Året som gått..
På nåt sätt känns det som viktigare det här året att få summera och knyta ihop de lösa trådar jag kan knyta ihop. Allt låter sig inte göras på en gång och då får jag ta tillflykt till sinnesro-bönen.. Att förändra det jag kan, och släppa taget om det andra.. Och att jag får hjälp med att se skillnaden..

Den förra julen, 2014, var mer eller mindre en katastrof, med en gubbe som först var ubersocial, och sedan satt och "kletade" i byttorna med julmat alltmedan han serverade sig själv vin... Jodå han frågade oss andra om vi ville ha, slog i och öppnade sedan en ny flaska (för det var ju så lite kvar och såg så snålt ut) Innan dess visste jag att han hällt i sig några starköl, så han var sas grundvallad redan innan barnen dök upp..
Nåja, förutom att han försåg sig ur byttorna med sina egna bestick och satt och pladdrade en massa så att sonen och hans fästmö gav varandra en del blickar, så blev han inte otrevlig just då.

Vid Kalle Anka, så meddelade han att han tänkte "vila på maten" och la sig på sängen och somnade.. Julklapparna delades ut, utan hans närvaro, eftersom han trots ett par små försök att få honom att delta, bara mumlade att han skulle bara vila en liiiten stund till (åtföljt av tunga snarkningar)

Jag skjutsade hem ungdomarna och lika bra var det.. När jag återkom så hade han hittat en flaska glögg som givetvis behövde smakas på.. Sedan kommenterade han att det var ett jäkla sätt att "utnyttja" oss för julmat och skjuts och sedan bara avvika, när julen var en familjehögtid och man borde sitta och samtala..
Efter att ha eldat upp sig lite till, så fräser han att det är nog lika bra att gå och lägga sig, för roligare än så här blir det ju inte..
Det blev det sedvanliga travandet från sängen och in till mig (som ville titta lite på TV) Och tjatandet om att jag nog också borde lägga mig.. (innan han så småningom somnade framåt nattkröken)

Nyårsafton, hade vi inga gäster, så han fick sitta och dricka i fred.. Alkoholen var slut redan vid 8-tiden och framåt 9- konstaterade han att det blir nog nyår ändå, och la sig.. (för ovanlighetens skull så somnade han och sov till 3-tiden på morgonen)
Efter helgerna, så försökte jag försiktigt prata med honom om att det blivit för mycket alkohol på sista tiden.. -Jo, det höll han med om.. men det berodde ju på helgerna.. ingenting annat.. Två veckor senare så var det klippt!
Aspackad, klapp kanon och lever rövare.. Otrevlig, ful i mun och arrogant på ett sätt som jag hittills inte sett så mycket av. Efter DEN natten hade jag fått nog!
Jag gjorde klart för honom att det fick bli ändring på det hela, annars så hade han ingen fru kvar längre!

Själv hade jag fram till dess druckit vin själv.. Motsvarande en liten flaska 3 - 4 dagar i veckan (jag hade redan då känt, att det var i mesta laget och det var hög tid att dra ner!) Sommaren innan hade jag nog varit uppe i en helflaska rose per eftermiddag/kväll 5 - 6 dagar i veckan.
Just då hade jag inga som helst problem att tvärsluta! Jag hade en helig ilska som gjorde att jag inte ville smaka en droppe i hans närvaro! (ja, måhända var det provocerande..?)
I vilket fall, så började han smyga med sin alkohol.. Han kunde komma hem med antingen en liten flaska vin eller ett par öl (för det var ju så lite) 3 - 4 gånger i veckan men var ändå misstänkt betydligt mer berusad.. Jag letade "gömmor" och jag räknade burkar och flaskor. Han var irriterad på att jag räknade ut, att han "alkoholmässigt" drack motsvarande en kvarter eller mer.. Vi började bråka mer och mer om hans alkoholvanor och jag irriterade mig mer och mer (jag såg ju ingen förändring)

Han tyckte, att såhär hade han ju alltid varit, så vad bråkade jag om.. det var ju jag som var "knäpp" (har du gått och blivit religiös, var en av frågorna?)

Sedan kom en resa, där han under själva resan höll sig i skinnet (eftersom han körde, då jag pga en ögonåkomma hade svårt med avståndsbedömningen)
Han tjatade sig till först EN box med vin (det var ju så billigt och NEJDÅ, han skulle inte dricka upp den själv.. Den skulle vi ha att bjuda på) Det blev så småningom 2..

