Kampen om ett nytt liv utan A

Hej, jag är en kvinna på snart 40. Är en missbrukarpersonlighet. Har haft en ätstörning och alkoholen har hela tiden funnits i bakgrunden. Kämpar på med att vara nykter sedan i början av januari. Det går bra, men det är många tankar, känslor som kommer upp. Så mycket jag trängt undan och så mycket jag döljer om mig själv fortfarande. Har gjort flera försök att sluta med följeslagaren A. I 10 år har min kamp pågått med mer eller mindre vilja. A har varit min tröst, vän som skänkt "guldkant" på tillvaron. Har haft många skäl till att dricka. Ångesten på slutet väckte mig på natten, gav mig näsblod. Sömnbristen och dagen-efter-känslan gjorde mig yr och frånvarande, men också kompenserande. Städade, donade, hittade på saker med mina barn. In har nu trätt en tröttare kvinna med ett mörkare sinne utan illamående och näsblödningar. Utan skärande ånger-ångest.

Jag tänker hitta glädjen igen och en tillvaro som passar mig. Jag letar med ljus och lykta. Lyfter på varenda sten i mitt inre. Jag vet att den existerar och jag kommer att hitta den för jag har stött på den förut.
Den glittrade och bubblade som kolsyra i mina ådror. Skrynklade till hela ansiktet i en stor, varm grimas. Tänder som blottades, ett gnägg som letade sig fram ur djupet av mellangärdet. Förvånade även mig. Det kändes så lätt och hoppfullt. Problemen som varit, dunstade bort för att försvinna helt. Världen fylldes av en kakafoni av tjatter, trumvirvlar och konfetti. Solen smekte min kind och brisen rufsade lekfullt mitt hår. Nej, jag var varken hög eller onykter, utan var just precis där jag skulle vara för att leva.

Profile picture for user mnbv098

Du är på rätt forum! Vi är många här och du kan säkert finna tröst och stöttning av att vi är fler i liknande situation. Ibland blir man förvånad av hur lika våra erfarenheter och tankegångar är här.
Jättebra att du går i terapi redan! Din situation på jobbet låter hemskt jobbig. Kan du ta upp det med din chef eller någon annan ansvarig?
Jag tror också att abstinensen gör att det känns extra jobbigt i början, men det kommer bli bättre med tiden. Ta hand om dig nu och ge dig själv tid för läkning.

Stanna här och läs och skriv av dig.

Kram!

Profile picture for user Minz

Jag får nog prata med chefen, men känner inte att jag vill erkänna för denne hur illa det varit m alkoholen, d v s jag vill släta över för att skydda mig själv. Det är så tabu och skamligt, speciellt om man är småbarnsmor, för så gör man bara inte mot sina barn. Jag har hört det så många ggr, om andra, att hur kan man göra så mot sina barn..
När man har ätstörning, så tycker folk mer synd om en, men man riskerar likväl sitt liv och kan bli ännu mera frånvarande, då maten finns hela tiden omkring oss. Varför är det så olika? Jag tycker inte att jag förtjänar lynchas av människor som knappt vet något om mig eller min bakgrund. De enda som har rätt att vara arga är min familj. Mina barn är små ännu så de har sovit när jag druckit. Sen har jag inte gjort mer knasigheter än att mannen tyckt det varit jobbigt att jag sovit så djupt eller varit sluddrig när jag lagt mig, men det räcker för att tilliten ska få sig en eller flera törnar. Jag inser mer och mer att medkänsla är en bristvara hos människor som inte gått i ens skor. Eller så har de kanske för jobbigt själva. Berättade litet för min enda vän, om mina problem, men verkar som hon övergav mig också. Men henne förlåter jag, hon har sig själv att tänka på. Jag är så ledsen... Verkligen ledsen. Inte nog med att inse att just jag av alla är alkoholist också med all skam, ånger och allt vad det innebär, så straffas jag även min omgivning. Det känns som jag kommer att gå under, men jag måste fungera för mina barns skull. Mina älskade, underbara ungar.

Profile picture for user Minz

1 veckas nykterhet. Kroppen börjar kännas normal. Det jobbiga väntar på måndag med samtal m chefen och vissa utvalda kollegor. Min chef kommer säkert ta ärendet vidare p g a situationen där. Det gör mig rädd. Vissa kommer säkert aldrig prata med mig mer och ev kräva mitt huvud på fat. Har aldrig misskött mitt jobb, har alltid varit den duktiga, ordentliga, som tränar 4-5 ggr i veckan (fast jag druckit). Tills för 2 mån sen, då jag inte orkade träna mer. Men jobbet har jag skött. Börjat träna så smått igen. Jag är rädd, tänk om det inte räcker att jag går i terapi. Tänk om vissa kräver nån form av psykisk utredning? Tänk om min chef beviljar detta för att få tyst på gänget? Jag är glad att jag kommit så här långt i livet. Trodde jag skulle dö innan 30. Jag kommer alltid ha ett psykiskt handikapp - har lättare än andra att hamna i depressioner. Förhoppningsvis kommer jag att bli snällare mot mig själv och lösa problem mer konstruktivt. Jag har min familj, det är jag tacksam över. Min man stöttar mig. Han frågar om han kan ta ett glas vin till maten. Så klart han kan, men innan har jag varit så arg över att han kan och får men inte jag. Idag känner jag bara tacksamhet över att den ilskan försvunnit. Men jobbet... Min gloria på sned. Inte längre den duktiga, ordentliga. Spetälsk. Hur kunde du? Hur kunde du göra så här, trots att du har 2 små barn hemma? Hur tänkte du egentligen? Du är utesluten ur vår fina gemenskap. Vi trodde du var något annat, men det visade sig att du var patrask. Kalla mig vad ni vill. Jag är van att vara ensam. Jag behöver er inte! Eller jo, egentligen vill jag vara med, vara omtyckt. Inte stå i kylan, men jag säljer inte min själ. Jag har gjort fel, men jag försöker, jag ska göra rätt. Vi får se vad måndagen har att vänta...

Profile picture for user Shiraz

Kämpa!! För dina barn är du den bästa mamman som finns, oavsett!! Och var glad att du har en man som stöttar dig!
Din gloria har långt ifrån fallit på sned, du ÄR den där duktiga på jobbet som också tränar o.s.v.. Det är DU! sen kanske
det finns en mindre bra sida med alkohol, men det är bara en bisak som inte under några omständigheter identifierar din personlighet! Tror att det där med jobbet kommer gå galant faktiskt, tycker du är stark som fasen som är öppen där!!

En vecka - respekt!! :-)

Profile picture for user mnbv098

Ja, du kämpar på jättebra och du tar tag i dina problem! Glöm inte att ge dig själv beröm. De på din arbetsplats som dömer dig verkar vara lite omogna. Försök att inte bry dig om dom, ge dom inte din energi. Den behöver du till dig själv och ditt tillfrisknande!

Profile picture for user Asteroiden77

,, Hej,

Det är bara du själv som kan ställa sin diagnos, dvs om du har problem med alkohol, när du börjar dricka kan du sluta då? Kommer ett sug så starkt att du skulle göra vad som helst för att sluta att få tag i alkohol.

Alkoholism är en tredelad sjukdom, fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering. Jag saknade kraft att stå emot det första glaset, tabletten,, allt som förändrade mitt sinne. Jag behövde ta droger & alkohol för att få tyst på tankarna, som malde och malde.

Numera så känner jag inget sug och har fått hjälp utav en sponsor att läsa i AAs Stora bok, att enbart gå på möten håller mig inte nykter.

Om du behöver hjälp så kanske jag kan hjälpa till, precis som min sponsor har hjälpt mig.

Ta hand om dig.

Med vänlig hälsning,
-a

Profile picture for user Ölhävaren

Hej Minz
Jag är ny på forumet sedan några dagar tillbaka och läser nu massor av inlägg. Vissa berör mer än andra och ditt berör mig mer.
Att välja att ta upp det öppet med chef och vissa kollegor som du ska göra, det är styrka! Styrka och mod!

Jag fick läsa ditt inlägg ett par gånger för att förstå. Det känns som om du på förhand förutsätter hur det ska gå. Känner igen mig själv i att göra så. Men... inte alls säkert att det blir så.

Jag är alldeles övertygad om att du är på rätt väg och att allt bara kan bli bättre. Jag håller tummarna för att allt gå bra på måndag och hoppas du berättar hur det gick.

Profile picture for user Mulleman

Nu har jag läst vad du skriver och vill på bästa sätt välkomna dig hit bland oss andra, dina okända vänner. Vänner med liknande historia bakåt, tvivel, försök, misslyckanden bakom oss. Men just nu med siktet in i framtiden och här kan du helt enkelt inte behöva känna dig varken ensam eller dålig! Jag skriver också gärna mera en annan gång, men det där med jobbet. Joo, jag kan så innerligt väl delta i dina obesvarade frågor om vad andra ska säga. Vet du vad... rätt ofta beror tystnad och ögonkast eller ännu värre frånvaro och undvikande av blickar att personerna i fråga helt enkelt inte vet vad de skall göra eller säga i mötet! Kanske det låter "klämkäckt" av mig att säga, men jag tycker det enda raka är att göra så som du lite beskriver... ta det, rakt fram, svara på frågor, men ta ingen skit. Man behöver verkligen INTE känna skam för att man är nykter!!!
En sak jag lärt mig och sen jag själv blev nykter, Du behöver Inte alltid förklara så himla mycket. Får du en fråga så svara på den men förklara inte så mycket mera, ifall du inte får flera frågor förstås. Vi nyktra har det liksom inneboende att vi ofta vill förklara oss på olika sätt, det är trista skuggor ur det förflutna, medan vi verkligen försökte förklara oss ur något. Som nykter, behövs ingen förklaring eller berättigande till att vi finns och försöker hitta liv i livet vårt. Har du bestämt dig för att bli nykter så har du redan tagit det största och mest avgörande steget för DIG och det är det viktigaste.
Som sagt, här är du bland riktiga vänner som Vet av egen erfarenhet, vet på sitt eget sätt men ändå i grunden så lika. Vi kan hjälpa varandra så mycket bara med vår blotta existens. Önskar dig styrka och kraft i dina beslut! Kanske vi hörs, jag gör gärna det om du vill. Skulle så gärna finnas till på mitt sätt för den som så önskar. God Natt till dig och till de som läser! /Mullemannen.

Profile picture for user Higgins

Fattar inte riktigt varför du skall ta upp det med chef o kollegor. Har det inte hänt något på jobbet som har med din alkoholkonsumtion att göra så vänta lite med det. Nu blir du bara bättre för var dag som går. När du nu inte försöker att bota dina deppiga perioder med A så skall du se att du får ordning på den biten också A förvärrar bara det hela.

