Föräldartråd

Profile picture for user Dearself

Länge sedan jag skrev nu även om jag ofta tittar in och läser. Min son har varit på behandling 9 veckor och för första ggn ( 5: e ggn han åker iväg) känns det som han landat på ett ställe han trivs på. Sista var det LVM och återfall samma dag han kom hem och sedan dess totalt kaos i 5 månader med flera akuta sjukhusvistelser, vräkning osv innan han åkte igen.
Denna gång har det varit annorlunda. Han har landat, ej haft kontakt med vänner här och pratar om att förlänga behandlingen. Jag har fått vila och återfått hoppet.
Idag var det dags för permission. Han pratade redan innan om att han hade mycket ångest som han kämpar med hela tiden och jag tyckte det kändes oroligt.
Det visade sig att min oro stämde och han var redlöst berusad då han druckit på tåget. Ringde och ville bli hämtad och han kunde varken gå eller stå. Det är så det är, det finns inga mellanlägen.
Alkohol är inte hans huvuddrog men det var nog detta som fanns närmast till hands.
Ni andra föräldrar som jag skrivit med ibland som säger "nu är det bara alkohol" hen använder. Det är verkligen inte bara, det är nästan värst av allt och då tar min son det mesta ( förutom heroin ).
Nu sover han och jag hoppas detta ska räcka men vet av erfarenhet att en dag innebär fler.
Är så uppgiven. När jag såg honom så berusad kände jag bara sorg. Kan det inte få bli bra. Kan han inte få må bra och få det liv han önskar. Min fina kille som jag älskar över allt.
Jag är maktlös. jag vet inte hur jag ska klara att detta fortsätter.Det blir så tydligt när jag fått vila och fått tillbaka det som är normalt i livet. Kunna jobba, träffa vänner, sova lugnt utan konstant oro. Slippa rädslan som följeslagare.

Hur mår ni andra föräldrar och hur har ni det?
Kram!

Profile picture for user gros19

Kan det inte få bli bra, kan han inte få må bra och få det liv han önskar, min fina kille som jag älskar över allt. Skulle kunna vara mina ord så har jag ofta tänkt. Du har fått vila och känna hur livet egentligen ska vara, känt verkligt hopp och så händer det här ett återfall när man är som mest sårbar. Har upplevt detsamma och det är den mest plågsamma känsla jag upplevt i samband med min sons missbruk. En vän sa till mig när jag var i en liknande situation som du är nu Dearself, att hon aldrig hade sett mig må så dåligt. På något sätt överlever man och hoppet väcks igen men det är precis som du säger oehört sorgligt. Kan tänka mig att du är glad att träffa din son och sen byts glädjen till sorg.

Hur tror du din son tänker, besviken på sig själv förmodligen och vad vill han. Har han pratat om förlängning så vill han troligen tillbaka. I din situation hade jag ringt upp behandlingshemmet och bett om råd hur ni ska hantera situationen.

Min son är just nu inlagd på psykiatrisk avdelning pga att hans medicin inte hjälper honom. Han har plågsamma röster vilket idag är hindret att kunna få leva sitt liv. Känner också maktlösheten det enda jag kan göra är att finnas där för honom. Jättesvårt att inte kunna påverka situationen. Det är ju inget man hellre vill än att hjälpa sitt barn.
Många kramar till dig!

Profile picture for user Ragna

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. Känner att jag är inte inte intresserad av att vara tillsammans med människor som får mig att må dåligt. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user gros19

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Profile picture for user Dearself

Ni skriver så kloka saker båda två! Jag hoppas fler föräldrar väljer att skriva. Det är ett stöd både att läsa och skriva. Man vet att någon förstår och man känner sig mindre ensam.
Ragna, hoppas din dotter fick med sig lite av behandlingen ändå och att hon kan hitta styrka till långvarig förändring.
Skönt att hon jobbar. Har förstått att det betyder mycket för henne. Och Gros, hoppas verkligen sjukvården kan hjälpa . Det måste vara väldigt jobbigt för honom.
Min son fortsätter sin behandling och jag försöker så gott jag kan att vara i nuet . Jag tycker han på många sätt känns starkare än tidigare.
Ta hand om er . Kram

Profile picture for user gros19

Vad skönt att han fortsätter sin behandling och som förälder ser du en förändring hos honom. Låter jättebra! Under de år jag jobbat med missbruk fick jag lära mig att återfall ingår i tillfrisknandet, men ändå väldigt plågsamt för alla inblandade när det sker. Jätteroligt att höra att du ser en förändring. Bra ide' med tråden föräldrarstöd och så länge den är aktiv finns ju möjligheten att fler kan delta.

Profile picture for user Ragna

Två veckor gick det bra att jobba - i kväll, just när jag kommit hem från min andra dotter som just nu har lite (helt andra) problem, ringde polisen. Nu är hon på beroendemottagningen, mycket berusad. Känner mig helt förtvivlad, men kanske inte helt chockad och förvånad. Återfall ingår i tillfrisknandet, precis som du säger Gros, men så här täta... och hur ska det gå med jobbet? Hon var själv helt förtvivlad - fick ringa från mottagningen - och grät och sa "jag vill inte vara så här". Nu hoppas jag hon stannar där åtminstone över natten.

Tycker också det är skönt att höra att din son fortsätter sin behandling och att han känns starkare, Dearself. Hoppfullt!
Och tycker även jag att det här med föräldratråden är jättebra! Lätt för alla intresserade att hitta. Jag letade rätt mycket i början efter andra föräldrar.
Jag känner mig rätt uppgiven nu, som om jag inte orkar mer. Har varit nedstämd så länge, det här blev liksom droppen (igen). Men ska försöka kämpa på med acceptansen och det här med att vara i nuet, något som också ingår i ACT. Man får försöka öva, även om det är svårt ibland.
Varma kramar till er! Tänker mycket på er.

Profile picture for user gros19

Täta återfall skriver du Ragna och även att din dotter säger att jag vill inte vara så här. Kanske kan det leda till att hon samtycker till en behandling som bättre motsvarar hennes behov. Om jag minns rätt tyckte du Nämndemansgården och tolstegsbehandling skulle vara ett lämpligt alternativ för din dotter.

Det här att mista jobbet eller sin sysselsäätning tillhör våra katastroftankar och min erfarenhet är att dom har vi ingen nytta av. Min son miste den enda sysselsättning han trivts på. Förra veckan fick jag veta att det fanns väldigt mycket droger där så det var verkligen ett olämpligt alternativ. Nu är det tal om att han så fort han kan ska han vara på ett hunddagis och han älskar hundar och alla andra djur med förutom mördarsniglar. Själv miste jag ett jobb vilket ledde till att jag påbörjade en utbildning och fick ett arbete där varje dag känts rolig och givande.

Vad jag vill säga med detta är att vi vet inte vad som händer i slutändan. En terapeut på Nämndemansgården sa till mig att jag ska ha tillit till att allt löser sig på bästa sätt, en tro på en högre makt tänker jag idag, men då tyckte jag det var väldigt korkat. Det var ju jag som styrde vad som sker. Utan min inverkan skulle det bli en katastrof, men kanske förstör vi mer genom att lägga oss i. Idag kan jag känna tillit (inte alltid men mer och mer) till att det löser sig på bästa sätt och den känslan är fantastisk och något jag tidigare inte upplevt. Men vägen dit har självklart inte varit lätt, men det vet vi ju.

Kramar till dig Ragna som kämpar.

Profile picture for user Dearself

Vad tråkigt Ragna! Blir uppriktigt ledsen och förstår din förtvivlan. Jag tänker att hon är i ett aktivt missbruk när det är så tätt. Att hon är väldigt sjuk i sitt beroende. Drickandet eller drogandet sker tvångsmässigt . Hon vill inte vara där. Inte min kille heller. Han uttrycker samma sak, är helt förtvivlad, rädd att han ska dö osv , ändå fortsätter det. Jag förstår inte riktigt hur de ska klara att stå emot men när jag pratade med min kurator om det så förstår jag det som att det är det man försöker stärka i behandling. Att hantera det tvångsmässiga och hitta strategier för att stå emot.
Hade polisen kört henne dit? Tycker det är så bra att de ringer. Har varit med om flera tillfällen när min kille legat på sjukhuset utan att jag hört nåt. Även om jag vet att de är vuxna tycker jag det är märkligt. Tänker att om jag hittades medvetslös på gatan skulle väl mina anhöriga kontaktas.
Hoppas hoppas att det stannar här och har varit lugnt idag. Har ni någon bra kontakt på beroendevården el socialtjänsten som du kan ringa och prata med ?

Kram och massa styrka till er!

Profile picture for user Dearself

Vet inte om ni lyssnat på denna och den hjälper ju inte oss att må bättre men den är väldigt fin och beskriver hur ett beroende ser ut och hur det är för oss föräldrar och hur maktlösa vi är!