Det tog 2 dagar innan han ansåg sig vara tvungen att "smaka".. Ytterligare ett par (och då hade han handlat hem starköl emellan) Innan jag hittade honom i köket, efter att ha tillbringat eftermiddan hos en väninna. Klapp kanon sitter han med vinglaset framför sig och när jag lugnt säger Jaha, du dricker vin.. Så fräser han: Ja än sen då.. är det förbjudet kanske?

Resten av kvällen var en mardröm, med en mindre blackout för hans del, "fylleångest" skrikande och gapande.. Han hade dessutom hunnit med att förneka att han druckit något vin alls.. "Bara två öl" Och blev ursinnig när jag inte trodde honom. Fullkomligt rasande dessutom, när jag vägrade att lägga mig, utan satt uppe i stort sett hela natten..
Smsade hans syskon, om problemet, varpå det framkom, att han haft dessa problem förut innan han träffade mig ( vilket gjorde att jag kände igen magkänslan jag haft i början..) Då han också smygsupit och det lett till skilsmässa.
Själv hade han hela tiden förklarat att han varit gift med en hysterika, idiot och fullkomligt paranoid människa som inte var klok på en fläck.. (nej jag trodde inte heller på det hon och barnen berättade om hans alkoholvanor..)

Morgonen efter (eller på förmiddan) konstaterar jag att det kanske finns max ½liter vin kvar i EN av boxarna.. Och när han sedan kommer uppklivande och håller en låg profil så säger jag att nu är det jag som skaffar en lägenhet och flyttar!
Jag minns inte ens vad han säger.. mer än att han frågar om han är tvungen att bli nykterist!
Ja, säger jag, det här går inte längre..
De påföljande veckorna blir inte ett dugg roliga.. Ömsom "hotelser" och utbrott, ömsom gråt och ångest och givetvis "förhandlingar" om en "acceptabel" alkoholmängd..
Eftersom han var såpass labil i humöret, så vågar jag knappt starta ett samtal. I början talade jag inte ens om var jag fått lägenhet. Jag bara smög iväg det nödvändigaste och gjorde mig beredd att ev. med hjälp av bekanta flytta det lilla av bohaget jag kunde få med mig..

Mycket anklagelser och skit fick jag kastat på mig de där veckorna.. Nej, jag mådde inte riktigt bra ens första veckan, även om han sa sig acceptera min flytt och därmed också ville ha skilsmässa. (för det var ju ingen mening att vara "gift" om man ändå inte fick nån sex, som han uttryckte det)
Det har vissa stunder varit svårt att slappna av, även med en egen dörr att stänga om sig. Egentligen har hans bittra inställning varit ett plus, för det har gjort att jag varje gång blivit påmind om varför jag valde att flyta!
Hans inställning till och hans "bild" av skilsmässan och separationen kan jag inte ändra på! Bara hålla fast vid min egen!
Idag inser jag att vi har helt olika bilder av vad ett äktenskap är och vad ömsesidig respekt innebär!
Jag har börjat jobba på min egen inre heder och min självrespekt!

Det har blivit en del konflikter, när jag vägrat backa, men efteråt har det känns bra att jag stod på mig!
Vissa saker har gjort att jag själv växt som människa och jag inser att jag har rätt att ha en egen åsikt och att välja vad jag behöver utsätta mig för!
Nej, jag behöver inte linda in saker eller stryka medhårs.. Jag kan välja att vara tyst! Men, jag kommer aldrig att kunna säga det en del människor "vill höra" om det egentligen är någonting helt annat de BEHÖVER höra!

Mitt ex, kommer således ALDRIG att få höra att jag skulle acceptera ett visst mått av alkoholintag för hans del, Eller att jag inte tycker att han har alkoholproblem (trots att han själv förnekar det!)
Jag kommer aldrig att tillstå att jag tycker att det är okej, att han trakasserar mina närmaste med telefonsamtal (även om han inte är otrevlig) på fyllan!
Jag skiter i hur många gånger han slänger luren i örat på mig, när jag ber honom söka hjälp för sin ångest på vårdcentralen istället för att ringa mig och underförstått hota med att göra sig själv illa för att han mår så dåligt.. (hittills har han ändå ringt upp efter max 3 dagar, och då har allt varit "precis som vanligt" och inte ett ord har blivit sagt om hans "tuppjuck"..)

