Vad vill ni ha av alkoholisten när de tagit sista glaset

Profile picture for user Självomhändertagande

Bra jobbat! Vilken svår fråga du ställer tycker jag. Och det är en mycket bra fråga.

Jag kan bara svara utifrån mitt sätt att se på din fråga. Mitt ex var beroende av alkohol sedan han drack första gången i sitt liv. Det har vi pratat om åtskilliga gånger, även varför han dricker osv. Vi levde ihop i 12 år och jag önskade träffa en man att bilda familj med. Jag hade själv varit sjuk i en bipolaritet i ett par år, sedan jag tog SSRI och det kickade igång en hypomnai. Mitt liv hade varit lite tokigt innan jag träffade denna man, men jag hade gått i terapi och jag hade även viss insikt om att jag inte borde dricka alkohol själv då alkohol triggar maniska skov.

Så jag drack inte på några år, tills jag träffade mitt ex på en fest där jag tog ett par glas och gick hem när alla skulle festa vidare på stan. Jag hade lärt känna mig själv och vad jag klarade av.

När jag och mitt ex flyttade ihop och jag naivt trodde att vi skulle bilda familj tog det tid för mig att förstå hans drickande, då jag hade varit med om ett trauma som också fick mig att medicinera med alkohol. Nåväl. Vi levde i ett kaos och jag ville aldrig vara i det, så jag tog mig ur det på egen hand. Jag fick förstås hjälp av psykiatrin genom samtal, mediciner osv.

Så kämpade jag med mitt liv, mina drömmar och att bli medicinfri, vilket jag blev för flera år sedan. Jag blev frisk och håller mig frisk med en känslighet som kräver en viss livsstil.

Mitt ex dricker fortfarande och vi separerade för ett par år sedan. Jag är den kvinnan som han verkligen har älskat, säger han i alla fall. Han har frågat om vi kan pröva igen.

För mig finns det ingenting som kan få mig att vilja leva med honom igen.

Men det beror inte på honom. Det beror på mig. Jag valde honom, för kemin mellan oss, men för att jag önskade så innerligt att bli en mamma och idag är min längtan borta.

Han har inget ansvar i det. Jag bär allt ansvar hur jag har levt mitt liv. Jag har ansvar över att jag blev medberoende och jag är fri idag. Jag tog hjälp eftersom jag inte visste hur jag skulle bli fri.

Min kamp att bli frisk från bipolaritet och att bli frisk från medberoende och sedan ett par år även reflektera över det i meditationer har gett mig nya perspektiv, nya insikter om livet på jorden och om relationer, möten med människor och vad jag vill.

Jag är inte egoist. Men min uppgift är inte att vara någons försörjare, någon sjuksköterska, någon som passar upp hela tiden och minimerar sig själv för att jag inte visste hur jag skulle leva mitt liv.

Min uppgift är att leva mitt liv. I friska och sunda relationer.

Jag vill att mitt ex ska skriva mig ett brev och berätta om de insikter han säger att han har fått och jag har sagt det i våras, men inget brev har kommit.

Jag tror inte att han har fått så stora insikter. Han är fortfarande en slav av alkoholen och jag gjorde precis allt jag kunde. Förmodligen för mycket.

När jag gjorde för mycket så dog även den kärleken att vilja ta i honom. Och kanske det också var så att min kärlek till mig själv dog ett ögonblick. Och det var ett ögonblick som varade i några år.

Nu älskar jag mig själv. Varje dag. Och jag tar hand om mig själv. Så att jag får leva precis det liv jag alltid velat leva.

Jag skulle vilja att mitt ex tar det sista glaset innan han dör, men jag är rädd för att han aldrig kommer att göra det.

Inser nu att mitt svar kanske borde raderas. Din fråga satte igång så många tankar och jag brukar bara skriva och jag låter det stå så kvar.

Jag är glad för din skull, att du tagit sista glaset. Jag tror att du bara ska landa lite och lyssna på dig själv, vad behöver du. Vad vill du. Det är ok med tystnad. Det kan ta lite tid det här, att bli frisk från ett missbruk.

Jag vet hur det var att bli frisk från bipolariteten, att sluta med mediciner och att ta dem vid behov (vilket jag gör). Att förändra hela livsstilen och få ett nyktert liv igen.

Det är det störta som kan hända en människa som varit sjuk.

