absolut inte höll igen med alkohol. Han hade ju semester. Men icke! Inte en enda droppe slank ned! Inte heller något snacks, nötter eller ostar slank ned. Återigen, fy sjutton vad jag är bra!
Det var jobbigt stundtals, eller snarare obekvämt i hjärnan. Till exempel på restaurang eller på balkongen på kvällen. Men mer som en ny vana som måste arbetas in. Jaha, vad beställer man istället? Hur varvar man ned istället?
Nu har mannen åkt hem så nu finns inte alkoholen runt mig hela tiden så jag misstänker att det blir lättare nu.

Ångest delux! Efter högmod kommer fall...

Föll dit igår med en flaska vin. De senaste dagarna har varit väldigt stressiga. Och det är jag själv som har skapat stressen. När jag fått för mig att göra något så ska det vara direkt och jag vill inte sluta förrän det är gjort. Dottern och hennes familj har ett stressigt liv med småbarn och eget företag där säsongen är i full gång. Så allt med hemmet har halkat efter för dem. Så jag fick för mig att lösa det och hjälpa dem att få struktur i vardagen, bättre förvaring och en rejäl storstädning. Jag hade kunnat tänka att sprida ut det under de två månader jag ska vara här, men istället ger jag mig en vecka. Samtidigt som jag passar deras 1-åring och jobbar heltid på distans. Varför inte, liksom!

Stresspåslaget var stort igår när jag tog mig an köket. Och i kylen stod en flaska vin. Öppnad. När barnet äntligen somnat (föräldrarna jobbar till ca 11-12 på natten) och jag inte var färdig plus att jag visste att jag var tvungen att jobba lite också, så blev det för mycket. Vet att jag tänkte att jag behövde energin.

Det var ingen njutbar stund med ett kylt glas vin i lugn och ro. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Medicin? Tröst? Upppiggande? Ingen aning.

Men nu är det gjort, bara att fortsätta på den nyktra banan och förhoppningsvis lära mig av det! Idag mår jag skitdåligt, magen är kaputt, ont i huvudet, dödstrött och en allmän känsla av obehag och ångest. Bra jobbat!

Ett par veckor senare och ett antal liter alkohol senare...
Jag är en person som börjar ett nytt liv på måndagar, till hösten, efter jul, efter semestern, efter en jobbig period med mera. Det ultimata är om den första september är på en måndag och jag kommit hem från en semester den 31 augusti, haha! Hur kan man misslyckas att starta ett nytt liv då!? ;D
Det har varit en stressig, påfrestande period. Nästintill ingen sömn, tagit på mig alldeles för stort ansvar för dotterns familjeaffärer, jobbat, vantrivts och allmänt varit i krisläge hela tiden.
När ska jag lära mig? Lära mig att sätta gränser? Lära mig att inte ta på mig andras problem? Lära mig att andras humör inte behöver ha med mina tillkortakommanden att göra? Lära mig att prioritera mig själv? Lära mig att ta det lite jävla lugnt och låta världen bara ha sin gång?
När jag kommer i de här lägena får jag ofta en släng av Weltschmertz (världssmärta) också. Så att ångesten inte bara behöver bekymra sig om lilla mig och min lilla värld, utan varför inte ta itu med hela världens smärta när jag ändå är igång! Hmph!
Jaja, jag vet intellektuellt vad jag behöver göra. Sluta dricka.

Nu vet jag inte hur alkoholen funkar för dig, men för mig förstärker den de negativa känslorna och förmågan att kunna styra tankarna. Det värsta stadiet i det var det jag brukade kalla ”den ältande alkoholisten”. Ingen rolig typ, utan mer egoistisk.
Jaja, hur som helst, du beskriver en del egenskaper som jag känner igen mig i och som jag har behövt jobba väldigt mycket med -ansvaret för andras mående och känslor. Och att ta på sig att lösa andras problem - ibland problem som de inte ens vet själva att de har. Att prioritera sig själv är jättesvårt, men jag skulle kunna gissa att det är nödvändigt även för dig. Du skriver inget om att du är trött, men när man har fullt upp med andras behov finns heller ingen möjlighet att känna efter. Min lösning var att använda alkohol som bränsle och som avkoppling. Men en så mycket bättre lösning har för mig varit att börja se mig och andra som isolerade boxar. Mig och mina behov i min box, andra och deras behov i deras boxar. Jag är långt ifrån färdig med det här arbetet, men när jag fattade att jag inte kunde dricka mig till energi eller till att skita i saker, så var det nödvändigt att börja prioritera sig själv.
Av det du har hunnit beskriva känns det som om du har likartade ”problem”. För mig som planerar långt i framtiden både åt mig själv och andra har det blivit nödvändigt att aktivt försöka vara här och nu.
Jag kan också rekommendera dig att lyssna på Närvaropodden. Avsnitten med ”vanor”, ”Metatänkande”, ”The Work” (nr #077-82, minns inte exakt), eller avsnitt49 ”Stoppa tankarna” tror jag det hette. Jag hoppas du hittar din väg snart. Och det är onödigt att skjuta upp starten till 1 september. Starta idag, vetja :-).

