hur mycket är för mycket?

770 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mulletant
Ja, lillablå

njuuut! Nu ska jag bekanta mig lite mer med märta:) / mt

Lelas
Njut!

Lyckosam dig, mulletant, som har Märtas historia kvar att läsa! I hennes inlägg finns så många vackra ord och klokheter! :)

Kram, alla!
/H.

lillablå
Märta!!!

Så skönt att du är tillbaka!!!
Jag har saknat dig!!!
och tack ni alla för fina fantastiska ord!
Kram!
/k

märta (inte verifierad)
Heeeej!!!

Ja, jag är faktiskt tillbaka, det känns lite vingligt och overkligt men det går framåt ;-). När det gäller min historia så tror jag inte att jag vill dela med mig av den just nu, men jag har blivit väldigt illa behandlad igen, fast den här gången fanns inte alkoholen med i samma utsträckning av om det det fanns tendenser. Hur som helst, det känns som om jag hittat hem igen, underbart. Och jag kunde resa mig upp och gå en gång till Det stärker i längden, det finns ingen anledning att stanna kvar i en destruktiv relation som bryter ner. Vi är alla värda något bättre än det.

Tusen kramar Märta

mr_pianoman
vingligt

Det är nog många som känner sig vingliga här, men vi vill förändra och det går faktiskt! Jobbigt javisst, men tänk va livet kan bra utan alkohol! Det trodde jag inte när jag söp.

Hoppas du hittar glädjen i livet.

mulletant
Hej lillablå, ser att du är

inne på Forumet med Mm och mig:) Hoppas du har det bra och njuter i ditt eget liv! Kram / mt

lillablå
Min lilla gullemulle!

Jodå, jag är här lite då och då, läser allt, skriver mindre...
Men allt är bara fint!

Var hos min finaste fotovän fredag till lördag, och hade fotolektion lördag.
Helt underbart!!! Kom fram till henne fredag kväll runt åtta, vi åte lite pasta
och delade en flaska vin, och vad skönt det är att kunna göra det ibland,
utan att hålla koll på hur mycket det dricks, hur snabbt han fyller på glaset,
(gärna båda våra glas när jag gjorde mig ett ärende till köket, då kunde han
ju dricka upp sitt, fylla på, dricka upp och fylla på utan att jag märkte det...).

Igår pratade vi foton, utställningen, livet, foto och mer foto... Så himla gott!
Önskar jag kunde bjuda in er alla till vår utställning, men då skulle ju min
och kanske andras anonymitet ryka...

Fick frågan om min portfolio skulle bli tråkig om jag bara hade med de lugna
foton jag valt ut, kanske behövde jag nåt mer, nåt som kontrasterade, som
förvånade, som fick betraktaren att hajja till? Men sen sa han, min fotolärare,
min guru, min idol, att det är ju faktiskt betraktarens problem, klart att du ska
välja de foton du vill ha...

nu i efterhand inser jag att jag fotar lugnet för att slippa oron, ångesten, all
frenetisk tankeverksamhet... så vill jag ha det. lugnet är vad jag längtar efter.
och min portfolio får spegla det!!!

snart kommer min älskade finaste vän hit med sin son, de har inte hälsat
på sedan jag flyttat in, det har varit sjukdomar och annat i vägen, men nu
äntligen kommer de! så nu ska jag sätta fart på bakeriet, två sorters muffins
och kolakakor blir det!!

Stora kramar och önskan om vårsol till er alla!!!
/k

några lugna bilder..
http://www.facebook.com/album.php?aid=40720&id=100001002945795&l=e3baa98f86

mulletant
Hej Lillablå....

fint att du har det bra! Jag är också lugn och och tillfreds med livet just nu. Det har varit en bra eftermiddag, kram / mt

Mie (inte verifierad)
Gillar...

... dina bilder lillablå.... gillar lugnet jag oxå.
Tänk så.. det finns så många som är som oss & gärna ser lugnet & inte behöver ngn annan bild som rör till för oss.
Din utställning kommer vara underbar Kram från Mie...

lillablå
Tack!