Jag gratulerar dig. Fortsätt så. Ta hjälp av en mindfulness. Det var min räddning och nu jobbar jag som instruktör.

Jag tror att om vi lär oss att lyssna på oss själva och möta oss själva i det som är, då kan vi också möta varandra.

Det är en process. Låt det ta den tid det tar. Om ni båda vill att det ska fungera, i det nya sunda och friska då kan ni det och det är förstås inte konstigt om det är en omställning. En svår sådan.

Mitt ex var aldrig nykter med mig när vi var intima. Fick jag veta efteråt. Jag har sagt till honom att han behöver prata om det där med en professionell. Det kommer han aldrig att göra. Han har aldrig någonsin varit nykter vid intimitet med en kvinna. Återigen, behoven.

Vi människor har i stort sett samma behov, men vi fungerar olika. Jag vill reda ut och skaffa hjälp och utvecklas. Han vill döva smärta med alkohol och nu har han tvingats att ta medicin. Mediciner som jag har ätit tidigare och som är vidriga att ta. Enligt mig.

Så allt handlar om ens egna behov tänker jag.

Ta hand om dina behov, så får din man ta ansvar för sina behov.

Och om du inte vet dina behov, så börja med mindfulness eller yoga och lyssna inåt.

Det är där du får dina svar. När du stillar dig och följer din andning. Och bara upptäcker det som kommer. Allt kan komma upp och det är bra med en professionell kontakt som stöttar dig i din process, om du får behov för det.

Någon att prata med.

Jag minns alla mina yogapass och mina kurser, när tårarna har runnit och jag knappt har kunnat prata, men jag har valt att prata då det var läkande och det har varit många år av läkande.

Nu har min process att dela med mig och ge till andra också pågått länge. Tårar kommer än idag och jag välkomnar dem! Det är tårar av tacksamhet.

Profile picture for user Banankaka

Ja...! Två perspektiv som ska mötas. Så är det ju såklart.

Hinner inte skriva mer för jag måste dra till jobbet. Kan skriva mer sen.

Men tack att du skriver från din sida. Fortsätt gärna göra det!

Profile picture for user Självomhändertagande

Läser inlägget "Två perspektiv ska mötas"!

Tusen tack! Känns bra att läsa och reflektera över idag. Kommer följa din tråd!

Tack för att du skriver!

Ha en bra dag!

Profile picture for user Sisyfos

Skam och skuld kan dra åt helvete. In med förståelse både för sig själv och för andra.
Skrev ett långt inlägg i din andra tråd Tofu och jag känner även nu att du är väldigt snabb. Lyssna in barnen istället för att tvinga in dem i nåt program om de inte vill. Ge dem möjlighet att prata med dig och med andra och om de pratar med dig ta ett steg tillbaka. Att ta ansvar för att man inte varit perfekt är att visa förståelse för sig själv. Du kan förklara utan att anklaga andra för deras del. Du kan inte förändra det som varit men du kan äga det och resa dig. Även om barnen säger att det varit fördärvligt så behöver du inte bli tillintetgjord. Du är där du är nu, inte där du var igår och jäklar vad du hunnit med och redan tagit ansvar. Helt fantastiskt tycker jag.

Profile picture for user Självomhändertagande

Och konst att beskriva så jag får ditt perspektiv! Tack! Jag har förmodligen adhd och det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i andras situationer, om det inte är så att jag själv är nyfiken och prövar förstå. Mitt ex bad mig ofta att sätta mig in i andras perspektiv. Jag kunde vara dömande, väldigt dömande och jag var också på väg att bli bitter, eller jag var faktiskt bitter ett tag, i några månader tror jag. Jag hade en väldig sorg över att inte bli en mamma, jag hade en sorg över att jag inte sa ifrån och spenderade pengar i vår tidigare relation som blev kostsam då jag inte fick han att ta ett arbete. Han skulle väl inte ta ett vanligt arbete, han var ju entreprenör och kunde varit ekonomiskt oberoende om det inte var för hans alkoholintag. Att se det han lovade mig aldrig ske och jag fick betala ett stort pris.

Jag tror att jag upprepar mig och det är inte meningen. Det är också en slags bearbetning ännu märker jag av när orden kommer.

Jag har jättestor del i detta och jag har tagit hand om min del. Jag ville inte vara bitter och jag ville inte gå runt med en smärta och sorg för att jag inte fick barn.

