Snart är det dags!

Profile picture for user Tossingavis

Nytt år, nya löften! Har tänkt och försökt sluta från och till i ett flertal år, och nu gör jag ett nytt försök.
Jag har en tendens att ersätta ett beroende med ett annat så därför tänker jag denna gång sluta med allt och se hur det funkar. Mina riskberoende (anser mig inte ha kommit så långt än att jag är fysiskt beroende) är mat, läsk, alkohol och bekräftelse (från män mestadels). Jag kan se hur mina beroenden uppkom med en alkoliserad pappa som gärna blev spydig/elak/kritisk när han druckit. Och eftersom han var min hjälte när jag växte upp tog jag hans fyllesnack som sanningar och söker även som vuxen att få mäns (pappas) godkännande.
Alkoholen tog jag till mig som 13-åring då den gav mig självförtroende att vara "mig själv". Ha! Trodde jag!
Mat har också varit känsligt hela mitt liv. Jag har haft en stor aptit sedan jag var liten, men efterhand jag blev vuxen fick jag lära mig via kommentarer från män i mitt liv riktade både till mig och andra att smal och snygg var vad en kvinna skulle vara om hon skulle ha ett värde.
Jag anklagar dock inte min pappa så hårt eftersom hade sin egen problematik och kämpade med oerhört dålig självkänsla som tog sig uttrycket att gärna trycka ner andra för att själv må bättre.
Jag vet allt detta med hjärnan, men känslorna har inte fattat något än! :D
Nu är det i alla fall dags! Idag är sista dagen på en två månader lång resa i Sydamerika med skitmat och alkohol dagligen! Nu flyger jag hem till mitt nya liv! Mottot för året är Ren Och Äkta!

Profile picture for user Nilja

Du har tagit det första klivet, du är så modig som skriver här. Barndomen finns kvar som ett öppet sår i de flesta, mig inräknad. Det finns ibland bra och ibland dåliga minnen. Jag beundrar dig för din självinsikt och förmåga att diskutera kring den.
Jag tycker att du gör ett riktigt bra val! Att komma hem med mottot att bli ren och äkta. Det finaste som finns är att känna att man tar hand om sin kropp.

Kramar,

N. ??❣️

Profile picture for user Tossingavis

Sista dagen med alkohol. Hemkommen efter en 17 timmar resa från Sydamerika. Drack inget på flyget, men öppnade såklart en flaska vin när min man gått och lagt sig. Så mycket skönare att dricka i ensamhet. Inga menande blickar, inga bråk ifall han också skulle dricka. Jag kan sitta och bli luddig i hjärnan och njuta av alla olika känslor som böljar genom mig. Har ju inte alls samma effekter som i början. Då var alkohol fest och glam och jag ville dansa och festa! Nu får jag inte de känslorna hur mycket jag än dricker utan det går ganska direkt till luddig och suddig i hjärnan till svårmod och att jag vill sitta och filosofera över livet... Så jag är så jävla skiträdd att jag är på gränsen till ett riktigt beroende! Och jag är skiträdd egentligen att sluta nu för då får jag antagligen reda på sanningen om min beroendegrad

Profile picture for user Tjalle

Hej Tossingavis, förstår din frustration och jag kan bara skriva under till 100% det du beskriver. Jag är också på dag 2 efter en rejäl A-omgång. Mår skit, framför allt psykiskt. Det blir värre och värre varje gång. Jag gör nu en sista? kraftansträngning och nu får det bära eller brista....

Du ska se att du känner dig bättre inom ett par dagar talar en som är vis? av erfarenhet. Just idag och kanske imorgon får du helt enkelt ta en timme i taget.
Allt gott/Tjalle

Profile picture for user Louis

Känner igen mig i beroendementaliteten. Jag har väldigt osund relation med bl.a. bekräftelse, rökning, mat, alkohol. Tror att man får träna på att se vad man tjänar på att ändra sina vanor och inte se det man förlorar. Helt okej och helt förståeligt att vara ledsen, hoppas det blir bättre snart. Ta en dag och en sak i taget ❣

