Alkoholfri - rond 2.0

Dags att kliva över och byta rubrik. Nu har jag varit nykter i 8 månader och vill fylla livet med sådant som gör det värt att leva. Göra det jag drömmer och ta mig mot sunda mål! Lite upp till mig att hitta vänner som vill vara med på den resan så ut med rubriken "känner mig utstött". Nu välkomnar jag rubriken:

Alkoholfri - rond 2.0

Profile picture for user Tofu

Har levt ihop med min man i över 20 år. Har nog alltid druckit för mycket. Triggas om jag känner mig orättvist behandlad eller har haft mycket stress på jobbet. Har använt sprit som ett sätt att slappna av. Alltid varit högpresterande och är väldigt driven.

Har känt att relationen gradvis under åren blivit sämre. Vi pratar inte alls. Jag har försökt massor men får aldrig ärliga svar. Mer att man säger - så är det inte eller idiotförklarar sig själv för att undvika konflikt. Följden av detta är att jag sitter och dricker i min ensamhet. Skojar till livet lite så och slappnar av med hjälp av det. Jag känner att min man - istället för att prata med mig -knyter sig till barnen. Det blir dem mot mig. Ingen säger vad de tycker.

Min äldsta son blir väldigt provocerad av mig. Vi bråkar mycket. Han säger de mest elaka sakerna. Har på senaste tiden fattat att maken och sonen åker ut för att övningsköra för att prata av sig om mig. Det hela kulminerade under helgen. Jag drack som vanligt... Sonen gick igång och pratade om hur äcklig jag är, dålig, inte ställer upp och att han avskyr mig. Sedan gick han ut till min man och jag råkade höra samtalet. De hällde ur sig om mig. Jag blev förbannad och gick in och drog till min make över käften. Sedan blev det hallå. Jag skämdes som en gris.... Jag ringde mina föräldrar som hämtade upp mig. Insåg att nu är jag rökt för all framtid. Där förlorade jag mina barn för gott. Ville på riktigt bara dö.

Sov jäkligt dåligt under natten men skrev ett mail till maken dagen efter om tystdadskulturen, att jag känner mig mobbad och att han måste ta tag i sin konflikträdsla. Även att mitt beteende är helt oförlåtligt. Bad honom om att vi måste prata ihop oss och vara enade mot barnen. Han hämtade mig hos mina föräldrar. Han säger aldrig något om mitt drickande.

Insåg när vi skulle åka hem att han inte var överens med mig om problembilden och komplexiteten i vår familjesituation. Han är helt enkelt inte ärlig med vad han känner och vad problemet är. Han har aldrig bett mig strunta i att dricka. Han vill egentligen inte prata om något alls.

Egentligen ser jag det mer som han bor med mig för att kunna vara med barnen. Tror inte han egentligen vill vara med mig eftersom han inte pratar med mig om mig. Jag sa därför att det inte är läge att vi pratar med barnen ihop för vi är inte redo. Finns ingen gemensam syn. Bad honom åka bort ett par dagar så jag får chans att prata med barnen på mitt sätt. Han lämnade sedan i drama så det blev svallvågor efter han lämnat. Båda barnen förbannade och menar att jag mobbar ut mannen. Fick under kvällen pratat med båda. De mår dåligt av mitt drickande och är oroliga för mig. Fattar inte varför jag dricker och tycker jag förändras. Blir konstig när jag dricker så de går undan. Har lovat sluta (hoppas verkligen nu jag inte blir patetisk och bara dricker igen utan faktiskt slutar).

Min äldsta son berättade att han tycker det är skönt att komma ut och köra med min man så de kan prata av sig.

Jag är lite förtvivlad för det hade gått att ta upp detta med mig långt tidigare. Jag förstår inte varför maken inte pratar med mig? Nu har jag ringt honom och sagt att jag är redo att prata med honom när han är redo att prata med mig - inte om mig. Vad säger ni? Är detta skapat av alkoholen och mig eller sitter detta djupare? Borde jag be honom komma hem och vi kör på och hoppas allt blir bättre bara jag slutar att dricka? Jag har sagt nej till de terapeuter han föreslagit för jag ser det mer som allt pekar mot mig och ser det inte som vi kommer komma vidare om inte han med är villig att prata om tystnadskulturen som jag upplever är som mobbing. Är jag tokig? Borde jag bara inse att alkoholen och jag förstört oss alla?

Ska tillägga att de åker till på torsdag tillsammans. En resa jag inte kan åka med på eftersom jag håller på att starta ett företag där alla varor dyker upp under denna resa. Jag ville därför att vi skulle ha semester gemensamt i Sverige, vilket jag och maken först var överens om. Sedan bokade de denna resa för de ville iväg och kände att då kan jag fokusera på mitt jobb.

Profile picture for user nystart

Du behöver ett längre uppehåll från alkoholen för att kunna reda ut detta ena eller andra vägen. Jag är inne i en jobbig period med min fru, eller period och period, hur som så har jag iallafall varit nykter i 3 månader nu och det är först nu jag börjar se tydligt hur saker och ting fungerar och hur jag känner. Om du är nykter en längre tid så kommer du säkert också se saker annorlunda, din man kanske ser dig annorlunda och antingen så hittar ni en väg tillbaks eller så är det kanske dags att gå separata vägar? Men sluta för guds skull med alkoholen, för om du fprtsätter så har du förlorat slaget innan det ens börjat.

Profile picture for user Peter på landet

Jag känner igen mig i din o makens brist på kommunikation. Samma visa här!! Har mina problem med Alkohol jag med, att dra ner för din del är av yttersta vikt för barnens skull, men att dina och mannens problem beror på mer än din konsumtion av A är ju ett faktum, tycker att mannen uppför sig illojalt och fegt genom att använda barnen som sköld mot dig!!

Profile picture for user Ensam1984

Några funderingar. Har relationen mellan barn och far alltid varit densamma och när började du känna sån här mobbing som du uttrycker det? Jag tänker om det har något samband med att du börjat dricka mer, eller om något annat hänt?

Förhållanden förändras såklart men ta fasta på att dina barn ändå har sagt till dig, utan pappan där, att de inte gillar när du dricker. När jag inte gillar hur en människa beter sig så vill inte jag heller vara runtomkring dem.

Jag tror du och ni skulle må bra att droppa alkoholen och ta hjälp. Läs på om sjukdomen alkoholism, prata med dina barn, din man - gå i terapi, gör allt du bara kan för att sluta för DIN skull (för det är bara då det funkar). Vad har du att förlora på att inte testa? :)

Profile picture for user snusen

Är de en bra terapeut så kommer den se vad som felar och en bra parterapeut ställer sig inte på en parts sida utan står på relationens sida så att säga och vad försöker få er båda inse vad ni måste jobba på för ni ska få en fungerande relation. Lever man i parrelation och man har problem med drickandet så påverkar de alla i familjen så hela familjen inkl barn behöver få hjälp och prata om hur de känner. Oftast behöver hela familjen behandlas inte bara den som dricker. Sen går de inte tvinga folk till prata och diskutera ens relationsproblem och då får man välja fortsätta i samma spår el lämna partnern. Men just nu känns de som du borde i första hand satsa på ditt missbruk och när du blivit lite starkare ii det ta tag i din relation och relationen med dina barn.

Profile picture for user Sisyfos

Svår situation. Nu har du pratat med barnen och de har berättat att de tycker att det är jobbigt att du dricker och att du då förändras.

Du skriver att du har triggers som att du känner dig orättvist behandlad eller har det stressigt. Jag har också dessa triggers. Just de där oförätterna är dock helt förkastliga att dricka på. Snacka om att inte komma vidare. Försöker låta bli just därför.

Du skriver att ni har en tystnadskultur och att du inte vill gå till terapeuterna din man föreslår. Du vill att han ska prata och säga vad han tycker, men han undviker konflikter. Nu vet Jag inte hur mycket du dricker och när du vill ha diskussioner, men är du berusad när du vill prata så förstår jag honom. På sätt och vis tycker jag att det är bra att din man och son pratar. Se det positivt för din son skull. Min dotter behöver egentligen prata om när jag inte kan hålla mig ifrån a, men hon skyddar mig. Enklare för mig, men inte bra för hennes skull.

Nu känner du dig utfrusen, men är du alltid påverkad hemma kanske det är just därför. Är du oftast nykter så kanske du ändå får jobba med dig själv och dina känslor. Du är den vuxna. Kan du hitta på något med sonen så att ni får en bättre relation. Just när det har blivit en massa konflikter är relationen jobbig och jag tror inte heller att din son mår bra i när han är otrevlig mot dig. Kan du vända det på något sätt genom att ta mer plats, kan han övningsköra med dig? Finns kanske saker han vill prata om angående sin pappa också, men egentligen tycker jag att din man gör fel när han spär på som han verkar göra och som gjorde dig så arg och ledsen.

Håller med Nystart om att du får ingen ordning på det här om du inte slutar med alkohol. Barnen är oroliga och det är inte ok. Och för din egen skull. Jag håller mig numera mestadels vit, men ibland... Och det gör mig ont att barnen ska oroa sig. Låt dina barn slippa det.

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Ensam1984

Jag tror det gått gradvis. Har nog druckit så länge jag kan minnas från och till men mer de senaste 2 åren. 5 månader av dem var jag själv utomlands för att styra ett bygge. När jag kom hem därifrån hade nog familjen lagt om. De levde som om det var en ungkarlslya. När jag såg bristande struktur startade nog bråken och distansen blev större. Den fanns innan med.

Jag har lixom redan innan gett upp att få ärliga svar utan nästan accepterat att det är viktigare att undvika konflikter genom att hela tiden svara så man snabbt kan ta udden av konflikten.

Därför har jag gått undan och gjort mitt. Sedan har jag druckit på kvällarna för att jag gillar det. Druckit mer om jag blivit provocerad. Då kan jag bli vidrig för att försöka provocera fram en reaktion...

Nu har jag inte druckit sedan i fredags. Jag har inget hemma (eller jo någon vidrig likör finns men det ska mycket till innan jag tar den).

Jag är fast beslutsam att sluta. Hoppas bara jag klarar det. Jag har sagt ja till terapi med vilkoret att då måste man vara beredd först att prata med mig inte om mig. Har inte fått något svar på just den frågeställningen vilket gör att jag vacklar ännu mer kring rätt och fel från min sida nu.

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Sisyfos

Jag skulle säga att fram tills för 1 år sedan ca 1 flaska vin och en öl de tillfällen jag druckit. Nu märker jag att jag tar 2 flaskor om jag blir förbannad, besviken eller ledsen. Annars som innan strax över en vinflaska och det är i princip varje dag... Alltid kvällstid aldrig dagtid. Jag har aldrig varit hemma från jobb eller uteblivit pga alkoholen. Däremot finns det enstaka dagar jag varit helt sänkt.

De tillfällen jag blivit vidrig ligger jag nog snarare vid 2 flaskor....

Profile picture for user Andrahalvlek

Det tyder på ökad tolerans. När jag utan att knappt känna mig onykter drack två flaskor vin förstod jag allvaret. När jag nästan drack en hel vinbox vid ett tillfälle fick jag nog.

Det i kombo med minnesluckor nästan varje gång gjorde att jag förstod vad klockan var slagen.

Min pappa dog i alkoholism. Jag vet att kronisk depression, folkskygghet och konstant ångest, skakningar och till slut minskad tolerans är nästa steg.

Har upplevt det på nära håll, vill inte uppleva det själv.

Om du inte har druckit två flaskor varje dag så tror jag inte du behöver oroa dig för svår abstinens. Jag hade den klassiska baksmällan, svår ångest, insomnia, kräkningar. Inget annat.

Inom en vecka slapp jag värsta ångesten och fick sova ?

Kram ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag förespråkar verkligen att ni tar samtalshjälp, var för sig och/eller ihop. Ni måste även samtala om hur ni samtalar med varandra, för att lösa upp knutarna.

Om det är möjligt. Ibland är det inte möjligt, allt för mycket har sagts och gjorts och kan inte göras osagt och ogjort.

Vad det gäller sonen är det på ett sätt bra att han kan prata med sin pappa, men på ett sätt dåligt eftersom pappan är part i målet. Sonen borde prata med en utomstående istället.

I alla konflikter mellan föräldrar ska barnen hållas utanför. De ska inte behöva ”välja sida” eller stötta den svagare föräldern. De har nog med sitt eget medberoende.

När jag hörde min exex-sambos ord genom dotterns mun fick jag nog. Jag sa till både dottern och exex-sambon på skarpen att vår konflikt och sedermera separation hade inte dottern med att göra alls. Hon skulle inte belastas med några detaljer.

Han hade sin ”sanning” och jag hade min ”sanning”, och den som är mest ”gnällig” ska inte vinna över barnen på sådana premisser. Det drabbar barnen hårdast.

Och givetvis ska du nu hålla dig nykter, det ger dig bästa möjliga förutsättningar att få ordning på detta dilemma.

Kram ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Din man är medberoende. I dysfunktionella familjer är det ”normalt” att inte prata allvar. Håller man tyst om det har det knappt hänt. Så han är i stort behov av hjälp också.

Kram ?

Profile picture for user Kennie

Förstår att mycket har varit jobbigt, men nu har du bestämt dig för att sluta och redan klarat en nykter helg, grattis till det! Du verkar ju också se ditt eget beteende, vilka känslor som lurar dig att dricka och förstå att alkoholen bidrar till konflikten och oroar dina barn. Det är en bra början för att klara nykterheten. Och det är så skönt att ta makten över sitt beteende genom att avstå alkohol. Känslor finns ju kvar, men nyktra känslor som inte ställer till med kaos. Jag är säker på att du klarar det, du bestämmer över ditt liv! Läs på massor om hur alkohol påverkar hjärnan och kämpa dig igenom första tiden, så kommer du snart märka fördelarna som får åtminstone mig att numera verkligen gilla att vara nykter. Och apropå att din son är arg, man blir ju arg på personer man bryr sig om... Ta tiden de är på Island till att vara nykter för din egen skull. Ha goda alternativ hemma, unna dig något annat du gillar, ost, choklad, film. Och promenera i sommarkvällarna, det lindrar ju stress . När alkoholen rensas ut försvinner mycket negativa känslor av sig självt och du kommer kunna se de andra problemen med din man för vad de är. Ta hand om dig och låt inte alkoholberoendet lura dig till tröstdrickande.