Jag har pratat med psykologer, psykiater och ett par riktigt bra vänner. Inte ältat. Pratat. Och så har jag mediterat. Och jag fortsätter meditera. Dagligen.

Nåväl. Dina ord "Hade man kunnat sätta ord på detta tror jag man inser att man egentligen sitter i samma båt. Liknande känslor, från olika perspektiv, men de måste mötas. Det ligger mycket skam och förnekelse på båda sidor men från olika perspektiv. Om man pratar om detta tror jag det blir så mycket lättare att bli frisk och kommer gå snabbare. Man behöver förstå att även andra sidan kämpar och hitta ett sätt att göra det tillsammans.
"

Har du hört dokumentären om Norrmalmstorgsdramat? Jag får plötsligt till mig Olof Palmes röst som ställer frågan "varför gör du inte bara det" eller något liknande. Varpå Kristin tror jag hon heter som säger att "nä men det förstår du väl, det går inte" i den stilen.

Visa din familj vad du skrivit här, om du tror att de klarar av att läsa det.

Eller skriv ett brev med dina kloka. Och insiktsfulla ord. Lämna över dina ord. Till din familj. Landa. Låt de landa.

Ta hjälp av någon utifrån om ni behöver det. En präst. En kurator. En psykolog.

Prata. Låt alla prata klart. Och lyssna. Det är en övning som en lär sig under utbildning till mindfulnessinstruktör och det är en jättefin övning.

Det är en övning som alla kan göra, i alla relationer. Om du väljer att göra det, så funkar det såhär. Sitt två och två.

Sitt med ryggarna mot varandra eller sitt bredvid varandra och prata intill den andras öra.

Ställ en äggklocka, låt ena prata i ca 3 min. Byt sida.

Det handlar om att låta en prata utan att den andra säger något. Helst inget hummande, eller ja eller nej, eller jag förstår. Bara lyssna. Det är en övning på att lyssna och det som händer för den som pratar är att den kan prata till punkt. Det kommer ord som kanske inte annars får utrymme. Och så är det ofta i relationer och samtal. Det är sällan någon får prata till punkt.

Jag har endast gjort denna övning i sammanhang med mindfulnessgrupper.

Däremot så har jag valt att medvetet öva själv när andra pratar och låta dem prata till punkt. Det händer att de frågar om jag är kvar (i telefonsamtal) eller om vi ses, så kan de titta på mig och jag säger "jag lyssnar och låter dig prata klart". Nu har jag förstått via en adhd utredning att jag varit en usel lyssnare för vissa, men andra lyssnar jag bättre på.

Jag lyssnar bäst när jag får vara som jag är, när jag får associera som jag hela tiden gör, när ingen anklagar mig för något. Och när ingen ifrågasätter något. Jag har en vän som säger en del mindre kloka saker till mig. Och vi har varit bästa vänner i ungdomen. Nu har vi en annan vänskap som jag värdesätter högt, men hon är rädd att säga en del till mig för att hon är rädd att jag ska bli arg.

Jag har reagerat med arghet mycket förr. Då jag inte mådde bra. Därför utbildade jag mig till mindfulnessinstruktör. Jag ville må bra. Och det var ju så jag upptäckte och började förstå mitt medberoende.

I alla fall.

Du uttrycker dig väldigt bra och tydligt. Jag skulle kunna tänka mig att många anhöriga och de som väljer nykterhet skulle ha stor glädje av att läsa dina ord.

Det gäller att våga, förlåta och försonas. Skratta tillsammans och älska varandra på nytt.

Ta vara på dig! Du gör dina steg i din takt. Det gäller att landa i varje litet steg. Stanna där en stund. Jag kan tänka mig att du processar mycket genom att bara skriva. Det har jag gjort under alla år jag skrivit för min egen skull.

Det är en process. Och det är skönt att öva på att stanna upp i det som är och bara vara en stund. Om så den stunden är minuter eller år. Och allt däremellan.

Profile picture for user Självomhändertagande

"En medberoende blir kanske van att gilla läget och inte sätta gränser?" Så är det nog.

Och allt går att förändra. Genom övningar. Och verktyg.

Och jag har blivit så bra med gränssättningar idag och är helt förundrad över mina framsteg. Jag är så glad att läsa hur du tänker och de frågor du ställer.

Wow! Vad du är vis. Och viljestark.

Känns bra att följa din resa här.

