Destruktivt, när orkar jag lämna...

Hejsan ! Skriver till er då jag behöver stöd.
Varit tillsammans med min särbo i 5 år. Han är världens snällaste o underbaraste nykter.
Ibörjan när vi sågs så blev han full fort, och somnade på fester, restauranger mm. Somnade hos folk för han inte kunde ta sig hem. Ibland visste jag inte var han var när jag vaknade.
Jag blir då arg o besviken och försöker prata med honom om detta dagen efter. Men då är jag bråkig o vissa saker har inte hänt. Ibland får man en ursäkt.
Han fick en stroke för 2 år sedan, sedan dess drickar han lika mycket( och lite som självmedicinering då han mår dåligt).
Efter stroken när han dricker för många glas blir han elak o klagande på mig, på nåt han stört sig på i veckan el just för kvällen, det kan handla om att jag är en dålig mamma, på mina barn, att jag inte hjälpt honom i hans stroke,att jag använder micro mm. Han blir argare o argare och tillslut är jag är en fitta o skriker o härjar mig rakt upp i ansiktet.
Jag har hanterat detta med att både att bli arg tillbaka för jag blir så ledsen o provocerad, vilket blir ännu värre,( när jag haft min pms besvär då har jag skrikit tillbaka ) jag har varit lugn, och försökt krama o hålla om honom. Ibland lyckas det ,ibland blir det ännu värre.

Han har slängt ut mig för några veckor sedan så min son fick hämta mig.
Han har lämnat mig själv hemma hos honom och gått ut o roat sig mitt i en trevlig kväll som vi hade för att han vill ut o festa o träffa kompisar. Han bara drog, där satt jag själv fast jag bad honom att inte gå iväg. Han drog den natten sen hem massa fulla kompisar och jag satt där som ett fån. Sa att jag ville inte detta, jag sov ju. Då sa han att detta är mina kompisar och då får du dra då om du inte vill..
Senare pekade han på mig för kompisarna o sa att jag var utvecklingstörd.
När dom gått blev han vansinig , slog sig blodig i bordet, slog sitt huvud så det blödde, kastade sin skitiga kalsonger på mig.Kallade mig fitta om o om igen...för nåt jag sagt?

Dagen efter sa jag att du behöver hjälp. Han tystar ner det hela och säger förlåt för nåt lite enkelt. Sen började det om på nytt , han dricker även jag, blir vansinig o slår i väggen, kallar mig fitta, sen lämnar han mig igen o går till puben fast jag bad honom stanna.

Sen har jag provocerat honom, eller han minns inte riktigt o då har saker inte hänt. Kommer du verkligen ihåg rätt säger han ofta. Han ifrågasätter ofta mitt minne när jag tar upp saker.

Han.är flörtig när han är ute, säger att kvinnor har snygga bröst, blusar , gör slängpuss till någon på nyår. Addar tjejer och killar på löpande band på fb.
Respekten för mig finns inte där när vi är ute, han ser inte mig, han vill vara i centrum o alla ska gilla honom och jag är bara svartsjuk.
En gång blev jag så provicerad när han står o skriker mig i ansiktet att jag gav honom en örfil. Då var jag manshatare, och misshandlade honom men det han inte kan ta in är att han under året sparkat på mig i ryggen , puttat in mig i toalettdörr vid bråk. Men det har ju förstås akdrig hänt...

Jag kan erkänna att jag dricker myvket med, men jag blir oftast inte för full och beter mig så här...

Älskar honom så mycket o efter våra bråk så är det alltid jag som plåstrar o klistrar, flyttar mina gränser för vad jag egentligen ska acceptera.Han vet att jag alltid kommer tillbaka .

Nu Anklagar jag mig själv, om jag sagt el gjort så här då kanske han inte skulle bli så arg, såg jag rätt? Är det mitt fel,? jag kan ju också vara arg? Ja, ni ser man blir ju knäpp tillslut...

Lite stöd från er vore fantasiskt...
Mvh
J

Profile picture for user J.G

Och kan tillägga, att han skulke aldrig sluta dricka, trots stroken. Han skyller sina snetändningar o dåliga betende på stroken fel o att han mår dåligt. Det är inte alkoholen. Han förnekar det el vill inte se det.....

Profile picture for user kakao

Ok oj. Är det första jag tänker när jag läser. Vilken tuff situation du är i. Vad svårt att känna trygghet. Det låter som att han inte alls är redo att erkänna att han har ett missbruk eller att det skulle vara vettigt att sluta med alkohol. Jag ringde alkohollinjen och pratade med en terapeut, som kommenterade på att jag sa ”han har två sidor, det är som två olika personer. Den ena är jag väldigt kär i, den andra är jag inte och jag tycker att den sidan är obehaglig” terapeuten sa att han ofta hörde just detta, men ville skicka med mig att det är samma person. Om jag vill leva kvar i relationen måste jag acceptera och ta in båda personer. Det träffade i mig. Och jag insåg att om han dricker kan jag inte vara kvar, det är för destruktivt, för mig. Jag mår för dåligt. Fick också ofta höra att jag överdrev, hittade på, mindes saker fel eller gjorde problem av ingenting, när det var en nykter period skulle jag inte älta det som varit innan utan stötta honom i sin nykterhet, även om det bara varit två dagar.