Profile picture for user Tossingavis

Jag känner mig så lyckligt lottad i mitt liv, trots alla mina "issues". Jag har en fantastisk mamma som alltid stöttar mig även om hon inte alltid förstår. Till exempel så kunde hon inte få in i sitt huvud att pappa inte drack för att vara elak eller på pin kiv, utan att han inte klarade av sig själv och sin ångest om han inte drack. I mammas ögon är alkoholister de som ligger hemlösa på en parkbänk. Punkt slut. När jag för tusende gången försökte förklara för henne att pappa var sjuk så sa hon att hon förstod, men sedan kom alltid en kommentar som visade att hon inte gjorde det. Men, men, hon är 73 år och fast i sitt tankesätt. Så jag låter henne ha sina illusioner, hon har så många andra bra sidor och jag har andra som kan stötta mig i just alkoholfrågan. Min man är fantastisk! Jag kan berätta allt för honom, alla konstiga tankar jag har i mina missbruk, och han förstår eller i alla fall försöker förstå. Men framför allt så dömmer han mig inte! Han tycker inte sämre om mig som människa för att jag har problem med mat och alkohol eller tycker att mina tankar är konstiga. Och det är så skönt! När det känns jobbigt nu räcker det att jag säger till honom "nu är det jobbigt, låt mig vara, jag måste bara andas en stund". Och då är han tyst och låter mig vara. Kanske ger mig en puss och går därifrån. Det är jag honom evigt tacksam för! Och när mitt anfall är över kan jag prata med honom om vad som utlöste det.
Man kan ju tycka att med det stödet så borde det vara jättelätt att sluta... Men nackdelen med honom är att han accepterar mig när jag återgår till mina beroende också, utan att reagera kraftigt. Kanske jag hade behövt lite "tough love" med lite ultimatum? Eller så kvittar det hur man har det och vem man har omkring sig! Jag måste göra detta själv, vilja det själv, utmana mig själv och ge mig själv lite tough love!

Profile picture for user Tossingavis

Idag är det tredje dagen utan alkohol, snacks/socker, bekräftelse. Mitt Cola Zero-beroende är konstigt nog det starkaste att bryta och jag har på grund av en helvetisk huvudvärk druckit lite Cola Zero för att lätta den. Inte bra för moralen, men huvudet känns bättre. Tänker att jag kanske ska fasa ut läsken under en veckas tid för att slippa den värsta huvudvärken. Men mitt allt-eller-inget-tänk ryser och tycker att jag är en komplett loooooser som gör så. Fusk! Då har du ju misslyckats! Som vanligt! Lönt att du försöker, du klarar ju aldrig något som du tar dig för!
Och jag försöker verkligen att tänka positivt, men samtidigt är jag realist och har en stor självinsikt. Och jag har en tendens att påbörja saker som jag sedan hoppar av, många gånger när det återstår inte mer än sluttampen. Många utbildningar som är ett sista arbete ifrån en examen, många jobb som avslutas när det ligger en befordran på bordet...
Och jag har egentligen inga större problem med det, när mitt intresse för något är slut så är det slut. Jag har en personlighet där jag kastar mig in i nya jobb/utbildningar/hobbys som intresserar mig med 150 % energi och vilja, men när jag har tröttnat så kan jag bara inte fortsätta. Vidare till nästa äventyr! Jag älskar att utmana mig själv för att se om jag klarar det, men det handlar alltid om korta utmaningar. Och det är okej, det har gått bra för mig i livet och jag har mycket erfarenhet från många olika håll vilket också är en styrka. Det är mest min konservativa omgivning som oroar sig lite över vad det ska bli av mig när jag blir stor, hur blir det med min pension och när ska jag bara lugna ner mig och stanna på samma trygga jobb i resten av mitt liv.
Och när det gäller de här missbruken, så ligger väl min personlighet mig i fatet också... Bristen på pannben och att bara göra det som är tråkigt. Kanske är min personlighet samma för alla missbrukare? Kanske man inte blir missbrukare om man har en lugnare personlighet och kan stå ut med att göra tråkiga, monotona saker dag ut och dag in utan den lyx/flykt/glädje vi missbrukare söker?

Profile picture for user Var Dag

Jag kan skriva under på att jag är likadan. Tex börja träna - fixar gymkort - går in för det 300% och efter 3 månader så är det sååå tråkigt och jag har tröttnat. Samma på jobbet - kan inte bara göra samma saker dag ut och dag in - måste hända nya saker - utmaningar. En rastlös själ typ.

Profile picture for user VaknaVacker

Känner så igen mig i dig. De sociala bitarna... och hönsmamman.
Grunnar mycket på vad som är klokast vad det gäller mathållningen. Har valt att äta rätt så fritt fram till nu, men tänker bli mer restriktiv nu för att få större hälsofördelar av att jag slutat med alkoholen. Får se hur det går med det.
En dag i taget är modellen... vi fortsätter vakna vackra eller hur??