Profile picture for user Tröttiz

Som svar på av Tofu

Fint att läsa hur det går för dig, er.

Det där ja, att för medberoende sätta gränser. De jag kommit i kontakt med har haft stora utmaningar med detta, om gränserna över huvud taget satts..

Jag inser att jag är en av dem som sällan satt gränser, om de gjorts - bristfälliga sådana. ? Då jag tittar tillbaka har jag anpassat mig till saker som liksom inte är "jag". Bland annat för husfridens skull och inte hänga ut honom. Långt tidigare borde jag ha sagt ifrån. Kanske hade då min anhöriga långt tidigare arbetat för en förändring. I detta har jag dåligt samvete, samtidigt som jag dock inser att jag vid tillfällen tillbaka i tiden gjort mitt bästa med de känslor och förutsättningar som var då. Men nu gäller det att blicka framåt. ?Det som varit kommer ju inte tillbaka.

Profile picture for user Skrållan

Tror att den som dricker och den som är medberoende båda har sitt ansvar att bli friska. För det är nog så att om man som medberoende aldrig säger ifrån och sätter tydliga gränser för vad man accepterar, så är det inte bra för någon part.
Jag ställde ultimatum för min man, numera ex. Och han ville inte/ kunde inte sluta. Så jag var tvungen att lämna för att rädda mig själv. Men hade han slutat, så hade jag velat att han hade varit ärlig, att han hade pratat om hur han kände, vad som var svårt.
Och att jag kunde gjort detsamma.
Jag sökte själv hjälp och gick och pratade med anhörigstödjare genom kommunen. Så bra. Gick också kurs CRAFT, genom kommunen. Har även gått den här på alkoholhjälpen.
Jag gick också mindfulness. Väldigt bra.
Så hjälp har jag fått. Efter drygt 1 år, så känns det som jag har landat, även om en del dagar fortfarande är jobbiga.
Tycker du är modig som skriver här. Fortsätt med det. Och jag tror att bli frisk, tar tid. Och tålamod.

Profile picture for user Andrahalvlek

Du borde känna en enorm stolthet istället när du deltar på festligheter nykter. Du har tagit tag i problemet - och du har fixat det galant! Om någon tänker/känner någonting inför det så är det nog snarare så att de är imponerade, kanske till och med lite avundsjuka. För att de själv också borde sluta dricka men inte klarar av det. Tror dem. Visa dem att man kan ha precis lika roligt utan alkohol! Det du väljer att avstå från (sena festnätter, fyllesnack, minnesluckor, bakfylla) är BARA skönt att slippa.

Kram ?

Profile picture for user Nordäng67

till sju nyktra månader ?Så himla bra att ni har gått i både gemensam och enskild terapi. Det jag kan säga utifrån mig själv (som är medberoende sedan barndomen) är att den rollen (anhörig/medberoende) är nog lika svår att släppa som flaskan är för alkoholisten. Om jag ska vara helt ärlig, jag skäms för detta nu i efterhand, så visste jag inte vem jag var när t.ex. mitt ex hade nyktra perioder. Vem var jag när jag inte skulle vara sur, arg, bitter, förtvivlad över fylla och svek? Det uppstår ett stort och tomt hål inom en som är svårt att beskriva. Så när mitt ex hade abstinens efter alkohol hade jag abstinens efter drama, berg-och dalbana, abstinens efter att vara den duktiga och mästrande personen som visste bäst, ja t.om. abstinens efter att vara besviken? Så himla starkt av er att gå jämte varandra genom detta. Och så starkt av dig att fortsätta nykter trots misstro i början från omgivningen. Tipset från mig är att tänka mest på din egen resa och låta din man tänka mest på sin. Det är lätt gjort, tror jag, för den som haft "rollen" alkoholist att känna att man skall reparera både sig själv och andra. Lätt att känna sig som det svarta fåret som ställde till med allt. Men alla har sina roller som har påverkat. Och ansvar för sig själv har man alltid oavsett om man är beroende eller medberoende. Varmt lycka till! Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

Om någon frågar brukar jag framhålla att jag har slutat dricka eftersom jag har upptäckt att jag mår så mycket bättre psykiskt av att låta bli alkohol helt. Och det är sant. Mer detaljer än så behöver ingen veta. Man behöver inte känna det som att man outar sig som värsta parkbänksalkisen bara för att man har slutat dricka.