Tack fina Mie!

länge sen jag skrev nåt, men det har varit så mycket annat som tagit energi,
jag har läst allt vad ni skriver, och kände mig lite lätt träffad av pratet om att
det går upp och ner med aktiviteten i forumet... =)

Jag har det bra, jag har flyt just nu, möbler på balkongen, blommor i lådan,
nya garderober under uppbyggnad, ny säng, ny ytterdörr... och just nu inser
jag vad som är viktigt för mig: mitt hem! Allt handlar om det!

Igår lyckades jag med nåt alldeles speciellt... skulle sitta lite i solen och
blåsten på min fina balkong, men eftersom det blåste så skulle jag stänga
till dörren lite, ha den på glänt bara... Innan hade jag pillat lite på en mystisk
skinande vridmoj längst upp på dörren, den är så trög så jag tänkte att man
kanske kunde justera det med den.. men icke...

satt och njöt i solen, skulle gå in och fixa nåt och märker till min fasa att den
bara öppnar sig knappt fem centimeter... den fina glansiga vridmojen var
inbrottsskyddet! japp! där stod jag. ingen telefon, inga nycklar, nada. jag
hade en filt och en flaska vatten, så jag skulle ju klara mig ett bra tag, men
ändå! Fick in armen en liten bit, men inte tillräckligt långt för att komma åt
den där förbenade knappen... men jag skruvade isär hållaren till min fina
balkonglåda, och skruvade ihop den på ett lite annat sätt, och in med armen
och faktiskt, det funkade! Jag kom in! Japp! En stark kvinna reder sig själv!
=)

och visst är det så, vi klarar mer än vi tror, och lösningen brukar finnas där
ganska så rätt framför nosen på oss, det gäller bara att se på saker på ett
annat sätt, förändra gamla vanor och trixa lite, kanske få några blåmärken
och skrapsår på armen av det vassa teglet bredvid dörren, men det allra
mesta går faktiskt att lösa!

Bara för att ni ska får se min räddare i nöden, och min alldeles egna lilla
oas länkar jag till en bild på min facebook...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=496409&l=177447c65e&id=10000100294...

KRAAAM!!

mr_pianoman
Som värsta McGyver-fasonerna!

Som värsta McGyver-fasonerna! :) Tur att du kom in så att Lilla Blå inte blev ännu blåare av kölden.

märta (inte verifierad)
Lillablå

Du lever igen, du har tagit kommandot, så himla härligt! Come on girl, you gonna make it! Nu är våren här, fotona dina är så vackra, jag kommer ner och hälsar på, så sitter vi lyssnar på vårfågeln koltrasten. Go girl!

Kram Märta

mulletant
Hej lillablå,

fint att du fortfarande läser och engagerar dig. Såg nyss att du skrivet ett klokt inlägg utifrån din egen erfarenhet. Ha det härligt i ditt hem och på din balkong! Kram / mt

lillablå
Diverse...

Ett tag sen jag skrev för min egen skull...
måste påminna mig om att göra det ibland, för att få perspektiv
på hur jag mår, vart jag är på väg, och varför...

Lelas skrev nåt om en milstolpe för henne, och jag har faktiskt
upplevt en egen sådan. Vet inte om det är nåt att vara stolt över alls
egentligen, eller om en del av er kanske till och med kan ta illa upp..
men för MIG var det viktigt, och ett tecken på att jag sakta blir friskare
och starkare. Jag har varit på Systemet. Två gånger. Och det har jag
inte varit sedan jag lämnade min kärlek. Det har vänt sig i magen på
mig bara jag gått förbi den där butiken... men nu har jag alltså varit
där själv. Första gången köpte jag en flaska fin Whiskey åt min helt
fantastiska fotolärare som tack för att jag får låna hans fotolabb...