Profile picture for user Ragna

Den var jättefin, Dearself!
Lite katastrofläge här igen. Hon verkar helt enkelt inte kunna låta bli, fast hon vill. Och ja, det är ju så sjukdomen ser ut. Funderar på att ringa till socialsekreteraren igen. Hon blev (under berusning) väldigt arg när jag sa det, och tycker att jag "hotar" henne. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske kontakta en av hennes behandlare i stället. Så fruktansvärt sorgligt alltihop. Känns inte som någon överraskning att det blivit så här nu igen, verkligen inte, men det har nog ändå funnits ett litet hopp... Nu har hon jobbat i tre veckor, men tydligen börjat dricka "lite" senaste veckan (veckorna?) och då leder det alltid till upptrappning. Som hon vet, med intellektet.
När det gäller jobb och så, så förstår jag vad du menar Gros. Men hon har sitt "drömjobb" som hon har utbildat sig till och jobbet har/är en friskfaktor och motivation för henne...fast det räcker ju ändå inte, uppenbarligen. Känns bara som om att det skulle förvärra situationen jättemycket om hon mister det.
Kram till er!

Profile picture for user Ragna

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

Profile picture for user Ragna

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

Profile picture for user gros19

Tänker så här Ragna och jag inser samtidigt hur oehört plågsamt det är för dig, ta hjälp från alla du kan. När jag tittar i en bok jag skrivit i när allt varit som mest plågsamt ser jag min desperation. Där finns 13 olika hjälplinjer förutom socialförvaltningen. Så desperat var jag. Vill du ha tel.nr kan jag lämna det.

Jag fick lära av den person som jag haft mest förtroende för att det är negativa konsekvenser, att må riktigt riktigt dåligt, som får människor att kapitulera och bli motiverade. Inte lätt att se på som förälder. Samtidigt är det en dödlig sjukdom det kan man inte blunda för. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, ofta även skamfyllda. Jag fick lära mig att det finns enorma krafter i beroendet och att det inte har med den friska personen att göra, ingen logik, inget förnuft utan det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läge och det har du ju fått erfara. Mycket av detta kan och vet du ju, men det spelar ingen roll du kan ändå inte hjälpa ditt dotter. I detta läget är kanske LVM ounvikligt.

När jag mått bättre under den tid min son var som mest destruktiv i sitt missbruk var när jag fokuserade på mig själv. Finns det ingen möjlighet för dig att genomgå en anhörigvecka.

Både du och Dearself finns ofta i mina tankar. ❤

Profile picture for user Dearself

Är helt förstörd. Min son kom hem idag några dagar tidigare än tänkt. Han mår dåligt och vill hem och knarka. Jag har försökt sätta gränser så han inte ska mellanlanda hos mig utan komma till stödboende men han väljer att bo hos en kompis. Han kom hit, lämnade en väska och stack ut. Sa att han skulle ta droger. Att han hellre knarkar än är drogfri för då mår han iallafall bra.
Jag går sönder. Vet inte vad jag ska göra. Har aldrig känt mig så maktlös.

Profile picture for user gros19

Ja det är verkligen att uppleva maktlösheten. Min son stod framför mig en gång och stoppade i sig tablett efter tablett och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Man går verkligen sönder. Just nu kan du nog inte göra något alls utom möjligtvis försöka ta hand om dig själv. Kan föreställa mig din känsla just nu. När jag själv tappat allt hopp efter en sån här händelse då är det enda jag kunnat göra att stanna kvar i känslan och till slut ebbar den ut. Vad som händer sen vet vi inte. Lider verkligen med dig och förstår din kamp jag har ju själv varit där.

Profile picture for user Ragna

Åh, Dearself, vad jag känner med dig. Så hemskt och tråkigt att höra. Och förstår och känner igen mig i det där att man går sönder, som gros också berättar om. Maktlösheten - det är det värsta av allt. Just det där att försöka ta hand om sig själv, fokusera på sig själv, är ju så otroligt svårt samtidigt som det nog är det enda man kan göra som kan vara till hjälp. Själv upplever jag ett stort glapp mellan tankar och känslor. Jag kan tänka "rätt", att jag inte kan påverka, måste acceptera att det är som det är osv, men ångestkänslorna påverkas liksom inte så mycket av det. I "skarpt läge" blir det omöjligt. Jag går också sönder.. Är - precis som ni, säkert, så innerligt trött på att leva med den här situationen. Här fortsätter krisen som jag beskrev förut. ACT-terapin handlar ju rätt mycket om det som du beskriver, gros, att stanna kvar i känslan som då till slut ska ebba ut. Är ju lite klassisk KBT-metodik. Men det är så himla svårt i den här situationen, som ju också hela tiden förändras, tycker jag. Kasten fram och tillbaka försvårar. Ska ändå fortsätta försöka.Kanske kan tankar och känslor mötas på nåt sätt. Det är väl den enda vägen. Varma, varma hälsningar till er båda.

Profile picture for user gros19

Tänker när det handlar om maktlöshet så handlar det som jag ser det om att kapitulera. Precis som den beroende behöver göra för att en förändring ska bli möjlig. Hur gör man nu det? Kanske genom att gå sönder. Det är en otrolig kamp man utkämpar. Eftersom det handlar om ens barn som hela tiden riskerar att dö är det inte konstigt att det är oehört svårt att "lämna över" kanske lita på att en högra makt eller vad man vill kalla det tar över. Några garantier har vi ju inte men kanske kan man få lite ro. Vad är alternativet?
Varma kramar till er båda.

Profile picture for user Dearself

Det tog 2 dagar innan han tog en överdos och åkte in med ambulans. Lugnt 1 vecka nu och nu ny LVM utredning. Tror det kommer landa i nåt frivilligt men man vet ju som sagt aldrig. Hoppas ändå att hans har nyktra 3 månader har gjort nåt. Jag vet knappt vad jag ska tänka el känna längre. Det är nästan som jag blir avstängd och bara håller andan.

Profile picture for user gros19

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

Profile picture for user Dearself

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Profile picture for user Dearself

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Profile picture for user gros19

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

Profile picture for user gros19

Tack Dearself! Läkarna har ingen förklaring i nuläget bara att det är något mycket ovanligt. Inget om vad han får för bestående skador. Han är under uppsikt så får han fler proppar måste man operera på ett sjukhus som ligger 20 mil härifrån. Sitter här ensam och det är ju delvis självvalt, för mina allra närmsta vänner finns inte längre av olika anledningar. I en sån här situation är det väldigt viktigt med rätt personer i min närhet. En gång för flera år sedan fick jag ett album med cd skivor av en mycket duktig japansk pianist. Musik att lyssna på när man är ledsen sa min son. Känns skönt att ha den musiken på. Fast jag inte sovit på många nätter längtar jag till morgonen så jag kan åka in till sjukhuset, men jag måste nog få någon sömnmedicin. Nu finns det ju betydligt större möjlighet för din son att få rätt hjälp och därmed inte längre samma behov av själmedicinering.

Profile picture for user Dearself

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Profile picture for user Dearself

Känns fjuttigt att stötta härifrån men vill ändå säga att jag tittar in och ser om du skrivit nåt.
Säkert en god idé att ta hjälp med sömnen . Att du kraschar hjälper ingen . Och jag funkar lite lika . Har inte behov av att ha mina vänner hos när det krisar . Ingen lever i samma kaos så även om de vill mig väl och vill stötta så kan det ibland ta mer av min energi än det ger då jag upplever att de inte riktigt förstår !
Hoppas på en vändning för sonen❤️Varm kram o ta hand om er nu!

Profile picture for user Ragna

Men åh så hemskt, Gros! Tänker också på dig och hoppas också på en vändning! Mardrömmen, ja, som aldrig tar slut. Och som plötsligt blir ännu värre. Hoppas så innerligt att du fått någorlunda positiva besked i dag. Skriv när du orkar. Och ja, viktigt att du sover, ta hjälp av medicin!
Båda era söner har andra diagnoser och det är ju väldigt vanligt i samband med beroendesjukdom. Även min dotter har en annan psykiattrisk diagnos, mer åt ångesthållet. Men andra i familjen har neuropsykiatriska problem, dock ej missbruksproblem.
Tycker som du Dearself att det känns futtigt att skriva här när något så allvarligt har hänt. Men vi tänker på dig, Gros. Tänker även mycket på dig, Dearself.
Det vi alla delar och måste tackla är just det här att leva i en mardröm, där man är så maktlös. Många varma kramar till er båda och när du orkar och vill, som sagt, Gros, skriv och berätta hur det går <3.