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Andrahalvlek

Folkskygghet börjar göra sig påmind. Mest för jag oroar mig för vad grannarna tänker. Gentemot övriga är jag nog som vanligt typ... Vill dock passa mig för kontakt tills jag litar på mig själv bättre. Att jag inte tar så illa vid mig vid kritik och att jag kan säga nej om jag bjuds på något. Håller på att träna in fraser kring hur jag ska säga när folk frågar om jag ska ha ett glas:). Syrran vet, barnen vet och föräldrarna vet så de lär ju knappast fråga...

Tog barnen på restaurang idag. Körde dit så nu är det då 3 dagar sedan jag hällde i mig sist.

Inte vet jag om det är en faktor men har känt svettningar och problem med sömnen. Det är nog det hela.

Bra input i den texten. Den avskräcker. Får skriva ut den och lägga i det numera tomma vinstället tror jag. Har jag något vett så borde jag väl inse att det bara är att åka tillbaka till Systemet om jag nu prompt tar mig dit för att fylla på...

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Andrahalvlek

Så bra input jag får i detta forum! Man undrar vad jag har hållit på med. Varför har jag inte testat gå in här tidigare? Allas input är för mig ovärderlig. Jag tar till mig och övar.

Jag ska försöka få till hjälp åt alla. Nu har jag delvis lyckats lösa upp knutar med barnen.

Jag har berättat att jag går ett program och lite vad det handlar om. Har tackat barnen för att de var modiga nog att säga till mig. Att jag ska sluta dricka. Har visat att jag lyssnar på dem genom att gå ut och springa som de gillar när jag gör, ta ut yngsta sonen idag och inte överjobba med nya bolaget och nu på middag. Sagt att jag uppskattar deras raka dialog och att alla måste få säga hur de känner.

Stora sonen lovar att inte slå äldsta så han låser in sig på sitt rum.
Yngsta har lovat sluta låsa sin dörr bara äldsta inte slår honom... Ni hör det finns att ta tag i... Dörren har varit öppen i två dagar iaf så det är positivt.

Efter att tidigare blankt sagt nej till att övningsköra med äldsta sonen börjar jag nog överväga om det kanske kan vara klok idé som blev förslogs i denna tråd. Tidigare har jag varit rädd för det eftersom nästan varje diskussion slutat med bråk. Sitta i en bil då känns farligt.

Ska även försöka ha ett öppet sinne mot min man. Kanske borde jag läsa på mer om vad medberoende innebär. Ganska novis på hur det yttrar sig.

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Sisyfos

Tack för all fin input! Tar till mig och jobbar på att axla upp och ta mer plats. Det du föreslår om att hantera känslor. Det behöver jag verkligen så jag hoppar att bli så frustrerad. Om du har tips på hur eller vart man kan vända sig så tar jag tacksamt emot det.

Profile picture for user Andrahalvlek

Du har gått från vanmakt till handling på nolltid! Och du uppskattar vår input och det glädjer mig verkligen, för den är uttryckt med enorm empati och omsorg om er allas bästa.

Kram ?

Profile picture for user Kennie

Vad fint att du tar tag i saker och pratar med barnen och ger relationen med din man en chans. Glöm bara inte att du också lämnar alkoholen för din egen skull, för att även du själv är värd att må bra! Och att du inte bär hela ansvaret för hur de andra mår. Du gör din del genom att sluta dricka. Se till att ge dig själv utrymme och tid att må bra. Och fortsätt på den nyktra resan med den härliga energi du har nu!

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Kennie

Tack snälla. Sonen kom och frågade mig om jag visste var maken var. Nej svarade jag. Då så han. Konstigt, han är hos en terapeut.

Det är ju positivt. Själva har vi spelat minigolf. Riktigt test mellan mig och sonen då han är tävlingsmänniska. Jag höll mig men var tvungen att gå ut och springa efteråt. Där drog tårarna igång men på det hela taget går det frammåt. Tack för fint stöd!

Profile picture for user Sisyfos

Det låter som att du är på rätt väg. Du frågade om jag har några tips på vart man kan vända sig för att hantera sina känslor (springa är väl ett toppenbra sätt dock) och det har jag väl inte alls mer än såklart till terapeuter, hit till forumet eller annat samtalsstöd. Men det jag menar är att det är så lätt i relationer att man ger andra skulden för de känslor man har själv särskilt i relationer och familjer där det har varit jobbigt. Lättare sagt än gjort att ändra på, eftersom det beror på hur man mår. Att börja leta efter mönstren eller sammanhangen ärviktigt. Du skriver att du känner dig utanför, du skrev också att du varit borta i 5 månader och att du kanske inte var så nöjd med hur de skött om hemmet och sig själva när du var borta (min tolkning). Kanske kraschade ni då när du kom hem? En efterlängtad person kom hem, men det blev inte bara positivt. Du var arg på ordningen. De blev arga tillbaka å så har man startat ett tråkigt mönster som är svårt att ta sig ur. Jag kan mycket väl ha fel, men jag tror att mycket i familjekonflikter beror på besvikelse och missförstånd. Å på att man tolkar andras ageranden utifrån att man själv står i centrum. Det är sällan fallet. Otroligt svårt helt enkelt. Jag orkar själv inte vara arg längre och då är det lättare att se mönstren I familjen eftersom jag inte orkar bråka. På gott och ont är det, men ändå mest positivt när man väl har tagit sig igenom några sådana ”bråk”.

Tycker att det låter positivt att du gör något med sonen. Tonåringar är inte lätta och det är just där det blir så tokigt med konflikter. Det enda alla vill är ju egentligen att den andra mår bra och så gör man precis tvärtom när man bråkar. Det finns ju superbra böcker om sånt där, men just nu kommer jag inte på någon.

Hoppas du håller i det här nu. Är helt övertygad om att det blir bättre utan alkohol inblandat.

Profile picture for user Tofu

Idag ringde då maken. Han hade gått för att söka familjerådgivning. Han berättade sin story så nu fick jag en orosanmälan... Ultimata testet. Läskigt ju... Han gick även till just de terapeuter jag inte anser vi ska till. Ska vi lösa detta får det kosta anser jag och jag vill att vi först får chans till egen rådgivning innan vi buntar ihop hela familjen i familjerådgivning. Han hoppade det och valde dem han ansåg och då just familjerådgivning. Jag sa även jag fattar inte hur du tänker? Lämna mig ensam nu och åka iväg med barnen. Det enda raka hade varit att avboka resan och inte lämna mig ensam om du nu bryr dig om mig. Allt annat vore skådespel. Sedan la vi på.

Maken ringde då min syster för att be henne att ringa mig när de åker eftersom jag nog blir ledsen då. Min syster bor inte precis granne och på riktigt. Är det ok och lägga det på henne och sedan dra om man nu är orolig?

Sonen har verkligen testat mig hela dagen. Jag sov typ max 3 timmar så har inte varit balanserad. Inte efter mitt samtal med maken tidigare under dagen.

För att hålla fokus packade jag ihop all utrustning hemma som har med alkohol och göra och drog till tippen. Dekadentskärl, drinkblandare, ishink mm. Allt åkte ut! Inte för att jag använt det för vem har tid och ork att blanda findrinkar typ?. För syns skull åkte allt ut. Bra känsla att krascha glas mm ner i containrarna.

När sedan mannen kom hem trotts att jag bett om respit / att jag inte vill se honom idag, packade sina väskor och gick till bilen tillsammans med barnen för att med dem handla munskydd inför resan brast det.

Jag bad honom följa med ner till boden så vi skulle kunna prata ostört. Gick sådär för sonen satt utanför och hörde allt. Jag var vansinnig... Detta gjorde att sonen gick igång och började anklaga hit och dit.

När de trots det åkte för att köpa munskydd ringde jag mamma och hon ville försöka förstå hur de kan hjälpa utan att ge sig in i själva konflikten?

Jag var helt ur gängorna när maken kom tillbaka med barnen efter att köpt munskydd. Jag räckte över luren till honom där mamma var och gick därifrån. Vet inte hur min mamma landade den diskussionen för den var inte lätt... Sedan tog hon sonen vilket gjorde att jag kunde prata med maken ostört. Frågade hur han kunde komma oanmäld trotts att jag sa gör inte det för då blir jag tokig. Frågade ser du inte vad som händer? Kunde jag inte få chansen att skapa en bättre relation till barnen och vara ifred? Sa till honom att nu har du fått rätt men vad har du vunnit? Kom inte och säg att du bryr dig om mig när du gör så. Nu är jag verkligen rökt med barnen. Du vann. Barnen har fattat att jag är galen.

Frågade honom tror du jag försöker skada barnen? Är det därför du nu kommer oanmäld och tar med dig barnen mitt framför näsan på mig fast jag precis bett dig inte komma idag plus att jag tycker det är taskigt att åka nu? På något sätt så snoddes diskussionen runt. Nu stannar maken för att ta hand om inkommande gods till nya företaget och jag åker till Island (om det går att boka om biljett). Maken är tillbaka hemma och sonen är urirriterad för att de nu är jag som åker. Någonstans känner jag att jag inte får ge upp nu!!! Jag måste sno runt relationen till sonen. Normalt när vi är på resor brukar vi ha kul.

Jag är påhittig på resor och får till kul aktiviteter som inte alltid är så väntade. Det brukar hända grejer så håll tummarna att det går att boka om!

Puh... om jag gjort något rätt idag så är det iaf att inte dricka. Jag har dock varit riktigt, riktigt sugen. Att kasta grejer i containrarna fungerade dock. Det är ett tips!

Profile picture for user Tofu

Socialen ringde min man. Han kommer in och jag frågade vad som sagts. Vi ska höras när ni kommer tillbaka blev svaret. Jag gick ut och sa jag ser att du ljuger. Vad är det som kommer ske? Fick ett svepande svar och bad om numret till socialen.

Ringer dem och de säger att vi ska träffas när vi kommer tillbaka. Jag sa jag är ledsen jag har hört så mycket illa om dessa processer och ser nu att min make ljuger. Han har sagt att vi ska höras per telefon när vi kommer tillbaka och nu säger du att det blir ett möte. Det är som vanligt bara ljug och man pratar bakom min rygg. Jag blir undanskuffad och barnen vänds emot mig. Hon menade att så kommer inte att ske. Utan de vill höra från alla hur det är ställt med familjen?

När jag sa till Soc att nu ska jag då åka iväg. Vet inget om processen och vad som kommer ske på det mötet men den har tydligen tagits på större allvar än vad min man har förseglat mig. Så vad sker? Att lämna någon med sina barn i denna ovisshet är hårt. Frågade henne om hon skulle klarat det? Mina barn betyder allt för mig och jag gör vadsomhelst för dem. Hon sa sånt gillar vi att höra. Vi försöker inte gå bakom ryggen på dig. Din man sa ju att nu ska tydligen du åka istället så jag undrade hur han tänkte när han släpper iväg barnen med dig? Då kan det ju inte vara så allvarligt?

Jag frågade hur kommer mötet gå till? Det tänkte jag ta då. Kan berätta att vi kommer informera om anmälan och höra med er alla hur vi ska gå vidare?

Jag frågade - så då går man igenom min makes version tillsammans med barnen och diskuterar det? Ja, det är det som finns i anmälan.

Frågade sedan hur tycker du jag ska hantera denna situation nu inför barnen. De har ju hört vad som sagts? Hon sa då säg ingenting. Åk iväg och ha en trevlig resa bara. Jag sa nu måste jag samla mig för nu ska vi hoppa in i bilen och åka. Med de orden la vi på.

Resan blev helt olidlig för mig. Jag är en dåre som inte klarade att bara hoppa in i bilen och le. Det gick inte. Fattar att det varit klokast men jag har väl något allvarligt fel tydligen eftersom jag inte klarar det... Jag kände mig ytterst förbigången... Igen. Skickade följande SMS till maken i bilen:

"Jag vill att ni berättar för barnen vad jag fick information om när vi åkte iväg. Det är inte rättvist mot mig att sitta i denna situation nu. Man kan inte bara släppa iväg en person på detta sätt. Jag tror helt ärligt inte det är många som skulle hålla ihop och sitta avslappnat under dessa förhållanden med sina barn. Det får var slut på allt ljugande och nu måste jag sitta här och ljuga för dem. Hålla allt inne. Det måste få ett slut. Jag tror inte alls på att ljuga inför barnen. De fattar och nu blir jag framställd som dramatisk. Igen"

Han skickade då tillbaka - berätta för dem. Jag sa då att jag fått info om att hålla tyst så det får han göra...

Maken berättar då för barnen att vi ska träffa soc eftersom han gått till psykolog. Då säger sonen det är ju bra så vi kan säga vårt. Du kan inte tysta oss. Pappa gör något iaf. Du sitter bara och snyftar och säger det är fel på alla andra. Jag sa då det är det som är grejen. Detta är inte en svartvit process och nu är det er pappas version vi kommer att utgå ifrån på mötet.

Själv tror jag inte alls på denna process. Man borde börja med maken och mig separat. Det är vad jag sagt till maken hela tiden men istället valde han att gå sin väg och dra igång denna cirkus. Han borde börjat med sig själv... Gett mig chans att starta med mitt. Varenda dag är nästan ett olidligt test just nu. Igår var ett helvete. Han menar att han gör allt för att hålla ihop familjen och stötta den... Det är inte sant. Han trycker till mig mer under ytan på diverse sätt med hjälp av att visa att han har barnen på sin sida. Det är så han samlar kraft. Han spelar ut det kortet hela tiden. Han ligger före mig då han klarar att trycka ner sina känslor genom att hålla käften och sedan konstant ge mig tjuvnyp och bara spela härlig pappa. Den tar så otroligt hårt. Han ska bara inte få lyckas med att få mig att framstå så. Jag är inte sån. Innan har jag setts som en glad skit som gillar att skämta, spontan och rackarns driven - fast med temperament. Jag kommer se till att det blir en härlig resa.

Jag vill inte tävla i detta - alls. Det är ingen tävling men man kan lätt förlora allt. Igår tog jag tjuren vid hornen när maken plötsligt ballade ur. Utbrottet kom när han förstod att jag lyckats boka om biljetterna så jag skulle åk med barnen istället för honom som vi kommit överens om dagen innan.

- Du vill att jag ska dra nu va?
- Ska vi skriva på skilsmäsdopapprena så drar jag sedan?
- Låt oss fixa detta, säger han medans han springer runt och packar sin väska.

Allt detta inför barnen. Jag sa - nej det vill jag inte medans äldsta står bakom och säger:
- Du är så äcklig.
- Va faan håller du på med?
- Skickar du ut pappa?