När det gäller kollegan som spridit ut ett rykte så finns det alltid såna människor på en arbetsplats ofta har dom problem själva. Vad har hen för rätt att döma en annan person. Skit i hen o satsa alla kort på dig själv du blir bättre för var dag som går! Nu kan dom springa runt o lukta o tänk va besvikna dom blir när dom inte kan känna någon bakfylledoft.Har du riktig tur så kommer det efter ett tag att riktas misstankar om att ryktesspridaren haft fel o då ligger den personen illa till. Jag förstår dig fullständigt med att du blir förtvivlad när du får höra såna rykten, men det är ofta så att när man dricker så förstorar man upp allting man tror nästan världen skall gå under,när man sedan varit nykter en tid så är det helt plötsligt en skitsak. Talar av egen erfarenhet.

Du skrev i din förtvivlan att du har inga vänner omgivningen sviker, men du har ju din man som stöttar dig, bättre vän kan du väl inte få.Det är många som inte vågar ta upp det med sin äkta hälft o då kan det säkert vara lite jobbigt. Sen har du kommit hit bland massor av vänner som har en kunskapsbank om A o vad den ställer till med som är helt otrolig. Har du något du undrar över så skriv du får garanterat synpunkter o råd på både det ena och andra. Sen om man kan överföra det på sig själv är en annan sak.

Säger det igen satsa allt på dig själv din man o dina barn. Jobbet de har man bara för lönekuvertet! Jag håller också tummarna o alla fingrar för att nu är du på rätt väg försök att inte halka av. Om du kollar lite extra så ser du säkert ljuset i tunneln! Det är ett underbart liv att vara nykter!
Skriver detta i anledning om att jag själv varit i en liknande situation, som löste sig helt automatiskt med att jag la av med A. Har tyvärr haft en del återfall men är nu nykter sen en tid tillbaka. Mycket tack vare detta forum, skriver sällan men läser i stort sett varje dag.

Profile picture for user m-m

Jag håller med Higgins. Förstår heller inte varför du ska berätta något där, om det inte är så att du känner dig redo och gärna vill. Själv har jag hela tiden tänkt att jag berättar bara exakt det jag känner att jag vill och kan hantera att andra vet. Jag har valt att berätta att jag har lagt ner alkoholen pga att jag sovit dåligt, och att jag mår bättre utan. Punkt. Någon följdfråga kan ha kommit, men ingen som har frågat mig om det beror på att jag har problem. Valde också att inte alls prata om det förrän det gått en tid, så jag inte var mitt i början (har hållit uppe i drygt 3 månader nu).

Inte heller jag har någon vän att ta stöttning ifrån, och det tror jag är gemensamt för de flesta av oss. Jag har dock precis som du en man som stöttar och en psykolog att prata med då och då. Detta är ju ett känsligt ämne och är du inte helt säker på att din öppenhet kan ge dig stöttning skulle jag absolut inte säga något.
Lycka till!
/m

Profile picture for user Minz

Som jag gråtit, men det börjar kännas bättre. Ska träna idag. Hjärnan testar mig konstant. Skulle jag inte ändå vara sugen på litet vin eller kanske folkis? Idag, nej. Vågar inte ens dricka den alkofria varianten. A har varit en falsk vän, men vad glad och upprymd tanken att dricka har gjort mig. Nej, jag har inte kunnat sluta att dricka i tid. Och så många ggr jag har sagt att aldrig mer... Nu känns det annorlunda. Det känns som jag har fått en sista chans och den vill jag inte låta försvinna. Sover fortfarande dåligt, men har varit fast i sömntabletteträsket för tio år sedan, så de kommer jag aldrig kunna använda mig av. Jag ska fundera på om jag ska berätta imorgon. Vi är en liten arbetsplats med ca 50 personer, så det är svårt att låta bli. De eller hen rättare sagt har varit efter mig innan. Har haft svackor innan. Det är väl det som kallas för att vara periodare, även om jag aldrig släppt alkoholen helt och hållet. Tack för ert stöd! Jag hoppas kunna vara där för er med.

Profile picture for user Minz

Jag berättade för chefen i milda drag. Hon var förstående och sa hon inte dömde mig p g a det. Däremot var hon förundrad över att den/de som pratade, spred skvallret inte kom till henne, då det är hennes jobb att se till att en kollega som mår dåligt får hjälp. Ett steg avklarat. Men kollegorna... Jag tycker inte att alla har att göra med min psykiska status. Varför är människor så snara att döma? Jag förstår inte. Min chef och min man, båda var inne på samma linje att jag kanske överdriver, litet finare uttryckt. Jag vet att jag är sensitiv, men samtidigt är det svårt att bortse från frågor hur är det med dig egentligen? Bra, svarar jag. Är det riktigt säkert? Och det i sig är väl ingen fara, men de som vänder ryggen och de som slutar hälsa. Vad är det hos dem som dömer, som gör att de tror att jag gjort det här med vilje? Eller har jag? Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Just nu är jag så törstig på vatten, men jag vågar inte gå till lunchrummet av rädsla att stöta ihop med någon av dessa dömande personer. Jag vet inte om jag vågar gå och äta lunch heller. Kanske går jag en promenad i stället. Det är svårt att försöka vara stark. Jag är van vid ensamheten. Van vid utfrysningar. Det blir litet lättare med åren, men trodde inte att jag skulle uppleva det igen. Senast var när jag gick på gymnasiet. Det är svårt att inte gå tillbaka till känslor från förr. Jag är så trött. Vill blunda litet, sova, komma bort... Det kommer att bli bra. Jag har klarat mig så här långt i livet. Jag ger mig en klapp på axeln, men fy fasen vad jag är trött. Ska försöka träna 3 gånger den här veckan. Kanske jag kan sova bättre då.

Profile picture for user Ölhävaren

att berätta för chefen. Det finns säkert olika åsikter om rätt eller fel. Personligen tycker jag du gjorde rätt. Har man en någorlunda vettig chef fungerar öppenhet nästan alltid bra. Känner igen mig själv i det din man och chef kallar för att överdriva. Har själv väldigt lätt att måla upp hur jag tror det är, eller kommer att bli men det har så ofta visat sig att jag har fel.

Sagt det tidigare och säjer det igen...har du styrkan att vara så öppen då har du styrkan att fixa alltihop! Jag önskar jag hade lite mer av det. Är själv betydligt mer försiktig och går runt med rädslan att någon till slut upptäcker vem jag egentligen är.

Du är värd mer än EN klapp på axeln.

Profile picture for user Minz

Du ölhävaren, var på en föreläsning en gång, där coachen frågade hur många som tror att de ska bli påkomna med att de egentligen är något annat eller egentligen inte vet vad de pysslar med. De var en hel del som sträckte upp handen, men långt i från alla. Coachen sträckte också upp handen, sen sa hon att hennes bror är psykolog och han hade gjort yes-tecknet när hon medgav att hon också går runt med den här känslan. Hon berättade att det tydde på att man bl a hade god självkännedom. Jag vet att att du tänker på A i det här fallet, men är A inte du. Jag har så svårt att tro på det själv. Tack shiraz för dina kloka ord!
Igår trodde jag att jag höll på att mista förståndet helt. Jag var så trött efter en heldag på jobbet, för litet sömn och alla möjliga föreställningar i huvudet. Tänk om jag är på galen på riktigt? Vad A har rört om i huvudet. Hade jag fortsatt så hade jag nog tappat bort mig själv helt och hållet. Mina barn hade förlorat en mamma. Innan har det gått så bra att ta små pauser och ändå känna sig normal. Sen dags för fest igen och glädje. Jag vet att glädjen väntar runt hörnet, men har svårt att hålla fast vid den tron. Världen har mist en del av sina färger för tillfället.

Profile picture for user Minz

Kom ihåg hur det var på botten
I det kolsvarta, kalla
det tunga som kvävde,
omgav allt
Kom ihåg våndan,
utsattheten
och hur ensamheten skrek
Hur världen tömdes på färger,
hur människor vek undan
Kom ihåg föraktet,
ja föraktet måste du minnas
Minns även rädslan,
dödens väsande väntan
viskandes ditt namn
Kom ihåg slitande sorg
över en snar förlust
en skam som brände
Barhudad utan rustning
Sorgen, glöm aldrig sorgen
Över att ha kvävt något vackert
Livet flödar än, men
går du in genom dörren,
kan du lika gärna ta farväl, för
Kanske kommer du
Aldrig åter

Profile picture for user Minz

12 dagar och tisdagen har passerat. En dag då jag har möjlighet att dricka utan att någon ser. Jag är fortfarande så avskräckt att endast vatten och läsk passerar dessa läppar. 2004 var första gången som jag på riktigt började bekymra mig över mitt drickande och kontaktade beroendemottagningen och ville ha hjälp. De kunde och ville endast erbjuda antabus, för det hade bäst dokumenterad effekt. Det funkade i 2 veckor... Det passade inte mig att gå regelbundet till en mottagning för att dricka en klar, mystisk vätska. Blev nojig. Tänk om jag blir sjuk av en lättöl? Vad jag har bälgat öl, vin, sprit. På sistone bestod min "ta det lugnt dag" av 6 folkisar. En snabb tur till affären och första burken klunkades på 2 röda i cykelförrådet. Jag hällde över all dryck i pantflaskor eller annat lämpligt för att inte ha någon bevisbörda hemma. Och alla gånger jag har fått cykla kilometrar till det förbannade bolaget för att få tag på vin, whiskey, konjak, sprit som jag kunde fylla på i flaskorna hemma, så att det inte skulle märkas att jag nallat. När skräcken har lagt sig, så kommer jag säkert sakna alla dessa härliga ales. Jösses vad många jag har provat. Hittade en fin ale som kostade 90 kr flaskan... Men, men på slutet var allt ett "binge"-drickande på kvällen. Officiellt slutade jag med alkohol september 2012. Det höll i 3 månader. Även om jag vetat att jag är alkoholist länge, så har det tagit jätte-länge att acceptera detta. Efter ett antal uppehåll har jag tänkt att jag kan dricka normalt, men jag är ju snabbt tillbaka i missbruket igen. Det enda jag har lärt mig på vägen, är att inte vara en knasboll när jag dricker, för att ingen ska märka något. Jag är tacksam över att jag lever fortfarande. Jag är tacksam att familjen är kvar. Jag är tacksam över att det blivit bättre på jobbet sen jag tog ett snack med chefen. Och jag är tacksam över att min ende vän, tog kontakt med mig och vill ses. Jag trodde att hon inte orkade. Just nu känns det som allt ordnar sig ändå. Världen är litet grå och skrattet fastnar lätt i halsen, men det får jag ta. Jag har haft sådana skräckbilder framför mig att mina barn, när de är större, har en sliten mamma som sitter ensam i sin lägenhet och endast bryr sig om sitt dricka eller ännu värre är död. Min mammas partner är änkling sedan länge. Hans fru dog i alkoholrelaterade skador 50 år gammal. Det är i en framtid om tio år för min del. Jag har accepterat läget. Så här är det, för all framtid och jag tänker finnas där, om tio år och förhoppningsvis längre än så. Jag får acceptera min ensamhet. Jag får bearbeta mina sorger. Jag måste lära mig tycka om mig själv, men det är den svåraste biten, för jag har aldrig känt mig riktigt som andra. Aldrig riktigt passat in själsligen. Det ska gå. Det måste.