Profile picture for user gros19

Känns inte alls futtigt att ni finns här. Det är betydelsefullt även i en sån här situation. Första dagen jag träffade min son efter hjärtinfarkten och att man konstaterat flera proppar i hjärnan såg han inte men igår såg han, väldigt trött så klart men kunde prata även om han hade svårt att hitta orden. Tyvärr började han få feber igår och hjärtmuskelinflammation kan vara en biverkan av medicinen. Litar inte på att dom vet det på sjukhuset så jag ringer så fort det är telefontid. Efter att vi skickades hem första gången kommer jag aldrig att lita på sjukvården. Vad som är så hemskt är att jag upplever en särbehandling av personer med missbruksproblem/beroende, människor som inte hittat något annat sätt att hantera sitt dåliga mående. Du får skylla dig själv låt bli drogerna så blir allt bra.

Profile picture for user Ragna

Särbehandlingen är verkligen hemsk, känner igen det. Hur är det med din son nu, Gros19? Tänker jättemycket på er. Att han såg och kunde prata lite lät ju ändå positivt. Hoppas innerligt att febern gått ner och att han inte hade hjärtmuskelinflammation, och att han mår lite bättre nu åtminstone fysiskt.
Att man inte kan lita på sjukvården är vidrigt. Och som anhörig till en vuxen person står man så hjälplös.
Här går det bara neråt, tyvärr, blir sämre och sämre. Nya LOB, akutinläggningar, leverinflammation (inte första gången)... Men ingenting tycks kunna stoppa sjukdomens kraft.
Massor av varma tankar till dig Gros, till Dearself och alla andra i liknande hemska situation.

Profile picture for user gros19

Det är så illa det kan bli med min son. Frågan är om han överhuvudtaget överlever. Han har haft två infarkter, flera blodproppar i både hjärtat och hjärnan och det är risk för fortsatta proppar. Skallbenet är bortopererat för att minska trycket. Han kommer inte att kunna gå och troligen inte kommunicera. Han finns helt enkelt inte längre så känns det. Så stå på er i sjukvården, jag litade på dom och så gick det så här. Ett värdigt och proffesionellt bemötande på psykakuten kunde troligen minimerat skadorna.

Profile picture for user Dearself

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Profile picture for user Dearself

Jag saknar ord ! Vad ni får gå igenom❤️
Hoppas du kan få stöd i din svåra stund.
Ber om mirakel för er❤️
Du verkar vara en så fin mamma . Ingen ska behöva gå igenom detta!
Önskar jag kunde säga något tröstande !
Kram❤️❤️❤️

Profile picture for user Ragna

Saknar också ord, så fruktansvärt Gros19! Hoppas även jag att du får stöd i din situation nu, och att jag kunde säga något tröstande. Men orden räcker helt enkelt inte till. Tusen varma kramar, ni är i mina tankar <3 <3 <3

Profile picture for user gros19

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Profile picture for user Dearself

Så sorgligt det du skriver. Det är ofattbart och grymt att ni får vara med om detta <3 Hoppas verkligen hans tal kommer tillbaka och hoppas även du kan tanka och hämta styrka i mellanåt. Att vara med om det du är och har varit med om är omänskligt.

Här har vi det lite lugnare för stunden. Han kämpar på med sin nykterhet och sitt mående. Jag jobbar på mitt håll med att sätta kärlesksfulla gränser och att tänka på mig själv lite. Våga släppa taget, inte vara så kontrollerande. Tycker vi har bra stöd av socialtjänsten och beroendecentrum . De lyssnar in och försöker möta hans önskemål om stöd .

Jag ska verkligen försöka ta tillvara på det som är bra precis som du säger. Vad livet tar för vändningar vet vi inte.

Skicka styrka och kramar. Till dig och även Ragna <3

Profile picture for user Ragna

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

Profile picture for user gros19

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Profile picture for user Dearself

Och här är allt igång igen. Just nu når jag inte honom. Telefonen är avstängd och meddelanden går inte fram. Har ringt både polis och sjukhus. Sist det var så här blev han blivit hittad utomhus medvetslös efter en överdos. Det var 5 veckor sedan. Han fick en ny Lvm utredning och höll sig lugn och i princip helt instängd hos mig. Stödboende och medicin är på gång och samma dag han får veta att de avslutat hans Lvm är allt igång. Jag blir helt paralyserad av oro.
Jag har svårt att acceptera och förstå att vi har det här i livet.

Ragna, vilka enorma mängder. Så fruktansvärt!
Kanske ett LVM ändå skulle vara bra? Min son blev ju tyvärr inte hjälpt av det men det blev en stud jag fick vila från all oro. Hur har det gått med hennes jobb?

Kram till er båda.

Profile picture for user gros19

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

Profile picture for user gros19

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Profile picture for user Ragna

Åh, vad skönt att höra om ett litet ljus, Gros19! Hoppas förbättringen fortsätter, även om det är lång väg kvar. Gläds över att du kan börja se framåt.
Ja,, det är svårt att acceptera hur situationen ser ut i den situation vi alla befinner oss i .Allt känns overkligt för mig. Min dotter har också fått ny lvm-anmälan från läkare. får se vad det leder till, det som är på gång är väl frivilligt behandlingshem, den här gången ska jag vara mer aktiv när det gäller förslag om vad som passar just henne. Även olika familjemedlemmar har gjort anmälan. Jag ska tala med sockereteraren igen på måndag. Hoppet är allt svårare att hålla uppe. Börjar liksom tänka tvärtom i stället - försöka känna acceptans för vad om än sker. Men vet att det inte brukar hålla så länge. Kram och tankar till er.

Profile picture for user Dearself

Fint att höra att det går åt rätt håll Gros19 och att han själv är vid gott mod. Att få känna lite hopp kan vara allt man behöver ibland. Jag försöker att alltid hitta nåt postivt i allt. Att nästa sjukhusvistelse kanske blir vändningen osv men just nu känns det tungt. Jag vet inte hur han ska orka och jag vet inte hur jag ska orka. Och jag brukar vara bra på att förmedla hopp til honom.
Han är hemma igen, totalt nedbruten. Pratar om att han inte vill leva. Att det enda som hjälper mot hans ångest är drogerna. Och jag förstår honom. När han inte drogar träffar han inte en enda vän. Han har ingen sysselsättning, inget sammanhang. Han ligger på rummet ensam med ångest och vågar inte röra sig ute för han känner sig otrygg då han skaffat sig "fiender". Han måste börja om med sin nykterhet o visa rena prover igen i 6 veckor för att få börja med medicin som hoppas ska hjälpa lite.
Det inträffade som vanligt en händelse som gör att han tror han får en LVM anmälan igen. Och ärligt talat, jag vet inte om han fxar det en gång till. Och jag upplevde att det blev 100 ggr värre sist så jag känner inte att det är en lösning som känns rätt.
Jag brukar känna hopp men just nu känns det bara tungt. Jag är rädd för hans liv på alla möjliga sätt. Och så som han lever nu är fullkomligt ohållbart.
Jag försöker också att hitta andra förhållningssätt som du säger Ragna men jag är så fylld av sorg samtidigt för att det inte kan få bli lite lättare och ljusare.

Jag hoppas det vänder och att jag kan börja tänka positivt igen, få mer enegi och kunna förmedla hopp.

Lycka till med samtalet med socialsekreteraren Ragna och kram till er båda.

Profile picture for user gros19

Tänk att alltid behöva hitta förhållningssätt för stt uthärda verkligen att, tänk att bara får vara som man är utan att förvänta sig det värsta utan att allt är bra så lever de flesta människor. När jag var på Nämndemansgården var det en beroende där om sa till mig att smärtan är dubbel du som förälder till ett missbrukande barn bär på. Förstår vad han menar idag. Vi bär vår egen och våra barns smärta och en speciellt förhållningssätt kanske kan minska den smärtan, i aala fall göra den hanterbar..
,
.

Profile picture for user Ragna

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Profile picture for user Ragna

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Profile picture for user gros19

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

Profile picture for user Dearself

Ja, det låter oerhört tufft! Hoppas ni får stopp på det och att hon kommer iväg, frivilligt eller inte. Så får du vila lite från all oro också.
Här går det upp o ned hela tiden. Just nu är han ute och strular. Förväntar mig det värsta hela tiden. Har inget annat förhållningssätt just nu.
Han har ingen telefon och det är jättejobbigt. Kan inte ringa för att se hur han mår och han kan inte ringa när om han skulle behöva hjälp. Tänker mkt i banorna " när ska jag anmäla honom försvunnen om jag inte hört nåt".
Nu kom han förbi senast i morse och bytte kläder och gick iväg.
Tänker så mkt sjuka saker om att han ska bli liggande ute och frysa ihjäl, ramla i vattnet och drunkna , bli misshandlad och instängd av personer som hotar honom, ta en överdos nånstans där han inte hittas.
Hur ska man förhålla sig? Undrar samma sak.
Han pratar om att åka iväg igen. Önskar man bara kunde ringa ett samtal och att det sedan var klart, men nej så funkar det ju inte. Det ska bokas samtal ett par veckor fram, innan dess ar massa hänt och har man otur är han påverkad då och det skjuts fram. När väl samtalet blir av ska det utredas, tas beslut och vänta på lämplig plats om något särskilt ställe är aktuellt.
Jag tror ingen som inte är i detta själv någonsin kan föreställa sig vad vi går igenom. Både våra beroende och vi föräldrar eller andra.
Jag har väldigt lite energi. Håller i mitt jobb, det är viktigt för mig. Jag är öppen där. Har förtroende att jobba hemma osv. Skulle aldrig klarat det annars. I övrigt orkar jag inte så mycket socialt. Försöker ibland för att inte tappa allt. Men det är väldigt mycket utan glädje.