Jag andades in och ut ett antal gånger medans jag plötsligt kände det kanske finns en chans? Nu ser ju alla att även maken ballar ur när han ligger i underläge. Det är lätt att framstå den kloka om man har förmågan att behålla lugnet. Att det sedan betyder att man når ett positivt resultat är en helt annan grej. Det är inte bara jag! Trycka undan känslor tills man når explosion är knappast hälsosamt... Tystnadskulturen måste bort. Vi måste även få bukt med känslostormar och börja vara ärliga med varandra under mer acceptabla former.

Gick till maken som jag såg stod och kokade och sa:

- Jag förstår hur du känner. Jag vill inte att du går. Som du känner nu har jag känt mig länge.

Landade sådär eftersom sonen sa:
- Alla ser ditt spel.
- Ingen tror på dig.
- Fy faan vad du ljuger.

Föräldrarna kom och jag gick därefter ut med hunden en sväng... När jag kom tillbaka ringde jag maken och bad honom komma till framsidan (de satt på baksidan av huset) så vi kunde gå ut och prata ostört. Började dialogen med:

- Nu måste du släppa garden helt. Det du kommer höra nu händer normalt inte. Att folk helt lägger sig. Lyssna bara.

Jag ser bättre nu vad som händer. Vi har ingen dialog, du känner dig kränkt för att jag förskjutit dig och går då istället till barnen. Jag är ledsen för att jag behandlat dig så. Jag har gått undan (jobbat och druckit) för jag får aldrig någon respons så jag har gett upp. Har kämpat länge men gett upp. Blir bara kallad dramatisk eller får reaktioner som gör att ingen lösning kommer tillstånd. Fokus ligger på att ta bort konflikten.

Detta startade för massor av år sedan. Vår första konflikt i Norrland när maken och hans bror drog och sov borta en natt utan att fråga mig om jag skulle med. Jag var ny in i familjen och satt själv med hans familj medans de övernattade på fjället utan att vi riktigt visste var de var. Det var första gången jag upplevde tystnadskultur och var ganska skakad efter det. Tar jag upp något så blir det antingen bortförklarat, förnekat eller i sista läget så är det bara att ljuga. Allt för att undgå en konflikt. Man blir lite sedd som psyksjuk med. Orden om makens syster är märkliga inom familjen som ett ex. Det finns mer än ett fall av självskadebeteende där.

På promenaden sa jag att jag jobbar nu med mitt drickande. Men det gör att jag nu ser saker som jag tryckt bort. Som måste hanteras. Sa till maken - jag ser ett mönster nu. Du måste göra något åt din konfliktsrädsla. Att jag dricker är enbart ett symptom på en osund familjesitiation som jag hanterat via att gå undan, jobba och dricka. Sjukt.

Allt detta blir till en ond cirkel. Äldsta sonen går in i detta. Han styr mycket av familjen. Exploderar/manipulerar på olika sätt och maken sluter allt inom sig och söker stöd via sonen. Sonen tror på att det snygga är att hålla allt inom sig men det går sådär. Han nitar ofta till sin yngsta bror som låser in sig på rummet. Han provocerar alla men framförallt mig. Jag tror att det beror på dels att han provocersts av min alkoholism men även har svårt med känslomönster. Vad är rätt och fel? Hur mycket får man brinna av? Hur hanterar man sina egna känslor och låsningar. Sedan är han driven som få. Det har en baksida. Drivkraft och extrem målmedvetenhet gör att man måste hitta sätt att hantera besvikelser och även sätt att varva ner. Även hjälp med att inte driva saker ända in i kaklet så man inte tappar folk på vägen genom att vara för dominant. Andra som inte har lika stor drivkraft måste får möjlighet att hänga med/köra över. Jag kan dessa känslor. Jag har dem själv...

Yngsta sonen är inne på att äldsta är psykopat. Han är så trött på familjen att han låst in sig. Sitter och spelar i eget rum hela dagarna och låsningen är total.

I allt detta ser en normal middag ut så här. Maken lagar mat. Ber alla komma och äta. Yngsta kommer först och äldsta när han känner för det. Väl nere söker äldsta sonen konflikter. Där är jag största utmaningen så han gör vad han kan för att provocera. Maken sluter inne sig och tystnar. Försöker emellanåt balansera mellan oss lite besviken på att vi inte bara gillar hans mat. Jag varnar ett antal gånger tills jag säger till äldsta
- slutar du inte snart går jag härifrån. Går ifrån och deras middag fortsätter. Jag sätter mig på mitt rum och jobbar medans jag dricker. Utmärkt för att slippa se eller höra och ramla in i sin värld. Yngsta drar ganska snart upp igen och låser in sig.

Jag gillar inte hur denna process startats. Blanda in barnen i detta just nu blir bara snurrigt - iaf initialt. Mitt missbruk är ett symptom på en osund familjerelation som utgår från min och makens relation.

Jag tycker hela processen skötts dåligt. Man ger inte puysinformation och undanhåller inför ena parten. Jag borde in i diskussionen och höras på samma sätt som min make. Lätt för honom att nu säga du har två fantastiska barn. Åk iväg och titta på ett helfullt glas istället för halvtomt samtidigt som äldsta sonen trummar på. Pappa har gjort allt rätt men vad gör du? Inte ett skit! I detta ska jag nu lyckas hålla samman. Jag har en vilja av stål. Jag har i allt detta inte druckit en droppe

Tycker ni det ser ut som att maken med de orden är i skick att hantera barnen? Är jag det? Borde man bromsa soc så saker görs i rätt takt med personer som kan hantera svåra konflikter? Fick inget förtroende idag precis...

Profile picture for user snusen

Du kan inte nu bromsa soc de är skyldiga enligt lag utreda om barnen far illa och ditt missbruk. De görs förhandsbedömning de är mötet ni ska på tillför en del av förhansbedömningen efter den bedömningen kommer de sen fatta beslut om en utredning ska startas el inte. Om de tycker att de behövs en utredning så kommer den starta ganska omg sen fattar de beslut kan ta upp till fyra månader. Antingen kommer de fram till att här behövs de ingen hjälp och ärendet avslutas. El så ser de att hjälp behövs då ska dom utreda vilka insatser som behövs.
Detta hade hon på soc mycket väl kunnat informera dig om, de är ingen hemlig info.

Profile picture for user snusen

Vet inte men man har ju rätt få ut sin journal och en sådan har ju säkert upprättas men tveksam till om man har rätt få ut själva anmälan. Spela in allt som sägs även tel samtal, du behöver inte ens visa/tala om du spelar in de är helt lagligt att spela in samtal utan att ha godkännande av den som omedvetet spelas in. Själv talar jag aldrig i tel med soc kör bara Mail så allt blir dokumenterat. Detta för de inte sen ska kunna säga men så sa vi inte. Tappa inte humöret upprörd kan man bli men börja skrika mm kommer inte va dig behjälpligt. Ljug inte om sådant de kan kolla upp kommer ligga dig i fatet. Försök va lugn och saklig. Du har rätt till ombud som kan följa med dig detta brukar soc tanter inte gilla och de har hänt soc påstår man inte får ha med sig ombud. Och ombud kan va en vän, mamma el vem man nu litar på. ska komma med . Nu ska du gå med din partner så vet inte om han måste godkänna om denna person får va med om han motsätter sig. Men de kan socialstyrelsen svara på. Precis som på alla jobb finns de ju dom som inte bör jobba med de dom sysslar med men finns även bra soctanter. Den jag har nu är bra sen så klart har hon regler/lagar hon måste följa i sitt jobb. Skulle en utredning startas och du får en soc som de absolut inte funkar med så kräv att få byta de är viktigt att kemin stämmer och att man känner att ok denna person kan jag samtala med. De är där för din skull och dina barns skull, de vill kolla så ni inte far fysiskt och psykiskt illa, och om ni gör de är de skyldiga enligt lag att hjälpa er. Fast ibland känns de som tvärt om

Profile picture for user Tofu

Min mamma ringde upp tanten i fredags för att fråga om hon får följa med men de sa att hon inte får. Mamma bad då om att få sitta utanför...

Det känns som jag fått en dålig. Bara det att hon inte var öppen med processen och gick i baklås när jag påpekade att jag inte fått komma till tals och att möte nu bokas bakom min rygg tycker jag är oproffsigt. I den rollen får man inte gå i baklås. Man måste ju fatta att man är där för att hjälpa familjer inte för att ha rätt...

Att låta mig åka utomlands med barnen utan att förklara vad som hänt och låta mig sväva i ovisshet med kommentaren säg inget till barnen och trevlig resa när man typ blivit omyndigförklarad, tagen för alkis och som en som slår sin man känns riskabelt. En sådan person är självklart ur balans. Skulle aldrig drömma om att lämna en person som befinner sig i kris helt ovetandes i 9 dagar med enbart pysinformation. Det är ju sjukt! Folk kan ta självmord av sådant. Helt empatilöst...

Känns som hon redan innan bestämt sig om vad som skett. Hon fattar beslut om möte tillsammans med min make och att maken blir den som ska meddela mig dagen innan mötet ska hållas att de vill gå vidare (mao hade hon inte tänkt tala med mig alls innan), de har enbart gått på vad min make sagt och han har handlat i affekt. Detta gör ju att jag får alla taggar utåt. Jag kommer ju inte säga något och resultatet blir ju därefter. Det som uppnåtts är att jag och min man nu har ännu sämre relation och barnen ser ju att det är en jäkla snurra.

Jag förklarade ovan för min man och han vacklade... Bad honom hämta vad som finns registrerat så vi har koll på anmälan. Tror han gör det annars kopplar jag in jurist. Kanske inte så mycket för min del som för barnens. Denna snurra tror jag inte på. Risken är väl att tantalanta blir sur och drar igång ett stort batteri. Å andra sidan har jag så dålig magkänsla nu att jag har svårt att sitta på händerna.

Tack för alla tips! Ska ringa Socialstyrelsen.

Profile picture for user snusen

Ring upp och fråga varför mamma inte får följa med in, du har rätt veta varför. Men ring socialstyrelsen först och hör med dem vad som gäller alltid bra ha torrt på fötterna när man ska påtala sociala gjort fel. Socialtjänsten ska va opartiska men de är få soc tanter som är det oftast är de den som tagit första kontakten som sitter med fördel. Ska absolut inte va så men tyvärr inte ovanligt. Ja precis kan ju göra hela situationen ännu värre och speciellt om man har som problem med använda alkohol för lugna sig mm. Man ska ju inte äventyra de som försöker låta bli dricka och en sån här händelse kan ju lätt trigga igång en. Bättre hon lungt förklarat och du fått ventilera vad som nu kommer hända. Men de kan ju inte va jätteoroliga över barnen i alla fall för de verkar inte ha problem med du ska resa utomlands med dem ovetandes med massa oro. Håller tummarna för allt löser sig så de blir så bra som möjligt för dig och barnen

Profile picture for user Jullan65

Det låter som du har det jobbigt. Men kan du inte försöka slappna av och lyssna på vad som sägs på mötet. Efteråt kanske man lättare kan säga vad som gått fel eller är fel. Önskar oxå ditt o dina barns bästa

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Jullan65

Dessvärre kan jag inte slappna av när jag inte känner förtroende för processen. Tycker det hela är galet och har inte lust att ha akter som pekar fel som ligger och skräpar. Det man lyckats med här så långt är att jag verkligen håller i mig för att inte skicka in skilsmässoansökan. Tycker genuint illa om att min man kan tänka sig att köra processen på detta sätt. Han har inte berättat en grej varför vi bråkade enbart berättat att jag dricker massa, drog till honom och att vi bråkar varje långhelg. Det är starkt överdrivet. Så jag är arg och trängd eftersom de enbart är honom de pratar med. Någon lösning lär vi ju inte hitta på vår relation då. Den är ju på väg att ta slut vilken sek som helst. Kör de vidare på det spåret inne på mötet är det definitivt över. De borde soc tänka på

Profile picture for user Se klart

Du är ju inne i en situation som består av många delar, och så som du beskriver ert liv så mår ingen av er bra. Positivt att du inte dricker i detta läge.
Kan du zooma ut och tänka att soc- handlar om barnen och deras situation (oavsett att din man initierat möte och ev utredning)
Och vänta med relations-beslut och ev skilsmässa tills du varit nykter några månader.
Ett vet jag och de flesta som skriver här och det är att drickandet helt omöjliggör klarsyn.
Jag önskar dig lycka till och med hopp om lite vila mitt i allt.
Det låter som era barn behöver er båda!

Profile picture for user Tofu

Kontaktade Socialstyrelsen och det ska inte vara något som säger att man inte får ta med vän eller mamma.

Var i en ordväxling med maken och vi kom tillslut överens om att han skulle begära ut anmälan. Nu har jag fått den och läst den. Nu förstår jag varför jag blivit exkluderad i processen. Psykologen har rått socialen att undanhålla mig info pga risk för självskadebeteende och att maken då fruktar skilsmässa. Det finns rena felaktigheter i rapporten och den är väldigt vinklad. Jag har även gått igenom rapporten med maken så vi har klarat ut de missuppfattningar som finns i rapporten mellan oss. Jag lovar att det var hemskt. Riktigt sorglig läsning men nyttig för båda. Hörrni - vad är det för fel på sanningen? Man måste väl igenom den för att komma ut rätt? Jag läser hellre saker rakt upp och ner, även om det är otroligt smärtsamt, än att bli undanhållen information. Jag har därför krävt e-post till socialen och skrivit ett brev till dem där jag pekar på att jag inte skilt mig, utövat självskadebeteende, misshandlat någon eller druckit trotts att jag tagit del av rapporten och gått igenom den via telefon med maken. Därmed borde jag nu kunna inkluderas i processen eftersom psykologens rekommendstion uppenbarligen grundas på inkorrekt analys.

Under dessa dagar har jag istället bitit ihop och klättrat i berg med barnen, ridit islandshästar, badat i varma källor och kollat in vattenfall mm. Har absolut smyggråtit men i det stora hela kunnat hålla upp huvudet. Att veta att maken har dialog men att jag blir exkluderad av någon anledning har varit slitsamt. Det har verkligen känts som de tagit makens parti rakt av och idiotförklarat mig.

Mitt brev till soc pekar snällt och sakligt på att jag ifrågasätter processen frammåt, undrar över sekretess och hur man hanterar handlingar som har felaktig input, neutralt förhållningssätt från socialen sida och även varför de sa nej till att min mamma ej fick medverka. Får se vad de svarar.

Det verkar som det inte finns något som hindrar att man kan begära ut handlingar från soc. En av dem har ingen hänvisning till datum eller pekar på vem som skrivit den. Sånt ogillar jag... Det är väl så att admin inte alltid sköts. Blir intressant att höra hur länge de sparar handlingar och hur de hanterar mitt mail.