Andra gången gick jag dit för att handla lite åt mig själv. Kände mig
som en falsk djävel, som om jag gjorde nåt smutsigt, jag kände mig
kanske lite som de som skriver i andra delar av forumet, jag skämdes.
Smusslade med flaskorna (japp, två flaskor vin) och la dem i två olika
påsar för att det inte skulle klirra om dem... och det kändes som om
alla, precis alla tittade konstigt på mig...

Men nu står de i skafferiet, i väntan på rätt tillfälle. För trots allt vill jag
inte att han ska få den makten över mig att jag aldrig mer kan njuta
av ett glas vin i goda vänners sällskap.

Och det påminner mig om min gamla arbetskamrat. Hon har cancer
och det är tyvärr den obotliga sorten. Vet inte hur många år hon har
kvar, men enligt en läkare hon träffade för två år sen har hon allt mellan
två och fem år kvar... och hennes liv har inte varit en dans på rosor om
vi säger så, hennes fd man misshandlade henne, förföljde henne och
var en riktig pain in the ass... och när det var som värst med honom
drack hon en hel del. Tyvärr har hon börjat dricka igen. Rätt rejält vad
det verkar. Hon vet min historia med mitt x, och hur jobbigt det har varit,
hon är helt öppen med att hon dricker för mycket, hon vet det själv och
försöker inte dölja det... men jag vet inte hur jag ska reagera, vara och
agera... eller om jag helt enkelt ska låta bli att agera, och låta henne
dricka sitt vin? Hjälp mig, snälla, kom med lite synpunkter! Hur ska jag
vara för att inte ge henne mer ångest, och hur kan jag hjälpa utan att
ta något ansvar, för det vill jag absolut inte...

Just idag är jag rätt låg. Sov för länge i morse och vaknade med den mest
vidriga huvudvärk, av den sorten som inte går att göra nåt åt, den där sorten
som man får dras med hela dagen... och har hälsat på min allra finaste vän
idag också, hon är inlagd på psyket just nu, har någon slags bokstavs-
kombination och de har lite problem med rätt medicinering... jag älskar
henne och det var underbart att få ses och prata, men det var nog jobbigare
än jag trodde... jag är helt slut just nu.. det hjälpte inte ens att måla de där
hyllplanen som snart ska upp, det brukar annars funka bra att fixa lite med
lägenheten, skruva ihop nåt skåp eller garderob eller så...

I morgon hoppas jag att allt är bättre, och jag ska ge mig ut alldeles allena
och lyssna på musik på Amnestys 50-årsfirande, ett av mina favvoband råkar
spela och att ingen annan har lust att gå ska inte få hindra mig... =D

Tack ni alla för att ni skriver och håller forumet levande! Vet att jag ibland blir
lite frånvarande, men jag läser allt ni skriver och tänker på er!!!
Största möjliga kramen!!
/k

Lelas
Hej vännen! Skönt att se lite

Hej vännen!
Skönt att se lite livstecken från dig här. :-)

Bra jobbat att klara av att gå till systemet! Ja, tänk det är lustigt... Många här kämpar som galningar för att inte gå dit, och så finns det sådana som vi som behöver öva oss på att kunna gå dit... Knäppt.

Jag kan nog inte svara på hur du skall vara mot din kollega tror jag... och jag förstår att det river upp en massa konstigt i dig. Det skulle det göra i mig också.

Men... eftersom hon nu är öppen med att hon har det här problemet så kanske det är värt att göra ett litet försök ändå? Du kanske kan tipsa henne om AA, utifrån att du själv har så stor glädje av Al-Anon? Jag skulle kunna tänka mig att hon svarar med att det inte är någon idé, för hon skall ändå dö av sin cancer... Men, det måste ju finnas människor som hellre minns henne som en levande människa ända till slutet, än som en alkis som slutade leva långt innan hon dog... eller?