Hur har ni det? Kramar!!

Profile picture for user gros19

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Profile picture for user Dearself

Vi kan bara kämpa på! Och du verkar ha förmåga att hitta det ljusa i det värsta. Så är det ju, att man bara får hitta olika sätt att hantera situationerna. I ert fall har ju delvis det " värsta hänt " redan och ni har en ny verklighet att förhålla er till och du måste hitta nya tankesätt. Du är stark!

Jag är just nu väldigt trött. Känner att mitt liv blir alltför påverkat. I 4 års tid har allt gått i en nedåtgående spiral. Jag har gått hos anhörigkurator och i perioder verkligen gjort allt enligt regelboken utan att nåt hjälpt. Konsekvens på konsekvens och allt bara fortsätter. Det enda som ger mig hopp är tanken på att han fortfarande vill fortsätta i behandling. Det är iallafall ett teckan på att han nånstans vill men inte har förmåga.
Han har vänner som lever helt utanför samhället, utan bostad, utan kontakt med vård och myndighet och där är iallafall inte han. Ett litet hopp men ändå ett hopp. Jag håller i jobb och gör sociala saker när jag orkar, så mycket mer kan jag inte göra. Ingen av mina vänner har nåt liknande i sitt liv.
Jag känner mig ledsen över att jag som person är så ledsen inombord och att jag därför inte kan vara den jag önskar i relation till mina andra 2 vuxna barn. Jag kan bara försöka och göra mitt bästa även där.
Tex inför jul nu. Skulle så gärna vilja ha en fridfull sådan med fokus på familj glädje och gemenskap. Är han ute och snurrar så kommer julen pågå men hans frånvaro kommer lägga sig som en blöt filt över mig .

Profile picture for user gros19

Jo Dearself jag har en ny verklighet att förhålla mig till och på ett sätt är det lättare. Min son befinner sig i trygghet just nu, kan ju inte ens förflytta sig. Jag kan besöka honom när jag vill och han mår bättre och bättre. I början var det mycket ångest, men man tog ut all medicin han hade i samband med stroken. Självklart är det mycket som oroar mig men det handlar huvudsakligen om en framtid jag inte vet något om. Har besökt honom dagligen för att få honom att minnas verkligheten han levt i, det som varit positivt och för stt minnas människor han känt/känner. Nu är det dock besöksförbud pga pandemin och det oroar mig att jag inte kan besöka honom.

Du önskar en fridfull jul med familjen med glädje och gemenskap. Precis det man inte har med ett barn som lever ett så destruktivt liv. Smärtsamt för det är vad julen är för många, men inte alltid. Undrar lite hur din vuxna barn är delaktiga i bekymren för din son? För min del försökte jag hålla hans syskonen utanför och det var nog inte så bra. Trodde jag skyddade dom men det har framkommut nu att dom eller åtminstone den ena hade velat vara delaktig (tvillingar men ena systern fick syrebrist under förlossningen). Har tänkt att hon skulle ha svårare att hantera situationen men jag har kanske fel. Idag är dom delaktiga och det gör att vi känner en gemenskap och tar hand om varandra.

Frågade min son tidigare vad det var som gjorde att han i stort slutade med droger. För det första hade han nog inget beroende, utan det var en "hopplös" livssituation som gjorde att han hade behov av flykt. Själv sa han att det fanns ingen konsekvens ingen enskild händelse som gjorde att han valde bort drogerna. Kanske är det så för de flesta att det är inte en konsekvens utan många och en dag är bägaren full helt enkelt.

Minns den förfärliga oron jag bar på och som du förmodligen bär på. Pratade också med en mamma vars son dog i missbruk för flera år sedan och det hon minns är också denna tärande oro så långt från en fridfull jul man kommer. Allt har ett slut men vi vet inte hur. Önskar dig verkligen en fridfull jul det har du förtjänat.

Profile picture for user Dearself

En dag i taget. En fot framför den andra . Så är det ibland . Mina andra barn har svårt att förstå detta och har lite fullt upp med sitt eget , mitt uppe i livet som de är. Det finns en grundkärlek och jag vet att de kommer finnas om han tar sig ur det men de är inte ”i det ” och vill inte alltid prata så mkt om det vilket jag förstår.
Ikväll är det en manifestation mot psykisk ohälsa kl 22 på tv. Jag vet att det är föräldrar med som förlorat sina barn till droger . Flera som jag haft kontakt med.
Just därför kommer jag gå alltid göra det som känns mest rätt för mig oavsett medberoende el inte . Sätta gränser men kärleksfulla sådana och alltid finnas där. I grund o botten handlar missbruk om psykisk ohälsa och dåligt mående och så länge jag har min son i livet kommer jag hoppas och försöka stötta . Alla får hitta sin väg.
Just nu känner jag lite mer hopp . Det går väldigt upp och ned även för mig .
Jag vet att han vill ur detta . Och jag hoppas han hittar styrkan.

Profile picture for user gros19

Alla får hitta sin väg, håller verkligen med. Det går inte att följa en manual hur bra den än är. Självklart finns det att lära av alla teorier,,men ingen är fullkomlig även om dom som genomgått behandling med lyckat resultat ibland tycks tro det. Har tyvärr upplevt det många gånger och det har då gällt tolvstegsbehandling som jag för övrigt tycker år en bra behandlingsmodell. Tror det handlar i första hand om motivation och sen finns det olika modeller och man får göra en individuell bedömning av vilken metod som passar bäst. Att som du alltid finns där tror jag kanske är det allra viktigast. Träffade en gång en jättesympatisk flicka, med ett omfattande beroende. Frågade henne vad det var som avgjorde att hon blev nykter och drogfri och enligt henne var det viktigaste att hennes mamma alltid fanns där. I övrigt hade hon genomgått tolstegsbehandling och därefter fortsatt med NA. Du känner din son bäst och har en vädigt sund inställning tycker jag. Skönt att du känner lite hopp.🌹

Profile picture for user Ragna

Jag tänker på er och har läst igenom alla era kloka och förtvivlade inlägg igen. Båda era situationer är omänskligas. Även om problemen ser lite olika ut finns samtidigt så otroligt stora likheter i våra situationer/"missbrukshistorier"
inte minst när det gäller den ständigt närvarande oron och rädslan som man egentligen inte orkar leva med. Just nu befinner jag mig själv i en brunn av ångest och hopplöshet och tycker att jag själv även börjar bli mer och mer virrig, svårt att hålla reda på mina egna mediciner t ex (2 blodtrycks och en ssri). Har också fått propavan till natten, har tagit en för en stund sen. Just nu är min man hos min dotter. Orkar inte just nu skriva om de senaste händelserna, men det är aktuellt med (frivilligt) behandlingshem. Men jag har tyvärr tappat hoppet helt, hoppas det kommer tillbaka. Ibland känns det som om det är bättre att "ge upp" så att säga, utgå ifrån det värsta. Samtidigt tror jag inte jag klarar det eller om det är bra. Ni har rätt i att alla får hitta sin väg, men också i att det är viktigt att alltid finnas där, tror jag. "Drömmen" är att kunna göra det utan detta ständiga lidande. 4-5 år i mitt fall nu.

Profile picture for user Ragna

PS. Vill också bara säga att det känns som om min dotter delvis blivit personlighetsförändrad, "hårdare". Hon kan säga otroligt elaka saker till mig (tror i och för sig att det oftast varit i abstinensfas). Hon är också ofta mycket arg på vissa personer som försöker hjälpa henne. Kanske inte så svårt att förstå, egentligen, men det är "sättet" och uttrycken som känns annorlunda, känns lite som om hon inte är hon längre. Något som också skrämmer mig.

