Föräldartråd

Profile picture for user Dearself

Länge sedan jag skrev nu även om jag ofta tittar in och läser. Min son har varit på behandling 9 veckor och för första ggn ( 5: e ggn han åker iväg) känns det som han landat på ett ställe han trivs på. Sista var det LVM och återfall samma dag han kom hem och sedan dess totalt kaos i 5 månader med flera akuta sjukhusvistelser, vräkning osv innan han åkte igen.
Denna gång har det varit annorlunda. Han har landat, ej haft kontakt med vänner här och pratar om att förlänga behandlingen. Jag har fått vila och återfått hoppet.
Idag var det dags för permission. Han pratade redan innan om att han hade mycket ångest som han kämpar med hela tiden och jag tyckte det kändes oroligt.
Det visade sig att min oro stämde och han var redlöst berusad då han druckit på tåget. Ringde och ville bli hämtad och han kunde varken gå eller stå. Det är så det är, det finns inga mellanlägen.
Alkohol är inte hans huvuddrog men det var nog detta som fanns närmast till hands.
Ni andra föräldrar som jag skrivit med ibland som säger "nu är det bara alkohol" hen använder. Det är verkligen inte bara, det är nästan värst av allt och då tar min son det mesta ( förutom heroin ).
Nu sover han och jag hoppas detta ska räcka men vet av erfarenhet att en dag innebär fler.
Är så uppgiven. När jag såg honom så berusad kände jag bara sorg. Kan det inte få bli bra. Kan han inte få må bra och få det liv han önskar. Min fina kille som jag älskar över allt.
Jag är maktlös. jag vet inte hur jag ska klara att detta fortsätter.Det blir så tydligt när jag fått vila och fått tillbaka det som är normalt i livet. Kunna jobba, träffa vänner, sova lugnt utan konstant oro. Slippa rädslan som följeslagare.

Hur mår ni andra föräldrar och hur har ni det?
Kram!

Profile picture for user gros19

Kan det inte få bli bra, kan han inte få må bra och få det liv han önskar, min fina kille som jag älskar över allt. Skulle kunna vara mina ord så har jag ofta tänkt. Du har fått vila och känna hur livet egentligen ska vara, känt verkligt hopp och så händer det här ett återfall när man är som mest sårbar. Har upplevt detsamma och det är den mest plågsamma känsla jag upplevt i samband med min sons missbruk. En vän sa till mig när jag var i en liknande situation som du är nu Dearself, att hon aldrig hade sett mig må så dåligt. På något sätt överlever man och hoppet väcks igen men det är precis som du säger oehört sorgligt. Kan tänka mig att du är glad att träffa din son och sen byts glädjen till sorg.

Hur tror du din son tänker, besviken på sig själv förmodligen och vad vill han. Har han pratat om förlängning så vill han troligen tillbaka. I din situation hade jag ringt upp behandlingshemmet och bett om råd hur ni ska hantera situationen.

Min son är just nu inlagd på psykiatrisk avdelning pga att hans medicin inte hjälper honom. Han har plågsamma röster vilket idag är hindret att kunna få leva sitt liv. Känner också maktlösheten det enda jag kan göra är att finnas där för honom. Jättesvårt att inte kunna påverka situationen. Det är ju inget man hellre vill än att hjälpa sitt barn.
Många kramar till dig!

Profile picture for user Ragna

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. Känner att jag är inte inte intresserad av att vara tillsammans med människor som får mig att må dåligt. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user Dearself

Ni skriver så kloka saker båda två! Jag hoppas fler föräldrar väljer att skriva. Det är ett stöd både att läsa och skriva. Man vet att någon förstår och man känner sig mindre ensam.
Ragna, hoppas din dotter fick med sig lite av behandlingen ändå och att hon kan hitta styrka till långvarig förändring.
Skönt att hon jobbar. Har förstått att det betyder mycket för henne. Och Gros, hoppas verkligen sjukvården kan hjälpa . Det måste vara väldigt jobbigt för honom.
Min son fortsätter sin behandling och jag försöker så gott jag kan att vara i nuet . Jag tycker han på många sätt känns starkare än tidigare.
Ta hand om er . Kram

Profile picture for user gros19

Vad skönt att han fortsätter sin behandling och som förälder ser du en förändring hos honom. Låter jättebra! Under de år jag jobbat med missbruk fick jag lära mig att återfall ingår i tillfrisknandet, men ändå väldigt plågsamt för alla inblandade när det sker. Jätteroligt att höra att du ser en förändring. Bra ide' med tråden föräldrarstöd och så länge den är aktiv finns ju möjligheten att fler kan delta.