Jag känner mig mycket starkare nu. Barnen har ställt frågor och jag har besvarat dem så även vi har kunnat reda ut saker. Jag vet hur maken tänker eftersom vi gått igenom materialet och kunnat reda ut frågetecken. Jag har även bevisat för mig själv att jag är rätt ok även under pressade förhållanden. Ger man sig den på det går det att sluta rakt av. Den turbulens dessa dagar inneburit har nog stärkt mig hur galet det än låter. Vill aldrig mer ha med soc att göra så bara det kommer göra att jag inte kommer dricka en droppe innan barnen flyttar ut. Sedan får man se... Kram på er där ute! Tack för all fin input!

Profile picture for user Tofu

Som svar på av snusen

Tack för din fråga till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen kan bara redogöra för bestämmelser i gällande författningar (lagar, förordningar och föreskrifter) inom socialtjänst och hälso- och sjukvård men inte ge råd eller ta ställning till hur de ska tillämpas i enskilda fall.

Generellt sett så finns inga hinder i lagstiftningen för att man inte kan ha med en stödperson på ett möte hos socialtjänsten. Däremot kan sekretesskäl mana till försiktighet och begränsa den information som kan lämnas inför en stödperson. Sekretesskäl motiverar dock inte att stödpersonen helt förbjuds att närvara.

Vad som gäller i ett enskilt ärende får man tala med handläggaren på socialtjänsten om.

Profile picture for user snusen

Alla handlingar ska sparas och diarieföras även Mail om jag inte missminner mig. Decsparas i 5 år sen ska uppgifterna gallras vet inte riktigt vad som menas med gallras. Min soc nu fick fram uppgifter från 2011 om mig. Kan fråga min soc vad som menas med gallring. Tyvärr är detta något som de kan slarvas med rejält. Bullshit du har rätt till stödperson el juridiskt ombud. Juridiskt ombud har de ingen som helst rätt att neka dig och vem som helst kan kalla sig juridiskt ombud, är ingen skyddad titel. Du har rätt få känna dig trygg på mötet och känna du har stöd.
Ja ibland kan stressande/pressande situationer stärka en. Vad skönt du kunnat prata med barnen och reda ut saker. Håller tummarna för soc mötet går bra

Profile picture for user Tofu

Tackar! Uppskattar ditt stöd! Ja denna process är märklig. Borde inte gallras menas slängas om inget nytt uppkommit? Jag tror man kan göra klokt i att ta en titt på akterna. Ska påpeka gällande diarieföring så det klart står datum. Det är så lätt att bara lägga sig i dessa processer och bli totalförminskad. Någon borde granska soc. Kan tänka mig att filer ligger och skräpar länge. Det finns ju inget system mig veterligen som ett visst datum säger ifrån. Dags att slänga...

Sedan är det så lätt att säga är man alko så är förnekelse del av problemet. Då får man ta att man blir förminskad... Oavsett det så borde soc vara neutrala och klart redogöra för sekretess och process. Det handlar om värdighet. Det behöver även folk med problem få känna

Profile picture for user snusen

Fick detta svar av min soc ang hur länge saker sparas nu utgick hon dock de gälle mig vuxen utan barn

Efter fem år är det vissa saker som inte längre behöver sparas i akten utan som ska förstöras. När det gäller vuxenärenden handlar det generellt om anmälningar, rapporter som kommer från andra myndigheter tex AF, Föräkringskassan, aktualiseringar, anställningsavtal och liknande, polisrapporter, domar, drogtest, samtycke. Mycket information kommer dock sparas. Det som står i journalen försvinner inte och inte heller utredningar, utan detta är "lösa handlingar" som inkommit.

Ja soc behövs granska, sett många utredningar där de varit vårdnadstvist och soc varit allt annat än opartiska och till och med försökt vända barnen mot enna föräldern. Sånt leder ju bara till man blir misstrogen mot dem, Jag har tack och lov en bra soc nu, sen har hon regler mm hon måste följa men hon förklarar alltid vad som gäller, vilka skyldigheter hon har mm. Så som de bör vara, känner hon står på min sida. Sagt till henne att jag har blivit illa behandlad både gällande soc och vården så hon är övertydlig ibland med vad som kommer ske, frågar alltid vad jag tycker mm. Så jag ska känna att jag själv är delaktig plus inte skapa onödig stress. Inte alltid haft sådana soc assistenter en del har ju varit helt koko. Nästan så man tyckt de borde själva söka hjälp :)

Profile picture for user Tofu

Som svar på av snusen

Istället för att få hjälp skapar man då ytterligare problem...

Nu har hon haft mitt mail i två dagar utan att svara och de har bokat möte måndag klockan 09.00. Så jag lär väl inte få svar innan mötet utan de duckar väl och förväntar sig att jag ska stå givakt på måndag. Funderar på om jag borde skicka mail och säga då jag inte fått svar så utgår jag från att mötet är inställt och avvaktar ytterligare input. Kan det vara en lösning? Jag vill inte sitta på möte under dessa förhållanden så vad tusan ska jag göra? Mötet är ju tänkt som första möte tillsammans med barnen så jag hamnar i en rävsax.

Vad brukar ske i ett första möte? Vad är de för frågor de ställer till barnen?

Profile picture for user snusen

När jag försökt förhala socmöten så har vi alltid skyllt på mitt ombud, att han varit bortrest mm. Då är de inte jag som klient som förhalar. Och soc har inte kunnat ha de emot mig. De har en förmåga att läsa in allt möjligt om man förhalar som såklart är till ens nackdel. Då jag inte har barn så vet jag inte vad för frågor de kommer ställa men kan tänka mig tex hur går de i skolan, trivs ni hemma, är du utsatt för våld, misshandel mm. Typ sådana frågor.
Dig kommer de såklart fråga om ditt missbruk, hur de ser ut, ditt mående överlag. Sen kommer de så klart fråga din man hur han upplever er situation. Om din mamma är med så har hon möjligheter ytra sig. Och på detta ska de sen bilda sig en uppfattning om ni behöver hjälp el inte.

Profile picture for user Miomi

Det gagnar dig absolut inte att ställa in mötet! Se till att få det överstökat istället. Det jag tycker är märkligt är att du inte ska komma själv första gången. Jag fick komma själv och prata med dem, sedan var jag och min sambo där. Barnen blandades aldrig in.
Jag förstår att du är stressad och känner sig trängd, men försök att ta det lugnt och se det som en möjlighet att få hjälp. Det är fruktansvärt att hamna i den situationen och man känner sig så fruktansvärt underlägsen och bara att man hamnat i en situation där soc har blivit inblandade känns surrealistiskt...
Det är deras jobb att följa upp en orosanmälan helt enkelt. Behöver ni någon form av hjälp som familjeterapi eller om du behöver gå i behandling så kan de hjälpa till. Vill ni gå i privat regi så kan ni göra det.
Jag förstår att du känner ett behov av att förklara och försvara dig, men när det förekommer missbruk i hemmet så måste soc kolla upp läget. Det bästa är att du bara accepterar att det blivit som det blivit och så tar du det därifrån...

Profile picture for user Tofu

Som svar på av snusen

Nu är jag på land med barnen och vi fick precis veta att flyget är inställt och att de inte automatiskt bokar om. Får se vad det betyder ?‍♀️.
Det verkar som jag och maken är överens. Vi har hittat en klinik som har typ all expertis. Vi fixar uppstartsmöte med dem där vi lägger fram allt och ber dem komma med en plan. Då kan vi koppla bort soc antar jag bara de får se att barnen är ok?

Jag har aldrig slagit mina barn och
Båda barnen har toppbetyg så den går nog bra iaf ?. Jag dricker inget nu och blir helt avtänd på tanken efter allt. Därmed borde ju soc vara helt ok om vi lägger upp en plan med en proffsklinik med bra referenser.

Profile picture for user Miomi

Det är ju alltid positivt att ta egna initiativ. Fram för allt är ju det viktigaste att de ser att ni själva är medvetna om problemen. Det hela ÄR inte så stort och så hemskt som du tror! Kommer att gå jättebra!
Lycka till och lycka till med flyget...

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Miomi

Du har rätt. Bara att acceptera. Det kan jag göra bara vi håller oss till sanningen i de rapporter som läggs fram och att jag blir involverad. Fattar verkligen inte varför de inte låter mig och maken få reda ut orosanmälan först med dem och då inte inför barnen. Vi är ju båda överens om att flera saker i den är felaktiga. Det behöver ju inte barnen vara med på tänker jag... När jag blivit behandlad som jag blivit har jag ju ingen lust att vidareutveckla familjens problem med soc (jag är en del av det men inte det enda). Jag vill ha in proffs direkt och inte stöka runt. Jag har inte ork att jobba fram en god relation med soc efter detta. Jag vill att de byter kontaktperson eller så får vi fixa in egna resurser för att bibehålla fokus på målet, dvs en väl fungerande familj. Då måste alla komma till tals. Inte som nu när de helt går förbi mig fast jag säger att rapporten är vinklad och fel (vilket även maken håller med om).

Profile picture for user snusen

Att ni har en plan och är medvetna om problem i relationen är ett stort steg framåt och att ni står enade. Sånt gillar soc och kommer inte ligga i er fatet. Snarare tvärtom. Hoppas de löser sig med flyget

Profile picture for user Tofu

Igår läste jag på en del på detta forum bla om självrespekt. Hur långt är det ok att trycka till någon gällande sina problem? Sedan även om att man själv är ägare av sin egen självkänsla. Det fick mig att tänka till. Om jag fortsätter slå på mig själv och om jag låter andra göra detsamma kommer jag aldrig klara det...

Jag hade tidigare under veckan skrivit ett mail till Soc där jag förklarat min sida av myntet, att jag läst anmälan och ansåg att den var vinklad och i vissa avseende felaktig. Att jag och maken läst igenom den tillsammans och var överens. Ville få möjlighet att reda ut detta inför vårt möte och då utan barn. Fick då ett e-mail där man sa att de kommer gå igenom processen på uppstartsmötet med barnen mån.

Mötet startade med en halvtimmes utläggning om all hjälp jag kunde få gällande mina alkoholproblem. Tillslut började jag himla med ögonen varvid maken flikade in att problemen han beskrivit som fanns i anmälan var hans uppfattning och nödvändigtvis inte riktiga samtidigt som han påpekade att jag inte blivit hörd. Där gick jag in och sa jag har inte druckit en droppe på över två veckor. Sa även att fråga barnen. De har sovit i samma rum som mig på hotellen. De nickade. För mig är den typen av monolog på 30 inför mina barn helt förkastlig. Att de inte noterar under den halvtimmen att de totalt tappat mig känns märkligt.

Jag frågade då om de läst mitt mail. De hade de. Jag inflikar att fokus är på att få till en fungerande familj. Då måste ni visa att ni är neutrala. Jag har inte sett det. Jag ser inte heller att ni kommer kunna få mig att återfå förtroendet för denna process utan vi behöver gå externt. Vi måste hitta någon som kan hjälpa oss hitta grundorsaken till våra problem och där ser inte jag att ni kan bidra. Frågade om mitt brev tex registrerats. Det hade det inte. Sa - då så. Då kan jag inte heller ha förtroende för att ni hanterar papper neutralt. Hur ska vi då nå i mål - en fungerande familj? De menade att det kommer jag se i nästa möte och då menade jag att kraften hos oss måste ligga på att få ihop en fungerande familj. Inte att bli kompisar med er. Någonstans vet jag att jag går fram hårt men för mig blir det viktigt att ha fokus på rätt saker och att de faktiskt visar att de är neutrala. Annars kommer vi inte komma tillrätta med problemen.

Nu kommer vi kontakta extern byrå och lägga fram en plan som de kan granska. De kommer fortsätta med sin utredning eftersom lagen ut så. Mina barn är inte så intresserade men ok att gå in och berätta hur de mår så vi kan bordlägga sos. Jag kommer själv gå dit och igen förklara att jag inte litar på att de är neutrala och att jag vill ta del av neutral analys för att jag ska känna mig komfortabel framåt. Att hitta roten på vår familjs problem är inte lätt. Då får man inte ta förhastade slutsatser. Jag ser inte allt men är helt säker på att inte alla problem pekar på mig. Jag är absolut inte oskyldig men det finns mer än jag som måste fixas till för att alla ska må bra.

Hur känner ni? Är inte ett viktigt steg för att klara allt att jobba på sin egen självkänsla, be om ursäkt för allt man gjort men förbjuda sig själv (och till viss del andra) att älta/vältra sig i allt som hänt? Att alkoholproblem är ett symptom inte en grundorsak?

Det ska bli spännande att se hur sos agerar nu. Jag är inte säker på att jag agerat rätt men jag tror det. Hade jag lagt mig vet jag inte om jag gått under för jag känt mig totalt överkörd och inte säker på att andra vidgat blicken för att ta en större helikoptersyn kring vad som behöver göras. Jag har gått undan i familjen alldeles för länge och blundat för massor av saker. Tex att min äldsta fått ta föräldraansvar och varit bollplank till maken gällande mig. Han har fått bära en stor tyngd på sina axlar. Så klart skulle inte jag ha druckit men mina barn skulle inte vara de som sa till mig. Det borde maken gjort. Finns massor av anledningar kring att jag gått undan. Bl a att jag varit den som dragit in pengarna och varit borta alldeles för mycket. Det har gjort att övriga familjen har en tightare relation där jag inte ser till att ta plats/blir insläppt mm mm.

Kanske skulle sos jagat grundorsaken (jag ser självklart inte allt). Jag tror ändå nya personer in i processen som alla i familjen har förtroende för är avgörande för att lyckas. Om vår familj, framförallt jag och maken, tar ägarskap över processen tror jag det kommer gå snabbare... När vi frågade barnen om vad de vill få ut av sos säger de att de ser till att jag och maken kan kommunicera. Där har vi väl svaret? Det hänger på mig och maken. Då måste vi hitta en process som vi båda tror på...

Profile picture for user Tofu

Har fixat en sponsor från AA. Så bra att få förståelse för vad alkoholism är och kunna prata 100% öppet om allt. Jag har även berättat för 3 kompisar. De blev superförvånade och hade svårt att ta in det. Vi har ju ätit middag och det har ju alltid fungerat tycker de. Jovisst, jag har järnkoll på läget när jag sitter i sådana situationer. Skulle aldrig leva om och tänker på att släppa in andra i samtalet. Har nog druckit mest men det verkar inte som någon noterat det...