Profile picture for user gros19

Funderar lite på om du berättar för din dotter hur du upplever henne. Jag har självklart inga svar men i mina öron låter det som att din dotter har svårt att hålla er ifrån sig och det som ni kanske representerar. Hon håller konflikten utanför sig. Har svårt att tänka mig att inte även hon har en sida som ser samma som ni dvs att hon utsätter sig för livsfara genom sitt beteende. Ofta gör vi anhöriga och behandlare att man kan hålla sina motstridiga sidor, känslor utanför sig istället för inom sig, vilket skulle kunna leda till förändring. Samtidigt är det säkert så att ett mycket omfattande missbruk kan leda till hjärnskador och personlighetsförändringar. Blir berörd av att se hur illa du mår av det hela och hur du försöker hitta strategier som ska få dig att må bättre. Vet inte om det är ett hälsosamt förhållningssätt. För min del är det enda som hjälpt mig när allt varit nattsvart är att stanna kvar i denna "outhärdliga" känsla och låta den ebba ut.

För övrigt fick jag ett väldigt glatt besked idag. Min son hade skrivit sitt namn. Tänk vad som kan göra en lyckad dag.

Profile picture for user Ragna

Tack för fint och - som vanligt - klokt svar, Gros. Tror det ligger mycket i det. Känns lite mer insiktsfullt än det där vanliga standardrådet "låt personen själv ta ansvar och tänk på dig själv i stället." Och ja, jag VET att hon har en sida som vet att hon utsätter sig för livsfara, och att den sidan inte vill att det ska vara så, att hon lider och är rädd,. Allt är en balansgång, men jag tog också stort intryck av det du skrev om den unga kvinnan som berättade hur viktigt det var att hennes mamma hade funnits där för henne. (Nu menar jag absolut inte att det är en motsättning mellan att "finnas" för någon och det du skriver om att vi anhöriga och behandlare kan göra att man håller sina motstridiga känslor utanför sig i stället för inom sig.)
Gläds med dig åt beskedet du fick, mitt i ert mörka.Hoppas det kommer fler. Stor kram.

Profile picture for user Dearself

Ragna. Min son har också varit personlighetsförändrad och hård när det var riktigt illa. Tänker att dels handlar det om att ni är ett hot mot henne när allt hon vill är att missbruka . Sedan är det dig hon är mest trygg med och då blir det du som får ta hennes dåliga mående.
När det varit kaos med min son och jag känt mig maktlös har även mitt dåliga mående gått ut över min mamma när hon försökt stötta mig. Det har kunnat varit så att hon sagt nåt för att vara snäll men att jag känt att hon inte förstår alls vad det handlar om och då har jag i stunder när jag varit slutkörd och ledsen skrikit åt henne trots att jag vet att hon menar väl.
Med det vill jag säga att jag tror inte det är ” bestående ”. När hon mår bättre tror jag det kommer förändras .Min kille är inte så mot mig nu när det är lite lugnare .
Sedan vill jag berätta , med tanke på att jag vet att du även oroar dig över hennes jobb och dylikt .
Jag hade samma oro kring min sons boende. Att han skulle bli vräkt.
Vilket han till sist blev .
Nu kan jag känna att det märkligt nog är till det positiva .
När han hade egen lägenhet kunde han missbruka 5- 6 veckor i sträck , varje dag. Det var så fruktansvärt . Jag åkte dit för att se om han levde ofta .
Mot slutet blev det bara ett tillhåll för andra som inte hade lägenhet . Han drog till sig alla pga att han var snäll.
Lägenheten blev allt annat än en trygg punkt .
Pga att han hade den ville han också hem snabbt hem från alla behandlingar då han ville klara sig själv .
Nu står han utan lägenhet och måste ta hjälp av samhället med boende o kring det är det krav. Dessutom orkar han inte droga mer än några dagar då han inte har en plats att vara på utan är beroende av andra vilket gör att hans perioder istället för flera veckor är 3-5 dagar istället .
Med det vill jag säga att det jag var mest orolig för har faktiskt visat sig vara till ” hjälp” istället vilket jag aldrig kunnat tro .
Och Gros , vad fint att höra att det går åt rätt håll. Så mycket bättre än för nån månad sedan.
Ta hand om er båda! Och jag håller tummarna för att vi alla kan få lite gemenskap och lugn veckorna som följer .
Jul och nyår brukar vara tuffa tider för oss anhöriga .
Kram

Profile picture for user Ragna

Kunde inte somna, så jag gick upp och skriver lite i stället. Det ni skriver ger mig så mycket, förutom detta att dela erfarenheter som också känns väldigt givande (även om man förstås inte önskar att andra ska behöva leva under dessa hemska förhållanden).
"Hårdheten", Dearself, tror jag beror mycket på abstinens/sug. Hon är inte heller så alls när hon mår bättre, tvärtom. Men det finns nog också en stor stresskomponent (hänger så klart ihop med abstinens bl a, men min dotter är allmänt ganska stresskänslig, speciellt när det gäller social stress, även om hon har klarat sitt rätt socialt stressande jobb väldigt bra innan drickandet liksom tog över helt.
Tror det ligger mycket i det du säger, Dearself, att ibland kan det man fruktar mest faktiskt vara till hjälp. Och det tangerar det du skrev. Gros, om att min dotter kan ha svårt att hålla oss (och vissa engagerade öppenvårdsbehandlare "ifrån" sig och därmed får svårare att hålla sina motstridiga känslor "inom sig", något som jag som sagt också tror det kan ligga mycket i.
Samtidigt är ju rädslan för allt som kan hända ett ständigt gissel, som ni båda vet alltför väl. Min dotter har ju också pratat en hel del om att hon inte vill leva längre och även om självmordstankar (under svåra dryckesperioder). Och det är mycket annat som kan hända henne... Ibland kanske något helt annat än det man oroar sig mest för. Gros, jag hoppas att du har fått lite fler positiva besked när det gäller din son; att han ska kunna "komma tillbaka". Tänker massor, massor på er båda. Kram i sena natten, blir nog tvungen ta en sömntablett nu. Försöker hålla nere på sådana, men ibland är det omöjligt.

Profile picture for user gros19

Jo det finns nätter då det är svårt, omöjligt att somna och då kommer alla hemska katastroftankar. Inget som avleder. Har också fått sömntabletter och vill inte heller använda det om det går att undvika. Något som känns bättre är att använda melantonin ett sömnhormon, inte beroendeframkallande och man kan ta det vid behov.

Som Dearself skriver ofta är det som vi är mest rädda för kanske lösningen på problemet. Ibland, definitivt inte alltid, tänker jag på om det finns en osynlig makt som styr, som har ett syfte vi inte begriper och så lägger vi oss i och förstör det hela. En av alla tankar jag har. Sedan kan jag också att den här makten om han finns är en elak djävel.

Annars är det nästa fråga, kampen om vad min son ska bo, få för hjälp osv. Erbjuden ett katastrofalt förslag dvs att han ska bo på ett stödboende för aktiva missbrukare som gärna delar med sig. Självklart ska kommunens alla resurser vara tillgängliga men det är inget alternativ punkt. Annars mår han bra, är delaktig och vaken och gör framsteg enligt personalen. Fortfarande besöksförbud så jag kan ju inte själv uppleva det. Allt har ett slut viktigt att tänka på tycker jag.

Profile picture for user gros19

Min tur eller otur att inte kunna sova. Alla oklarheter om var han ska ta vägen som färdigvårdad. Ibland säger kommunen, som är ansvarig när han skrivs ut det ena förslaget och ibland ett annat, vilket man även förmedlar till personalen på avdelningen. Ena stället accepterar jag inte för det motsvarar inte hans behov och han skulle utsättas för stor fara där och på det andra stället finns inga lediga platser. Som jag ser det återstår det första, som inte ser till hans behov om som är mycket farligt. Tröttnade på detta så sjag skrev tillbsocialnämndenss ordförande det brukar ha effekt och jag tror man går direkt ansvariga
Chefer.

Verksamhetsscefen för psykiatrin har hört asig angående anmälan efter som min son skickades hem med alla syntom,, inte minst denna förfärliga huvdvärk sammans med mycket svära smärtor i hjärtat

Rrk

Profile picture for user Dearself

Hoppas på bra besked. Tänk att det ska behövas en anhörig som orkar ta kampen . Hur skulle det gå annars när han själv inte har förmåga ? Tur han har dig !
Kram och ta hand om dig/ er ❤️
Här är det lugnt och lite ny planering framåt som jag hoppas kan bli bra .
Tacksam varje lugn dag och tänker det kanske kan få bli bra tros allt även om det tar lite tid .