Profile picture for user Minz

Dagarna virvlar förbi. Hjärnan fortsätter att testa mig. Titta där är bolaget. Är du inte litet sugen på att gå in där? Är du inte allt sugen på ett glas vin eller kanske en god bärnstensfärgad öl med perfekta små bubblor? NEJ!! Sluta tråka! Jag vill inte!
Har träffat min vän idag. Vad kul vi hade :) Detta är något jag saknar i mitt liv. Så här vill jag ha det fram över. Imorgon ska jag träna. Härligt! Jag längtar! Jag håller på att bli riktigt smal. Inte för att jag har varit överviktig innan. Konstigt med tanke på allt jag fått i mig. 4-5 kg borta, bara sådär. Hyn börjar bli bättre. Inte lika torr och glåmig. Jag sover litet bättre, men är ändå mycket piggare nu. Jag tror att livet vänder nu. Det kan bara bli bättre. Ångesten finns där på lur, men inte i närheten av hur det var förra veckan. Jag lever. Jag LEVER! Apropå lever - undrar hur min lever har det? Förra våren var det bra. 2004 var det dåligt. Asch, den ska få läka nu.

Profile picture for user Fenix

härligt att höra hur du låter i din text idag. Visst är det maffigt när man känner att det vänder, att hoppet tänds!
Ha de,
Fenix

Profile picture for user Minz

Tack Mullemannen o ni andra! Så klart att jag tar emot stöd :) Har varit så förtvivlad att jag inte riktigt tagit in kommentarena, men de betyder så mycket. Jag vill gärna höra mer sen, om livet som kämpande, som nykter. Hur man står fast vid sitt val. Jag kollar på era trådar, de som jag hittar.

Ja, skönt att det kan vända. Gäller bara att hålla fast vid det :)

Profile picture for user Mulleman

Som svar på av Minz

Hej Minz och så fint att läsa det du skriver! Jag tyckte om den dikt du skrev för någon dag sen, viktigt att läsa, minnas och läsa på nytt, för att minnas och kanske än mer för att se att det finns ett annat liv framöver, dessutom nåbart! Jo men så klart att jag väldigt gärna vill finnas till som stöd och sällskap på de sätt som går. Jag tycker också att det är lätt förvirrande ibland att riktigt veta var man skall skriva och vem som sen egentligen är mottagare. Jag har tänkt försöka skriva mera i min egen tråd, men så ser jag både det ena och det andra, här och där, som jag vill svara eller berätta för. Så blir det som det blir, men jag tycker att det i alla fall är bättre att det överhuvudtaget blir! Precis min vän, som med nykterheten, det är bättre att det blir och inte lika viktigt hur, bara att... det blir.
Jag ville, trots sen natt, skriva en hälsning till dig, vet så otroligt väl hur det första timmarna, dagarna och även veckorna förändrade både det inre och det yttre för min del. Plötsligt kände jag en märklig befrielse, nästan som att jag sluppit fri och började njuta mer och mer av det. Jag försöker hela tiden minnas det och hålla kvar ungefär samma känsla fortfarande. Njuta av varje nykter dag, varje övervinnande över att inte spriten leder mig, utan att jag avleder den från mitt liv. Njuta av varje tillfälle du känner den där befrielsen, om du bara kan så kan du tänka som jag gjort otaliga gånger och som hjälpt mig... Jag avstår inte från lika mycket som jag får idag som nykter, gäller att som på barns sätt glädjas åt just precis den där grejen man skapat och klarat av själv. "kan sälv, titta så duktig jag är!"
Jag hejar på dig! Kan jag finnas, så kommer jag att göra det, på ett eller annat sätt, lyssnar och samtalar så gärna. Var rädd om livet och njut av beslutet till nykterheten. Den är färskvara och bör avnjutas dagligen, liksom jag själv ser den som mitt dagliga träningspass för min hälsa och mitt välmående!
En ny dag i morgon!
God Natt till dig och den som läser detta! Som sagt var, vi är många många som vet vad livet är för något på olika sätt, en sak tycker jag mig tydligt läsa här inne och det är en gemensam önskan om att hitta ett liv att trivas med trots att man lämnar den ytterst tveksamma och förrädiska följeslagaren A! Det går alldeles utmärkt när man är mogen för det, att ha hur kul och socialt som helst tillsammans med andra även som nykter. En bonus kan dessutom vara att man mycket väl minns det dagen efter och inte det minsta behöver försöka komma ihåg hur det riktigt var. Eller kanske ännu värre fundera över vem det kunde vara sånt att slippa möta på ett tag efteråt...
Som sagt, god natt och jag önskar dig en fin dag i morgon. Släpp inte taget, du har det i din hand nu!
Styrkekram, Mulleman.

Profile picture for user Minz

Mulleman, tack för dina fina och tänkvärda ord! Det är konstigt, jag har alltid prisat friheten högt. Så konstigt då att tillåta mig fastna i A:s bojor. Det finns ju så många begränsningar i livet ändå. Jag har varit så rädd för min dödlighet och ändå valt att köra mig i botten och på något sätt stå vid sidan av livet. För det är ju så det blir med A. Du är och du finns, men ändå inte. Fullt upptagen med att försvinna bort, fly in i något som i slutändan bara förgör. Det är skönt att vara närvarande, även om det kostar ibland. Jag får bli bättre på att ta andra sorters pauser. Idag har varit en bättre dag på jobbet. Jag har energi igen. Däremot har jag varit lättirriterad hemma. Småstressad. Det antar jag också blir bättre ju längre tiden går. Om 2 veckor ska jag iväg till Danmark. Det kommer bli min första prövning. Åka till ett land med många mikrobryggerier med god öl. Ja, för första gången fladdrar fjärilarna i magen. Jag är inställd på att ta dagarna där timme för timme med en massa påminnelser till mig själv. Träningskläderna följer med som en extra livvakt. Tur att hotellet har ett ordentligt gym. Tänk, det är fredagkväll och jag är klar i huvudet! Imorgon kommer jag vakna utan betongkeps :)

Profile picture for user Minz

Ute skiner solen. Snart ska jag cykla mina 5 km till träningen. Skönt! Nästa sak att ta itu med är att sluta snusa. Känner mig helt darrig efter dagens första snus. Men var sak har sin tid. Inte jäkta och förändra allt på samma gång. Ett misstag jag lätt gör. Nu slutar vi med kött, kaffe, snus. Tränar hårt. Nej, inte den här gången. En sak i taget, små steg. Glädjas åt det lilla. Ha det bra allihopa och ni som har sol idag, njut av den :) Vi behöver ljuset både bildligt och bokstavligt. Kram

Just det, glömde - 2 veckor idag :D

Profile picture for user Nike

Som svar på av Minz

Grattis till två veckor! Nä det är samma för mig, försöker gärna ändra allt på en gång men denna gången måste jag nog försöka lugna mig lite. Lite lugn och ro, läka och landa. Önskar dig en fin lördag. /N

Profile picture for user Minz

Lugn och ro känns som ledordet, men det är ju så svårt, när man vill så mycket och helst på en gång. Vi får kämpa på med att låta det få ta tid den här gången. En fin lördag önskar jag dig med :)

Profile picture for user Minz

Idag har barnen varit allmänt smågriniga. Jag med. Tålamodet tryter. Ute ser man knappt handen framför sig. Har upptäckt hur mycket vädret påverkar mig. Har funderat mycket på det här med vargtimmen. Brukade också vakna runt 4 på natten med hjärtat bultande snabbt och hårt. Några gånger fick jag näsblod också. Ångest känner jag till, men det här var något annat. Tänkte mig att det var någon brytpunkt när giftet började lämna kroppen. Det kändes inte helt bra att ha pressat kroppen så hårt.
Igår vågade jag mig på alkofri mousserande till middagen. Det är mer som läsk, så det kändes tryggt. Den alkofria ölen får vänta ett tag. Men jag kom på mig att blänga litet på männens konjak till kaffet. Så här är det nu. Jag accepterar och hoppas att jag kommer ihåg det när värmen och grönskan kommer. Snusar bara litet för mycket just nu. Det blir bra det med. Min kropp brukar protestera när det är något den inte gillar och då är det bara att försöka hänga på så blir det lättare att sluta. Många gånger har jag dock valt att inte lyssna...

Profile picture for user Minz

Jag är inte helt tillfreds. Jag vill någonting annat, men vad vet jag inte. Hemma vill jag ingenting just nu. Blir så stressad av allt som ska göras. Ju mer jag gör desto mindre gör de andra. Tar jag det lugnt med plattan i hand, så blir det lätt onda ögat. Jag orkar inte feja varje dag! Idag var jag så sugen på en öl. Tänkte ta en alkofri, men tog litet godis istället. Verkar funka lika bra. Snart ska jag sätta mig med min tekopp och försöka tömma huvudet, så att jag kan sova. Imorgon ska jag till terapeuten. Inte alls sugen på att sitta och prata om mig själv och livet. Jag vet, är så neggo idag. Det blir bättre imorgon. Tränar för sällan.

Profile picture for user Filosofen

jag har läst vad du skrivit och tycker du är såå stark!! Härligt att du kämpar på, se det som en utrensningsprocess. Kom i håg att det är lättare att inte falla tillbaka än att ta nya tag om man väl fallit tillbaka! PÅMIN dig själv om varför du slutade dricka! jag försöker tänka så.. det gör en starkare att motstå A djävulen som för mig fortfarande sitter på axeln! Ta inga risker innan du känner dig tillräckligt trygg i din nykterhet!
Styrkekramar till dig

Profile picture for user m-m

Som svar på av Minz

Nej, det är inte så lätt att veta vad man vill alltid. Ibland är det lättare att definiera vad man inte vill... Du vill ju t.ex. inte tillbaka till gamla vanor... ta fasta på det. Och låt det bli lite onda ögon om du sitter med plattan. Att jobba med nykterhetsprocessen är nästan en halvtidstjänst... eller kanske t.o.m heltid? Ska du till terapeut imorgon kräver ju det energi både ikväll och imorgon, det sätter igång många tankar, men jag tror att det är en viktig del i arbetet.