Profile picture for user Ragna

Två veckor gick det bra att jobba - i kväll, just när jag kommit hem från min andra dotter som just nu har lite (helt andra) problem, ringde polisen. Nu är hon på beroendemottagningen, mycket berusad. Känner mig helt förtvivlad, men kanske inte helt chockad och förvånad. Återfall ingår i tillfrisknandet, precis som du säger Gros, men så här täta... och hur ska det gå med jobbet? Hon var själv helt förtvivlad - fick ringa från mottagningen - och grät och sa "jag vill inte vara så här". Nu hoppas jag hon stannar där åtminstone över natten.

Tycker också det är skönt att höra att din son fortsätter sin behandling och att han känns starkare, Dearself. Hoppfullt!
Och tycker även jag att det här med föräldratråden är jättebra! Lätt för alla intresserade att hitta. Jag letade rätt mycket i början efter andra föräldrar.
Jag känner mig rätt uppgiven nu, som om jag inte orkar mer. Har varit nedstämd så länge, det här blev liksom droppen (igen). Men ska försöka kämpa på med acceptansen och det här med att vara i nuet, något som också ingår i ACT. Man får försöka öva, även om det är svårt ibland.
Varma kramar till er! Tänker mycket på er.

Profile picture for user gros19

Täta återfall skriver du Ragna och även att din dotter säger att jag vill inte vara så här. Kanske kan det leda till att hon samtycker till en behandling som bättre motsvarar hennes behov. Om jag minns rätt tyckte du Nämndemansgården och tolstegsbehandling skulle vara ett lämpligt alternativ för din dotter.

Det här att mista jobbet eller sin sysselsäätning tillhör våra katastroftankar och min erfarenhet är att dom har vi ingen nytta av. Min son miste den enda sysselsättning han trivts på. Förra veckan fick jag veta att det fanns väldigt mycket droger där så det var verkligen ett olämpligt alternativ. Nu är det tal om att han så fort han kan ska han vara på ett hunddagis och han älskar hundar och alla andra djur med förutom mördarsniglar. Själv miste jag ett jobb vilket ledde till att jag påbörjade en utbildning och fick ett arbete där varje dag känts rolig och givande.

Vad jag vill säga med detta är att vi vet inte vad som händer i slutändan. En terapeut på Nämndemansgården sa till mig att jag ska ha tillit till att allt löser sig på bästa sätt, en tro på en högre makt tänker jag idag, men då tyckte jag det var väldigt korkat. Det var ju jag som styrde vad som sker. Utan min inverkan skulle det bli en katastrof, men kanske förstör vi mer genom att lägga oss i. Idag kan jag känna tillit (inte alltid men mer och mer) till att det löser sig på bästa sätt och den känslan är fantastisk och något jag tidigare inte upplevt. Men vägen dit har självklart inte varit lätt, men det vet vi ju.

Kramar till dig Ragna som kämpar.

Profile picture for user Dearself

Vad tråkigt Ragna! Blir uppriktigt ledsen och förstår din förtvivlan. Jag tänker att hon är i ett aktivt missbruk när det är så tätt. Att hon är väldigt sjuk i sitt beroende. Drickandet eller drogandet sker tvångsmässigt . Hon vill inte vara där. Inte min kille heller. Han uttrycker samma sak, är helt förtvivlad, rädd att han ska dö osv , ändå fortsätter det. Jag förstår inte riktigt hur de ska klara att stå emot men när jag pratade med min kurator om det så förstår jag det som att det är det man försöker stärka i behandling. Att hantera det tvångsmässiga och hitta strategier för att stå emot.
Hade polisen kört henne dit? Tycker det är så bra att de ringer. Har varit med om flera tillfällen när min kille legat på sjukhuset utan att jag hört nåt. Även om jag vet att de är vuxna tycker jag det är märkligt. Tänker att om jag hittades medvetslös på gatan skulle väl mina anhöriga kontaktas.
Hoppas hoppas att det stannar här och har varit lugnt idag. Har ni någon bra kontakt på beroendevården el socialtjänsten som du kan ringa och prata med ?

Kram och massa styrka till er!

Profile picture for user Dearself

Vet inte om ni lyssnat på denna och den hjälper ju inte oss att må bättre men den är väldigt fin och beskriver hur ett beroende ser ut och hur det är för oss föräldrar och hur maktlösa vi är!