Jag börjar fundera mer och mer på det där med medberoende. Det verkar inte som min familj hänger med riktigt. De är inne på att jag okynnesdruckit på skoj typ. De hade nog förväntat sig att det inte skulle gå så snabbt frammåt för mig och att jag skulle visa mer motstånd. Att jag inte skulle börja berätta för vänner och inte ta egen hjälp. Det känns helt ärligt som maken har större problem än vad jag har nu...

Idag var tanken att vi skulle åka till shoppingcentret. Jag ville med men bad dem vänta för jag hade en liten sak att fixa. Det gick inte så maken sa först att de måste iväg direkt eftersom det var bråttom hem igen för äldsta sonen. När jag då sa när tänker ni åka tillbaka då? Jo, de skulle inte vara borta länge. De kom sedan hem vid 19. När jag då tar upp det med maken så säger han att han inte orkade med konflikter för äldsta sonen skulle bli sur om de inte åkte på direkten. Det var därför han gjorde som han gjorde med mig. Snirklade sig ur situationen.

Är det någon som känner igen sig i detta? Att familjen bildat en sammanhållning där man inte ingår och heller inte blir insläppt när man slutar dricka? Att medberoendet skapat en rätt svag människa som inte kan sätta ner foten gentemot barnen och hellre ljuger för att skapa lugn. Tänker att det är väl så de agerat för att inte avslöja mitt beroende för andra och för att hålla ihop familjen.

Är detta klassiskt? Har ni tips? Vi börjar terapi på måndag och då har jag kommit överens med alla att både jag och maken ska skriva ner problemen så att terapeuten kan läsa innan. Jag tror dessvärre inte maken kommer öppna sig annars så det är mitt sätt att försöka få bollen i rullning.

Profile picture for user snusen

Har du skadat/lurat/sårat/svikit någon oavsett i de är fysiskt el psykiskt medvetet el omedvetet är du skyldig den/dom personer att få ge sin syn på saken ochhur de upplevt de hela. Men de är ju klart ingen som kan tvinga dig lyssna på dem men då får man ochså ta med i beräkningen att de kan bli konsekvenser i er relation. Att prata ut om något är inte att älta utan att bearbeta de som varit. När man får reda ut saker sinsemellan så uppstår aldrig ätning. Så ätning är bara tecken på att man inte rett ut allt en gång för alla. Men gå bara med på prata ut om du verkligen känner du är beredd att sitta helt tyst och bara lyssna på vad den andre säger och är beredd stå upp för de gjort och ta ditt ansvar inte skylla på någon.

Alltid när en missbrukar i familjen då blir alla andra medberoende på ett el annat sätt de går inte undvika när man lever ihop.Men tyvärr är de oftast missbrukaren de fokuseras på så när missbrukaren fått hjälp så återstår ju problemen i familjen för övriga familjemedlemmar har ju inte fått hjälp. Till dina barn kan jag rekommendera AA för barn till missbrukare. Där får de träffa andra barn under ordnande former vars föräldrar ochså missbrukar, många kan tyckande är skönt träffa andra som lever under liknande omständigheterb

Aldrig varit medberoende

Profile picture for user Sisyfos

Håller med Snusen, att ta ansvar för att man inte varit perfekt är viktigt. Andra har rätt till sina känslor i det här, det betyder dock inte alls att allt är ditt fel och det är kanske heller inte det de säger, varken på Soc eller din familj. Fast det är otroligt lätt att hamna där i försvarsställning.
När jag läser det du skriver tror jag att du är oerhört snabb och kvicktänkt. Du har på väldigt kort tid hunnit jäkligt långt in i processen. Din man är troligtvis rejält på efterkälken. Kanske är det ofta så när ni har konflikter, att du är jäkligt mycket snabbare och att han lätt blir överkörd just därför? Han verkar dessutom lite konflikträdd eftersom han väljer att åka iväg med sonen för att denne inte ska bli arg.
Jag kan inte bråka med min sambo, jag är mycket snabbare än han och kan vara mycket elakare och köra över honom om vi grälar. Så det gör vi inte, på gott och ont.
Min sambo är heller inte så bra på att prata om sina känslor, inte min son heller om det är nåt som skaver. De får vara ifred med det, vi pratar på deras villkor. Om jag skulle försöka tvinga fram något skulle det sluta med att jag blev arg och de blev ledsna... inte precis det som var målet - tanken vore ju att rensa luften. Jag tror inte att det går att utan utomstående som stöd diskutera relationen om inte alla är beredda att ta ett steg tillbaka och lyssna utan att känna ett behov av att försvara sig.
Jag tycker att du ska vara superstolt över dig själv och det du har åstadkommit på de här två veckorna. Men kom ihåg att du är väldigt långt före just nu. Du behöver kanske jobba lite på din självkänsla så att du inte känner dig så utanför. Ta lite mer plats, men kanske inte då på dina villkor (försöka få dem att sätta ord på känslor) utan på deras villkor den här gången. Gör saker tillsammans som ni gillar allihop.
Lägg inte dina tankar om vad de tror om ditt drickande i deras munnar, barnen verkar åtminstone se att sanningen inte ligger där. För din man är det ju lite bekvämt att slippa se sin del, men det tänker jag att ni får hjälp med nu.
Jag tycker att du är alldeles fantastiskt kvick och klarsynt. Låt de andra ta det i sin takt bara. Jag tror att ni kan fixa det här väldigt bra.
Lycka till!

Profile picture for user Ostrukturerad

Orkar inte läsa igenom tråden.. Räcker med att läsa halva ditt inlägg för att bli upprörd..!
Dumpa fegisen till karl och kräv ensam vårdnad om barnen säger jag, även om de flesta förmodligen tycker jag är en idiot som tycker så! Han är en OLÄMPLIG förälder som snackar skit om sin fru med ett (omyndigt?) barn!! Fy fan! Inte konstigt att man tröstar sig med alkohol då! Han verkar inte bra för dig på något sätt av det lilla jag läst. Vem fan skulle inte ta till alkohol om man blir behandlad så respektlöst? Lämna eller KRÄV att han skärper sig! Sluta vara duktig och att be om ursäkt för att du finns, det kan vara så att du är på väg mot utbrändhet efter alla år du varit högpresterande och varit andra till lags! Jag tror att du kan klara av att vara nykter om du lämnar den odågan!! ❣

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Sisyfos

Det är alltid rallyhanna på mig... Går jag in för något så gör jag det till 100÷. Jag läser allt, jag kollar in dokumentärer, pratar med alla och vill förstå helheten. Nu svamlar jag men tittade på en dokumentär där frugan stod och hamrade mentalt på maken som precis blivit nykter. Typ som en "intervention" för 100:e gången. Tänkte att om inte han får återfall nu så är det nästan konstigt. Denna skopa med skam som kommer flygande. Han fick återfall... Det gick åt fanders. Man kunde se smärtan hos båda ❤.

Jag vill inte få återfall. Jag vill ha en hel familj!

Jag är beredd att få en skopa. Sprang 2 ggr igår för att ta bort de känslor som kom flygande. De blir dock så mycket enklare för varje steg jag tar. Sten för sten faller.
Igår pratade jag och familjen om gårdagens färd till Barkarby. De kunde fråga mer om min alkoholism.
Insåg att äldsta baxnade av att jag berättat. Två av vännerna jag berättat för var ok men inte den 3:e. Jag sa de tog det bra. Den 3:e informerade om att hennes bror var riktigt illa däran. Att hon tyckte det var bra att jag bara så där drog ur mig det när hon frågade om vi ville komma på middag. Lättare för alla. Hennes bror har blivit av med familj, jobb och bostad så de kämpar alla med det. Alla är ledsna. Kan ju vara bra första familj att äta middag med och då vara beslutsam om att alkoholism inte blir enda samtalsämnet... Sa till min familj att jag tänker inte skämmas för vem jag är men vad jag har gjort. Att de får berätta för vem de vill och på sitt sätt. Upp till dem! Då fick jag frågan om att jag smällt till maken. Kommer jag berätta om det? Ja så - jag tror det. Detta fenomen är så vanligt och kommer från mitt alkisjag. Sjuk grej! En viktig pusselbit för att hjälpa andra förstå hur illa det kan gå om man inte tar tag i sina problem och att det finns andra sätt. För mig som en varningsklocka att passar jag mig inte så... Det ligger ingen skam i det. Man får göra om och göra rätt.
Jag ska se till att dra av på takten lite. Kanske drunkna i jobb några veckor kan vara bra för alla ❤.
Samtalet vid matbordet gav förståelse. Allas axlar åkte ner. Sonen fattade nog att jag inte kommer slå igen bara så där iaf...

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Ostrukturerad

Du sätter ord på det jag tänker.

Jag sa det till maken i enrum igår. Inte en gång till.

Vi hade även delar av den diskussionen vid matbordet igår där jag sa till äldsta att du har ju tagit över föräldrarollen. Maken har blivit din kompis. Föräldrarollen borde istället tillhöra mig och maken. Vi måste börja samarbeta. Du är inte gift med din pappa och har inte sista beslutanderätt. Dags att jag och maken ska bära det ansvaret. Det blev skratt runt bordet så någonstans fattar alla... Någonstans är jag så snabb så jag måste nog vänta in lite. Om inte annat för mina barns skull. Då ser de att jag inte bara var alkis. Jag försökte med...

Maken har gått i baklås. Alla taggar utåt. Han säger att han inte bara kan lyssna på mig utifrån vad jag läser på internet. Han behöver andra som kan se klart på saken. Klassisk dominant ledarstil från min sida där jag tappat släpet. Man måste förklara igen och igen. Vänta och låta andra få tid. Öppna för dialog.

Bara det att det alltid varit så här. Blir trött på alla bortförklaringar. Båda måste vilja ändra sig...

Han är fortfarande på det planet att han tror det var hans psykologs orosanmälan som fick mig att sluta. Att psykologen tryckte till i sin rapport gjorde enligt han susen. Lösningen är här - jag tar tag i mina alkoholproblem!

Det var det inte. Jag sliter med den typen av framställan och får kämpa som en gris att inte dricka pga den synen. Noll förståelse noll empati. Jag slutade när mina barn pratade med mig på ett empatiskt sätt. Det fick mig att inse vad jag förorsakat. Att jag har en öppning nu men om jag inte ändrar mig kan den gå förlorad. Elaka blickar, silent treatment och att trycka till har snarare motsatt effekt. Det blir som en våt filt att kämpa emot. Han vägrar inse det så kanske bättre att vi flyttar isär tills han kommer ikapp (om han nu gör det) och att jag blir mer stabil.

Profile picture for user Kennie

Låter som att mycket är på väg åt rätt håll nu. Det viktigaste är ju att du vet varför du slutade, och om en tid kanske din make kan ta in det. Jag vet inte hur länge ni haft problem och hur mycket ni båda kämpat, men om du orkar tror jag det är bra att ha tålamod nu och tänka att makens taggar kanske försvinner när han ser att du menar allvar med nykterheten. Jag tror att det går över om ni kan ge den nya tillvaron med humor och förståelse lite tid.

Profile picture for user Tofu

Frågade honom vilka problem vi har? Fick till svar det tar 6 månader innan beroendet går ur och sedan 12 tills jag blir någorlunda normal. Det hade han fått info om från beroendecentrum. Jag ger upp typ... Frågade honom om han visste vad medberoende är? Hans svar blev att man stöttar alkisen att dricka. De hade haft den bästa byrån på jobbet som pratade om det och han och barnen är iaf inte medberoende. Där ser ni. Nu om 12 månader kommer vi leva lyckliga i alla dagar... Nå har gått i 2 timmar nu. Tur det så jag blir trött...

Profile picture for user snusen

Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. Wikipedia

De som ska tex göra neuropsykiatriska utredningar måste va drogfria minst 3 månader ibland 6 månader därefter anades hjärnan ha ”läkt” och man har återgått till sin personlighet som man är utan droger

Profile picture for user Tofu

Som svar på av snusen

Tack för den insikten. Då var 12 månader ganska överdrivet. Gissar att hur länge beror på hur långt nere man varit i sin sjukdom? Finns några erfarenheter här gällande när man känner sig fri/normal? Om man tittar på ca 1 vinflaska om dagen och 2 när man blir triggad? Det var enbart sista månaden jag kunde dricka 2 vid irritation

Profile picture for user Sisyfos

Jag blir så trött! Dels på den generaliserade bild av alkis som finns på beroendeenheterna också uppenbarligen, dels på din make. Förstår om du blir trött, arg och besviken. ”De är friska, det är ditt fel. Allt blir bra om du slutar dricka men det tar ett år Innan du är återställd och då kan ni puttra på som om den här incidenten aldrig har hänt”. Tror han på fullaste allvar att du dricker för att reta dem? du skrev nåt sånt. Nu har han ”lagat dig”. Mer brist på insikt får man leta efter. Hoppas han får hjälp, men lägg inte din energi på att hjälpa honom. Han måste själv vilja (precis som en alkis) Ignorera hans kommentarer i den mån du kan.

Men för att fokusera på det positiva. Vilket bra samtal ni verkar ha haft. Och jag tror att det är så värdefullt för barnen att det inte är en hemlighet.

Nu vet jag inte vad du hittar för information om hur alkisar är och fungerar. Men jag har under flera års tid tagit del av ”alkisars” berättelser här och vi är otroligt olika. Beroendet och triggers fungerar olika som jag förstår det. Vilka ”kickar” vi får är olika. Många kvinnor härinne är just högpresterande. Bra jobb, många järn i elden, håller igång infrastrukturen hemma och på jobbet. På anhörigsidorna beskrivs ofta alkoholister som helt saknar insikt. Kanske de personer vi blir om vi inte slutar i tid... de som slår, är arga, skiter i allt utom alkohol. Egoisterna, ältarna som skyller sina problem på andra. Det är tragiskt och den bilden av alkis är inget som någon vill identifiera sig med antar jag. Där gör 12-stegsprogrammet stor nytta tror jag. På alkispodden finns flera exempel på den typen av alkoholister som drack för kicken och som struntade i andra och hur de behöver jobba med att fokusera på andras behov hela tiden Jag har aldrig varit den typen av alkis, kanske inte du heller. Jag tror att det gäller att hitta sina triggers och anledningar. Det är dock svårt om man fortfarande dricker. Man får en jäkla massa insikter när man slutar och när man jobbar och analyserar sig själv så är det lätt att bli egofixerad och att tänka att anhöriga också jobbar på... det gör de kanske inte. Här är min sambo kvar där vi startade ungefär.., dock inte där din är. Jag vägrar att ta på mig hela skulden för det här. Din man går ju hos en psykolog hoppas han får lite hjälp där med sitt sätt att lägga problemen hos andra. Ganska bekvämt för det är såklart jobbigt att rannsaka sig själv och se sina egna tillkortakommanden.