Vissa kvällar/dagar känns bara som skit, men låt dem vara det. Åtminstone nyktra skitkvällar. De tråkiga kommer förhoppningsvis bli färre än de bra nyktra kvällarna. Lycka till imorgon!
/m

Profile picture for user Minz

Tack Filosofen och m-m :) Ska ta till mig det där om halvtidsjobb. Känns litet lättare att försöka tänka så. Vissa dagar är det så lätt att bli övermodig och tänka att allt är som vanligt igen, innan A styrde. Det här fixar jag själv, lätt som en plätt, men jag är ju bara i början än. Trots alla uppehåll jag haft, så har jag ju inte tagit problemen helt på allvar. Så jag läser här och tar till mig.
God natt och sov gott!

Profile picture for user Minz

Förr när jag slutat har jag upplevt en eufori. Allt har flutit på så lätt. Har känt att det inte varit några problem att vara utan A. Ingen glad dag idag. Mest tom och trött. Glädjen är borta och jag har ingen susning om när den kan tänkas hitta tillbaka. Jag gör det jag ska punkt. Jag är utåt sett så himla lugn. Barnen har kaosat runt. Jösses, vad de kan skrika, även bara för att skrika. Mina öron är trötta. Jag ifrågasätter kvinnorollen. Inte alls nöjd med den. Jag ifrågasätter samhället. Jag är en pusselbit med tvära kanter. Faller inte riktigt på plats i pusslet. Kanske är jag på fel plats. Det finns väl fler med andra värderingar? Jag tror på frihet att bestämma över livet och att välja hur man vill leva. Jag tror att vi borde vara mer involverade i varandra, istället för att snurra runt som små mikrokosmos runt solen. Men jag är inte bättre själv. Har svårt att släppa människor nära. Tack för idag.

Profile picture for user Minz

Jag har svårt att hålla räkningen, men efter litet räknande, så är jag inne på dag 18. Det här påminner litet om när jag fyllde i graviditetskalendern med mina barn. Fast då räknade systemet ut åt en, vilken dag och vecka man var i. Jobbmotivationen är obefintlig. Ska ta långlunch idag för att gå och träna. Ute yr snön och jag tänker bara på att sova. Sova till vintern är över och fåglarna kvittrar. Nej, det vill jag ju inte, egentligen. Vill vara här och nu förstås. Det är bara svårt att gå med på livets premisser emellanåt. Jag har sett mig som en rätt positiv person, som blickar framåt och tänker att allt blir bra till slut. Just nu verkar den personen ha dragit iväg nå´n annanstans.

Profile picture for user m-m

Som svar på av Minz

Hade en sådan period du beskriver före jul. Hade iofs varit nykter längre än 18 dagar då, men fick verkligen tvinga mig till precis allt. Jobb, träning, ringa ett samtal, laga mat, ja, det mesta. Kroppen och själen kan nog reagera på de mest märkliga sätt i tillfrisknandet, men jag tror att tröttheten hör till lite grann. Och kanske lite håglöshet också. Alkoholen har ju varit en ganska stor del av livet och det ska nu ersättas med något annat. För min del har det hjälpt att fokusera på träning och att bara göra det nödvändigaste i ditt läge. Jag kontaktade också en psykolog som hjälpt mig att komma vidare, eftersom jag blev rädd att jag var på väg ner i en depression.

Men den positiva person du har varit finns ju fortfarande kvar, den är inte borta i och med att vinet försvann, den är kanske lite avvaktande, men finns där någonstans och väntar... Det blir bättre!
Styrka till dig!
/m

Profile picture for user Minz

Håller med dig m-m, måste fokusera på annat nu som gör livet litet roligare. Träning är bra. Jag tränade igår och kände en liten strimma av glädje inom mig. Min terapeut säger att livet behöver innehålla mer än alla vardagliga måsten. När man har familj och barn, så är det inte lätt alla gånger att få tid till det man vill göra. Barnens aktiviteter går ju före. Sen jobbar både jag och min man heltid, så det blir inte över så mycket av dagen, när barnen är hämtade, maten lagad osv. Är hemma idag och vabbar. Rätt skönt med en lugn dag. Vanligtvis blir det diskussioner om vems tur det är att stanna hemma, men vi är rätt bra på att dela lika när det gäller den biten i a f. När det gäller A och avhållsamhet, så är den stora biten avklarad. Jag behöver inte förklara för min omgivning, då de flesta tror att jag slutat dricka för snart 1 1/2 år sen. Vad tiden går fort. Veckorna flyger iväg. Hinner inte riktigt med.

Profile picture for user Minz

Livet susar med väldig fart. Jag kränger apelsiner och kan inte få nog. Midjemåttet har minskat med 6 cm. Fick påhälsning av fröken A(norexi). Kolla vad du går ner i vikt. Märker du hur skönt lätt du känner dig i kroppen?
- Ja, men kan du inte låta mig vara fred? Jag behöver inga fler A:n i mitt liv!
Får jag fresta dig med en våg? Ställ dig och se hur det går framåt. Så lätt, så stark, smidig och vig.
-Sluta nu. Jag tar en apelsin till. Sen ska jag äta en ordentlig näringsriktig lunch för att orka träna. För att orka leva. Ni två A:n kan dra åt...
Ändå släpper jag inte taget helt . Håller fast i lillfingret. Litet lätt, så att det knappt märks. Jag vet att jag måste släppa taget helt för att bli frisk. För att bli av med de demoner som spökar i min hjärna.

Jag har svårt att känna konturerna av mig själv. Ibland vet jag inte riktigt om jag finns. Om det jag tycker faktiskt är okej, fast jag inte tycker som alla andra. Min självbild är litet skev, men jag jobbar på det. Har jobbat med självbilden länge. Det är bättre idag, men det är så lätt att vackla när det kommer svackor. Utåt sett ser det mesta bra ut. Jag är en stark och klok person. En ärlig person. Hmm, ska nog jobba på att föra ihop den inre bilden med den yttre. Ibland tänker jag mig att min generation gått miste om någonting under sin uppväxt. Någonting som föräldrarna tog för givet och därför inte klarade av att ge. Jag ser så många som tvivlar på sig själv. Som inte får riktigt ihop den yttre och inre bilden av sig själva. Många är så snara att bedöma person efter prestation. Måste tänka på det när det gäller mina barn. Inte säga vad fint, vad duktigt, när de kommer och visar sin teckning eller gör något annat bra. Måste hitta ett annat uttryckssätt som låter dem växa som de personer de är. Låter dem veta att vi alla är komplexa personer bestående av mer än bara det som är duktigt. Alla känslor är okej och känslan är inte det som styr din person. Du är så mycket mer. Har också tänkt mycket på varför man säger man om sig själv istället för jag. Det måste ha att göra med Jante. Hör man en person säga jag, jag, jag, så kan jag tänka mig att man upplevs som mer egoistisk. Eller så är det bara den känslan jag har. Vi måste tänka på hur vi bemöter oss själva, men även andra. Vi har så mycket som ligger i vårt undermedvetna som gör att vi inte ens tänker på varför vi reagerar som vi gör på vissa saker eller beteenden. Jag jobbar på. Det blir bra till slut.

Trevlig helg!

Profile picture for user Minz

Har varit på yoga ikväll. Ingen sådan lugn utan den fysiska varianten där man blir ordentligt svettig. Det passar min kropp så bra och mitt sinne. Ibland vissa gånger bubblar allt möjligt fram under avslappningen. Någon gång har jag stortjutit, men mestadels blir jag lugn och ibland euforisk. Idag var en sådan speciell gång när jag hamnar snabbt i djupavslappningen. Fylldes med en enorm glädje som strömmade genom hela kroppen. Nu låter jag säkert knäpp, men ibland så närvarar något större som vi alla är en liten del av. Och varje gång fylls jag av tacksamhet och en enorm glädje över livet. Då förstår jag att i verklig mening existerar inte rätt och fel, tid och rum. Det är bara så lätt att glömma bort det på vägen fram i livet. Och jag är duktig på att stänga öronen. Just nu är jag fylld av glädje och jag känner mig älskad. Det är kanske detta folk pratar om, när man blir frälst. Jag tror, men vill inte tro på allt människan har plitat ned genom tiderna. Jag tror på det vi alla har inom oss. Vi är alla så mycket starkare än vi tror och vi är aldrig ensamma.(Ska jag säga!? :P )

Profile picture for user Minz

Det har jag. Snart får jag skriva någon annanstans. Lördagkväll, snart dags för mello med kidsen. Godis inhandlat och cola. Den yngste har redan nassat i sig sin portion. Hm, jag med. Godiset verkar vara ett substitut. Imorgon härlig träning igen. Det håller mig i balans. Nu senast när jag gick ned mig, så var en stor anledning att jag inte hade möjlighet att träna. Vad AA är för vissa är träning, speciellt yoga, för mig. Jag förklarar och förklarar åter att jag måste träna för att må bra. Snabbt glöms det bort och jag får förklara igen. Om jag skulle gå i nån annan form av terapi ex antal ggr i veckan, så skulle det också ta tid. Jag går den smala vägen, just nu. Ibland tröttnar jag på att vara duktig flicka, men jag ska försöka hitta bättre uttryckssätt. Något mindre självdestruktivt. Ja, inte något destruktivt överhuvudtaget. Ska grunna på det där.

Profile picture for user Minz

Min kära mamma meddelade att hon inte kommer trots allt. Hon har inte gott om pengar just nu. Jag är förstående. Hon bor en bra bit bort. Min mamma är en missbrukarpersonlighet och vad jag förstår det som, så spelar hon rätt mycket. Hon har börjat dricka ofta också, men det har hon tagit under kontroll. Jag känner på kvällen när jag ska gå och lägga mig klumpen i halsen. Magen känns som den är full av papper. Hjärtat värker. Jag kan inte koppla av. Sömnen är som bortblåst. Jag är urusel själv när det gäller ekonomin. Har svårt att spara, men spelar inget. Jag tänker mig mamma som en fjäril. Jag springer efter henne och precis när jag tror att jag har fångat henne, fladdrar hon iväg igen. Pappa är inte heller så bra med pengar. Han är mer manjana, manjana typen (tilde-tecken saknas på plattan). Jag fick betala hans biljetter sist. Vi har inte heller pengar i överflöd. Vi saknar tryggheten kring oss med barnvakter osv. Det känns svårt när mina föräldrar inte kan hjälpa till. Jag har sagt så många gånger att de är de enda jag har tillsammans med min syster. Vi har verkligen inga andra. Syrran har förvisso ett kontaktnät av vänner. Låter jag bitter? Inte menat så. Ledsen.