Det är en väldigt utmanande, förvirrande och dränerande situation du är i, finns det någonstans du kan ta vägen några dagar? För att få andas lite?

Jag tycker att det låter väldigt ororvöckande att han blir aggressiv och skadar sig fysiskt (och psykiskt) när han är berusad. Det kan eskalera och du utsätter dig för fara. Det är lätt att flytta sina gränser lite lite till hela tiden.

Jag tyckte det var väldigt skönt med säkert samtal till alkohollinjen, en oberoende part som inte är känslomässigt involverad i dig eller din partner!

Massa kram och styrka till dig <3

Profile picture for user Kristoffer

Hej! Så himla klokt och starkt av dig att skriva här om det du är med om, det är ett sätt att få perspektiv utifrån på en situation som kan vara svår att själv reda i.

Det finns inget du kan göra eller säga till din partner som rättfärdigar eller ursäktar det psykiska och fysiska våld du beskriver. Precis som kakao är inne på så förskjuts gränserna ofta gradvis, och när det handlar om våld så vet vi att det så länge det pågår alltid har en risk att eskalera. Därför jag orolig inte bara för ditt mående utan också för din säkerhet. Skulle det uppstå en hotfull situation och din särbo har druckit är det viktigt att du lämnar situationen, och sätter dig i säkerhet. Tveka inte att ringa polis om du skulle känna dig trängd eller att ha svårt att ta dig ur situationen.

Vi vet också av erfarenhet att psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar processer som kan vara svåra att förstå och som en kan behöva hjälp att reda i för att kunna ta steg åt rätt håll. Har du någon att prata med? Kvinnofridslinjen är en instans som är jätteduktiga på den här typen av saker. Säg till om du behöver tips på fler alternativ, det viktiga är inte vem du pratar med utan att du fortsätter prata, och att du pratar med någon som faktiskt kan hjälpa dig att komma framåt. Jag skriver ett meddelande direkt till dig också, om du skulle vilja bolla direkt med oss rådgivare.

Profile picture for user Kennie

Jag håller med Kakao, det låter farligt och du blir utsatt för både psykisk och fysisk misshandel. Om han inte inser sitt problem och vill förändring går det inte att hjälpa honom. Och låt honom inte lura dig att du överdriver, det du beskriver är allvarligt. Du har eget boende förstår jag det som? Och barn, är de vuxna? Jag tänker att du bör släppa honom och fokusera på hur du vill leva ditt liv. Att släppa en kärlek gör ont, men att få ditt jag förnedrat och nedtryckt av den kärleken är värre i längden.. Om du ser på det utifrån, hur skulle du tex råda en väninna eller vuxet barn att göra i samma situation?

Profile picture for user J.G

Tack fina ni!! Ni stärker mig o tårarna rinner när jag ser era svar.

Jag försökte prata med honom för några dagar sen om sitt beteende, men han vänder bara och säger vad jag gjort för fel istället, att jag är bråkig, tjatig, och har pms och att jag hittar på saker. Såg du rätt? Det där har inte hänt? Och att jag minsann har slagit honom o slängt hans mobil i väggen.

Sa att det var för jag blir så provocerad av dig, men såklart att det inte är rätt o ber om ursäkt igen för mig. För det är så det alltid slutar att jag ifrågasätter mig själv och försvarar mig...
Han kan inte se vad han gör o hur illa det är, att han går över alla gränser gång på gång i fyllan.
Jag kan bli arg, men ej som han, jag har gränser.

Sa att han vid ett tillfälle spottat på mig, då sa han vad du hittar på igen. Som tur var hade jag spelat in det. Det konstigaste var att han ej brydde sig el bad om.ursäkt utan sa, det var säkert nåt du gjorde som fick mig till det...

Sa då att nu får det vara över, han sa samma här, orkar inte med dina bråk. ..så åkte då.

Jag bor hos mig nu sen ett par dagar, han hos sig, har inte hört nåt ifrån honom.

Nu kommer allt i efterhand vad jag varit med om under lång tid, känner att jag har gråten i halsen hela tiden och försöker jobba och skaka av mig.

Inte lätt, saknar honom ändå på nåt sätt, han när han är nykter, men som någon skrev här.
Han är två personer men ändå samma person. Och jag kan inte leva med den onda personen...jag kommer inte orka, jag blir inte mig själv längre....han trycker ner mig bit för bit.