Ja, du... Kram kram!
/H.

mulletant
Lillablå... jag tror just inte att nån blir

lyckligare av att dricka för mycket eller droga ner sig på annat sätt. Jag skulle önska att din kära vän får, eller kan ta emot, stöd och tröst och vara äkta närvarande i det. Men det är svårt att säga något om hur en annan människa har det, särskilt i en så svår situation.
Sov gott och ha det bra, njut allt vad du orkar av konserten! Kram / mt

Mie (inte verifierad)
val...

Du... jag & alla människor har alltid ett val.
Ni är öppna med varandra, kanske är det så enkelt att du kan säga till henne att du inte klarar av vissa situationer som innefattar alkohol. När de uppstår tillsammans med henne tänker du gå hem.
Då har hon ett val & du ett val.
Båda är vuxna människor.
Kanske känner du att du sviker för att döden är så nära?
Samtidigt kan jag tycka att det finns ingen anledning att lämna sig själv... någonsin.

Milstolpar är alltid milstolpar =) finns lika många som det finns människor.

Stor kram från Mie

lillablå
Lite nere...

Hej fina ni!
Just idag känns det rätt trist. Igår också, faktiskt... eller ja, ända sen i torsdags,
om jag ska vara ärlig...
Skitsak egentligen, men den finns där som en sten i skon, gör inte direkt ont,
men den skaver och gör sig påmind hela tiden, irriterande är det...
har varit på ett par tre blinddejter med min mosters mans dotters kompis.. =)
Det har varit trevligt och roligt, och allt det där, men jag tror inte att DET där extra
speciella finns, ingen kemi, ingen kärlek på första ögonblicket.
Men lik förbannat halkade jag ner typ tre trappsteg på humörsstegen när han
tog upp och jag höll med om att det inte riktigt når ända fram.
Hur tänker jag?!
jag vet ju att han inte är rätt, inte mitt livs kärlek, jag vill inte kasta mig över honom
och hångla upp honom, men lik förbannat blir jag helnere av att ännu en gång
inte duga, inte vara rätt, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt något överhuvudtaget...
och trots att jag verkligen försökt fokusera på vad jag känner, på vad jag vill, och
inte på hans känslor eller önskningar, så har focus hamnat på honom, han har
blivit viktigare än jag, jag har blivit suddig och oskarp, igen...
och tankarna på ensamhet, ett liv som singel, en istället för två har tagit udden av
min livsglädje som jag trots allt kände för ett par tre veckor sen, och tidigare än
så, innan vår första träff... förbannat!!!
Skitledsen och asförbannad i en salig blandning...
Jag vill inte leva mitt liv ensam.
Men jag vill inte heller leva mitt liv för eller genom någon annan!!!

kanske måste jag låta spritpennan som jag försöker måla mina konturer med
torka och härda innan jag ger mig ut i det okända och ibland farliga som livet är...
kanske måste jag ge mig själv lite mer tid innan jag ger någon annan av min tid?

ännu ett långt inlägg...
men det är så djävulusiskt skönt att få skriva av mig, att sätta ord på tankarna, att
lämna en del av dem här, istället för att bära med mig dem som den där stenen
som skaver i mina slitna converse...

Jag ska göra allt jag kan för att komma iväg på al-anonmöte på tisdag..
får inte glömma bort hur viktigt det är, och hur viktig jag är...
tack för att ni orkade läsa...
stora kramar!!!
/k

Lelas
Tänk...

Klart vi läser. :-)

Du... tänk om... det... kanske är han som inte duger åt dig? Tänk om han är lika rädd som du för att inte vara bra nog, för att inte räcka till åt en sån fantastisk person som just dig?

Kram, vännen!
/H.

PS. Prinsen kommer, när du minst anar det. Jag lovar.

Mie (inte verifierad)
<3

Jag tror inte att det är ngn klyscha att jag först måste älska mej själv innan jag kan älska ngn annan.... / Mie.

Berra
Hej Lilla Blå!

Ha' inte så bråttom...
Och lägg inte allt krut i en korg (..?kan man säga så..?).
Jag tror att du hade lite för stora förväntningar på den däringa dejten, och så när den inte lyckades så hade du ingen bra reträttväg in på banan igen..?