De reaktioner jag fått är att folk blir lite imponerade, närstående säger att de är stolta över mig. Ibland får jag höra storys om deras eget drickande och kommentarer som ”jag borde också skärpa till mig med drickandet”. Jag säger varken bu eller bä. En sak har jag lärt mig och det är att man inte ska ”predika” om nykterhet i tid och otid. Det funkar inte.

Kram ?

Profile picture for user Tofu

Nu har det gått 11 månader. Jag vill tipsa om @Andrahalvleks inlägg i min tråd gällande hur man kan konfrontera en person med riskbruk/missbruk som totalförnekar. Ser att många ställer frågan kring hur vilket även jag gjorde i min tråd under - Vidare livet men i relation till min egen mamma.

Massor har hänt sedan jag slutade dricka (nu 11 månader sedan). Idag tänker jag inte ens på alkohol och har inga problem att avstå/sug. Det kan komma en blixt som susar förbi men inser nu att det var några veckor sedan sist.

Gällande relationen och vad man vill ha från en Alkoholist. Min frågeställning från början var nog egentligen hur man ser till att växa samman igen efter år av splittring och olika roller.

Inser att jag varit ganska tillknäppt. Inte vågat ställa frågor eller kräva dialog under massor av år. Har inte frågat min make om relativt naturliga saker där man borde kunna reda ut varandras huvudbry. Har gett honom en ettikett utan att fråga om den stämmer. Detta ledde till att vi gled isär och jag hittade andra sätt att tillgodose bekräftelse/dialog osv. Relationen blev dock tom. Detta har vi båda fått jobba med. Även att vara mjuka mot varandra. Inte leva parallella liv under samma tak där dialog helt uteblir.

Att faktiskt våga fråga motparten vad den tycker/känner/hur man kan hantera olika situationer. Att varje dag vid matbordet intressera sig för varandra. Ta bort fasaden hos sig själv och sin partner så att man börjar prata på riktigt. Det har tagit tid och gått trevande frammåt. Där har båda varit lika dåliga kålsupare.

Kommunikation är man två om. I början av min nykterhet var jag väldigt inne på mig själv och vred och vände. Vände jag på min makes beteende gjorde jag det i min ensamhet. Vågade inte fråga honom. Hade även svårt att delge och öppna mig om mig. Stängde av istället.

Tog vid ett läge beslutet att försöka tänka mig tillbaka till hur det en gång var och återskapa den känslan. Det var nog steg 1. Sedan att försöka vara ärlig gällande egna känslor och huvudbry. Våga fråga om råd. Det tog tid och krävde mod. Sista steget har nog varit att även locka ur detsamma hos min partner.

Vi har olika bekräftelsebehov/personligheter ​men jag har varit tydlig med mina även om jag var väldigt blyg att blotta dem till en början.

Idag vågar jag prata om mina tillkortakommanden och även fråga om råd. Vi har fått bort den där hårda tonen och försöker istället hjälpa varandra hitta bättre sätt om det nu brister. Inte lika anklagande som det var från början. För att komma dit måste nog båda inse att man är olika och vilja försöka förstå motparten för att tillsammans kunna forma något nytt bättre.

Man måste våga släppa hörnflaggan och fråga. Mitt problem har varit mina utbrott. Min make blir rädd för mig när jag får sådana.

Idag är jag mycket lugnare. Det är nykterhetens gåva. Det tog nog iaf 6 månader innan jag kände ett lugn som jag inte känt på år. Det gör ju att vår kommunikation har större potential 😜.

Sedan har även han börjat komma tilltals. Säga vad han tycker och inte gömma sig. Här tror jag medberoende spelar in. Tror det är viktigt att man ser att man haft olika roller som i och med nykterhet måste balanseras om. På ett sätt skapar man en ny relation som ska bli mer balanserad. Båda måste komma fram och det måste finnas en tillit. Det tar tid att komma dit och kräver tålamod/mod.

Det är lite lustigt det där. Att man lever i en relation med en sköld emellan. Beroende - alkohol - medberoende. Inte speciellt sunt. Skönt att det börjar försvinna.

Personligen tror jag på att alla i familjen måste jobba med sig själva efter en sådan situation som vi varit i. Sedan måste man även hitta en ny balans sincemellan. Den medberoende ta mer plats/sluta övervaka/rätta till och den beroende lära sig hantera egna känslor och leva i nuet.