Ja, kanske har det utvecklat en mer kallhamrad känslolös sida hos mig? En sida som börjar tycka att det nog är den vanliga "vargen kommer"- historien och att han troligen druckit ett par flaskor vin istället för en..?
För jag inser, att vad jag än gör, vad jag än säger, så gör det ingen skillnad för hans del! Kalla fakta är istället, att skulle han välja att försöka ta livet av sig, så kulle jag inte kunna hindra det (om han verkligen menar allvar) Om det är ett rop på hjälp, så måste han lära sig att ropa till "rätt instans"! I det här fallet vården! De är åtminstone där fortare än jag kan ta mig dit..

Det han försöker med, är att ge mig någon sorts "dåligt samvete" samtidigt som han får uppmärksamhet.. Samtidigt som han ändå är otrevlig.. Och i nästa andetag kan be en fara och flyga så långt åt helvete man kan komma.. (annars tänker han slå ihjäl en)
Jag är trött på att bli utsatt för detta drama och har tackat nej till andra dansen...

Istället tror jag att jag odlar lite egna intressen som får MIG att växa lite till ..
För året har varit två steg fram och ett tillbaks.. sidsteppande och krumbukter, regisserade av en sjuk människa..
Nu är det dags att jag får bestämma lite mer själv! Vill han dansa, så får han banne mig bjuda upp någon annan..

Ja det var en snabbrepris på min historia.. Har ni nytta av det så varsågoda!
Jag önskar ER ALLA, både medberoende och beroende ett gott nytt år! Jag tror på människan! Om man verkligen vill förändra saker så går det! Inte utan kamp (och en del har svårare..) Men jag tror att det ändå aldrig är försent!

Däremot behöver man inte stanna kvar och må dåligt i ett dåligt förhållande, präglat av beroende och missbruk! Det leder inte någonvart!
Man kan tycka om en människa, som finns bakom ett missbruk, men det är inte nödvändigt att leva i missbruket!
Och den enda som kan förändra den saken, är personen själv!

etanoldrift

Att kliva ur ett medberoende tar tid.. Längre tid än bara en flytt.. Det har ju med invanda mönster, tankesätt och beteenden att göra..
Det är väldigt lätt att tro att man är "färdig" bara för att man fått ett eget krypin, en egen dörr att stänga om sig..
Men så enkelt är det inte alla gånger..
Det gäller att inte släppa taget där. Att inte släppa taget om den egna förändringen och slå sig till ro med en billig seger..
För då sitter man snart där med en ny "beroende".. Och allting upprepas igen med små variationer..
Det som driver väldigt många är "ensamheten" och ett hormon i hjärnan som kallas peptider, som jag läst om i Tuva-forum (rekommenderas!)
Vi söker någonting som känns välbekant, som utlöser någon sorts (välbekant) känsla som vi känner igen.. (det "välbekanta" förknippar vi ju oftast med trygghet, hur konstigt det än låter..)
Och väldigt många är rädda för "ensamheten".. För den tvingar en att umgås med sig själv..
Väldigt många blir tom kvar i en destruktiv tvåsamhet, för att slippa bli ensamma.. Trots att de innerst inne känner sig ensammare när de är i förhållandet..
Kanske skäms man? Kanske fick man "varningar" från omgivningen och valde att ändå gå vidare? Kanske fanns det varningtecken som man valde att ignorera?
Och kanske trodde man att man med sin egen stora kärlek skulle kunna övervinna allt det "onda"..? Att man skulle kunna göra en annan människa hel?
Givetvis är det sällan en alkoholist, visar upp hela registret av sitt missbruk i början.. Det brukar istället vara så att personen är väldigt kärleksfull och omtänksam..
Skulle de i början råka bli för fulla, så finns det tusen ursäkter och bortförklaringar, samt heliga bedyranden om att det givetvis aldrig ska upprepas.. men det gör det!.. lite mer sällan i början, men sedan med jämna mellanrum och till slut ber de inte ens om ursäkt, utan tycker att det har du vetat om så länge så det är väl inget att bråka om?