Profile picture for user gros19

Skönt att du har lite lugn och ser lite ljust på framtiden, men vad svårt det är. Jag har haft på känn att något är på gång vad det gäller min son och mycket riktigt man planerar att han ska flyttas till ett stödboende för aktiva missbrukare som gärna delar med sig och det ska ske imorgon eftermiddag fick jag veta ikväll. Det är att utsätta honom för livsfara och det är man fullt medvetna om. Vad händer med hans hjärna om han får i sig alkohol eller droger, stiger upp från rullstolen, ramlar. Han dör, hjärnan är oskyddat pga att han saknar skallbenet. Droger kan orsaka fler blödningar i hjärnan osv. Vem skickar man till ett stödboende för missbrukare som haft hjärnblödningar, är rullstolsbunden och som inte kan kommunicera med sin omgivning. Inte dom andra elva som är färdigvårdade på sjukhus och väntar på en plats på ett korttidsboende, knappast sin lilla mamma eller socialchefen som fått en hjärnblödning och behöver rehabilitering. Jag måste stoppa detta. Hur vet jag inte men tidigt imorgon åker jag till kommunkontoret och ber att få prata med någon kommunpolitiker. Känner att jag måste med alla medel stoppa det här och får jag inte gehör så får jag nog vända mig till tidningen och att dom finns på plats när han kommer. Inget jag vill men han måste komma bort från drogerna annars dör han. Pkacera inte honom där han riskerar att få ytterliggare en stroke eller skada sig pga att han saknar skallben. Vad är det för människor som kan göra så här?

Profile picture for user starten på det nya

Hej. Jag håller vanligtvis till på andra sidan forumet men brukar läsa här också lite då och då.
Om jag skulle varit du hade jag tagit ett allvarligt snack med ansvarig läkare och fått det dokumenterat att de ser vilka risker det skulle medföra för din son, det kan skrämma dem till att ändra sitt beslut. Ett annat förslag få tag i överläkaren gör samma sak där.
Vem har fattat beslutet? Har det varit en vårdplaneringen? Jag tänker att det bör man väl ha rätt till för att kunna planera framöver?
Vet inte alls om det hjälper dig, men det är de tipsen jag kommer på och jag beklagar verkligen att det ska behöva vara en sådan kamp med sjukvården, ibland skäms man lite för att arbeta inom den.

Profile picture for user Dearself

Bra med tipsen ovan!
Det låter fruktansvärt . De på stödboendet ( personalen) har väl heller inte kompetens för detta . Kan din son kommunicera tillräckligt för att uttrycka vad han vill ? Annars måste ju någon representera honom tänker jag. Det låter fullkomligt galet på alla sätt .
Du är en kämpe o om nån hittar rätt trådar att dra i så är det du! Allt styrka i detta till dig!

Profile picture for user gros19

Nej personalen saknar kompetens och det säger dom också. Nej min son kan inte uttrycka vad han vill och som förvaltare ska jag föra hans talan. Det har varit vårdplanering och på den bestämdes att han skulle komma till ett korttidsboende för personer som behövde rehabiliteras innan dom kom hem. Det var tänkt en lång placering tills man hittat något lämpligt permanent boende.

Profile picture for user Självomhändertagande

Har läst en del av denna tråd på morgonen. Ville läsa vad som hänt med din son gros19. Att stå maktlös och prata med personal som inget kan göra. Eller inget vågar göra. Många vet inte vad de kan göra. Ibland möter man eldsjälar i livet. Du tänker bra, om kommunkontoret och tidningen. Jag tänker också på verksamhetschefen. Och jag tänker att du och ni andra här är eldsjälar, för era barn. Ni får kämpa så mycket. Men glöm inte heller er själva. Ge er själva det ni behöver. Och jag är inte förvånad om fler i er omgivning har det svårt. Det är bara inte alla som orkar vara öppna om det, eller ens vet hur de ska bära sig åt.
Ni väljer att se och för det vill jag tacka er, för att ni ser. Mamman till mitt ex valde att inte se. Och om det är något som jag har svårt för, så är det just det. När någon lever i förnekelse.
Men det behöver finnas en balans. Att känna andetagen. Att få paus. Att sitta med någon som bara lyssnar en stund. Att uppleva fikastunden. Ni vet väl att präster kan vara fina att prata med.
Ta hand om er alla, trots alla svåra utmaningar i livet. Och fundera gärna på, hur kan jag vila trots alla utmaningar, just nu?

Profile picture for user gros19

Tack självomhändertagande. Jo jag har haft kontakt med präster sedan min son blev sjuk. Det var bra samtal förutom med en präst som visste hur allt fungerar och vad som är rätt och fel. Litar inte på personer som vet utan jag litar på människor som tror. Utan tvivel är människan inte klok sa Tage Danielsson och jag delar hans uppfattning.

Efter att jag känt att något är på gång vad det gäller min son gjorde jag vissa efterforskningar igår och det visade sig att ett stödboende för aktiva missbrukare hade fått information om att han skull komma dit följande dag alotså idag. T.o.m. hans säng hade dom flyttat. På kvällen får jag ett samtal och information om att min son skrivs ut från sjukhuset följande dag och sia till stödboendet. Jag blev så upprörd och ledsen ooch tänkte att detta måste jag stoppa. Han som inte kan gå, inte kommunicera samt saknar halva skallbenet är totalt skyddslös och behöver tillsyn dag och natt så han inte skadar sig, vilket troligen skulle resultera att han dog, ska inte bo tillsammans med aktiva missbrukare. Dessutom var det extra "festligt" där för det var pensionsdags. Under natten skrev jag ett mail till en områdeschef och bad henne läsa upp det för ansvariga för det här beslutet, vilket hon gjorde. Ställde en del frågor bl.a. om man skulle placera sin rullstolsburna mamma som inte kan kommunicera på ett stödboende för missbrukare eller socialchefen som fått en hjärnblödning och behövde rehabilitering. Sedan åkte jag till kommunhuset tidigt på morgonen och berättade historien för en kommunpolitiker som omedelbart kontaktade ansvarig chef. Sa också till henne att hör jag inget från dom innan tolv så går jag till tidningen som kommer att vara på boendet när han kommer. 11.20 får jag ett samtal min son har fått en plats på ett boende enligt mina önskemål och han flyttade dit idag. Fick ett samtal från områdeschefen som jag skickat mailet till och hon sa att det mailet gjorde att man äntligen förstod vad man sysslade med. Givetvis gjorde en engagerad politiker nytta också. Förhörde sig också senare under dagen om allt hade blivit bra och jag var nöjd.

Profile picture for user Ragna

Hur har ni det?
Det var länge sedan någon skrev här, även jag. Jag tänker på er och undrar hur ni har det.
Här är det inte så bra. Min dotter är på behandlingshem men kommer hem nästa vecka. Hon verkar deprimerad. Jobbet betalar, med ett kontrakt hon skrivit på som i princip innebär att hon får sparken om hon dricker igen,
Jag mår så himla dåligt och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp (om det finns). Har försökt så mycket. Jag vill förstås tro, men kan inte, att behandlingen har hjälpt henne att få mer motivation. Försöker som tidigare hitta det där "förhållningssättet" som ska hjälpa mig, men går inte. Kämpar, och har tagit till mig mycket av det ni skrivit, inte minst Gros19 om att acceptera att mitt barn har en livshotande sjukdom och att jag inte kan påverka särskilt mycket. Men är så svårt att orka. Tror jag fått lite "utmattningssyndrom", har varit oändligt trött. Helgen innan hon kom iväg var dramatisk och jobbitg, vi skulle "vakta" henne för att hon inte skulle dricka. Gick ints å bra.
Jag känner att jag vill aldrig göra det mer. Jag vill inte ge upp, men jag vill inte åka dit och "vakta" eller "stoppa" henne mer. Bara tanken får mig att vilja kräkas. Jag klarar inte mer. Det gör ju ingen skillnad heller. Tankar, om och när ni orkar?
Gott nytt år, till er, så gott det går. Och många varma kramar och tankar.

Profile picture for user gros19

Vakta blir aldrig bra och det har du ju kommit fram till själv. Din kontroll hjälper ju inte din dotter att bli nykter och det vet du, men det är så svårt att släppa taget. Det gör så ont att se alla drömmar och förhoppningar gå i kras. Så upplevde jag det och sorgebearbetningen gjorde att jag kunde släppa det. Ny kurs i Lund i vår om du bor i närheten. Tror också att alanon kan vara vårt att försöka. Tolstegsmodellen handlar ju mycket om att släppa taget. Finns det något du inte gjort för att din dotter ska bli nykter? För min del var det enda jag inte gjort att göra ingenting och jag kom vid flera tillfällen på att det var då förändringarna skedde. Självklart lämnar man inte någon som är döende men du förstår nog vad jag menar. Precis som Dearself skrev vid ett tillfälle att det kan vara att mista jobbet som i slutändan leder till att din dotter blir motiverad, men vi har inga garantier.