Bara jag inte faller dit, när saknaden är som värst, att jag hör av mig el han..

Det som känns bäst att skriva här, är nog att jag inte känner mig knäpp, el att det är mitt fel hela tiden att jag kunde sagt nåt annorlunda när det börjar, el att jag agerade på fel sätt , därför blir han så arg. HAN blir sån för han har alkoholproblem o han kan inte hantera den och kontrollera sin ilska.. Lätt att hjärnan tänker konstigt med tanke på de manipulativa saker han vänder mot mig...

Tack igen fina ni!

Profile picture for user Åsa M

Det är en sund reaktion du har. Man ska inte känna sig knäpp för att man reagerar på något som känns fel. Du har rätt till dina känslor, och de är rätt för dig. Det är så lätt att acceptera mycket psykisk misshandel som medberoende. Allt accepterar man, hur ont det än gör, för man vill nå dem, man vill göra nytta i deras liv. Det är hemskt när man inser att det inte går. Det är som att man känner sig värdelös. Men det ÄR man inte! Man har bara valt att vara i en värdelös situation, och det kan kan välja att sluta vara. Att ha en relation med en missbrukare är hemskt. Man är maktlös. Ta tillbaka den makten när du kan och orkar, det är du värd. Ingen relation är värd två raserade individer.

Profile picture for user sliten61

Hej! Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg!Jag har det nästan precis som du.Vi har genomlevt ett rent helvete på grund av hans alkoholmissbruk.Våra barn är sen länge utflugna.Dom kommer inte o hälsar på mer eftersom han är mer eller mindre full varje eftermiddag/kväll.När jag har lämnat honom så har han skärpt sig och sökt hjälp lite halvhjärtat.När jag sedan kommer tillbaka efter att han bönat o bett och lovat att aldrig dricka mer så börjar det om igen.Så har vi hållit på i 30 år!Vi har haft mycket jobbiga saker i våra liv nu med sjukdomar och dödsfall i vår närhet och då eskalerar drickandet.Han är så fruktansvärt elak när han dricker och säger saker som sårar en så fruktansvärt.Vi sitter på varsitt våningsplan om kvällarna och sover i olika rum.Jag önskar dig lycka till och hoppas att du inte ska behöva ha det så här i så många år!Kram❤️

Profile picture for user J.G

@Åsa M @sliten61 Ja, detta är svårt. Jag skrev ett brev till honom., ett långt där jag försökte på ett bra sätt beskriva hur han agerar o hur jag känner mig då, att det inte är normalt att vara så elak o nedvärderande.
Men det är som det inte går in, han förstår inte hur elak han är. Han säger bara tillbaka att jag är lika elak, jag startar mm. Lite bad han om.ursäkt för men han sa inget om att försöka dra ner på alkoholen, utan skyller det på stroken.

Ja sa att jag ser ett samband, för mycket alkohol o du blir en annan person 7 av 10 ggr.

Men nä, då har jag pms o är känsligare mm..

Suck..som.att prata med en vägg.
Jag kan inte ändra honom el vi kan inte ändra våra partners, gör ont i hjärtat, men som.ni säger det sårar så fruktansvärt när de håller på, man dräneras på energi.

Vet om.jag går tillbaka, att det kommer igen o igen och då tänker jag alltid, detta var sista gången.!! Sen kommer den trevliga nyktra personen som man blev kär i fram då o då, ochdå är det skitjobbigt...

Försöker lev på utan honom just nu...men det är tufft....
@sliten61, så många år, hur har du orkat? Har länge var du ifrån honom som längst?

@Åsa M, så rätt du har, man acceperar o flyttar sina gränser hela tiden. Skulle jag berätta hela sanningen för vänner så skulle dom nog bli chockade, och säga gå aldrig tillbaka.

Kram på er❤️

Profile picture for user Tröttiz

@J.G
Ja, helt otroligt hur man flyttar gränsen. Och grejer, situationer som uppstår blir normaliserat. Saker som jag berättat för vänner som blivit så att säga "vardagsmat" för mig, nästan svimmade de av att få höra ... 🙄
Sakta men säkert förs man in i deras snurr. Och det blir väldigt destruktivt
...
Kram. 💐

Profile picture for user J.G

@Tröttiz Precis så är det, så himla svårt att vara stark o bara gå.....
Jag försöker när jag längtar som mest, försöka påminna om all han sagt o gjort...ibland blir det bättre o ibland funkar det inte alls.

Mina gränser för vad som är ok o inte, är borta. Vet att man kan ha det så mycket bättre med en snäll man som behandlar en väl o med respekt.

Tänk om man bara kunde vrida som på en kran o stänga bort känslorna och då bara ..poff! Borta....🙂