Reflektioner från medberoende

Profile picture for user Mammatilltvå

Läste Åbergs bok Skål ta mig fan. Där skrev han att en alkoholberoende inte kan komma ur sitt missbruk förrän denne nått botten. Vissa kommer aldrig att komma dit. Han skrev också att ingen annan kan förmå en alkoholist att sluta dricka, det kan bara alkoholisten själv besluta, efter att först ha nått botten då. Men hur länge ska jag som partner till en alkoholist stå ut att vänta? Hur accepterar man att man inte kan förändra en annan?

För två år sen tog jag beslutet att ge upp försöken att förändra min partner med missbruk. Tog avstånd från beteendet, drickandet, abstinenspersonligheten. Ibland trillar jag dit och försöker bry mig om vad han ska göra, inte köpa, ifrågasätta drickande mm. Men vet ju nu att det inte är lönt. Men hur länge är det värt att vänta på något som inte är lönt?

Sedan jag tog avstånd mår jag själv så mycket bättre, känner mig starkare i mig själv. Nu behöver jag inte lägga energi på att försöka få någon annan att förändra sig, behöver inte vakta, det spelar ingen roll om han druckit 5 eller 10 öl, jag vet att han dricker och det räcker så.

Jag har svårt för sex med honom, varför känns det så? Har blivit sämre sen jag valde att ta avstånd. Från början sa jag att jag tänker inte gör något med honom då han druckit. Men jag vet ju inte alltid säkert om han är nykter eller inte, då han smygdricker. Varför ska jag ha sex med någon som sen ska gå o dricka sig full. Kan lika gärna vara utan?
Är det för att jag känner mig sviken av honom? Varför kan han inte sluta dricka och vara den fina familjefar han kan vara, om han valde det? Men jag förstår ju att han inte kan välja det, även om han skulle vilja.

Att barn är med i bilden gör inte saken lättare.

Profile picture for user Mammatilltvå

I boken stod också att det inte är någon idé att förmå en alkoholist att ta ett uppehåll, de skrev om en man som hade uppehåll i drickandet för att dennes psykolog fick den till det. då räknade han ner tills den dag han tagit sig igenom uppehållet och drickandet startade igen.

Är det så, vita perioder bidrar inte till nykterhet. Är det bara en pina att vara nykter en period? Man ser inte alls någon fördel med att kroppen och en själv kanske kan börja må bättre?

Profile picture for user Snödroppen

@Mammatilltvå
Efter att själv ha brottats med dessa frågor och sedan lämnat en alkoholist så känner jag igen och med dig.
Starkt av dig att backa undan från allt som har med din partners alkoholintag att göra. Det är i princip tillslut det allt handlar om för alkoholisten.

Jag upplever att de vita perioderna handlade om precis det du skriver, de ledde ingenstans. Antingen var det för att visa att man inte alls var så beroende eller ett försök att rädda relationen osv osv.

Det är inte alls konstigt att man inte känner för sex med sin partner som lever i ett alkoholmissbruk tycker jag, det står en elefant i rummet som upptar allt och håller på att äta upp ens relation, hälsa, hopp, livsgnista osv allt som är konstruktivt i livet. Jag minns att jag inte kände någon äkta intimitet tillslut för den fanns inte.

Minns en terapeut som tidigare jobbade inom missbruk, nu jobbar som chef på en vårdcentral som sa att "jag orkade inte jobba med missbruk längre. Sjukdomen (aktiv) vill bara ha och ha och ha. Hon menade att det tog så mycket energi mot vad det gav resultat.
Jag tror att det precis som för en alkoholberoende är som för oss anhöriga. Man når en botten där man känner att nu är det stopp, det går inte längre, jag vill inte mer och därefter förändrar det som behövs förändras.

<3

Profile picture for user Åsa M

Jag har samma erfarenhet, att ta avstånd var det enda som hjälpte. Men med avstånd menas då faktiskt avstånd, dvs att relationen offrades. Det var det som gjorde att jag kunde lösgöra mig från dramat och börja fundera på vad det är som gör att jag var, och blev, medberoende.

Profile picture for user Tröttiz

@Åsa M
Det här med medberoende är något jag tampas med mycket. Ett tänk och handling efter det. Jobbigt men nödvändigt för att värna om det egna måendet samt inte drunkna i någon annans destruktiva leverne. Och att acceptera maktlösheten.
🌹

Profile picture for user Tröttiz

@Mammatilltvå
Kan försöka, tycker jag är så himla inne i det än fastän vi brutit ...

Vill börja med att säga, som mitt numera ex och kompis (vi försöker med det, men det är svårarbetat) sade att det är bara man själv som kan förändra sig, andra människors "tjafsande" och oro hjälper inte. Samtidigt sade han att då jag undrade över hans botten .. "tja, min botten ja ... kanske jag inte har någon". Mm, det kom jag också att tänka och det gjorde mig väldigt ledsen, frustrerad och maktlös. För maktlös är man som anhörig, man dras med i någons destruktiva liv som jag skrev ovan och det kändes till slut som jag drunknade och tappade bort mig själv liksom.