I mina ögon är du en fantastisk förebild, inte konstigt att din man gärna ser dina brister om han försöker jämföra. För du verkar vara både klok, stark och kompetent. Förresten så tycker jag kanske att du har gått ifrån att skylla ifrån dig lite där i de första inläggen, till att jobba med insikten och tar nu ansvar samtidigt som du inte tänker drunkna i skuld och skam... varför skulle du ens dricka igen? Du har hunnit alldeles för långt nu.
Lycka till!

Profile picture for user Tofu

Jag är nog en alkis som de flesta inte fattat är en alkis vad det verkar. Jobbat massor och håller på att starta eget. Bra och internationellt karriär i bagaget men har nu valt att hoppa av och göra helt andra saker. Jag har nog varit väldigt kontrollerad i mitt drickande. Nästan läskigt stabil så det inte slår över. Varit god värdinna, tänkt på att släppa in andra i samtal mm. Fast jag har tagit fler glas än övriga. Så märkligt att ingen noterat det...

Pratade med en kompis igår. Vi har träffats två gånger under våren hemma hos mig och han blev helt paff. Får inte in det för han märkte inget på mig.
Frågade sonen idag hur han känt att de varit. Han sa jag dansade på bordet en gång och det var väldigt konstigt. Stämmer, det var jag och syrran som rockade loss för ca 2 år sedan i Portugal. Annars tycker han att jag lockar fram bråk och att det pågått länge. Hela sommaren. Även det stämmer med min syn. Jag har druckit mer under juni månad och det har varit mycket bråk. Inga bråk som har lösts heller. Annars är jag bara konstig tycker barnen. Svårt att fatta vad de menar. Har frågat syrran som jag pratat massor med på fyllan men hon har inte märkt något... Kanske blicken och stilen? Annan typ av samtal. Jag vet verkligen inte.

Det känns nästan som min make känner sig kränkt. Som att han vill att familjen ska vara ihop men helst via parallella liv. Det går ju inte. Han är hos psykolog idag och senare har vi vår uppstart på terapin.
Jag tror jag skulle må bra av att hitta någon nykter alkis som varit ungefär lika gången som jag. Nu har jag en som var helt borta. Startade dagen med en platta och sedan körde hela dagen, även på jobbet. Idag har han svårt med sitt minne. Han är underbar och jag har lärt mig massor. Min alkoholism är inte lika långt gången så det kan bli lite stora växlar. Jag känner igen mig i mycket men inte så extremt. Även han är inne på att det tar 1 år att bli frisk. Det har jag svårt att köpa. Den resan måste se väldigt olika ut från fall till fall? Då kanske det är lite mer naturligt att ta lite snabbare steg med?

Jag har nog inte varit en egoist men heller inte med i familjelivet. Jag har drunknat i jobb... Vi har levt parallellt..

Profile picture for user Ensam1984

Alltså pust. Tänk om beroendet bara försvann efter 6 månader och om man "blir normal" efter 12 månader. Skitsnack! Beroendet försvinner ALDRIG för oss, det minskar - men det försvinner inte. Vi börjar inte bara dricka som de där "normala" sen.

Och att bli någorlunda normal... jag undrar hur det är? Har iof inte kommit till 12 månader själv, så kan ju inte säga... men ser starkt fram emot att vara normal om 10,5 månad ;)

Profile picture for user Tofu

Oj, vad spännande det var. Vi hade båda skickat in varsin text om bakgrund. Min var på tre A4 och makens en halv ?

Hon gick igenom mitt beroende och ställde en rad frågor. Tar du återställare, har du minnesluckor mm. Har ni en definition på vad alkoholism är? Vilka boxar ska tickas av?

Hon var inne på ADHD. Jag har själv varit inne på det men jag har lätt att fokusera så jag har tidigare lagt det åt sidan.
Gjorde ett snabbtest men där blev det bom. Inte det vassaste testet dock. Någon som har en länk för jag blir ju nyfiken.

Profile picture for user Maran

Hej, jag har läst igenom hela din tråd. Det som slår mig är att du är så defensiv. Mitt råd till dig är att vara mer öppen för att andra, dina anhöriga, ser helt annorlunda på situationen än du själv. De har ett annat perspektiv än vad du har. Jag tror du måste släppa garden och låta dom få ha sin upplevelse som dom uppfattat/uppfattar den. Det finns ju inget rätt eller fel i det här. Det är ju ingen idé att hitta ”sanningen” eller bevisa vem som har ”rätt”. Alla har ju rätt utifrån sitt perspektiv och sina upplevelser. Kämpa inte emot så förgjordat när det gäller att ta hjälp. Det är ju HJÄLP som soc erbjuder. Det är ingen domstol, som ska döma dig för någonting. Soc vill se till familjens behov och ge stöd och hjälp om det behövs. Om det behövs alltså, om dom uppfattar att ni har en bra plan för att gå vidare med olika stödinsatser kommer dom att vara glada för det, och då kommer det inte heller att bli någon vidare utredning.
När du agerar som du gör/gjort mot soc, så förstärker det nog dessvärre deras misstanke om att familjen är dysfunktionell och behöver hjälp. Varför slåss? Varför inte ta emot den hjälp som erbjuds?

När det gäller familjen så tror jag du skulle tjäna mycket på att faktiskt ta till dig dina barn och din mans uppfattning om hur de upplevt situationen. Först då tror jag att du kan vinna deras förtroende, men det kommer att ta tid. Du måste bevisa i handling att du respekterar deras upplevelser och agerar därefter. Som sagt, det finns inget rätt eller fel, bara olika upplevelser.

Du verkar vara en klok och förnuftig person. Stanna upp ett tag, låt processen att bli nykter och återfå familjens förtroende få ta tid. Varför ska du ha en deadline? Ta ett steg i taget och var ihärdig och konsekvent i agerande och bemötande gentemot dina nära och kära, så kommer det att bli bra till slut!

Kram på dig! ❤️

Profile picture for user Tofu

Under terapin igår gick vi igenom mitt beroende. Jag hade helt allierat mig i att jag är alkoholist. Har ju tom börjat berätta det för folk. Ifrågasätter inte längre... Det gjorde min terapeut. Hon frågade frågor som återställare, minnesluckor mm. Sedan sa hon varför kallar du dig alkoholist? Jag håller inte med. Det är inte bra för dig om du säger så.

Mitt svar blev jag har nog accepterat att jag är det i hela denna karusell. Alla trycker så hårt på det så jag har gett upp. Jag menar efter socanmälan är ju alla inne på det. Jag har lagt mig... Ingen hörde ju mig innan och jag blev konfronterad 30 min av en alkoholexpert inför mina barn utan att man ställt en enda fråga till mig.

Min terapeut sa till mig sluta nu kalla dig själv alkoholist. Dina problem pekar inte på alkoholism. Snarare riskberoende. Jag har ju heller inte haft problem med att sluta tvärt. Snarare hela cirkusen runt om.

Ett exempel till. Vi skulle åka till affären. Min make hade tydligen sagt till att vi väntar på dig i bilen. Jag noterade inte det... Då ringer min son och frågar varför jag inte kommer? Går ut i bilen och frågar maken varför hämtade du mig inte. Hans svar blev jag orkar inte med konflikter så jag lät sonen ringa. När jag sedan frågade vad tycker du vi har för problem? Då blev svaret att det tar 6 mån innan kemin i min hjärna återställer sig och sedan ytterligare 12 innan jag blir normal. Detta inför vår son. Så... soc tar in en alkoholistexpert som har monolog i en halvtimma inför mina barn och sedan säger min make så här inför vår son. Jag har inte en chans... Jag är stämplad utan att blivit hörd. En psykolog har skrivit en anmälan som blivit sanning och ingen har pratat med mig. Det står i anmälan att jag är självmordsbenägen och man måste vara försiktig i hur man hanterar mig. Det är säkert anledningen att man väntar med att höra mig. Tanken var ju att jag skulle åka till Island helt ovetandes om allt. Bara det att jag hörde att soc ringde och sedan startade en massa vita lögner om vad som sagts till dem. Jag skulle ju åka iväg på en fin resa med barnen...

Locket på så tar vi det när du kommer tillbaka. Jag fick orosanmälan och läste den. Åh, nej nej nej. Skrev till soc att låt mig komma tilltals innan vi kopplar in barnen men inte... Istället får jag träffa en alkoholexpert som kör en monolog.

När jag pratar med vänner så har de svårt att förstå. När jag själv pratar med en person som varit nykter i 8,5 år känner jag inte igen mig. Även min syster som jag ju pratat med massor har inte märk något på hela tiden. Min yngsta tycker jag varit konstig men framförallt under denna sommar... Det hela har blivit överdrivet och uppförstorat. Jag har inte en chans. Man vill inte se grundorsaken.

Vi har stora kommunikationsproblem, maken använder sonen som sin vän vilket gör att barnen vänds emot mig, maken är konflikträdd och inte jag... Tystnadskulturen och att inte bli inkluderad har lett till att jag går undan och dricker. Speciellt sista månaden. Vi hanterar inte situationen. Jag borde inte ha gått undan jag borde gått i terapi!

Jag har fått mig en rejäl tankeställare. Jag måste sluta dricka nu! Detta är min chans. Sedan måste vi få lugn kring barnen och försöka räta upp vår kommunikation. För mig är den bilden tydlig nu. Även terapeuten drog i dessa tåtar men även om det finns en ADHD problematik mellan mig och sonen? Jag tänker att jag skulle kunna ha det... Förtester visar nej men nästa vecka ska vi göra en förutredning för att se mer.

Det finns en anledning till att jag stretar emot. Det är inte bara förnekelse. Det finns fakta bakom. Om man verkligen ska drillas ner till grundorsaken så tror jag det handlar om att jag är för stark och min man ligger i andra ändan på det spektrat. I grunden blir då problemet kommunikation och konflikträdsla. När vi båda diskuterade när vi slutade kommunicera så kom vi fram till för 19 år sedan... Det är lång tid. Det har hunnit skapas massa osunda mönster under denna tid. Både från min och makens sida. Tror knappt vi kan rädda upp detta... Jag har druckit mycket. Säger inte det men jag har en liten öppning nu innan dörrarna slås igen och jag trillar dit på riktigt. Upp till mig att fixa det och mitt svar blir åt fanders med alkoholen. Glad att jag fick denna käftsmäll i tid! Alkoholen är inte min kompis här. Min kompis blir att hitta ett annat sätt att kommunicera med min make och hantera min ilska.

Jag har inte problem med kompisrelationer i övrigt. Jag och min make är dock väldigt olika. Kanske för olika för att det ska vara hälsosamt om man inte kan skapa större förståelse och sätt att kommunicera.

Profile picture for user Ensam1984

Jag genomgår just nu en utredning (är i slutskedet) inom NPF, speciellt då ASP (Aspergers) och ADD. Har inte alla kriterierna, men många. Inte säkert att jag får någon diagnos. Jag är snart 36 år och hade inte förrns ett år sedan tänkt tanken att jag kan inneha en diagnos av det slaget. Sägas bör att jag jobbar kring och med dessa ungdomar varje dag. Men det är en annan femma...

I vilket fall. Jag skulle rekommendera att se filmen här: https://attention.se/npf/ Attention är väldigt sakligt tycker jag. Filmerna kanske är lite fjantiga, men som sagt sakliga.

Men det kan vara en orsak till mycket tänker jag

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Ensam1984

Lite svårt. Jag är väldigt snabb normalt och kan jobba massor. Hög konstant energinivå. Folk blir trötta av att titta på mig.. Jag jobbar tills jag är klar. Lätt för att koncentrera mig även om lastbilar drar förbi och kommer slutför saker. Målmedveten. Gillar att lyckas det är det som driver mig och jag vill se slutresultatet. Jobbig perfektionist. Ger typ aldrig upp... (blir typ trött bara jag läser min egen skrift?). Sedan har jag temperament. Inte så svensk stil mer Sydeurope:) Det kan blixtra om mig om jag ser orättvisor. Oavsett om det handlar om mig eller andra.

Någon som har tips på om det kan vara något? Någon som känner igen sig?

Profile picture for user snusen

Är ochså mer sydeuropé än svensk i humöret :) Kan gå från noll till hundra på 3 sek och orättvisor de accepterar jag inte oj så många strider jag tagit för de som inte vågat el orkat strida själva förutom mina egna ochså. Just nu har jag strid med arbetsförmedlingen. De annar inte vad som väntar dem, en jo anmälan kommer snart bli inlämnad.

Profile picture for user Sisyfos

Jag vet inte så mycket om ADHD, men det finns såklart många härinne som avviker från normen och säkert har vissa Drag av ADHD. Jag har en fundering, har du nånsin mätt din IQ Tofu? Något säger mig att den ligger rätt högt. Gör den det så är det ungefär lika långt från normen som de med intellektuell funktionsnedsättning och även om ett högt IQ för det mesta talas om i positiva ordalag så får det kanske ibland konsekvenser såsom maktobalans i relationer. Jag gissar också att det finns några till härinne med den avvikelsen. Tänk vad dessa kunnat åstadkomma om man istället för att dricka utnyttjade sin kaoacitet på ett bättre sätt. Jag är förövrigt helt okvalificerad att ställa diagnoser så ta det för vad det är ?. Jag är dock väldigt intresserad av personer och personlighetsdrag och det faktum att vi härinne dricker på olika sätt och av olika anledningar och får ”kickar” på olika sätt. Och du fascinerar mig litegrann - dina första Inlägg var i försvarsställning, ilska och förnekelse, sen Kanske mest skjuta ansvaret till andra för att nu ta ansvar, se helheter, adressera problemen och försöka skapa en Plan framåt allt i ett rasande tempo. Jag vet inte heller du borde kalla dig alkoholist, det beror på vilken innebörd du lägger i det och sen handlar det också vilka värderingar andra lägger i det. Du skriver mest om äldsta sonen - hur är relationen till ert andra barn. Får det barnet någon plats? Kanske lika utanför som du könner dig i det här?

Profile picture for user Tofu

Som svar på av snusen

Ha, ha. Ja, du. Den vägen har jag vandrat massor via jobbet. Kanske inte just arbetsförmedlingen men utredningar i stort. Det har legat på.mitt bord. Usch, vad mycket energi det gått åt... Har valt att hoppa av och göra helt andra saker.