Vad det gåller min son så har jag inte träffat honom på länge pga av smitta där han är. Eftersom han saknar tal idag kan vi ju inte prata i telefon, men jag ringer ändå bara för att höra hans röst. Kommer troligen att bli en resurs hos honom eftersom han behöver ständig övervakning tills skallbenet är på plats igen. Kommer i så fall att sitta hos honom på kvällarna. Jag ringer inte personelen och frågar hur det är med honom för jag klarar inte fler negativa besked. Mycket jag sörjer, framför allt våra långa promenader. Vi har besökt varenda stig inom en radie på 10 mil. Min undran kommer han nånsin att kunna gå igen. Förfärliga tankar. Enda som hjälper är att fokusera på nuet, just nu är det så här. Hur det ser ut om en månad har jag ingen aning om. Så är det ju egentligen för alla, men vi vill gärna inbilla oss att vi har kontroll. Hoppas Ragna att du får ut något av det jag skriver och varma kramar till dig och Dearself.

Profile picture for user gros19

Min dröm just nu - att min son kan gå och att vi befinner oss i en stuga långt upp i norr och långt från grannar, en sån plats där ingen kan bo. Där skulle vi bara vara, såga lite ved, elda i spisen, gå en promenad i skogen, mata fåglarna, kanske ha några får och gå till sängs när det blir mörkt ute. Inga mobiler, ingen tv. Så vill jag ha det just nu.

Profile picture for user Dearself

Hoppas det ska gå bra för din dotter. Hur länge har hon varit borta @Ragna?
Tänker att det är ju bra att jobbet ställer krav och att de erbjuder behandlibg. Samtidigt måste de ju ge henne rätt förutsättningar. Några veckor på behandling är inte mycket tid.
Vill hon själv hem? Blir det nån eftervård. Då kanske hon kan vara sjukskrive och fortsätta i behandling hemma?
Jag tror många arbetsgivare har svårt att förstå att det tar tid.
Hoppas ändå att hon lyckas hitta motivation och styrka till förändring.
Kan du prova kommunens ahörigstöd? För mig har det funkat väldigt bra. Jag har träffat en kurator regelbundet och när vi haft akuta situationer har vi hörts dagligen på telefon. Ibland flera ggr per dag. Då har det handlat om hur jag ska agera i vissa specifika situationer som tex nu när din dotter kommer hem.
Jag har ju sagt att jag inte tycker LVM hjälpte min son. Attt det blev värre.
Så var det för honom, men jag tror faktist att det hjälper honom nu ändå.
När man en gång fått LVM är det lättare att få det igen . Det vet han och jag tror det hjälper honom att bryta. Att han hittar lite extra vilja för att han absolut inte vill hamna i den situationen igen.
Nu när han kom hem från sin behandling som var i 3 mån så blev det en akut situation med ambulans. Men efter det har det varit något lugnare. Han har druckit och även tagit droger men det är skillnad. Och nu har han på eget initiativ flyttat till ett familjehem för vuxna.
Han bor i ett eget litet hus på landet hos en familj med lång erfarenhet av familjehemsvård. Det är väldigt nytt och jag vet att det kräver mycket och är tufft för honom men jag ser att han önskar en förändring och är beredd att prova det som krävs.
Jag är orolig ändå men jag kan inte kräva så mycket mer än så och jag känner hopp vilket gör mitt mående lite bättre.
Sedan behöver jag tid för att komma ikapp och må bra på riktigt. Jag tror att de här åren succesivt brutit ned mig och att jag faktiskt är deprimerad. Det är inte lika lätt att trycka på " må bra knappen" som tidigare. Jag får nog helt enkelt acceptera att jag behöver hitta tillbaka till mig själv och ta det stegvis. Så jag hoppas mycket på det här för oss båda.
Brukar du lyssna på poddar? Det finns en som heter beroendepodden på "poscaster. Där intervjuas personer som haft väldgt kraftiga missbruk och tagit sig ur. Den har gett mig hoppet tillbaka när allt varit svart.
Jag håller tummarna för att det blir bättre än du förväntar dig.
Och Gros19. Hoppas du snart får träffa din son. Och hoppas han har personal som du känner förtroende för eller att du kommer göra det när du lär känna dem.
Borde inte vaccin vara tillräckligt för att du ska få komma på besök? Alternativt ta med honom därifrån och ungås på annan plats ? Hoppas även på mer framsteg du kan känna glädje över.
Ta hand om er ! Kram

Profile picture for user Dearself

Podcaster skulle det stå. Googla på Beroendepodden och Annelie Ståhl så hittar du den. Hon är den som har podden och håller i intervjuerna. Hon är själv nykter alkoholist.

Profile picture for user Ragna

Jag får alltid ut mycket av det ni skriver, både Gros och Dearself!
Både bra tips/råd/erfarenheter och igenkännande som trots det sorgliga i allt ert och era barns lidande trots allt minskar känslan av ensamhet i situationen, även om det mest väcker medkänsla. Ganska ofta läser jag igenom hela tråden igen. Jag tänker mycket på er, som jag nog skrivit förut. Ska lyssna på beroendepodden.
Det ser tyvärr inte så bra ut för min dotter. Hon var på behandlingshemmet i fem veckor. Trivdes ganska bra. Det var, som jag tycker det verkar, en bra verksamhet. Jobbet betalade, något som blev klart i sista minuten, jag var inne på att göra det själv först. Men då när det är jobbet är det förenat med villkor, ett kontrakt, som i princip innebär att hon kan få sparken om hon bryter mot villkoren - som i princip innebär kontrollerad helnykterhet under lång tid. Bra kanske, men tror tyvärr att det nog inte kommer att funka för henne.
Av olika skäl, inte på grund av henne, blev det en försening på ett par, tre dagar innan en av kontrollfunktionerna kunde träda i kraft (ska ske i morgon). Det som sen hände var att hon, samma kväll som hon kommit hem, drack igen. Och mådde, och mår uruselt. Inte ens några timmars glädje av alkoholen. Tror hon har fortsatt dricka varje dag (dvs tre dagar, sen nu i måndags). I morgon torsdag ska den kontrollfunktionen "kopplas på". Den ingår i eftervården som i sin helhet ska pågå i ett år. Hon mår just nu mycket dåligt och pratar om att ge upp, hellre dö och så vidare. Hon känner det själv som ett "tvång" att dricka och förstår inte riktigt hur det går till. Vet inte hur det går i morgon, om hon överhuvud taget kommer dit.
Har försökt att inte "ligga på" för mycket. Har verkligen tagit till mig, nästan som ett mantra, att jag inte kan påverka om och när hon dricker, hur mycket jag än försöker - vilket jag, och även hennes pappa, verkligen gjort. Hur många "interventioner" som helst, alltid traumatiska och jobbiga. Det har inte hjälpt. Vilket jag hörde redan tidigt, men inte riktigt kunde ta till mig,
Jag funderar mycket på vad "vilja" egentligen är. Jag ställde en gång en retorisk fråga till en framstående beroendespecialist, ungefär som att "om man verkligen vill, kan man väl ändå låta bli att dricka?". Retorisk för att jag vet att det inte är så (han jämförde med andra kroniska sjukdomar). Hans svar var att "viljan är som en polsk riksdag, En ropar si, en ropar så, det finns ingen enighet". Ett bra svar tror jag.
Det är så svårt, för jag vet att det handlar om en hjärnsjukdom, ändå är det ju till sist personen själv som måste välja att ta emot den hjälp som behövs - om den ens finns för den personen, det är ju inte alla som får möjligheten.
Jag upplever det som om min dotter har fått mycket bra och professionell hjälp, ändå tycks det inte ha räckt till.
Jag själv mår sen länge urdåligt, lever ett liv som känns rätt värdelöst, det som får mig att försöka fortsätta är mest ansvarskänslan för mina andra barn som också behöver mig mycket trots att även de är vuxna,
Jag förstår att jag själv måste ta tag i mitt eget liv och försöka göra det mer meningsfullt trots omständigheterna, men det är jättesvårt att orka. Fattar att ingen annan kan "rädda mig" eller göra det åt mig, Nu handlar det mest om att överleva varje dag. Mår dåligt från morgon till kväll, vill inte vakna, tar evigheter för mig att komma upp, gå en liten promenad känns som en bergsbestigning... usch vad gnälligt det låter, men tror det handlar om både depression och utmattning. Efter fyra år av ständiga katastrofer och utryckningar är jag liksom slut. Men förstår som sagt att det bara är jag som kan ta mig ur det, om det nu går, "Sätta ena foten framför den andra" som du skrev nånstans, Dearself.
Jag har sökt hjälp och stöd på lite olika håll. Det som ger mest är ändå att ha kontakt med andra i liknande situation. Som ni här.
Känns som om jag lever i en mardröm som inte har något slut. Det har blivit allt värre för mig - precis som för min dotter.
Varma kramar till er och förlåt för detta supernegativa inlägg. Det är så det känns just nu. Jag vet att ni har det minst lika jobbigt som jag och jag tänker som sagt väldigt mycket på er.