Jag är en hetsig person. Jag hade aldrig klarat att fokusera på mig själv enbart. För mig har det bidragit att vi fått ihop familjen. Det blir ett mycket större lugn. Kanske det var viktigare för mig än många andra eftersom det var lite 3 mot 1 i mitt fall?

Profile picture for user Backen123

Hej tofu. Jag har läst flera av dina inlägg och du svarar så klokt här på anhörigsidorna. Har även läst flera av dina inlägg på "den andra sidan" och som ni nämner där så är vi många här fast I relationer med alkoholister som inte erkänt, som är så långt ifrån tillfrisknandet som man kan komma. Jag gick till slut, vägrade ge mitt liv åt en människa som skadade mig pga av ett beteende som inte jag kunde förstå. Jag beundrar dig för ditt mod och fortsätt skriva och hjälpa, jag är helt övertygad om att du gör skillnad ❤

Profile picture for user Tofu

@Backen123 Vad glad jag blir att du säger så ❣

Om man skulle kunna hjälpa till att öppna knuten för någon så skulle det vara fantastiskt.

Just dynamiken mellan å ena sidan den beroende och å andra sidan medberoende har för mig varit så viktig att försöka förstå. För mig var målet inte bara att bli nykter utan att även få till en välfungerande familj. Imorgon firar jag årsdag. Idag för ett år sedan var en helt vidrig dag. Det är otroligt vad som kan hända på ett år 🙏.

Profile picture for user Backen123

Grattis!! ❤
Ja det blir draghjälp åt båda håll när man får ta del av varandras liv. Jag har läst en del på beroendesidorna, det ger vila och förståelse. Balansen blir så svår när den som står närmast inte får vara en del av ex behandling eller tillfrisknandet, när skulden och skammen tynger som värst och den som står närmast känner ilska, sorg och frustration. Det trappsteget är stort men jag är helt övertygad om att det går komma över med hårt arbete

Profile picture for user gros19

Upplevde en fantastisk vecka då jag genomgick ett anhörigprogram tillsammans med beroendepersoner som var i behandling. Här fick vi anhöriga möjlighet att uttrycka vår ilska, sorg, frustration m.m. Det fanns så mycket kärlek och förståelse och de råd och insikter jag fick kom från de som var beroende. Har även genomgått anhörigprogram utan några personer som var beroende och det var så intetsägande och går inte att jämföra. Vi har så mycket att ge varandra, men det krävs ju nykterhet för att det ska fungerar. Vi sitter i samma båt. Jättebra att skriva och läsa på båda sidorna.

Profile picture for user starten på det nya

@gros19 för min del som nu är på beroende sidan, men varit på anhörig sidan under min uppväxt och ja i ett tag som vuxen innan jag utvecklade mitt egna beroende. Så ger det mig otroligt mycket att läsa era trådar det underlättar min process att bli helt nykter då ni hjälper mig att förstå hur jag hamnade där jag är idag iaf delvis.. Tack för det

Profile picture for user Nora81

@Tofu vill bara titta in här och gratulera dig på ett års dagen!
Din beskrivning av dynamiken mellan den beroende och den medberoende är väldigt intressant. Hoppas du skriver mer, det ökar förståelsen ( som är så svår ibland).

Allt gott!
//Nora

Profile picture for user gros19

Att låta skamkänslan styra istället för livet i sig, så sant och så bra formulerat. Det är verkligen tänkvärt det du skriver och behövs på denna sidan så fortsätt gärna att skriva. Har inte läst allt men rubriken "vad vill ni ha av alkoholisten när man tagit sista glaset" funderade jag lite på. För min del handlar det inte om någon form av upprättelse för allt lidande jag genomgått. En stor del av lidandet har jag själv orsakat, men jag vill gärna ha förståelse för mina upplevelser och känslor och kanske även se yttre bevis på att en förändring skett. Tilliten tar lång tid att bygga upp och raseras på mindre än en minut. Tack för att du delar med dig.

Profile picture for user Backen123

❤💪
Insiktsfullt, styrka och vilja att lösa, det är grundstenarna. Du har dom alla och så fint att läsa hur det var och vart ni är nu. Som du skriver, det måste finnas tid och förståelse för varandra, ett stöd för att läka annars tror jag inte man kan gå vidare. Att hitta balansen, att när en faller står den andre pall, i mitt fall trodde den beroendesjuke att jag föll för att jävlas när han mådde bra.