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Sisyfos

Har aldrig mätt IQ. Lite rädd för IQ nästan... Nog är jag ett original på många sätt. Lever under föreställningen att allt går. Hade en internationell karriär, hoppade av för att lära mig design (CAD), har sedan utvecklat ett batteri av nya produkter samtidigt som jag drar igång en webshop. Gör allt själv. Från idé till lansering via web... Börjar jobba 03.00 mot fabrik och slutar sent ca 23. Har inget emot att dra igång cementblandare och samtidigt jobba med strategier. Högt och lågt...
Har nog ett behov av samtalspartner men det har inte riktigt klickat. Jag är rackarns på så det kan bli rätt jobbigt... Gillar jobba med en stark motpart som är empatisk.

Yngsta sonen går undan och spelar. Har låst in sig eftersom äldsta provocerar och slår. Det tror jag att jag lyckats stävja nu. Blev en sekvens när vi var utomlands. Då tror jag vi lyckades reda ut det hela. Det är milsvid skillnad iaf.

Nu är jag inne på att äldsta försöker medla mellan mig och maken. Han är ju den "vuxna" och tagit på sig föräldrarollen. Han är orolig för maken då han är den "svaga" och jag "envåldshärskaren". Raljerar så man ska förstå. Min make är rackarns konflikträdd. Han har olika strategier för att undvika konflikter. Ljuga, säga jag är ledsen ska bättra mig eller hitta på en helt ny story. Jag vet egentligen inte vad han tycker om något. Så fort det blir en diskussion använder han sig av äldsta sonen som mellanresurs.

Jag tror inte jag fattat hur mycket de två pratar om mig. Det är en hel del. Därmed måste ju jag lära mig INTE försöka förklara allt när sonen drar igång så jag får mer input om vad som hänt. Ställa frågor även om jag skulle vilja beskriva vad som hänt. Typ limma igen munnen... Ny produktidé - hållkäftenlim?.

Det är nog sättet jag kan få veta hur allt varit så jag fattar. Sonen måste få verktyg så han slipper hamna i kläm och jag måste fatta hur man pratar med en livrädd person man varit tillsammans med i 23 år. Jag har missat att han är så rädd. Har nog inte velat se det... Hur börjar man prata med någon som inte vågar prata? Det kanske är där limmet kommer fram? Lägga fram frågor på lappar, ha bakbundna armar och ihoplimmad mun på mig? Kan fungera? Annars på med ögonbindel i tillägg?. Då borde jag bli neutraliserad.

Profile picture for user snusen

Som svar på av Tofu

Ja de kan ta energi ibland men oftast tycker jag de är kul och de ger mig energi för jag lär mig en massa om juridik mm. Och jag älskar lära mig nya saker, alltid varit sån.

Profile picture for user Sisyfos

Det är otroligt svårt att prata med nära och kära ibland. Och de situationer du beskriver, när någon vill ha svar blir lätt konfliktfyllda. Bra tillfällen att faktiskt samtala med tonårsbarnen ät t ex när man är ute och kör. Sitter bredvid varandra då är det inte någon fysisk konfrontation som det blir när man sitter vid ett bord. Promenader elller när man gör något annat bredvid varandra, t ex lagar mat få är det lättare att få förtroenden och svar på frågor. Funkar kanske med din man också om han får ta saker i sin takt. Prata och sätta ord på känslor verkar han ju inte ha så stora problem med om man tolkar det du skriver. Det är otroligt synd att han har skapat en allians med äldste sonen för helafamiljens skull. Bra att du har börjat se det här nu när du är nykter. Du hade kanske rätt som kände dig utanför men er andra son verkar ju inte helller ha nån plats.
Finns väl tyvärr ingen Quick fix på det här men en början är ju att börja se och vara villig att ändra sig och där är du. Det är så jäkla bra!

Profile picture for user Tofu

Vilken dag i en galnings liv. Det där med soc anmälan har verkligen inte varit lätt att tugga i sig. Dels pga hur processen var upplagd dels pga vad som stod i anmälan. Kränkningen när man inte håller med. Allt gammalt skit som tuffar runt och poppar upp här och där.

Idag hade vi möte med terapeuten. Vi har inte ens kunnat prata utan att nästan börja klösas. Sån destruktiv maktkamp. Helt sjuk faktiskt. Slutade med att jag sa till maken. Du har två val.

Ett - barnen får checka in hos mina föräldrar nu. De ska inte behöva uppleva detta och hamna i kläm.

Två - jag avbokar allt med terapeuten och det är över.

Han valde ett. Vilken galenskap det varit. Nu har vi satt upp förhållningsregler kring hur vi måste bete oss mot varandra. Simpla men förhoppningsvis fungerande.

1. Barnen får inte se ett enda krig. Då får vi lösa det själva i ett utav uthusen vi har. Det ska vara tydligt för barnen att konflikter hör till oss och barn får inte gå emellan. Att vi jobbar på att lösa allt med terapeuten.
2. Vi kan inte sova i samma rum och inte ta upp något gammalt groll tills nästa terapeutmöte.
3. Inga lågvattenmärke är tillåtna. Vårdat språk används
4. Om någon part bryter mot regler måste andra påminna omgående.

Alltså. Ska man skratta eller gråta? Efter 23 år är vi alltså här men fortfarande gifta. Kan nästan inte låta bli att skratta åt hela grejen.
Tydligt är att man hittar på massa galna historier i huvudet som inte nödvändigtvis stämmer ens till 50%. Hantera känslor kräver intresse och lyhördhet. Bekräfta motpartens känslor och hjälp till att reda ut virrvarr istället för att trycka till eller gå åt sidan.
Känner mig som en 12-åring ungefär.

Tips och påminnelse till mig själv:
Går man in i terapi så släpp hörnflaggan. Kasta bort rädslor, skuld, skam och ta upp precis exakt vad du känner.

Om man anser att motparten ljuger exempelvis vilket hindrar att man kommer vidare och kan gå till botten med ett skavsår - säg det! (Det får terapeuten sedan hantera så det blir balans i diskussionen.)

- Han / hon ljuger, jag uppfattar det så här...

Det är troligtvis skuld/skam/rädslor som hindrar att man kommer vidare. Släpp inte saker som är viktiga för dig förrän du känner att ok, detta fattar jag och kan acceptera. Detta tar situationen vidare.

Det är för enkelt att låta rädslor, prestige etc bli hinder i dessa samtal. Har man en konflikt så kan man utgå från att båda betett sig som skitstövlar men kanske på olika sätt? Om nu ena säger helt rätt saker och håller en supersnygg fasad i diskussioner och den andra är mer explosiv så är ju båda delaktiga i att man inte når varandra. En snygg fasad kan vara ett superhinder att slå igenom för att komma till lösning. Ganska barnsligt beteende egentligen... Alltså, släpp hörnflaggor och kom in i matchen! Att det ska vara så svårt. Men vet ni - det är svårt! Det är väl kanske det är så många som skiljer sig?

Skuld och skam får nog ta sällskap med hörnflaggor/prestige i soptunnan.

Profile picture for user Tofu

Ena stunden superpositiv för att sedan dyka. Aggressiva utbrott har hållit sig borta denna veckan iaf... Tidigare i veckan har jag sprungit 2 ggr/dag. Nu kan jag inte göra det eftersom jag tagit bort födelsemärken och läkarna avrådde från träning. Hur smart var det att ta bort dem just nu kan man fråga sig...?

Har ni bra tips på hur man kan hålla alla känslor i schack? Den där förbaskade flyktkänslan är vidrig när den knackar på. Vid motgång i min relation gör sig flyktkänslan gällande.

Profile picture for user Andrahalvlek

Googla på medveten andning så får du en massa tips. Genom att djupandas långsamt syresätter du dig långsamt och signalerar samtidigt till hjärnan att allt är under kontroll.

Det klassiska ”andas i påse” ska tydligen vara riktigt effektivt. Har aldrig provat själv.

När man djupandas och räknar samtidigt förflyttar man tankens kraft till pannloben där logik, konsekvenstänk och inlärning finns. Då flyttas delar av hjärnans kraft från ”reptilhjärnan” där flyktinstinken finns.

Kram ?

Profile picture for user Tofu

Har fått lite ny energi och börjat rodda mer seriöst med det företag jag håller på att starta. Det finns verkligen massor att ta tag i och jag tycker det är så kul. Att få bestämma helt själv är ju en ynnest och även att få testa sig fram. Saker man aldrig hade fått testa på om man fortsatte jobba i en stor koncern.

Tänk att nu har jag och maken kommit så långt så att vi delar rum igen efter himla massa år på separata våningar. Det är ju stort! Under lång tid har vi inte kommunicerat men nu plötsligt börjar vi. Försiktigt och steg för steg. Jag överreagerar en del märker jag och undrar om det är del av processen? Att det är svårt att hålla balans på allt. Märker att det går alldeles utmärkt att fråga om det nu är något jag blir ledsen/frustrerad/arg över istället för att gå undan... Det var ju det där med att reda ut saker och sortera i tankar. Ni som är långt före mig. Känner ni igen er i detta? Hur lång tid tog det i så fall för er innan det började lägga sig?

Här sitter jag då nykter en lördag. Håller inte koll på hur många dagar jag varit det men det är över en månad nu. Fönstret är öppet och grannarna har fest. Det är en massa sprit uppradat. Känns så himla skönt att slippa det. Jag har ju berättat för en hel del vänner. Alla jag berättat för har tagit det så bra. De vill gärna träffas och säger spontant att låt oss strunta i spriten. Skönt att slippa har jag fått som feedback. Kanske säger de så för att vara vänliga kanske inte. På riktigt är det ju ganska märkligt beteende att dricka varje helg tillsammans med vänner. Vidgar man sina vyer så finns det ju mycket annat trevligt man kan göra som inte nödvändigtvis betyder att man umgås inpå småtimmarna och vaknar helt urlakad dagen efter. Vad är det för fel med en båttur, paddelturnering, plocka bär exempelvis istället för 3 rätters med massor av vin?

Profile picture for user Tofu

För mig blir det viktigt att få klarhet vad som egentligen skedde dagen D då allt sattes på sin spets. Detta då det klart visar på hur dysfunktionell familjesituation vi hamnat i. Jag är helt öppen (tycker jag själv) i symptombilden och helt redo att räta ut alla frågetecken. Maken är mycket mer avvaktande. Visst ser han massor av positiva sidor hos mig men jag har nog skrämt honom länge så han har blivit skalman. Terapeuten vill att vi är avvaktande och trycker ofta på hur stora problemen är. Det gör mig lite tokig. Någonstans så är problemen ganska många. Att signalera hur gigantiska de är gör mig helt avtänd. Herre jösses, det handlar ju enbart om kommunikation. Om vi får hjälp med kommunikation så kommer vi snabbare kunna lösa problemen. Just nu blir terapeuten lite av en domare. Man pratar och sedan säger man ok då syns vi nästa vecka. Prata nu inte om problemen...

Jag har en del koll trotts allt på psykologi även om jag varit helt blind för våra problem. När man sätter ord på dem så fattar jag vad det handlar om. Jag är för stark och maken har trätt tillbaka. Då måste vi våga tala om detta och jag måste bromsas så inte blixten i mig skjuter iväg. Drar man ut på detta massor så kommer denna process bli onödigt plågsam. Ser inget syfte med det mer än att det kommer kosta massor.

Om maken behöver prata av sig så är det helt ok. Jag kan vänta så han får tid att landa. Att däremot ha en domare emellan som säger nu ska vi gå lååångsamt tillväga och ge en massa tid tror jag inte ett dugg på. Fokus på det goda och fokus frammåt. Gör nu en rejäl kartläggning kring problembilden och kom upp med en plan.

Jag har struntat i terapeuten. Annars hade vi fortfarande sovit i olika rum. Jag startar där. In i samma rum och sedan fokus på det goda. Försöker få maken att öppna sig och försöker vara uppmärksam på hans signaler så att jag inte skrämmer honom i onödan. Även bekräftat honom massor. Nu har jag sagt till att det tar massor av energi så därför behöver jag veta om han verkligen vill vara med mig? Det verkar det som så då är det ju bara att fortsätta på den vägen. Om vi skulle gå runt och trippa på tå så hade denna process tagit 5 år - eller troligtvis helt misslyckats. Både måste ju visa att man vill och sedan få verktyg i hur man kommunicerar.

Profile picture for user Tofu

Allt rullar på som det ska. I början (det är väl ifs fortfarande i början) åt jag färsk ingefära så fort jag blev sugen. Äter det som andra äter morötter ungefär. Om man tar en stor tugga har man fullt upp med det och suget dör tämligen omedelbart. Kan tänka mig wasabi har samma effekt?.

Det enda är när jag vaknar. Vissa morgnar när jag vaknar är första tanken - ställde jag till med något igår? Något i mina flöden? Just ja, drack ju inte igår... En lättnad varje gång. Ser verkligen fram emot att aldrig behöva vakna och fundera över kvällen innan. Undrar bara hur lång tid det kan ta innan detta nya tillstånd blir det normala och att det gamla inte gör sig påmind när man vaknar... Hursomhelst är jag så nöjd att slippa detta eviga vindrickande och ser fram emot uppdukade helgfrukostar som liknar lyxhotell istället för bakfylla. Nu har jag snöat in mig på hemmagjorda fröknäcke med häftiga pålägg samt gröt med hemmagjord sylt. Lite mer livskvalitet i det. Smoothies och andra drycker är något jag gillar att göra för det går så fort och variationsmöjligheterna oändliga. Det finns så mycket häftigt där. En parad är chillikaffe - mandel, kaffe, chilli, agave, salt, vatten och is. Det är hur gott som helst ❤. Alternativ är kastanjpuresmoothie med kaffesmak eller en mango, chilli, curry och kokosnötsmjölkssmoothie. Ja ni hör ju - det finns hur mycket att laborera med som helst. En bra blender och det är bara att testa på?‍?

Profile picture for user Kennie

Härligt att du njuter av att vara nykter. Lyxig helgfrukost är verkligen en så mycket bättre belöning än vin... Jag tänker ofta tanken att det är så otroligt skönt att inte vara bakfull när jag vaknar. Tacksamhet och glädje hör för mig ihop med nykterheten.

Profile picture for user Andrahalvlek

Härligt att höra att du njuter av din nykterhet och goda frukostar.

Det där obehagliga uppvaknandet kommer att klinga av snart. Det är bara en gammal vana som behöver nötas bort.

Kram ?

Profile picture for user AkillesU

Man ska alltså avleda suget med nåt jävligt! ? knapra vitlök kanske?

Det du beskriver om att man vaknar och tänker de tankarna. Hur mycket drack jag igår. När gick jag och sov. Vad gjorde jag innan. Skickade jag något sms. Skrev jag nåt på facebook....
Ger mig ångest varje morgon!
Vaknar fortfarande så och det är så jobbigt! Men lättande när man påminner sig själv och att man inte druckit på 4 veckor. Hoppas de känslorna avtar mer och mer... när klingar de av?