Profile picture for user Minz

Åter ny vecka. Min resa till Danmark kryper närmare. Vet ni, jag är inte orolig längre. Det kommer att gå bra.
Jag är mest arg och irriterad. Trött, men kan inte somna i tid ändå. Jag var snäll och rätt glad när jag drack. Och jätte trött förstås. Och bakis. Det saknar jag inte. Orkade inte tänka så mycket. Nu är jag arg och missnöjd. Har inget tålamod. Vet inte om det är så här jag vill leva. Nu menar jag inte att jag ska bjuda in A i mitt liv igen. Det ska jag inte. På den punkten är det kört och det har jag accepterat till fullo. Kanske är det en 40-års kris som tågat in i mitt liv. Hade ingen när jag fyllde 30, så det är väl dags. 30 var underbart att fylla. Det var som att kliva ut ur en dimma och för första gången se, alltså verkligen se människorna omkring en. Jag har mycket eländigt mående i bagaget. Men här jag fortfarande. Min man mår rätt dåligt just nu. Både fysiskt och psykiskt. Jag har inte riktigt ork ännu att träda in med en kapacitet på över 100%. Jag gör det jag ska, men jag skulle behöva få ta igen mig litet. Jag, jag, jag... Det kanske ligger något i det min man säger, men jag måste ta hand om mig själv först, för att orka ta hand om alla andra. Förresten, vågade på mig en alkofri öl med popcorn i helgen. Det gick hur bra som helst. Inget sug överhuvudtaget och inget halsande av drickat. Nu ska vi få familjen på fötter. Vår kamp har börjat.

Profile picture for user Minz

Måste få ner mina tankar. Försöka förstå hur allt hänger ihop. Hitta ledtrådar om varför jag är litet annorlunda. Varför allt blev så fel. Fast mina föräldrar redan i sig anses som annorlunda, så mycket kommer väl därifrån. Åh, vad jag har försökt att passa in, men jag måste nog ge upp den biten. Acceptera att även jag har en plats här oavsett. Det hade varit så lätt att begrava sig i A. Förmodligen hade jag gjort det också utan min familj. Mitt nästa projekt är att försöka bjuda in. Inte backa när någon kommer nära. Försöka slappna av och strunta i att ibland säger jag fel saker vid fel tillfälle. Det gör väl andra också, eller? Det är konstigt, en "olycka" kommer sällan ensam. Så många som mår dåligt just nu, är sjuka eller annat knas. Suck, det hade varit så lätt att fly, slippa känna annat än självvållad smärta. Men det finns en hake med allt, så jag stannar kvar och känner efter. Imorgon bär det av till terapeuten igen. Känns inte lika jobbigt som förra gången. Det är väl positivt.

Profile picture for user Minz

Min kära, kära syster, så glad att hon finns, även om hon är långt borta. Pratade med henne idag och tog del av hennes klokhet. Jag befinner mig i ett mellanland och väntar på vad som händer här näst. I o f s är det full rulle på hemmafronten, så väntan är mer bildlig än konkret. Var hos terapeuten och fällde tårar. Det är så förbannat att jag inte lyckas leva fullt ut. Att jag ältar problem. Jag har det bra, egentligen. Såg ett program igår om barn med hjärncancer. Jag blev så ledsen över deras lidande. Så tappra de var mitt i allt detta de fick genomgå. Vissa obotligt sjuka. Jag grät och kunde inte somna. Alla dessa barn i världen som får kämpa för sin tillvaro p g a sjukdom, försummelse och annat. Vem är jag då att komma med mina fjuttiga, små problem med att anpassa mig till livet? Jag vet att var och en lever i sin tillvaro och sin verklighet. Likväl blir jag förbannad över att jag kastar bort något som andra skulle vara så tacksamma över. Funderade länge på om jag skulle hitta ett annat ställe att vädra mina tankar, men jag stannar ett tag till.

Profile picture for user Shiraz

Förstår inte helt det där med att du skulle vara annorlunda.. annorlunda från vad? ;)
Alla säger och gör saker man inte är helnöjd med!?
Har följt dina inlägg men har inte så mycket möjlighet att skriva tyvärr.
Beundrar din nyktra styrka! Go girl :)

Profile picture for user m-m

Som svar på av Minz

Är väl vad det handlar om? Hos dig såväl som hos flera av oss andra här. Det är ju ett arbete bara det att ta tag i, och tänker att du kan kanske få lite bra tips av din terapeut? Jag har lyssnat en del på ljudböcker om det, passar bra i ämnet tycker jag, får liksom rösten och orden direkt till mig. Senast på Olof Röhlander Bli en vinnarskalle, och Sanna Ehdins Sluta kämpa, börja leva. Bra båda tycker jag. Olof Röhlander har en bra hemsida, www.upphopp.se tror jag den heter, där han skriver om mental styrketräning.

För min del kan jag nog ändå känna att ju längre nykterheten håller, så växer min självkänsla bara av det. Har liksom inget att dölja nu, ingen alkoholtrötthet, eller trögtänkthet pga vindrickande att dölja. Ingen skamkänsla över att det blivit för mycket att dricka och undringar över om jag pratat för mycket, eller sagt något konstigt osv.

Hoppas du kommer vidare med de känslorna, och starkt jobbat med dina nyktra veckor!

/m

Profile picture for user Minz

Tack för pepp shiraz och m-m :) Jag ska kolla upp böckerna och Olofs hemsida. Självkänslan behöver en push. Hade jag varit konstnär, så hade jag varit fullt normal :))
I natt så drömde jag att jag var på någon form av musikfestival med syster och en barndomskompis som jag inte träffat på säkert 10 år. Överallt fanns öl. Kompisen tog en mellanöl. Syrran en stark. Jag letade efter den med mest alkohol och som var "störst". Fick då frågan om varför jag alltid ska ta den med mer alkohol och kände mig så orättvist behandlad. - Titta, din mellis innehåller 7% alkohol! Varför får inte jag då ta en starköl? En öl kan jag ju dricka. Kanske kan jag bara dricka under denna fest och sen återgå till det normala livet igen. Puh, vad glad jag var när jag vaknade!! Kanske är det ändå morgondagens Danmarksresa som spökar i det undermedvetna.
Känner dock igen känsla av orättvisa från förr - andra får ju, varför får inte jag? Så arg jag har varit och det har bara lett till att jag druckit ännu mera i smyg. Drick ni! Jag dricker minsann också!
Idag är den känslan borta, för jag har förstått att andra dricker inte på det sättet jag har gjort. Och visst, det kan tyckas orättvist, men så här är det och livet är inte alltid rättvist. Visst har jag lekt med tanken, efter att läst vissa trådar, att jag skulle kunna "unna mig" ett återfall, men det fungerar ju inte så. Unnar man sig ett återfall, så är det inte säkert att man klarar av att ta sig tillbaka och om man gör det, så kanske det blir långt senare och i värre skick än förra gången. Jag har accepterat läget. Nu gäller det att våga leva, vara en del av livet. Det finns en plats här för oss alla, även mig.

Profile picture for user Minz

Har mitt sinne varit fyllt av i eftermiddag. Tänk om, en endaste ena. Bara då, i landet där de goda ölen flödar. Mina Danmarksresor är så förknippade med denna dryck. Konstigt nog ingen fylla. Det är väl därför tankarna virvlar. God öl i lagom mängd d v s 1-2 stycken. Suck, jag ska inte. Har haft en bra kväll, så det blir lättare att mota bort hjärnspöket. Litet rädd är jag dock. Tänk om jag går in i en affär och överväldigas? Jag ska satsa på god mat istället. Gå ut och gå vid havet. Lyssna på musik. Jag är förberedd. Jag tar en runda och tittar till mina sovande, härliga barn. De påminner mig om vad som är viktigt i livet. Kärleken. Den krymper obönhörligen för varje mun A. Projekt 2, att låta kärleken få flöda fritt utan att vara rädd för att förlora den.

Profile picture for user Nike

Som svar på av Minz

Projekt 2, det var tänkvärt. Jag har inte sett det (negativa) sambandet mellan A och kärleken förut, MEN så rätt du har. Hur har jag kunnat missa det? Jag ska försöka mig på mer kärlek - både till mig själv och min härliga familj, och mindre rädsla för att tappa, förlora, skämmas, misslyckas. Hoppas du har en fin lördag, här flödar kaffet vill jag lova. Längtar till en kall nollöl lite senare.

Kram N.

Profile picture for user Minz

Och sjuk. En bra anledning att få ta det lugnt. Tack Nike, hoppas du hade en fin helg! I lördags blev det hela tre nollöl efter botaniserande i den danska stormarknaden. Hade en härlig långhelg med slappande, frisk luft, träning, god mat och teaterbesök. Idag och igår har jag sovit massor. Det blir nog bra det här till slut. Jag klarade Danmarksbesöket trots farhågor :)

Profile picture for user m-m

Som svar på av Minz

att du klarade resan så bra! En bra upplevelse att ha i självkänsleryggsäcken! Alla såna saker som du kan samla på dig och känna att du fixat kommer att stärka dig! Tråkigt att bli sjuk bara, krya på dig!
/m

Profile picture for user Minz

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

Profile picture for user Minz

Hamnade på en sida om missbruk, där behandlaren var väldigt Freudiansk. Missbrukaren var sadistisk, masochistisk i olika grad. Även narcissistisk. Uppenbarligen hade det uppstått någon form av tomrum när barnet börjat separera sig från sin mor och upptäckt sin egen person. Det stod om fallos hit och fallos dit. Tung läsning. Jag kan väl hålla med om att man blir jag-centrerad vid missbruk, men samtidigt ville jag skaka om denne Freud. Jag är också människa. Inte bara missbrukare. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker se till mina barns behov. Det verkade så hårddraget, det som beskrevs. Än mer förundrad är jag över att det finns fortfarande behandlingar som till så hög grad bygger på hans metoder. Inte konstigt att missbruk är så skamligt. Ska det bli bra måste synsättet ändras även här. Vilket tveeggat svärd. Så mycket skit man orsakar sin omgivning, men samtidigt finns ju den goda personen där inuti. Vi människor är som kalejdoskop, vare sig missbruk eller inte. Jag är rädd. Jag vill vara jag. Hur långt sträcker sig en människas förståelse? Just nu pulserar pekpinnar från mitt inre. Jag bör inte läsa all sk-t som finns. Jag skulle ju läsa de goda böckerna jag blev tipsad om. Kanske finns det en feminin masochist i mig som Freud skulle uttryckt det som...