För oss medberoende så gäller det att hitta den röda tråden (för ofta har vi också mer än ett förhållande bakom oss)
Vi får börja att titta på om det finns några gemensamma nämnare?!
Faller vi alltid för samma typ av människa? Vad var det vi fastnade för? Påminner han om någon annan i familjen/släkten? Eller känns det t.ex. som motsatsen..?
Även om de verkar helt olika, så brukar det finnas någon likhet, hos alla.. Om det så är en viss typ av uppväxt, kanske något "mönster", osäkerhet som döljs av en påklistrad/spelad roll? Typ "charmören" /den världsvane, som innerst inne inte har någon självkänsla alls.. Någon som ute bland folk kan vara påstridig och i det närmaste aggressiv i sitt sätt att hävda sin rätt.. och som samtidigt tror att det är gentlemannamässigt att slå varenda karl, som så mycket som petar på dig, på käften (eller åtminstone talar om det?)
Helt enkelt den "förklädde prinsen" på den vita springaren.. (eller det är vad de ser sig själva som)
Hur romantiskt det än verkar, så blir det till slut jobbigt, när du knappt får gå ut och handla utan att de ska följa med.. Och jag lovar, svartsjuka har ingenting med äkta kärlek att göra!
Får du ofta höra saker som : men jag är rädd om dig..? Jag vill inte att du ska råka illa ut, så jag hämtar dig..? eller liknande saker som kräver att du ska hålla dig hemma eller redogöra för dina förehavanden i tid och otid.. Då ska du kanske dra öronen åt dig..
Pratar han ofta om känslor och gärna vill att du "berättar allt"? Och slutar det oftast med att det är han (som efter ett antal glas vin) berättar om sin tragiska historia? (och du så småningom inte får en syl i vädret, eller ständigt blir avbruten..) Och du får trösta..
Det slutar i regel med att dialogen (som ju ska löpa fram och tillbaka mellan två parter) blir en ändlös monolog.. Kanske pratar han lite för mycket redan från början och du sitter där och blir lite imponerad i början.. Eller så säger han nästan ingenting alls, utan väntar på att du ska berätta "allt" så han får små hållhakar på dig som han sedan kan utnyttja..?

Ja, det är normalt att vilja få reda på så mycket som möjligt om den andre i början.. Men ta det lite varligt.. Man behöver inte redovisa hela sitt liv på en gång.. Speciellt inte om den andre börjar gå in på mer intima detaljer eller tvingar dig att berätta, fast det inte känns riktigt bra..
För när "alkoholisten" (jag skriver så, för att det var det som gällde i mitt fall) Fått dig att berätta, så kommer det plötsligt obehagliga undertoner i kommentarerna.. Inte till en början, utan längre fram.. Där det du berättat "i förtroende" helt plötsligt vänds emot dig..
Kanske förvanskas det och "råkar" berättas för andra.. Som en "rolig anekdot" eller bara för att tungan råkade slinta.. Ibland är det helt oförargliga saker, men det finns tillfällen när man känner att personen på något sätt har tummen mitt i ögat på en.. (kusligt, men ofta väldigt verkligt)
Det är precis dit den beroende vill ha dig, för att ha så stor kontroll som möjligt!
Sedan kommer de små anmärkningarna om att man inte längre ser "så fräsch" ut.. Du får nog tänka på vad du äter, för du börjar visst lägga på.. Ska du inte klippa dig snart? du börjar ju få kärringfrisyr..? Åtföljt av ett "men jag vill ju vara stolt över min fru.. " Däremot får du inte bli så "snygg" eller klä dig så "sexigt" att andra kan tänkas bli "intresserade" för då kommer istället pikar om otrohet.. (likaså om du inte orkar ställa upp på sex..)

Kom ihåg, att det här är en långsam process! Det är inget som sker över en natt, eller ens ett år.. Helt plötsligt så en dag, vet du inte längre vem du är eller vad du själv innerst inne tycker..
Då borde du egentligen ha lämnat för länge sedan.. Men bättre sent än aldrig ;-)

etanoldrift

Det som känns, är nog egentligen "egots" sorg, över den framtid man själv planerade och som inte blev..
Och kanske vår egen förmåga att bara se "medaljens framsida", att såhär efteråt liksom förhärliga saker och undvika att blåsa bort det där rosa skimret som man gärna pyntade det med..
Vi har nog alla en längtan efter "tvåsamhet" och ovillkorlig kärlek.. Kanske är det därför vi gärna fantiserar om att "alla andra" har det så mycket bättre?
Lite av de lyckliga sluten på sagorna i vår barndom, där prinsessan fick sin prins och där alla levde lyckliga i alla sina dagar..?
Vi vet med den logiska delen av hjärnan att livet inte fungerar på det sättet.. Men kanske har vi inte tränat vårt känsloliv för de mer gråa delarna av vardagen?
Fast utan dessa grå och stundtals tråkiga bitar, så skulle vi ju aldrig kunna uppskatta det som verkligen är bra?
Själv har jag börjat hitta en "vila" i det vardagliga, "grå" och trista.. De där långtråkiga stunderna, är bara min själ som försöker bromsa ner "kicknarkomanen" från att bli beroende av något annat, istället för att titta närmare på vad jag egentligen har och behöver..