Självklart så ska du inte behöva leva resten av ditt liv ensam, men jag tror du behöver bli lite stark i din ensamhet också, veta att det duger,
och att DU duger, och du SKA inte leva för någon annan, eller genom någon annan...

Vi har en grannbrutta rakt över gatan som gjorde det, och när han fann en annan kärlek som gav honom lite mera mothugg (hon var för snäll..)
så bytte han ut henne,och hela hennes identitet försvann ju med honom..
Till saken hör väl att han var en B-kändis och hamnade i A-kändislaget igen, och grannfrun hamnade aldrig mer i skvallerblaskorna längre,
så nu "fanns" hon inte längre, hon var en "No-name", inte ens en B-kändis sambo längre, trist...

Problemet för henne var att hon hade byggt upp hela sin identitet på ett luftslott där sedan fundamentet försvann,
hela hennes liv krisade efter detta och hon har gråtit många tårar mot min skuldra och även hos andra grannars...
Och självklart en pangpingla som har gjort det lite mera pressat både för min fru och andras fruar på gatan,
men för mig har hon aldrig varit intressant eftersom jag ser mycket mer till insidan än utsidan..
Jag har krav på en stark identitet som vet vad hon vill, och inte den typen av tjejer..

Så det är kanske lite mera så du ska känna inför dig själv, jag duger, men frågan är väl om han duger åt dig...
Om du känner dig trygg med dig själv så behöver inte ditt liv falla med om du har en livskamrat eller inte...
Snubben ska rannsakas så att du inte säljer din själ allt för billigt, han ska inte snubbla om du puttar på honom t.ex.
och för mig så sitter nog 80% av skönheten under huden..

Och är de åt helvete för snygga så får man ett ännu mera helvete med att ständigt försvara sin ställning mot andra uppvaktande män,
det är min filosofi efter att jag precis som andra män i min ungdom tittade mer på utseendet än hur de var funtade...
Det betyder inte att min fru ser ut som en rostig jordfräs, men hon är väldigt vacker för mig...
Jag gjorde det klart för henne på en gång att om hon försökte göra mig sotis en enda gång så skulle jag lämna henne,
jag tappade 25 kg när min första tjej lämnade mig för min bäste kompis, så där "försvann" två livsviktiga vänner på ett bräde..

Och därefter så bestämde jag mig för att aldrig utlämna mig så pass mycket till någon annan att jag skulle må så dåligt efter detta..
Och det var nog ett av mina bästa beslut genom livet, annars hade jag nog fortfarande gått i samma spår än idag..
Det är en del av min självrespekt, jag sätter gränser för hur dåligt jag ska tillåta mig må..
Samma sak med alkoholen, den förflyttade mina gränser mycket längre än vad jag ville, därför lade jag ner drickat...

Jag har mycket mera strängar på min lyra, men att stämma dessa, det gör jag först när jag ska använda dem...
En dag i sänder, den dagen... det problemet, så lever jag lite av mitt liv idag..
Under tiden försöker jag njuta av det lilla som finns, allt är inte tvärballt, men jag överlever det också, imorgon är det en annan dag..

Idag fick jag ingenting att stämma mot det som jag hade planerat, men jag njöt av det som hände i alla fall, och det kändes bra...
Jag satsade på att må bra, och det lyckades jag med i alla fall, och då blev det en bra dag, trots allt...

Såg på tjejernas match idag och de hade sååå höga prestationskrav på sig själva, och jag bara sade,"..men lilla gumman, glöm inte bort att leva också.."
De tittade på mig med stora ögon som om gubbjäveln inte var riktigt klok, och jag tänkte, nä, det där var för tidigt för en 18 årig tjej...
Om många år kommer hon att fatta vad jag menade, när hon inte låter det yttre styra sitt inre, utan tvärsom..
När man låter själen sätta ens livsvillkor, då är man nog på rätt väg, eller åtminstone en bättre sådan..