Profile picture for user Minz

Har läst mera, men litteratur av den goda sorten. Som jag ser det har jag två val. Acceptera min tillvaro eller göra något åt den. Jag är trött på mitt jobb, men har inte råd att börja plugga. Relationen är inte vad den borde. Har inte varit på länge, men vi har 2 barn och inget vidare trygghetsnät omkring oss. Det är i stort omöjligt att få tag på hyresrätt här. Maken har också tyckt att tillvaron varit mycket trist på sistone (det skulle ju bli bättre...). Alltså, det blir till att acceptera tillvaron just nu, ett tag framöver. Och hoppas på lottovinst ;) Ja, just det, man måste ju köpa lotter för att ha chans att vinna. Vill inte lägga mina pengar på det. Hmm, komma på en bra affärsidé kanske. Tänka, tänka, tänka. Ute är det sol iaf. Skönt!

Profile picture for user Minz

Läste en "äldre" tråd här, som berörde mig djupt. Personen har verkligen skrivartalang. Det var så sorgligt. Personen blev konfronterad på sitt jobb och en behandlingsplan gjordes upp. Så långt allt väl, men sen kom massa konstiga beslut av indragande av fri arbetstid, bortplock från roligt projekt som sköttes bra. Det var här jag började bli så arg och ledsen. Varför sparka på den som ligger? Straffa för något som ska ses som en sjukdom? Tänk om det hade varit en annan form av sjukdom? Hade man gjort samma sak då? Inte undra på att människor drar sig för att söka hjälp. Det var min rädsla. Är min rädsla. Tänk om någon får för sig att barnen far illa, trots att jag jobbar med mig själv? Är nykter nu och kämpar med att så förbli. Läste någon annanstans om någon som blev "straffad" långt senare, trots flera månaders nykterhet. Det känns som det råder stor okunskap och att en gammal syn alltjämt verkar råda i människors sinnen. Varför tillåter vi detta? Vi förtjänar en tillvaro där det underlättas, så att vi får tillbaka glädjen igen. Jag undrar så hur det gick för personen. Hoppas på att empatin vann. Så klart att tilliten får sig en rejäl smäll. Men alla förtjänar en andra chans. Kanske t o m en tredje och en fjärde. Här är det dock upp till motparten. Var gränsen går. Vad man kan och vill leva med. Här handlar det om kärlek igen. Att älska sig själv, men även sin medmänniska. Det kan man göra på många bättre sätt än de jag läst om.

Profile picture for user Minz

En annan värld och jag ska hitta den i djupet av mig själv. Först då är jag mottaglig att se den konkreta som finns framför mig. Fokus bort från den värld som jag inte vill vara en del av, men måste. Det finns en dag fylld av glädje. Vet att den kommer, även om det känns tungt emellanåt. Ska försöka blåsa liv i hoppet. Jag ska leta, lyssna in mina medmänniskor, som också när drömmar i sitt inre. Tänker tankar som inte uttalats högt. Jag har en dröm om ett liv där våra inre förenas hand i hand.
Förresten godmorgon på er :) Tillåter mig att vara flummig här :D
5 veckor idag tror jag det är. Ha en underbar lördag där ute.

Profile picture for user Minz

Ikväll innan middagen lyssnade vi på musik. Barnen lyssnade på Sean Banan, Måns Zelmerlöv, Psy etc och dansade och sjöng för fulla muggar. Har varit den sura mamman igen, men det försvann med musiken och barnens glädje. Själv lyssnar jag hellre på indie eller vad man ska kalla det, med litet mindre kända artister och band. Förmodligen rätt PK. Den musiken fyller mig med känslor av annan sort. Barnens musik ger ju så mycket glädje och rörelse. Ibland tänker jag att man borde tagga ned litet och bara njuta av stunden och av det enkla, självklara. Nu kanske jag inte direkt gillar denne Sean som jag kan tycka är för mycket, men likväl så blir det glädje i huset när musiken dånar och benen spritter av dans. Summa summarum, bjuda in människor och vara delaktig, låta kärleken genomsyra livet och hitta glädjen i det enkla är det jag ska jobba på.

Profile picture for user Minz

Var hos terapeuten idag och denne tyckte att jag ska hitta något där jag får utlopp för mitt inre känsloliv. Få in litet roligt i livet, inte bara måsten. Jag har länge funderat på teater som uttryckssätt. Hade det som tillval i skolan, men jag var alldeles för blyg för att ge mig hän. Kanske, kanske skulle jag kunna våga nu. Hur gör man för att sluta att vara rädd eller snarare våga kasta sig ut?
Tänkte gå och träna idag efter att ha varit sjuk i influensa, men hörde att huset är tomt i kväll, då barna och mannen är iväg. Det känns lockande att åka hem direkt efter jobbet och vara helt ensam. Kanske lyssna på litet musik, tända ljus och njuta av tystnaden. Åh, det vill jag göra, men känner mig så skyldig över att i så fall välja bort något som är så bra för mig, så nödvändigt, men samtidigt känner jag mig glad. Jag ska vara ensam hemma, helt solo, så härligt :) Jag har egentligen redan bestämt mig. Hur kan jag se fram emot att slappa i soffan med plattan i hand och spela det här evinnerliga frukt- och grönsakspelet som aldrig tar slut. Varje gång jag blundar ser jag morötter, jordgubbar, äpplen och små glada rödlökar med tårar i ögonen. De har klistrat sig fast i näthinnan vare sig jag vill eller inte.
Funderar på att byta namn på min tråd, om det nu går, till något mer positivt. Samtidigt vill jag komma ihåg hur det var i början. (Och ja, jag är i början ännu, men en liiiiten bit på väg). Fast jag är duktig på att piska mig själv. Läser just nu Moa Herngrens bok om en missbrukande mamma. Det är så tungt. Hjärtat blir alltmer blytungt för varje rad jag tar in. Min äldsta dotter är i ungefär samma ålder som dottern i boken och det gör ju inte saken bättre. Snäll, sa teraputen, det ska jag vara vid mig själv. Jag måste läsa klart boken nu när jag börjat. Vem vet vad den har att erbjuda i slutändan? Jag har ett antal böcker, filmer och låtar som betytt så mycket för mig. Konstigt nog är det sånt som kanske inte direkt anses som material till Nobelpriset, Oscars eller Polarpriset. Tänkte outa min lista vid senare tillfälle, för att inte vara så politisk korrekt i fortsättningen, utan vara den jag är och stå för det. Fast det kanske inte räknas när man gör det anonymt ;) Nej, jag har nog redan varit ärlig till viss del offentligt också.

Ha en skön måndag och ta hand om er! Det ska jag försöka göra :)

Profile picture for user Minz

Har gått på halvfart på jobbet. Sneglat på resor istället. Jag vill åka iväg. Just nu kan man komma iväg jättebilligt.

Mannen är hemma med barnen nu under sportlovet. Märker att stressnivån är obefintlig när man slipper hämtningar eller lämningar och alla aktiviteter. Kom på mig själv idag att nervöst undra om jag tömt bostaden på spår. Sen kom jag på att javisst ja, jag dricker ju inte längre. Det finns inget att hitta. Inget att dölja. Skönt.

Profile picture for user Lindisen

Som svar på av Minz

Hej,

Började precis läsa din tråd, och har inte läst vidare för jag känner att jag behöver svara här.

Du skriver att din man stöttar dig, men samtidigt frågar han om han kan ta ett glas ett vin framför dig. Då förstår han inte allvarit i situationen.

Det känns som dina texter är ett tappert försök att rättfärdiga det du gör och samtidigt ifrågasätta allt du gör.
Anledningen till min kommentar är att jag såååå förstår vad du går igenom.
I hela mitt liv har jag ifrågasatt mig själv.
Vad om, vad händer annars, men hur??? Tankarna snurrar.

Det allt bottnar i här och som så genomlyser allt du skriver, är en usel självkänsla tjejen.
Du gör inte detta för att du vill. Du gör detta för att du tappat kontrollen.
Att tappa kontrollen när man är som vi är, det är förödande.
Det blir en ond cirkel och till sist en självuppfyllande profetia.

Minz... det finns dagar då du mår bättre. Det vet jag av egen erfarenhet. Mata dig själv med positiva saker då och vägra utsätta dig för sånt som får dig att bli ledsen.

Gör som jag, sök på nätet. Det finns miljontals människor som mår som vi gör och som söker hjälp. Många hittar den, tack vare sig själv.
Det finns så många som aldrig erkänner sitt begär eller sitt förlorande av kontroll.
Du verkar, precis som jag, vara dedikerad att göra ett bra jobb.

Jag kommer efter det här inlägget att läsa vidare. Ville bara skicka en spontan kommentar till dina första inlägg.

För övrigt vill jag säga att du ska skatta dig lycklig att en man velat skaffa 2 barn med dig och att du har allt detta.
Jag är snart 39 och lever ensam. Jag har stött bort alla som velat mig väl. Jag har aldrig ansett mig själv värdig en man eller barn.

Du har åstadkommit något stort.

Kram
L

Profile picture for user Minz

11 veckor. Päron på besök. Jag kommer att falla. Skitsamma tycker en del av mig. Den andra skriker - NEEJ!! Bankar hårt bakom rutan. Rösten hörs svagt. Skitsamma tänker den delen som hörs mest. Vad är det för mening? F-N, vissa dagar känner jag inte ens för att leva. Så klart att jag tänker leva. Kan jag leva fullt ut? Är så sur, irriterad. Familjen har det bättre utan mig. Jag ska inte eller ska jag? Just nu tvivlar jag fullständigt på mig själv. Jag kan inte bestämma mig... Fast solen skiner ute och barnen skrattar. Vem är jag? Vad är jag? Jag tar en nollöl, så kanske det känns bättre? En skön lördag till er övriga!

Profile picture for user Minz

Valde att falla... 2 glas rött - gudomliga 2 första klunkar. Glömt hur gott det är. Klarar idag med dessa 2, men vet att jag inte kan fortsätta utan att det blir litet mer för varje gång. För första gången under dessa veckor är jag lugn igen och det i sig är ju en alarmklocka. Ma min sover efter ex glas, men inte märktes det att hon druckit. Huvudet mitt planerar. Kanske kan jag dricka igen om ett par månader när jag åker på jobbresa. Sjukt, jag vet. Jag kan inte, så mycket vet jag. Jag är så trött på kampen. Jag är så trött på att känna att jag inte känslomässigt passar in. Jag tror att vi har blivit rädda för känslor. Inte alla, men många av de jag känner. När man bråkar, låter det som man för en lugn och sansad diskussion. Jag blir intensiv när jag diskuterar utan att för den skull vara arg. Jag är väldigt glad när jag är det och då är det positivt för de flesta. Är jag ledsen, så rinner tårarna, om jag inte biter ihop för att inte skrämmas. Därför försöker jag gömma undan de andra känslorna än glädjen. Det lyckas så där, om jag inte trubbar av mig. Nu ska jag inte skylla på en massa saker, för valet är mitt och jag kan välja hur jag förhåller mig till livet. Jag väljer själv om jag dricker, oavsett om det är en sjukdom. Valet är endast mitt och det är jag som får stå för konsekvenserna inför mig själv och min familj. Jag vill välja rätt, men idag var jag inte tillräckligt beslutsam.