Livet är ju faktiskt det som pågår, medan vi planerar.. Ja, mindfullness är inte så dumt! Det hindrar oss att fly från oss själva, till antingen en nostalgisk dåtid (som vi förgyllt) eller en kommande framtid (som innebär besvikelse, när vi väl är där, för att det inte blev som vi tänkt)

Ta ett litet steg i taget! Det behöver inte gå fort, Eller vara stora kliv! Ett enda pyttesteg, innebär att du inte står still på samma fläck!
Och det är fullt tillåtet att ta nya beslut, att ändra sig. Att ta ut en ny riktning, varje gång man stannar till..
Önskar er alla ett Nyktert och gott slut på året som varit!

Har påverkats idag av att jag hade en mardröm inatt.
Jag var ihop med mitt ex och han hade slutat dricka men fick ett återfall.
Jag kastades tillbaka för ett tag hur jobbigt det verkligen var för bara ca 1,5 år sedan.
Han tjafsade och bråkade både med mig och yngsta sonen.
Erkände inte att han druckit och ältade och tuggade om allt möjligt.
Som vanligt fick man inte en syl i vädret.
Det var så befriande att det bara var en dröm nu....men som tidigare faktiskt var min vardag i flera år.

etanoldrift

Även om det var en tråkig dröm, så var det en fantastisk påminnelse om vad du inte vill ha tillbaks!
Jag skulle tolka det som ett friskhetstecken!
När vi tittar tillbaks, så undrar vi efteråt hur i hela friden vi kunde låta oss behandlas på vissa sätt och hur i hela friden vi stod ut!
Vi har slutat skämmas och kan istället se det som en erfarenhet och kanske kan vi hjälpa andra som inte hunnit så långt än
Nyårskramar <3

Blåögd

av din styrka önskar mig själv detta men det känns långt borta. Kämpar på med mitt mående och plopp så dyker han upp i mitt huvud när jag läser i 12 stegen. Det bli både ledsamt och irriterande för han var inte
" bjuden" ändå kommer han. Och börja då fundera på vad han gör, hur han mår och om han det minsta saknar mig, fast det eg var mitt mående som skulle jobbas på. Bli så ledsen på detta.

Leverjag

Skönt att det bara var en dröm

När vi hittar lugn och är trygga kommer det till oss, då vågarvi släppa fram och titta på det som gjorde så ont. Kanske du nu undermedvetet bearbetar i din nya trygga tillvaro.

Kram

Blåögd

kvinna som kommit såå långt med ditt medberoende!! Du har tidigare skrivit massa bra i min tråd men skulle behöva din hjälp med att sortera. När du skrev hos mig var jag ledsen och totalt i ångest nu har mer känslan kommit till- din jävul hur kunde du "använda" mig på ett så grymt sett. Är arg på mig själv som trodde på de vackra orden och känner mig så total förnedrad. Att han nu bor med en missbrukare och målar upp ett fantastiskt liv och är sååå nykter stör mig något oerhört. Vad fan är problemet med att erkänna att man inte mår så bra! Hade du även de känslofaserna och hur känner du nu? Kram och tack för du finns!!

etanoldrift

Kära Blåögd, nu är jag sådär fantastiskt "knastertorr" och tråkig igen ;-)
Du tittar fortfarande för mycket på HONOM, istället för på dig själv!
Kanske är det ditt "Ego" som vill ha en bekräftelse på att han minsann inte har det så bra som han vill påskina? (där har du en god nyhet, för DET kan du påverka! Dvs, vilken bild du tittar på och vad du lägger focus på.. Och JA, man får jobba med det.. Det är inte heller någon quick fix..)
För handen på hjärtat, egentligen så har just det ingenting med ditt eget mående att göra!
Nope, inte ett dugg!
Du kan BARA påverka din egen person! Och så länge du fortsätter att ha focus på honom, så jobbar du faktiskt INTE med dig!
Jag har själv fått den här sanningen serverad och blivit tvungen att konstatera att en av mina medberoendebeteenden (som jag inte ville se) hängde ihop med just den här känslan av att på något sätt få "ge igen för gammal ost"
Så det var bara att släppa taget och börja bygga på sin egen plattform! Annars blir man ju som alla de där människorna som istället för att göra något åt sina egna liv, går och missunnar alla andra att ha det bra..
Eftersom du redan genomskådat den där glättiga bilden han visar upp för dig, varför ger du den så stor betydelse i DITT liv? (ibland är det ju så att vi till varje pris hellre vill ha "rätt" än vara lyckliga..?)