Profile picture for user EsterHanna

@Ragna -poppar bara in och säger: Du gnäller inte. Du överdriver inte. Du är helt slutkörd. Måtte du få hjälp av någon/någonting. Jag läser ditt inlägg och finner inga ord. Jag vet att vi alla går i genom tunga saker men som Ni här, som kämpar med era barn-det måste nog vara det mest fasansfulla man som förälder kan gå igenom. Det finns grader i helvettet. Ragna-jag inkluderar dig i mina tankar idag. Försök hitta en strimma av tid till dig själv. Stor kram

Profile picture for user Dearself

Ragna
Jag önskar jag hade ett råd eller tips för hur det ska kännas bättre för dig men jag vet att när man är där du är och man har tappat hoppet så finns inte mycket hjälp men jag ska försöka.
Du har säkert dina egna stategier för att klara dagarna och det enda som egentligen hjälper är ju nån typ av förändring så att hoppet kommer tillbaka.
Jag vill iallafall förmedla att jag känner hopp och att vi har det lugnt för stunden och då ska du veta att han haft kanske 8-9 Lvm utredningar på under 4 år. 5 behandlingar på behandlingshem, varav en med tvång.
När allt bara blev värre efter de 6 månaderna trodde jag att det aldrig skulle bli bra igen.
Nu är säkert inte vår resa slut ännu men just här och nu mår jag bra och jag har en forhoppning om att han ska klara att ta sig ur det här.

Försök förmedla hopp till din dotter. ( det tror jag redan att du gör när du orkar )
Jag tror hon behöver höra att ni trots allt tror på henne. För hon tror förmodligen inte på sig själv längre. Därav hennes ord om att inte orka längre osv. Jag tror det är ett sätt för henne att uttrycka hur uppgiven hon är och inte vad hon egentligen vill. Vi har också varit där och det är fruktansvärt att behöva ha även den rädslan när allt är akut.
Sedan är det ju psykakuten som gäller om ni känner att det behövs.

Du vet ju redan att hon är sjuk och att missbruket sker tvångsmässigt. men jag brukar googla på missbruk- sjukdom, tvångsmässigt missbruk, kidnappad hjärna osv för att läsa och påminna mig.

Försök ta dig ut på din dagliga promenad. Jag brukar titta mycket på serier eller kanske läsa en bok eller annat bara för att lura hjärna att tänka på annat en stund . En typ av verklighetsflykt.
Kan du boka tid för en massage? Äta lite extra bra. Tex boosta kroppen med massa goda bär eller nyttiga juicer eller annat som gör att du rent mentalt känner att du bryr dig om dig själv och din kropp.
Det kan låta trivialt och jag vet att det inte hjälper dig ur den här situationen alls men jag tror ändå på att vara extra snäll mot sig själv.
Förstår du hur jag menar?
Jag brukar dra mig undan socialt och jag har fortfarande inte så mycket ork för sociala kontakter men jag gör det när jag har lite mer ork, Iallafall en liten liten stund. Så man får se att det finns en normal värld utanför detta.

Mpnga skriver pm Al-anon och att det finns digitalt. Du kanske ska prova det?
Jag har själv inte provat det men jag tänker att där finns andra i samma situation .
Tänk på dig själv lite som på din dotter . Vad har vi inte provat. Vad finns kvar?
I ditt fall kanske en sån grupp kan hjälpa.
Angående din dotter så kommer det ju att komma flera orosanmälningar om det fortsätter. Jag vet att det är det sista man önskar men kanske kanske att ett LVM med en längre vårdtid skulle kunna bli hennes vändpunkt. Inlåst behöver man inte vara så länge. Man får komma till öppet efter 1- 2mån. Det som är positivt är att det är under 6 månader alltid.
Jag hoppas det inte behövs och att det går bättre än de här dagarna framöver . Jag tror det är väldigt vanligt att det blir så.
Tänker på er och hoppas. Varm kram

Profile picture for user gros19

Det är ju det forumet ska användas till att skriva när man har behov av det, vilket ju ofta är när man känner hopplösheten och att en förändring är nödvändig. Du är inte gnällig och inte negativ, du beskriver en outhärdlig verklighet. Den här mardrömmen du beskriver har jag ju också levt i och gör väl än men på ett annat sätt. Om du måste för att överleva åka iväg på en anhörigvecka är det då inte möjligt för dig? Alanon är självklart bra men det känns som du behöver mer. Under hela tiden med min son och hans destruktiva liv var det anhörigveckan som förändrade mig. Som gjorde att jag kunde börja må bra även om situationen inte förändrades. Jag var ofta rädd för att min son skulle dö och det gjorde han ju nästan. Det har framkommit att han tagit droger, om det orsakade propparna och blödningarna i hjärnan kan man inte säga, men inte heller utesluta. Ingen vet. Det är en dödlig sjukdom, men idag handlar det om dig som jag ser det. Att du ska överleva. Många kramar till dig.

Profile picture for user Ragna

Tack Gros19, Dearself och EsterHanna!
Det känns som jag skrev förut att det största stödet trots allt finns här, hos er, som har liknande erfarenheter.
Nu är det värre än värst. Orkar inte skriva så mycket just nu, men det står klart att min dotter, inte oväntat alls egentligen, inte klarar av de krav som jobbet via behandlingshemmet har. Hon är helt enkelt för sjuk, tror jag. Nu var jag hos min andra dotter i kväll en stund för att prata om helt andra grejer som berör henne, men såklart pratade vi lite om hennes syster också. Fast på det hela hade vi rätt trevligt. Och sen vid midnatt så ringde systern, mådde så fruktansvärt dåligt, tror hon druckit men hon förnekade det. Tror hon känner sig som i en rävsax nu. Hon mister jobbet om hon "failar" igen vilket hon sannolikt redan gjort. Men vad kan jag göra? Jag sa att vi älskar henne, att vi vill göra allt för att hjälpa henne, men att hon måste tala om hur vi kan göra det. Hon vill inte att vi ska komma dit (vilket vi gjorde för ett par dagar sen), hon vill inte åka in till psykakuten eller beroendeakuten. Jag förstår att hon lider fruktansvärt, men vet inte vad jag kan göra. Kanske, som du skrivit Gros19, "ingenting". Är så svårt att acceptera och ta in ändå. Trots att jag och min andra dotter pratat en del om det tidigare i kväll. Orkar inte med den här limbon längre. Samtidigt är man väl fast i den så länge ens barn lever. Kan inte släppa hoppet helt, kan inte ge upp. Värst är den ständiga, plågsamma ångesten jag lever med.
Stor kram till er, och jag vet som sagt att ni har det lika svårt. Men nu har jag nått något slags botten. Det kanske vänder.

Profile picture for user Ragna

PS. Har anmält mig till digitala gruppsamtal på Nämndemansgården, det var där min dotter var senast. De skickade filmer med, som jag tyckte, väldigt bra föreläsningar. Är också väldigt intresserad av sorgebearbetning, som du nämnt tidigare Gros19. Kanske något som skulle kunna hjälpa mig. Har du några tips om var man hittar bra sådant?

Profile picture for user Blenda

@Ragna Vill bara sända dig en tanke. Mitt barn har också varit många år i ett svart hopplöst djup. Maktlösheten, oron och kasten mellan hopp & förtvivlan är fullständigt vidrigt att uppleva som mamma.
Jag har inget tips på bra sorgbearbetning, men jag tror det är en god tanke. Mitt barn mår nu bättre sedan några år (och faktiskt mycket bättre just nu, peppar, peppar...) men jag har så mycket obearbetat inom mig som gör att jag har svårt att ta till mig det goda.
Att acceptera det jag inte kan förändra är ju nyckeln, men för det krävs verktyg som jag inte riktigt har. Kram

Profile picture for user gros19

Låter bra med digitala möten genom Nämndemansgården. Ännu bättre vara där kanske men ibland är det inte möjligt. Det sorgebearbetningsprogram jag genomgick var genom Nämndemansgården och två terapeuter som jobbade där. Idag är dom pensionerade och har sorgebearbetning själva (jobbar fortfarande lite på Nämnedemansgården tror jag). Sorgebearbetning kan du genomgå flera gånger, finns mycket att bearbeta, mycket sorg och besvikelser i livet. Ska själv genomgå programmet i vår och i Lund med samma terapeuter. Vet inte var du bor men Nämndemansgården kanske känner till någon annan plats där man kan genomgå sorgebearbetning. Bra du tar tag i situationen och kanske har det även effekt på din dotter. Självklart påverkar det henne på något sätt om ditt förhållningssätt förändras. Om inte avlastar du henne från skuld när hon uppkever att du mår bättre. Frågade min son idag om all kunskap, alla minnen finns kvar i huvudet på honom. Ja sa han och skrattade. Kändes bra och hoppfullt.