Profile picture for user Minz

Mitt i natten, men ändå inte :) Sommartid. Sommar gör mig gör mig glad.
Ännu mer beslutsam - jag och A funkar inte. Farväl vännen, jag kommer att sakna dig det tillstår jag. Ett liv utan tillsatser, det behöver jag. Det är så jag ska leva. Här slutar mitt räknande av dagar, veckor, till slut kanske år. Detta är mitt liv, min tillvaro. Ett konstant val. Jag vill leva. Nu gråter min yngsta. Jag får hasta. God morgon till er som är vakna med tuppen :)

Profile picture for user Minz

Här är de, mina föräldrar, nyskilda. Ma försöker allt hon kan. Ta hand om vilda barn, baka samtidigt, vika tvätt, gå och se äldsta på hennes aktiviteter. Dricker ja, äter ja, jag märker att allt är en ansträngning utan att det syns. Pa deltar, men säger nej när äldste vill spela spel med honom. Hon gråter. Yngste säger godnatt, ögonen är fästa vid Tv:n, men han vinkar... Mannen är sur. Jag får ännu svårare att vara. Älskar dem, men känner mig ensam. Känner mig ensam överallt. Jag har inte lärt mig hur man deltar och bjuder in. Utan mina barn hade jag nog gett upp för länge sen. Sorgligt, men sant. Ibland är jag arg för att jag känner att det inte finns plats för alla sorter. Men det syns ju inte utåt. I yngre år trodde de som inte kände mig att jag var något annat. Idag med tror jag. Jag har börjat säga att jag har åsikter, men det betyder inte att jag tror att jag har rätt. För jag har åsikter och jag tror på att livet utvecklas med åsikter och diskussioner. Jag brukar inte låsa mig vid en. Förr kan jag ha försvarat åsikter som inte var mina bara för att belysa en annan sida, men det orkar jag inte längre och det roar inte heller. Jag är trött. Jag kommer igen. Men ibland tryter modet...

Profile picture for user Minz

Men det är så svårt att hitta mening. Eller, efter mina barn så kallar jag det livsglädjen. Jag älskar mina kids och jag säger det. Är rädd för att dö, men jag verkar vara livrädd för livet...

Profile picture for user Minz

Jag försöker. Jag vet att hjärnan spelar spratt. Jag kommer aldrig att lämna mina barn. Utan hade jag nog sagt Tack och adjö. Utan A har jag inte varit lycklig, inte med heller. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en svacka igen. Små svackor ja, det är livet, men de större... 3 veckor, äntligen dags för besök hos terapeuten. Vet inte, men tror att jag inte lyckas förmedla det jag känner. Är otydlig. Hoppet finns.

Profile picture for user Minz

Hemma för vård av barn. Även imorgon. Mitt kära lilla barn som är rejält förkyld. Jag känner att hemma tillvaron ger mig andrum. Hur ska jag komma ned i arbetstid? Tror att jag inte förmår att jobba heltid just nu. Berättade för terapeuten att jag bara väntar på att när jag kommer att braka ihop. Likadant var det när jag var gravid och sa att jag hade väldigt mycket sammandragningar och att jag inte riktigt orkar. Ingen sjukskrivning och en dotter som kom 5 veckor för tidigt. Jag behöver jobba mindre för att reparera mig själv. Hur är jag tydlig utan att vara övertydlig? D v s utan att låta aggressiv? Enda gången det har fungerat är när jag var så trött och ledsen att jag började storgråta. Då var det långt gånget och jag fick en psykologkontakt till slut. Suck, jag vet egentligen vad jag behöver för att återhämta mig... Samhället verkar vara uppbyggt på ett annat sätt. Så klart att man inte ska kunna utnyttja systemet, men jag har inte varit sjukskriven på 15 år...

Profile picture for user m-m

Som svar på av Minz

Nej, det är inte alltid så enkelt att få ihop livet. Kanske har du en dipp som kommer att ge med sig och du får mer energi igen. Eller så behöver du hitta en lösning där du går ner i tid, tillfälligt eller en längre tid. Kanske jobba hemifrån någon dag i veckan, om du har ett jobb där det är möjligt. Passa på att ta vara på de dagar som ges för lugn, som en sådan här.
Det viktigaste att komma ihåg är att alkoholen kommer iaf inte att göra något enklare...
Hoppas det lättar för dig, och att du får hjälp att komma vidare, framåt.
/m

Profile picture for user Minz

Har varit hemma ett par dagar nu. Börjar känna mig normal igen. En vecka sen föräldrarna åkte. Jag saknade dem enormt, men samtidigt är det så svårt att vara med dem. Ja, jobba hemma en dag hade varit underbart, men på mitt jobb kan man få göra det någon enstaka gång bara. Måste fundera på en lösning. Jag är lugn. Det är ju helt fantastiskt när det är tyst och stilla i kroppen. Jag som far runt, lägger maten i soporna och soporna i kylen eller annat knas. Godnatt och sov gott!

Profile picture for user Minz

Usch, har haft en mycket sjuk dotter. Det går över men kommer nog ta litet tid. Snurrig och trött. Jobb som hopar sig. En verklighet som känns overklig. Absolut ingen som helst lust att dricka. Drömmer inte ens om A.

Profile picture for user Minz

Shoppar för mycket. Äter för mycket. För mycket av känslor. Sa till terapeuten att jag skulle kunna ha ett bra liv om jag bara kunde sköta mig. Spelar inga grönsaks-, godis- eller andra spel längre. Roar inte. Det var en kort stund. Nu känns det mest jobbigt gentemot "spelvänner". Inga spel som kostar eller så, utan ren tävling eller samarbete. Orkar bara läsa tidningar. Städar åter. Putsar, plockar undan, men kaos är det ändå. Svårt att sortera. Svårt att vara skärpt på jobbet. För lätt att göra misstag. Orkar inte bry mig. Fast det gör jag ändå. Vilken tur att jag kan leva på gamla meriter ett tag till. Vilken tur att jag kommer överens med människor rent professionellt. Baklofen pratas det om. Kanske ska jag försöka att få tillgång till detta. Kanske kan det underlätta på vägen. Eller inte. Men kanske är det värt ett försök.

Profile picture for user wolf

Tack, själ!! Jag visste väl någonstans att det måste finnas fler som upplever det här fenomenet.

/wolf

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Din ord flyter som en stilla bäck i mitt sinne, visst är det märkligt, att plötsligt *läsa* om sig själv. Mycket jag känner igen mig i ditt skrivande.

Jo, det blev lite poetiskt men orden fanns där. Ibland när jag ser fotografier på Flickr.com och får den där känslan av igenkännande skriver jag poesi, om bilden som är riktigt till mitt liv.
Ett tag trodde jag att mitt liv, hade flera errors, ett misstag att jag föddes och fick se himlen och vattnet. Jag blev till i en snöstorm och därav började jag studera socialantropologi i sex år på frivillig basis. Jag vill veta. Alltid velat ha kunskap. Låter väl som hybris, men lill-liten ville jag bli en vis individ.
Som du är jag intensiv i diskussioner, oerhört rak/direkt, gillar inte omsvep i känslor utan vill man ha något sagt varför då inte säga som det är utan att *klä in orden* i något annat än vad det i själva verket handlar om. Direkt till kärnpunkten och därifrån ta diskussioner.
Jag vill inte gömma känslor, min vrede, glädje, sexualitet, mina krigsärr, de måste ut på nåt sätt, helst kreativt som fotograferingen. Skapa ett visuellt språk för mina drömmar, språk, känsla och medvetenhet. Kanske jag är en missanpassad rebell men efter den här svackan, vill jag ta vara på min själsliga förmögenhet även om jag måste göra det ensam.
Trots är det genom mina medmänniskor som jag blir mer människa än tidigare.
/tack Minz.

Profile picture for user Minz

Min terapeut tyckte att jag skulle försöka satsa på något kreativt. Jag har försökt med teater, silversmide, akvarellmålning etc. Fotografering låter härligt! Så härligt att ha ett uttryckssätt! Har känt mig annorlunda, men tycker att det ska finnas plats för alla. Blir ibland arg över att det är begränsat med utrymme att leva, men jag ska nog ta plats oavsett. Kanske handlar det om att att acceptera alla inklusive sig själv. Kram!

Profile picture for user Minz

Jag fixar inte riktigt det här. Har fallit åter. Mannen tror att jag tagit sömntabletter. Nej säger jag... Vad är det för liv jag lever? Jag har aldrig hört hemma här. Jag fortsätter att hoppas att jag ska känna glädje till livet. Det är många som dött i min närhet. Jag är bunden till mina barn. Det kommer att bli bra...

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Hej Minz,
Fokusera stenhårt på någon aktivitet, de stunder du är ledig och med dig själv och det kan räcka med 10 - 15 minuter. Återhämta din energi, som kan ta tid, men gör det varje dag om du kan!
Är det så att du vill yla vid en björk, så gör det eller en lind full med lösnäsor, för den delen. Det finns en bok som Clarissa Pinkola Estés har skrivit - http://www.bokus.com/bok/9789146173533/kvinnor-som-slar-folje-med-varga…. Samla ihop dina benknotor.:) som känns utspridda för vinden.
Jag vet faktiskt inte vad jag skriva för att ge dig en positiv känsla framåt.
/wolf

Profile picture for user Minz

Stå och yla vid en björk :) Det låter faktiskt lockande. Litet Arto Paasilinna :D Ett stort N klottrade jag på handflatan så att det syns varje gång jag lyfter ngt, svarar i telefon. N för nej. Än har ingen undrat över bokstaven som tur är. Funderar på att låta tatuera in det men måste ha en bra förklaring.
Jag ska leta reda på boken. Det var en annan också som rekommenderade den för ett tag sen, så det tar jag som ett omen. Tack för din omskakning Wolf! Småler fortfarande.

Profile picture for user Mulleman

Som svar på av Minz

Stå och yla vid en björk! Jojo men, de sex små orden kan hysa en hel livsberättelser, som till sist som sista utväg hamnade vid just en björk! Ibland är det så befriande skönt att vara nykter, som en vän till mig brukar säga, "det är egentligen lite sjuttons bra och fint att va alkoholist... så länge man inte tar det där första glaset! Jag kan livligt i mina inre bilder se björken och människan som tar till ylet ut i intet! Tack för Björken Minz och Wolf! Prima att vara med i sånt här gäng, ylar glatt med! Mm.