Blåögd

vad jag älskar när du är sådär knastertorr!! Jo du har helt rätt att tappa focus, det är så lätt hänt men alanon i morgon så jag får den välbehövliga knuffen! Är nog en aning stressad att se/höra av honom då jag nog inte kan stå emot om jag skulle behöva det, för tros att över en månad gått så har han inte hämtat sina saker och det är stressande för så fort en bil kommer hugger det till.

etanoldrift

Jag tycker att det verkar gå bra ändå.. Det gäller bara att se till att focus är på rätt ställe..
Vi är ju specialister på vår alkoholist, och vana att lägga all energi där så det är inte konstigt..
Många av oss blir dessutom lite småsura, när vi får det skrivet på näsan..
Men faktiskt så är det en sanning som vi i det långa loppet inte kommer undan ;-)
Jag hoppas att det grejar sig med hans prylar.. Du kan inte samla ihop allt och dumpa det hos nån av hans kompisar?

etanoldrift

Det här är ju på sätt och vis lite av en "dagbok" så jag kommer nog att stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också.. (men läs gärna och kommentera om ni vill)

Vi är så många.. Och många söker sig inte ens hit..
Jag undrar ibland hur många beroende/alkoholister det sitter i lägenheterna och villorna.. Hur många medberoende som efter en tuff kväll hoppas på att de åtminstone ska få en hel natts sömn?
Jag har inga småbarn längre, de är vuxna sedan länge, men jag tänker på alla de yngre kvinnor jag mött här ..
Som kanske har småbarn och ändå blir tvungna att tassa upp ett par gånger på natten..
Hindra en lullande sambo eller man från att väcka upp resten av familjen eller försöka lugna barn så han inte får ett utbrott..?
Som går med på sex för husfridens skull.. Som plockar flaskor och glas och hoppas att det var sista gången.. Som hukar sig för grannarnas blickar, eftersom man inser att det varit en smula högljutt..
Som ringer hans jobb på måndag och sjukanmäler eller skyller på vabb.. Det går ju så mycket när man har småbarn..
Som har ont i magen för att han kommit hem glad i hågen och berättat om en "idiotsäker" investering som måste firas.. När det redan är ansträngt i kassan och mer än en vecka kvar tills barnbidraget kommer och en ny vinteroverall måste köpas..
Som försöker piffa till och spä ut den där köttfärssåsen med lite extra morötter för att det inte ska märkas att köttfärsen inte räckte.. Som tiger när han klagar över det som serveras..
Som försöker smyga undan en extra tjuga för att kunna köpa mjölk och drömmer om att för en gång skull inte behöva välja vilken räkning som ska skjutas på den här gången..
Men som ändå fortfarande tror att deras stora kärlek ska fixa hans problem.. Som tror på löften om "en sista gång".. "Det ska inte upprepas".. "Nej, jag ska inte dricka ur allt på en gång"..
Eller " Jag tar bara det här som jag köpte hem, sen är det slut på drickandet, jag lovar!"
Kvinnor som inte vill "splittra en kärnfamilj" Som tänker att barnen måste få ha både en mamma och en pappa..
Det jag som utomstående ser, är en familj med en "mamma" som tar hand om allihop.. En "pappafigur" som ägnar sig åt barnen när han "känner" för det (och då ska barnen helst överösa honom med uppmärksamhet)
Dessa kvinnor är ju i regel redan "ensamstående" med ett vuxet barn och resten små...
De drar ju redan hela lasset själv? Fast det inser de inte Inte då..!
Jag hoppas att de vaknar och att de förmår sätta gränser som får deras män att på allvar ta hjälp! Och att de själva tar hjälp och inte förnekar allt det man som medberoende är van att förneka..
Sig själv, sitt liv, ( ett BRA liv!)sina tankar och drömmar.. ( min vilja, vart tog du vägen egentligen?)
Jag kom ut på andra sidan, i mitt fall utan man, och jag var tvungen att börja leta efter mig själv..
Det var i alla fall det valet JAG kände att jag hade om jag inte skulle gå under..