Jösses va jag känner igen mig
Kämpar med flera missbruk, som
Socker, alkohol och fortfarande en liten del av kokain

Jag kan också kräkas upp godis o fet mat, o allt blir värre när jag förbjuder alkoholen. Då handlar jag massa skit mat o godis o då kommer ätstörningar fram igen.

Så jag förstår hur jobbigt det är

*Djup utandning av uppgivenhet
VAD håller jag på med? Tack så mycket @Wind, @Sisyfos för era svar! Jag läste dem, men kunde inte ta dem till mig. Det känns som om jag fortfarande inte har nått botten, "seen the light", fått insikt, bestämt mig på riktigt, insett allvaret, haft tillräcklig motivation eller vad *an man än ska kalla det...
Jag vägrar att läsa mina egna tidigare inlägg, det får det att krypa i kroppen på mig och jag avskyr människan som har skrivit det.
Läsa svar på mina inlägg gör jag inte mer än en gång. Det är jobbigt! Det är så tvåeggat; jag känner igen mig i era erfarenheter, men jag vill inte göra det! Jag vill inte vara denna människan! Jag vill inte ha dessa känslor, dessa erfarenheter, denna personlighet, dessa problem!
Jag vet att det får mig att låta som en "dålig människa" eller som att jag tror att jag är bättre än er, men jag vill inte vara alkoholist eller ens en människa som har problem med alkohol! Jag vill inte vara någon som andra ser ner på med medlidande, eller som pratar bakom ryggen på mig med ett bekymrat, men samtidigt hånande/glädjande ansiktsuttryck!
Jag inser att dessa känslor har mycket att göra med min uppväxt och mina "vänner" som det tog mig 15 år att inse inte är mina vänner... Men man knäpper inte bara med fingrarna och kommer vidare.
Jag vet mycket väl att jag har problem. Jag vet mycket väl att jag måste göra något åt det.
Jag vill bara att det ska vara MIN resa. MIN bedrift. MIN ensak.
Jag vet att om/när folk får reda på att jag slutat dricka (om det händer) så finns det FLERA personer som kommer att säga saker som får det till deras bedrift; "äntligen, jag har sett detta komma länge. Jag har vetat att hon har haft problem länge, men man vet ju inte hur man ska hjälpa. Vilken tur att hon ÄNTLIGEN kommit till insikt."
Jag vill bara åka iväg i ett år och komma tillbaka med ett års nykterhet i bagaget, lugn i själen, inget att bevisa och kunna ta kommentarer utan att det tar något ifrån mig. Om det make sense...

Dag 1
Slutade med både cola zero och alkohol. Men colan får jag dricka om det bjuds, inget eget inköp dock. Känns bra än så länge. Står inför stora och aningen skrämmande utmaningar resten av året. Kommer att vara borta från mitt hem där jag inte känner någon. Känner att det är av största vikt att jag håller mig fullständigt borta från alkohol nu, annars är risken stor att den här perioden får mig att tippa över till ett befäst missbruk.
Jag tränar mig på att se den här perioden som något spännande, en ovanlig chans att komma ur mina dåliga rutiner och krav på hemmaplan. Jag kommer bara att ha mig själv att bry mig om, satsa på min egen utveckling. Gå in i sociala situationer som kommer att dyka upp med inställningen att jag är en icke-drickare. Ingen känner mig och mitt liv, jag har inget att bevisa eller förklara.