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Ja precis, ta mig på orden, krama om trädet först och yla sen. Därefter satt dig på marken med ryggen mot stammen och låt solen skina på dig.
Kanske har jag lite finsk påbrå i mig, dock vet jag att det rinner lite sameblod i mina ådror, är en blandning av allt möjligt.

Rekommenderar verkligen boken. Den innehåller sagor, många sagor om livet, t.e.x om de som bor på grönland har olika namn för snö och mycket, mycket mer därtill.

Gott att du ler!!
/wolf

Profile picture for user Minz

Trots min sinnesstämning, så har jag kommit på mig själv att le ett par gånger idag. Vilka positiva inhopp från både Wolf och mullemannen. :) Björkar, lindar med lösnäsor och ett gäng benknotor i kassen. Jag ska hitta hem och kanske kan jag hoppas hitta en flock att springa med.

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Jo, känner mig också rätt tillfreds med att ha hittat ut, hittat in, till en aha! upplevelse i att inte bo på en annan planet.
Som du nämner, hittat en flock att springa med..
/wolf

Profile picture for user Minz

Är jag egentligen eller är jag bara en illusion av det jag vill vara? Så mycket vet jag, jag tänker för mycket. Min käre man tycker om mig när jag är helt vanlig. Helst en supermama, inbillar jag mig iallafall. Jag kan ha helt fel. Vad vet jag om hans inre, lika lite som han vet om mitt. Mina barn vet ännu mindre, men min uppgift är att försöka få dem att känna sig älskade oavsett vad och inse att kärleken är ovillkorslös. Oavsett om jag är hel eller inte så ska vi kunna diskutera känslor, kanske inte just mina just nu, men alla känslor är tillåtna. Även om vi med försöker dämpa värsta raseriutbrott och skrik av sorg. Jag vet egentligen inte om det är rätt, för vi har rätt till våra känslor även de som inte faller inom ramen. Varför ska vi dämpa oss hela tiden? Ja, jag håller med, det är jobbigt att lyssna till intensiva negativa känslor. Det skulle inte behöva vara så. Jag tror inte att vi har fått ett helt känsloregistrer bara för att uttrycka glädje och i vissa enstaka fall sorg. Vad vet jag? Inget. Tänker desto mer.

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

(Så länge jag andas, hoppas jag - Latin)

...."Varför ska vi dämpa oss hela tiden?"...
Det enkla svaret till det Minz, är just att undvika förmaningar, dömandet från själar som egentligen inget hellre vill än att våga leva med allt vad det innebär. Man dämpar sig för att följa en social kodex? Den har jag tappat men förstår idag däremot att - social kompetens - behöver inte betyda att klättra på karriärstegen utan att - se - människor bakom attityden. Social kompetens även att kunna förstå sitt eget sammanhang i en miljö eller situation och därefter handla enligt det. Jag lever hellre än sover.

Inte alltid jag har den kompetensen eftersom jag inte förstår mitt eget och var det kommer att föra mig. Bli ännu mer älskvärd mot T. Ännu mer varsam i odlingen.
/wolf

Profile picture for user Minz

Men... Jag är lättstött i vissa fall. I andra står jag som en fura. Lämnade dottern på kalas hos en härligt sommarfräsch familj. Det fanns kaffe till de som ville stanna. Till dottern sa hon att kom och kolla på lekstugan. Din mamma kommer och hämtar dig sen. Förmodligen var det inte menat som jag tolkade, att övriga var välkomna... Litet ledsen blev jag dock. Men, men, jag lär mig väl en dag spelet till fullo. En annan än jag hade sagt att jag stannar ett litet tag för dottern bad mig. Sen vill jag förstås inte anpassa mig fullt ut. Jag är som sagt litet på tvären. Här på forumet känner jag mig ibland fel (nu undrar ni vad tusan jag baserar det på - min självkänsla), men det är ju mig det hänger på. Hur jag tar saker och vilken tolkning jag gör. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och gå ut i det fina vädret! Tack Wolf för dina kommentarer. Du anar inte hur mycket de betyder!!!

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

*en härligt sommarfräsch familj* låter lite ironiskt samtidigt en längtan att få ha en 'fräsch' familj.
har du inte redan det?

Det finns en email adress i Flickr.com/profil - högra sidan.

Tack själv Minz!

Profile picture for user Minz

Vi blir fler utan vetskap om varandra. Nu är det en mamma, nära släkting och syster. Hon var på sitt första AA möte och tyckte om det. Så oväntat. Syster. Hon har väl inga problem? Jag ser bra, men hur kunde jag missa detta? Ingenting som kunde gett en ledtråd. Nu kanske jag bör stiga fram ur garderoben inför henne. Kanske kan vi stötta varandra? Vet inte om jag vågar. Hon tog det rätt hårt när det nyligen framkom att Ma har problem. Jag, stabil utåt. Fötterna på jorden. Dilemma.

Profile picture for user Äntligenfri

Dum spiro spero, så länge jag andas hoppas jag! Ska lägga det på minnet, det finns styrka i det. Blev samtidigt lite full i skratt med tanke på mig själv, "dum" på latin finns i samma mening som hoppas på svenska... Kanske finns det och måste finnas en smula dumhet tillsammans med hoppet, annars skulle man nog inte orka...

Profile picture for user Minz

Har inte sett kopplingen, men var bra!

Profile picture for user Minz

att be syrran ta med mig till AA i Estocholmo när jag är på besök. Ni som känner till staden - vilken är trevligast?
Kände litet ångest. Tänk om hon är här. Vad läser hon om mig då? Massa som Ingen fått höra. Wolf, om AA är lovande, följer du med mig då i syd? Hoppas det. Kanske kan jag få lära mig om fotografering också, om du vill? Sällan jag sett bilder som dina. Hoppas du ställer ut. Om inte, så är det dags :) Borde inte vara för svårt med din talang! Jag känner hopp.

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Nej, det kommer jag inte att göra Minz, man kan träffas utanför när du där klar, isåfall. Jag har varit och nosat på anonyma alkolister och det är inget för mig. Stämningen är för religiös. Det är ju ofta så att, när ett beroende försvinner skapar man ett annat.

Om fotografering ska vara ersättning för alkohol, så köper jag det. För kameran, är en lisa för min själ. Mina bilder är för udda för den breda massan, Minz. För mig räcker att trycka på avtryckaren, och ladda upp till Flickr. - skriva på bloggen om T., odlingar och lite pyssel, det räcker för mig. Det enda du behöver göra med din camera, är att fokusera och trycka. Tycker det var häftigt att du gjorde 50 bilder på en blå pump. Fortsätt så, du har upptäckarglädjen i dig, använd den egenskapen som läromedel.

/wolf

Profile picture for user wolf

Som svar på av Äntligenfri

Spes - betyder hopp på latin. Certa spes - visst hopp, och då meningen själsligt hopp.
Dum på latin betyder - stund på svenska. Men visst jag förstår:) vad menar, letar efter en liten guldtrimma av hopp.

Jag har läst lite av din historia och det är svårt för mig att säga att du är dum. När någon säger att man är dum/motsträvig är när partnern *läser* en fel. Med det menar jag, det inte alltid kroppspråk, det verbala, tonläge, som talar om hur man känner sig. Att - läsa av - den andre kanske ger mer värdefull information än vad man tycks tro. Det är inte omöjligt - att *läsa av* någon som står framför ögonen på en.

nej, dum är du inte Kastellen. Du kämpar för ett annat liv och det är starkt.

/wolf

Profile picture for user Minz

av för litet sömn. Incidenter som jag har kunnat tolka till min nackdel. Fikar sällan, men när jag gick ned idag satt två personer inne. De hade inte orkat öppna dörren till uteplatsen och det fina vädret. Jag fick ut för jag ville se solen. Kommunicerade och var öppen med att jag behövde solen. Det fylldes på med folk. Ingen vågade komma ut, vilket är ovanligt. Någon stack ut huvudet snabbt som bara hämtade kaffe och en annan tog sig en liten snabb pratstund om att jag satt ute bland de fina blommorna. De ville se mig. Tacksam. Men det är väl så att det kanske såg värre ut än det var. Jag har lärt mig att vara ensam, att inte vara beroende av andra. Hade detta varit jag när jag var yngre, så hade jag tolkat det som att ingen tycker om mig. Nu står jag på mina två ben och klarar mig oavsett vad. Jag mår inte toppen just nu och emellanåt skär ensamheten i mig, men jag har också ett ansvar. Jag har också ett val. Idag cyklade jag förbi en allé med körsbärsblom. Så vackert. Tänkte på dig då Wolf och undrade om du var ute med kameran i solen och grönskan. Litet roligt - surfplattan föreslog lösnäsor när jag skulle skriva körsbärsblom :) haha :D Just nu bor jag i körsbärsdalen och jag vet att ett Nangijala väntar någonstans.

Profile picture for user wolf

Som svar på av Minz

Oh ja, visst, min mor placera sig i körsbärsdalen när hon dog. En trast talade om det för mig.
Har du sett Dunderklumpen av Beppe Wolgers? Kan inte låte bli att älska den filmen.
Haha, när han cyklar på sin cykel med skattakistan på pakethållaren och stålar flyger iväg.

Nej, jag planterar purjolöks sticklingar, och förbereder för sättlök på frö, som inte ger lök förrän 2:a året.
Missar rapsfälten iår. De e så vackra med sitt gula hav. Har int ens besökt kvarnen, men ska.
Jag kliver ut och sätter mig på trappen, i tidig arla, och fascineras av allt solglitter på gräsmattan,
tänker på - ingenting - inte ens ett glas vin.
Skönt!
/wolf
p.s. den där översättningen som Iphone, message har kan bli rätt roliga översättningar.

Profile picture for user Minz

Nej, har tyvärr inte sett hela filmen, men har hört gott om den. Vad härligt att se sina plantor gro. Vi har försökt fixa med vår täppa. Sådde ärtor, var det silkes eller sidensort. Något åt det hållet iallafall.
Snart ska vi träffas. En mor och två döttrar. En går vidare till AA, en är inte beredd att ge upp giftet och en annan känner att det är svårt att veta på vilket ben man ska stå. Det blir svårt att vara båda till lags. Vem vinner när vi ses? Nervös. Ska följa med på AA möte. Hon pratade så gott om dem. Spirituellt var ordet och det passar mig bra, så länge inte det är på förhand utstakat på vad och om man ska tro. Hemma igen blir det väl tveksamt. Tänk om jag träffar på en kollega? Skulle inte orka ha den relationen.
Utanför dörren blommar rapsfälten och hästarna mumsar på frodigt, sommargrönt gräs. Lycka.