och de som dricker är många.... Många fler än en i förstone föreställer sig, lider på grund av alkoholen. Jag log när jag såg att du kommer att "stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också". Det var faktiskt så "Det vidare livet" kom till. Vi var flera som skrev mycket då (som nu), både på anhörigsidan och sidorna för beroende/missbrukare, och det blev allt tydligare att det inte går att särskilja alkoholen från livet ... en del av oss började kalla forumet för ett livsforum. Då gjorde Magnus "Det vidare livet" :) Länge sällskapade vi också i tråden Filosofiska rummet där vi hade både vårstädning och ställde in choklad till jul. Forum har genomgått många faser under de fem år jag varit här och jag är så tacksam att det blivit alltmer tekniskt stabilt, att det tydligen satsas resurser på det. De två träffar som ordnats tolkar jag också så att forumets betydelse är uppenbar.

Nu svamlar jag i din tråd, ursäkta - hoppas det är ok:) Hoppas du stannar kvar här - jag tror du skrev något om att du snart är klar här... minns jag rätt? Vi tillför ju alla olika aspekter av livet i alkoholens skugga. Du tillför klargörande och tydliga bilder av medberoende som är till hjälp för många. Det är en lång resa att bli klar(are) över sina mönster. Jag skriver numera när jag har utrymme i livet men jag läser rätt så kontinuerligt, lider och gläds med människorna här. Och hela tiden lär jag mig mer om mig själv och om livet.

Tack för utrymmet jag tog mig! Och tack för att jag får ta del av din livserfarenhet, att du delar med dig. Allt gott! / mt

Vad klokt du skriver Etanoldrift. Det går rätt in i hjärtat. Man känner igen sig i mycket av tankar och känslor. Fy vad alkoholen gör med människor, både beroende och medberoende.

etanoldrift

Du får så gärna kommentera mulletant <3
Kanske håller Forum på att bli mitt nya beroende.. Ett harmlöst beroende i så fall..
Jag tycker om att skriva och ett vanligt tangentbord underlättar en del, när fingrarna värker och inte riktigt vill greppa en penna..
Du har rätt i att allting är en del av livet och det vi anser "ovidkommande" är som en del av det klister som håller ihop modellflygplanet..

Kanske är jag lite rädd att fastna i att behöva använda Forumet som en sorts krycka.. Att "bre ut mig" för mycket?
Jag tillhör ju den generation som blev tillsagd att vara snäll, tyst och "söt".. (ingen tycker om en sur, arg och ful flicka som tar för mycket plats..)

Kanske har jag på trots alltid sett till att "ta plats"? Många gånger i överkant.. Aldrig känt mig riktigt "rätt"..

Ja det är en människa under uppbygnad ni möter.. Jag bygger upp, och river ner.. ändrar och placerar om.. Full av tillförsikt ibland och ängligare ibland.
Kanske kommer det av barndomens medberoende-mönster, där kritik inte var tillåtet?
Där barn inte hade en röst, utan skulle göra som de var tillsagda?

.. nej inte ens känslorna ägde de, för var det "fel sorts känslor, så bestraffades det och man hade varit "stygg", syndig och en dålig flicka.. Det räckte med att vara arg.. Den största synden var att uttrycka någon form av hat mot sina föräldrar.. det bestraffades ovillkorligt med stryk.. (barnaga var fortfarande tillåtet) Någon form av anmälan hade renderat i "dödsstraff"..

Ja många är vi nog som fått höra: Din vilja sitter i riset!
Inte undra på att vi till slut känner oss som brottslingar, när vi hävdar vår egen rätt..
Kanske har vi i själva verket hela livet letat efter det som är "Jag"? Vi blir ju ständigt överrumplade av frågan: Vad vill du? Vad vill du göra med ditt liv..? Vilka drömmar har du?

Egentligen har vi befunnit oss så långt ner i den Maslowska trappan (känslomässigt) att vi inte vet!
Vi har haft fullt upp med att överleva...
Vi är skitduktiga strateger!
Vi ligger ofta steget före våra medmänniskor, eftersom vi alltid tvingats "gå med fingret i luften", utveckla psykiska antenner för att pejla in läget och alltid haft en plan B..

När det lugnat sig omkring oss.. så blir det per automatik "owerkill" ibland..