Äter fröknäcke (köpt) varje morgon men har inte vågat mig på att göra egna än!
Ha en fin söndag ?

Profile picture for user Tofu

Som svar på av AkillesU

Ja, mitt tips är ta något superstarkt. Ren vitlök kan nog fungera om man plockar dem som popcorn ?. Jag äter rå ingefära morgon, middag och kväll. Rasar i vikt för har svårt att få i mig annat om jag börjar med en stor tugga?

Profile picture for user Ullabulla

Berör mig.
Jag kommer från andra sidan och är medberoende sen barnsben.
Jag hade en alkoholiserad tablettberoende mamma som var psykiskt ostabil och styrde familjen med järnhand.
Jag har sen valt män med beroendeproblematik.
Trots det så har jag varit driftig och stark men haft svårt att se till mina egna behov på det privata planet.

Lång historia kort.
Mitt stora problem är att mitt stora energifält äter upp en del av mina närståendes.

Jag har en tendens att skapa förlängda armar i andra personer som egentligen hör till mig.

Detta tog mycket lång tid för mig att i se och att min arbetsnarkomani var mitt beroende,inte alkoholen.

Att gå till botten med sig själv och vilka delar av sig själv man måste slipa av lite eller justera för att andra inte ska behöva ge sin plats är för mig en stor utmaning.

Jag förstår din ambition att räta upp dina relationer med maken och barnen.
Men kanske du skulle titta på relationen till dig själv först och främst?

Vad kan du göra för dig för att ditt liv ska bli behagligare och mer i balans,så att prestationsprinsessan får vila lite?

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Ullabulla

Den är bra! Lite så är det. Ja, var kommer den ifrån? Jag tror jag vet. Mobbad i unga år som jag "löste" via prestation. Då försvann den obehagliga känslan och folk började se upp till mig istället. Så har det fortsatt. Problem - jobba hårdare. Jag gillar att jobba med. Den inre motorn är helt galen.

Har insett att jag inte ska jobba för mycket med människor. Det är inte bra för mig då jag blir för engagerad. Sedan svårt att varva ner... Idag är det därför en blandning av allt. Försöker hitta tid till fritid. Imorgon blir nog första tillfället för det på många, många år.

Har inte druckit på över 100 dgr och är i mycket större balans. Varvar tänkarjobb med fysiskt jobb. Det fungerar bättre än enbart kontorsjobb.

Jag har insett att jag nog inte är så intresserad av alkohol trotts allt. Alkoholen var nog ett blindspår som ledde till att skapa en person som inte riktigt finns. Där alla tydliga drag blev så mycket starkare och skapade en "fasadperson".

Saknar inte alkohol alls. Inser att en del vänner vänt ryggen. Ok, tänker jag. Deras val. Märkligt att det ska va så viktigt för folk bara att man dricker vid tillställningar för att bli accepterad. Den debatten måste väl ändå upp på bordet snart? Så skevt att titta snett på någon som inte dricker. Jag bryr mig inte om andra vill dricka. Men varför all denna vilja att platsa in och göra som man alltid gjort? Vem bjuder på middag utan vin? När händer det ens i "vanliga" familjer?

Varför inte ok att helt sonika ska säga till folk. - Alkohol ger mig inget. Därför dricker jag inte! Borde räcka och vara ok så. Speciellt som typ 10% av befolkningen har problem. Näää, då ska man skämmas istället, behöva ljuga och inte bli bjuden som man blev förr... Berättar man blir folk rädda och drar sig undan.

Så nu blir min utmaning att hitta nya vänner att umgås med och att inte istället gräva ner mig i jobb... Sådanna som inte måste träffas enbart vid middagar och att alla då ska ha fyllda vinglas...

Ärligt - det är konstigt att vin ska vara det normala och att de som inte dricker ska ses som det tysta problemet i rummet som stör den allmänna ordningen. Speciellt när typ 10% har problem vilket är en skrämmande stor siffra för att bara försöka tysta ner och fortsätta som om den inte existerar i samhället. Kanske borde jag starta trenden. Bjud in på middag utan att servera en enda droppe? Den "ungre" generationen är väl redan där. Känns inte så mode att dricka för dem (de tar väl annat). Undrar om inte fler skulle uppskatta en alkoholfri middag bara man testade? Välkomna, får de vara en smoothie?

Profile picture for user Tofu

Som svar på av Ullabulla

Den är bra! Lite så är det. Ja, var kommer den ifrån? Jag tror jag vet. Mobbad i unga år som jag "löste" via prestation. Då försvann den obehagliga känslan och folk började se upp till mig istället. Så har det fortsatt. Problem - jobba hårdare. Jag gillar att jobba med. Den inre motorn är helt galen.

Har insett att jag inte ska jobba för mycket med människor. Det är inte bra för mig då jag blir för engagerad. Sedan svårt att varva ner... Idag är det därför en blandning av allt. Försöker hitta tid till fritid. Imorgon blir nog första tillfället för det på många, många år.

Har inte druckit på över 100 dgr och är i mycket större balans. Varvar tänkarjobb med fysiskt jobb. Det fungerar bättre än enbart kontorsjobb.

Jag har insett att jag nog inte är så intresserad av alkohol trotts allt. Alkoholen var nog ett blindspår som ledde till att skapa en person som inte riktigt finns. Där alla tydliga drag blev så mycket starkare och skapade en "fasadperson".

Saknar inte alkohol alls. Inser att en del vänner vänt ryggen. Ok, tänker jag. Deras val. Märkligt att det ska va så viktigt för folk bara att man dricker vid tillställningar för att bli accepterad. Den debatten måste väl ändå upp på bordet snart? Så skevt att titta snett på någon som inte dricker. Jag bryr mig inte om andra vill dricka. Men varför all denna vilja att platsa in och göra som man alltid gjort? Vem bjuder på middag utan vin? När händer det ens i "vanliga" familjer?

Varför inte ok att helt sonika ska säga till folk. - Alkohol ger mig inget. Därför dricker jag inte! Borde räcka och vara ok så. Speciellt som typ 10% av befolkningen har problem. Näää, då ska man skämmas istället, behöva ljuga och inte bli bjuden som man blev förr... Berättar man blir folk rädda och drar sig undan.

Så nu blir min utmaning att hitta nya vänner att umgås med och att inte istället gräva ner mig i jobb... Sådanna som inte måste träffas enbart vid middagar och att alla då ska ha fyllda vinglas...

Ärligt - det är konstigt att vin ska vara det normala och att de som inte dricker ska ses som det tysta problemet i rummet som stör den allmänna ordningen. Speciellt när typ 10% har problem vilket är en skrämmande stor siffra för att bara försöka tysta ner och fortsätta som om den inte existerar i samhället. Kanske borde jag starta trenden. Bjud in på middag utan att servera en enda droppe? Den "ungre" generationen är väl redan där. Känns inte så mode att dricka för dem (de tar väl annat). Undrar om inte fler skulle uppskatta en alkoholfri middag bara man testade? Välkomna, får de vara en smoothie?

Profile picture for user Andrahalvlek

Håller med om att vårt samhälle är alldeles för fokuserat på att man ska dricka i tid och otid. Men vänner som inte vill umgås för att man inte dricker är inga vänner egentligen. Det finns så mycket annat man kan göra utan att hänga på lokal! Jag tänker att om jag fortfarande drack och hade en god vän som inte dricker så hade jag frågat ”Okej, vad vill du att vi gör ihop istället?” För det kan inte vara kul att hänga på en klubb eller i en bar om man är nykter.

Skönt att du slipper suget. Och det verkar också som du hittat skav som alkoholen har dolt. Att vi är våra prestationer är en vanlig åkomma, som bottnar i dålig självkänsla. Det som är lite motsägelsefullt är att du samtidigt inte bryr dig om vad dina sk vänner tycker om din nykterhet. Men det är kanske ett symtom på tillfrisknande? Det hade kanske inte varit lika självklart i början av din nykterhet?

Kram ?

Profile picture for user Tofu

Tack snälla Andrahalvlek,

Det där med att inte bry sig är nog en försvarsmekanism. Den är inövad sedan barnsben. Jag blev mobbad och stängde in mig själv. Efter att ha insett att det inte fungerar tog jag mig samman. Gick tillbaka i samma miljö och började prestera vilket gjorde att folk höjde på ögonen. Kanske inte alla accepterade eller ens tyckte om men jag gick från offer till något. Lärde mig klippa alla känslor i relation till dem som mobbade och bara gick vidare. Såg dem som små människor och bjöd aldrig upp till dans igen.
Lite så fortsätter det väl. Jag klipper av känslorna och går vidare. Ser dem ledsamt nog som små människor.

Ingen är prickfri. Ingen. Så att markera direkt eller indirekt genom att inte längre ringa eller bjuda in ser jag som litet. Däremot kanske de inte vet hur och vad de ska göra. Är det min sak att grotta i det eller bara gå vidare? Hitta nya. Hur gör ni?

Profile picture for user Andrahalvlek

Så tänker jag ofta. Om folk beter sig som idioter så ska inte jag bete mig som en idiot också. I ditt fall hade jag nog föreslagit tidigare bra kompisar ett nyktert umgänge. Promenad, utflykt till havet, köra go-cart eller spela laserdome, klassisk fika eller hotellfrukost. Och jag skulle försökt och försökt och försökt.

Min bästa kompis har väldigt fullt upp. Stressar nästan ihjäl sig. Har femårsplaner på allting, det finns knappt plats för mig. Men jag fortsätter fråga ”ska vi träffas på torsdag?” Plötsligt passar det, och vi har så kul och mysigt när det väl passar. Hon är så tacksam för att jag försöker och försöker.

Jag ser inte tystnaden från henne som ett tecken på att hon dissar mig. Jag ser att hon har osunt fullt upp. Jag visar henne att jag vill ta plats i hennes liv, och att det berikar hennes liv. Och mitt.

Kram ?

Profile picture for user Tofu

Den frågan fick jag och visste lixom inte vad jag skulle svara. Nu har det gått 5 månader sedan sista glaset. Jag var noggrann ifrån början att inte ersätta med något annat för jag var rädd att trilla dit på det istället. Idag kan jag konstatera att jag har nog delvis bytt till färsk ingefära. Har gått lite över styr där så dags att ta tag i det ?.

Mitt svar blev tillslut vadå dricka istället? Jag tänker inte på vad jag ska dricka. Är jag törstig tar jag väl vad jag känner för. Blir normalt vatten eller kanske någon läsk... Sedan frågade jag varför det blir sådan besatthet och varför fokus ligger så mycket på vad man ska dricka som ersättning? Varför överhuvudtaget fokusera eller ens tänka på dricka / en form av ersättning? Det blev tyst och sedan kom svaret. Du var nog beroende innan och nu är du ur det. Då tänker man ju inte längre på det.

Tänk så är det nog. Tänk att den dagen kom. Att jag inte ens tänker på alkohol utan snarare känner en enorm avsmak.

Det enda som släpar efter nu är att jag har svårt med frågan - vad vill du ha att dricka? Jag vet inte hur jag ska besvara den klokast utan att belasta folk med hela min historia. Jag vill ju inte dricka mer så undanflykter blir inte någon lösning. Måste hitta ett permanent svar som inte gör att andra känner sig konstiga och att jag även undviker att dra ur mig "all sanning" för snabbt. Har lite upptäckt att det är inte så klokt att göra det för man blir lite stämplad. Sedan är det väl inte så att alla måste veta. Det hör ju till då och nu är jag ju spiknykter. Jag är inte den längre..

Vad tycker ni om följande kommentar till de som frågar.

- Jag känner inte att alkohol ger mig något längre så har helt sonika valt att sluta. Sedan sätter man punkt där. Behövs det mer förklaringar? Undrar folk vidare så bara säga att jag trivs bättre utan. Kanske börjar jag bli gammal? Inte vet jag. Är bara helt ointresserad...

Profile picture for user AnnaJB

Nu hoppar jag in i konversationen men jag tycker att den kommentaren räcker gott och väl.

Jag har druckit något istället för att inte vara den som är den och dra ner middagen med vatten eller cola.. alkoholfritt vin eller öl, men när jag läser ditt nu tänker jag, vad tjänar det till? Bara massa socker och onödigt jag häller i mig.. jag dricker lika mycket som jag gjorde när de var alkohol i vilket blir dumt och känns även det dagen efter..

- att välja att vara nykter är som att man slutat med droger och tycker synd om de som fortsätter... att de inte förstått än

Profile picture for user Andrahalvlek

Funkar också att säga. Finns ju överallt också. Eller så kan man säga ”Vad har ni för alkoholfria alternativ?”

Jag gillar tex inte läsk till maten, det är för sött. Dricker nästan aldrig läsk annars heller. Mitt närmaste umgänge har därför börjat köpa hem både alkoholfri öl och vin. Bara till mig. Nice.

Om någon undrar varför jag dricker alkoholfritt brukar jag svara: ”Jag har slutat dricka alkohol eftersom det påverkar min psykiska hälsa negativt, har jag upptäckt.” Det kan ingen invända mot ett endaste dugg, och de andra får dricka precis så lite och mycket som de vill. Din kommentar funkar alldeles utmärkt, men den kan kanske upplevas som lite dömande mot dem som fortfarande dricker.

Är sällskapet mindre brukar mitt icke-alkohol-intag ha en dämpande effekt även på de andra. Är sällskapet större struntar de fullständigt i mig.

Kram ?

Profile picture for user Kennie

Hej! Jag försöker sluta med förklaringar och säger bara vatten eller frågar om det finns alkoholfri öl när jag får frågan om vad jag vill dricka. Brukade också trassla in mig i för långa förklaringar om att jag inte dricker. Har noterat att man väldigt sällan får följdfrågor när man ber om alkoholfritt, och skulle man få det tycker jag att ditt förslag på svar är bra.

Profile picture for user Se klart

Jag ber eller säger bara ”jag tar något alkoholfritt” , nu har fester inte duggat rätt men har inte fått så mkt frågor. Om det frågas säger jag som det var- ”jag tog tre vita månader och det var faktiskt himla skönt så jag har fortsatt”
Till vänner jag träffar regelbundet som säger ”dricker du glögg med eller utan alkohol nu?” sa jag senast idag att; alkoholfritt tack, och ni behöver inte fråga fler gånger, för jag kommer inte dricka mer, det är mitt liv framöver, och det är jättebra så. Bra att skippa slentrian-glasen också, även a-fria. ?