Om man tillåter en att må kasst av någon orsak, ska det få fortsätta med det då???

Livet är under en ständig utveckling, det sämsta man kan göra är att försöka hindra den...

/Berra

mulletant
Hej lillablå! Det kanske är nu du

verkligen möter dig själv! Det är kanske det svåraste mötet vi människor har att göra. Det är inte du som inte duger för honom.... ni bara inte passar för varandra på det sätt ni båda hade önskat. Är det så?
Jag går tillbaka hit och understryker att nu skriver jag lika mycket till mig själv som tll dig:
Kanske det är du som inte är den du önskat att du själv ska vara? Den som "han" drömt om och behöver.... som är den saknade länken i hans liv... ??? Kanske det är där medberoendet har sin kärna, att man vill vara så betydelsefull för andra. Ett behov "att vara något för en annan" som först fyller en med lycka och styrka och sen blir en tyngd och ett krav....
Du är fin, K.....n! Ta vara på livet, alla livets dagar! Du, om nån vet, att världen är vacker i både sol och regn. Kram / mt

Adde
Men Lilla Blå

alltså va !!

Jag VET att du är snygg !

Jag VET att du är rejält verbal, kunnig och verkligen allmänbildad ! För att inte tala om slagkraften i dina skriftliga kommentarer !!

Jag VET att du verkligen är social och på ett rätt ovanligt sätt kommer folk nära och gör positiva intryck !

Jag VET att du har integritet och kan säga ifrån !

Jag VET att du idag ÄR Lilla Blå / k , en alldeles egen fin person som idag går med rak rygg !

Relationer för oss som är i "missbruksbranschen" är svåra . Det är ingen konstighet att det för oss beroendemänniskor rekommenderas att hålla byxorna på ett år in i nykterheten. Och detsamma gäller medberoende/anhöriga.

För oss skapar sådana situationer som du befinner dig i nu en farlig väg, kanske tillbaka in i missbruk, eftersom det är den vägen vi känner igen ut från problemen. Och för er anhöriga en fälla med förlorad självkänsla och oro om att inte duga. För oss alkisar så kommer förändringen när vi är mogna för den och jag är övertygad om att det är samma sak för er anhöriga. Det pratas mycket om ensamhet i beroendekretsar och visst kan det vara så MEN jag är övertygad om att det är likadant i det "normala" samhället fast det inte pratas öppet om det. Och det är även så att man kan vara ensam även i tvåsamhet, fast vi varit gifta länge och gått igenom allt tillsammans så var vi väldigt ensamma i vår relation i början. Men vi i den här "branschen" har fördelen att kunna prata om det öppet med våra vänner. Det är inte alla förunnat att kunna det och då pratar vi verklig ensamhet.

Jag VET att du duger precis som du är och är perfekt anpassad för att vara Lilla Blå /k !

Och slutligen : Jag VET att jag tycker mycket bra om dig och att jag önskar dig en mycket bra dag !!

Lelas
Heja!

Heja Adde!

Jag skriver under på vartenda ord!

/H.

lillablå
Gullegrisar!!

Finaste ni!
jag har inte orkat svara, men oj vad skönt det var att läsa de otroligt
fina inlägg ni gjort... tack från djupet av mitt hjärta!!!

Har inte orkat resa mig än.
Trött. Less.
Skit på jobbet, den första kollegan har blivit sjukskriven för att hon inte
orkar längre, en till borde bli det men har inte råd som ensamstående
mamma... två har brutit ihop, och mitt i allt detta stress, teknikstrul och
mycket irriterade kunder...

Försöker dessutom trappa av på den där förbaskade medicinen som
jag inte vill äta, tar den bara varannan dag och jag mår SKIT! snurrig,
yr, illamående och allmänt grinig... och rädd för att det är det som gör
att jag mår som jag gör just nu, vill ju klara mig utan den!!!