Det jag till slut kom fram till var att jag måste börja sätta gränser för mig själv för att över huvud taget överleva mentalt. Andra människor hade då försökt få mig att sätta gränser, kapa kontakt m.m. De gränser jag satte var några efter noga övervägande, hit hörde t ex att inte prata då han druckit. Det kan jag "synda" med nu då vi brutit, och jag kommer på mig själv att ha dialog att du .. så där hade du, eller jag inte bestämt oss för. Nu gav du efter igen och sabbade din egen gräns. Att för sig själv sätta upp tillfällen då man kanske gör något som inte gagnar vare sig själv eller den omkring en med beroende, att sätta gränser enligt dem och att följa dem. Som sagt - så faller jag dig emellanåt. Tyvärr .... :-( Det som jag hört att man aldrig ska göra, en gränssättning, är att inte låna ut pengar. Den biten har jag alltid följt. Alltid något...

Du har barn, vilket gör att jag kan uppleva att gränssättning är mer väsentlig. Jag var ju "bara" jag .... Att fråga sig vad de behöver.

Det där med att man inte vet hur länge man ska vänta. Sätta datum? Att har inte läget ändrats efter detta, så lämnar jag, att man inte lever sitt liv i ett kaos utan like. Jo du - att fundera på hur länge vänta tänkte jag på mycket. Har inget bra svar på den. Jag anpassade mig till mycket, men en dag var det bara stopp. Går inte att förklara. Jag visste bara. STOPP var det. Och det var så smärtsam insikt att oavsett om det skulle finnas / funnits ömsesidiga känslor skulle jag ändå inte satsa på grund av hans beroende och vidare det att han inte var redo att ändra sin situation. Jag insåg att så länge han inte tog ett aktivt beslut gällande alkoholen eller snarare hjälp skulle jag aldrig bli viktigare än alkoholen är för honom. Krassa sanningen och så ville / orkade jag inte leva.

En kompis till mig har en man som slutade, och de lever ihop och har det bra vad det verkar, men detta är min historia och mina tankar.

Sköt om dig.

KRAM!

Profile picture for user Sisyfos

Hej! Jag kommer från beroendesidorna. Har läst i din tråd och hoppas det är ok att jag kommenterar. På beroendesidorna finns alla vi som inser att vårt drickande är problematiskt och som jobbar med att sluta. Där finns också de som slutat dricka och gått vidare. ”Att nå sin botten” diskuteras där ibland. Det är många av oss som slutar innan drickandet har fått alltför stora konsekvenser.
Och vad är botten? En botten är t.ex. om anhöriga väljer att lämna. De flesta på beroendesidorna har vänt om betydligt tidigare än så. Det är möjligt att man måste nå sin botten om beroendet helt har slagit sitt grepp, men innan det händer finns många tillfällen att sluta dricka.
En vit period är vad vi på beroendesidorna rekommenderar varandra. Helst minst 3 månader. Många hamnar på Ruta 1 igen om man återvänder till drickandet efter ett uppehåll. Många upplever också stora fördelar med ett nyktert liv och slutar helt. Vad jag vill utrycka med det här inlägget är att det är olika.
Jag kan bli riktigt rädd för hur alkoholen förändrar personligheten. Här på anhörigsidorna tycker jag ibland att nu beskriver den värsta sorten, de som totalt förnekar och är oerhört egoistiska i sitt sätt att vara. Alkoholism är en progressiv sjukdom och det kanske är så att det är omöjligt att sluta på egen hand om det har gått för långt, men innan det gick för långt bör det ha funnits några insikter. Jag tror dessvärre att saknar man insikt och vilja att förändra så blir det bara värre. Det skadar hjärnan.
Du har en väldigt sund inställning till hans drickande i och med att du har slutat att försöka hålla koll. Tycker inte att du ska köpa åt honom överhuvudtaget. Men att han fortsätter att dricka… Kanske stämmer det att när det har gått tillräckligt långt att det inte är någon idé med en nykter period, men att sluta dricka är nödvändigt för att komma till insikt. Insikten måste komma inifrån och även då kan det vara svårt att sluta. Men det som ibland beskrivs hörinne: gravt missbruk med 0 insikt, då är kanske botten enda utvägen. Anhörigas möjlighet att påverka är nog rätt små.

Profile picture for user medis69

@Mammatilltvå Hej jag har blundat eller ja vet inte va man ska kalla de fly i jobb o blunda men nu börjar snaran dras åt barnen (vuxna)lättar på sina känslor .Hon har blivit sjuk av alkoholen och jag funderar om ja kan ringa hennes läkare o berätta eller är dom naiva dem måste väl se på prover o etc va som är fel ?