Jag kan egentligen bara berätta hur jag har gjort.. Kan det hjälpa någon annan och kan de känna att det där kanske fungerar hos mig så är det gott så.. Lite för min egen del, att inte växa sig för stor ;-)

Jag har börjat leta under alla dessa "lager" som lagts på av andra, efter vad som är mitt "Jag".. Mycket är det som kan kastas i soporna och intressanta tankar dyker upp.. Jag sparar det som känns bra en stund (tills jag hittar nåt som känns bättre)
Tack för att du tar dig tid att läsa <3

etanoldrift

Nytt år, nya vanor " Guldmjölk" ..
Jag har druckit min första kopp med Guldmjölk.. Riktigt gott faktiskt (jag var lite tveksam eftersom jag i vanliga fall inte gillar mjölk)
Tog en promenad till den lokala affären, men hittade ingen sojamjölk där och havremjölk kan jag inte förlika mig med.. Så det fick bli vanlig kobärs!
Det lär vara nyttigt för lederna och innehålla en massa antioxidanter. (läste också att den hade viss effekt mot cancer..) Själv provar jag den för mina leder!
Först kokade jag en Gurkmejapasta, bestående av 1 dl gurkmeja och nästan 2 dl vatten..
(Läste sedan att man kan använda ½ dl Gurkmeja + ½ dl ingefära också)
Det hela ska småputtra minst 8 minuter på svag värme (och man kan hälla på mer vatten om det blir för torrt) Den la jag i en glasburk med lock, när den svalnat (ska hålla sig i kylen i minst 2 veckor!)
Till Guldmjölken, tar man sedan 1 STOR kopp som man häller knappt ½dl kallt vatten i, lägger i en stor tesked gurkmejapasta, 1 tesked kallpressad kokosolja, en nypa svartpeppar och lite kanel eller kardemumma samt en tesked honung (kan uteslutas)
Sedan värmer man 2 dl mjölk (av valfri sort, bara den tål upphettning!) så den är rykande het och häller över och rör om..
Det är bra att ha en tesked så man kan röra om i koppen medan man dricker.. för gurkmejan sjunker till botten..
Väldigt avslappnande och kanske ett tips, när man inte kan sova.. Det blir ju liksom lite att pyssla med, samtidigt som man faktiskt pysslar om sig själv <3

för att jag får utrymme och tack för pysselreceptet. Det är just så dubbelt gott att göra nyttigheter och ta hand om sig själv.
Måndagskram / mt

etanoldrift

Du är alltid välkommen! Det jag lärt mig det sista året, är att även om jag "reagerar" på det som sägs och skrivs, så brukar det, när det fått sjunka in, vara precis det jag behövde höra ;-)
Jag har fortsatt att pyssla om mig med guldmjölken.. (fick rådet att åtminstone ge det 10 dagar, för att se om det känns bättre..) Humöret blir bättre i alla fall och det är värt mycket <3
Kram!

hevvi

Fast det är annat kön, men lika jäkligt o hotande att,kan du leva med att jag tar livet av mig o det har hon försökt med flera ggr o vem tar hand om det, jag har fått frågan att Varför har du Aldrig sagt nåt, nu när apstinensen hägrar för henne efter försök till ta sitt liv, vem fick fixa bil till sjukhus? O köra o göra det hon sa !!!!! EN MORGON VAKNA JAG O VILLE INTE HA DET SÅ HÄR!!! O på den vägen är jag! Har fått höra att hur kan du va så omänsklig o taskig o lämna mig (hon skadade sig så nu är d kryckor )jag kan ju inte göra något själv o o så elak du är ,du har aldrig visat sådana hemska sidor! Jag ska ringa din familj och tala om hur elak jag är!!!Jag bara skkrattar inombords för dom har sett i alla år vad som händer, som jag ser nu ,men hon vet inte varför jag är sjuk????Hon har så många skador som jag ser nu av minst en baginbox om dagen en månad o förgående 30 åren em massa 3,5,
vin alltid det starkaste ölen 7.5 o oooh det är så mycket! !!!! Hon har aldrig erkänt sitt behov,jag kan sluta när som helst om det funnits tabletter istället, hon trodde att 2 veckors sjukhus tog bort hennes begär när hon märkte att jag bestämt mig så har hon druckit minst 10 lite vin,glögg bara på en månad !!!!
Fick en helt nyrenoverad bostadsrätt samma dag 16 nov tuuuuur o jag flyttar nu på fredag o hela min familj hjälpermig framåt ! Min mamma är glad nu i himlen!!!Min älskade syster har jag bott hos i snart 2 månader! Men vi kommer o bo nära varandra! Kramisar o tack att ni bryr er