Och i morgon har jag mitt sista möte med min kbt-sköterska. och har
fått i hemläxa att skriva mitt cv... fick läxan för länge sen, men har inte
orkat ta tag i det, tar emot nåt så fruktansvärt... men nu måste jag...
och min vana trogen att skjuta upp allt obehagligt så skriver jag här
istället! =)

Har faktiskt försökt göra annorlunda idag. Vaknade och ville verkligen
inte göra nåt, kände inte för nåt, orolig, obekväm, nere...
för ett gäng månader sen hade jag antagligen inte gjort nåt heller, jag
hade lagt mig i soffan med en bok och med tv:n på, läst lite, sovit mycket,
ätit upp all choklad och läst lite till, och mått ännu sämre efteråt...
Idag har jag faktiskt målat hyllplan och trästommen i den gamla inbyggda
garderoben i klädkammaren, har inte velat flytta in där då det fortfarande
stinker gammal gubbe... trodde att det skulle få mig att må bättre, men
den enda som hände var att jag fick färg i håret... =D Fast jag har ju
i alla fall försökt! får väl försöka vara i det, och släppa mina egna krav på
mig själv att jag ska må bra...

hoppas ni haft en skön helg?!
stora kramar!!!
/k

Lelas
Ättika!

Dagens husmorsknep: häll upp ättika i en djup tallrik, ställ in den i garderoben och låt den stå i ett dygn eller två. Det gör susen mot vilken lukt som helst! :-)
/H som i Husmor.

märta (inte verifierad)
Tillägnan

Du min vän

Ja jäklars vad vi kämpar för att ta oss tillbaka. Men vi MÅSTE räkna med bakslag. Du vet ju min historia med honom som bara slog en signal och sedan var allt över, bara så där efter 6 månader.Jag investerade känslomässigt och så... PANG! Då fanns du där, då fanns flera av mina vänner där... Och ni sa alla samma sak. HAN ÄR INTE VÄRD DIG!

Ge dig tid, det finns riktigt goda relationer, det finns riktigt goda människor i allt brus. Det är inte lätt att åka på en snyting när man redan är nere för räkning. Det är inte lätt då att våga tro på det goda i livet när man sopas till. Men det goda finns där ute ,tro mig, det finns där. Ibland tar det bara lite lite längre tid.

Kram fina vän /Märta

lillablå
Ännu en gång...

TACK!!!
Lelas, Ättikan har fått stå så länge att den torkat in i skålarna, det
funkade faktiskt inte... tror att det sitter i väggar och i plastmattan...
ska testa att måla om, funkar inte det river jag ut mattan!
för jag gör numera tvärtom: jag ger mig inte!!!

Märta, skönt att höra av dig, hoppas verkligen att allt är bra med
dig min fina vän?

Så, idag har jag avslutat mina kbt-samtal.
Jisses vad jag kommer att sakna dem!!!
Men det är dubbelt, jag måste tro på henne när hon säger att jag
kan själv, att jag har utvecklats och det starka i mig plockats fram...

gick direkt till ett fik och tog en kaffe och en muffins, "råkade" bara
vara det ställe vi hade vår första blind date på... och jag trivdes rätt
bra där alldeles själv, med mitt kaffe och min muffins och min bok!

Fast just nu känns det så fel, så fel...
där satt jag och njöt och hade det rätt ok, medan mina vänner i
Joplin, Missouri, där jag pluggat och levt i ett och ett halvt år kämpar
för livet och letar efter försvunna nära och kära... fruktansvärt...
snacka om perspektiv... tankeställare... och tacksamhet över att jag är
här och att de som står mig nära där verkar vara i livet, oskadda, och
med bara materiella skador...

tack för alla fina inlägg, här och där och överallt, tillsammans gör
vi underverk!!!
Stora kramar!
/k

Lelas
Oj.

Det var värst... inte ens ättika alltså. Hm... ;-)

Du. Du är stark.

/H.

mr_pianoman
du är starkare än ättika

du är starkare än ättika alltså

Sidor

Låst tråd