hur mycket är för mycket?

770 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Lelas
<3

Välkommen hem, lillablå. /H.

Anonymt
Tack alla fantastiska medlemmar

som delar med er av alla era erfarenheter och känslor. Ni är ett enormt stöd för såväl
gamla redan bekanta som för alla nytillkomna. Funnit mycket tröst här ikväll. //A

märta (inte verifierad)
Fina vän

Hej där.....

Tänkte slänga i väg ett mail till dig, men gick in här först. Jag skickar mail till dig, det var ju så himla längesen. Mycket vatten har runnit under broarna ;-) men har kvar din vackra bild på maskrosen.

Styrkekram Märta

lillablå
Määärta!

Hej!
Hoppas att du har det bra, att det är bra vatten som rinner under din bro, och att du simmar lätt!!!
stora kramar!!

mulletant
Hej lillablå, träffade dig nyss

"hemma hos" curry:) Klokt av dig att lämna direkt, det minsta man kan begära är väl att det känns rätt i början eller hur? Kanske dejten ändå hade ett stort värde - den påminde dig om hur lätt vi faller in och anpassar oss till andras mönster och hur mycket ansvar vi tar på oss. Och så fick du öva på att sätta punkt och stå upp för dig själv! Känns fint att du är här och delar med dig. Lev väl, mys och trivs i ditt eget hem. Adventskram / mt

mulletant
Kram, kram,

Lilla Blå, fint att du kom med i kramkalaset / mt

lillablå
Slag i magen...

I måndags morse satt jag i bilen på väg till bror min kl 04.00 och lyssnade på radion...
och där hörde jag den här låten för första gången...
och med en gång tänkte jag på mitt x, som aldrig fysiskt lyfte handen mot mig men var brutal på andra sätt, och på er andra som verkligen blivit slagna och misshandlade...
vi är värda så vansinnigt mycket mer...
stora kramar till alla!!

http://youtu.be/ysTmAiVGdWo

Lelas
?!

Men herregud vännen! Vad i "##€% gör du uppe så dags? ;-)

Ja, den är tänkvärd den där sången...

Kram!
/H.

mulletant
Tänkvärd ja,

och tänkvärt att den hade så stark genomslagskraft. Det finns förstås en anledning till det, en sorglig anledning. Heja oss tjejer! / mt (mulletjejen:)

lillablå
nu ta mig tusan!

Nu är det ett nytt år på gång!
nog för att jag inte gillar själva nyåret och allt firande, men sen!
sen kommer ett helt vitt tomt år, som är mitt att göra vad jag vill med!
och jag har alla förutsättningar för att göra det här till mitt år!

jag har en lägenhet jag älskar
jag har ett jobb som funkar
jag har fina vänner, fantastiska vänner menar jag =)

det är nästan två år sen jag lämnade det gamla
och snart är det snart 2012 och jag ska göra allt jag kan för att göra det till mitt år!!

stora styrkekramar till er alla där ute!
kan jag förändra mitt liv, så kan ni!!!

Lelas
:-)

Ta dig tusan! :-)

Uppåt och framåt! Tänk vilket härligt år 2012 kommer bli - ditt år!

Jag räknar dessutom helt kallt med att vara en del av ditt år, både här och irl. Mig blir du inte av med. ;-)

Kram!
/H.

mulletant
Nu är det 2012 lillablå!

God fortsättning på året i ditt liv! Kram och tack för att du finns! / mt

Louise1
Jag önskar dig ett

Jag önskar dig ett fantastiskt 2012 Lilla-Bllå. Jag har följt din tråd från början till slut och det är en fantastisk resa du har gjort!
Den inspirerar mig!

kram
Louise

Dompa
Är jag den nya T?

Hej. Jag är alldelse ny här, började läsa för en vecka sedan. Ramlade in på din tråd. Läste hela dageh fast jag borde ha jobbat. Satt på arbetet och låtsades jobba. Mitt i din tråd började jag gråta för första gången på 20 år. Grät över din historia men inser att jag innerst inne grät över mig själv, över mitt liv. Allt det T gjorde mot dig har jag utsatt min fru för. Skuld, skam och hennes fel att jag dricker eftersom hon är en sådan kontrollerande elak människa!!! Samtidigt slår det mig att kanske min fru är en av dessa olyckliga kvinnor som skriver här? Jag vill verkligen ändra mig men hur gör man? Att söka hjälp finns inte på kartan då vi bor på en liten ort. Jag förstår att jag är inne på fel tråd ch att du Lilla Blå inte kan förändra något men du fick mig att börja tänka. Tack hälsar Dompan

Lelas
Wow! Vilket inlägg du har

Wow! Vilket inlägg du har skrivit, Dompan! Nu var det jag som blev rörd till tårar här på bussen på väg till jobbet...

Klart att du får skriva även här i anhörigdelen, välkommen hit!
/H, tillfrisknande medberoende

PS. Vi bor också på en liten ort. Men vi hade aldrig tagit oss igenom det här utan hjälp. Inte var för sig, och absolut inte tillsammans.

mulletant
Hej Dompan - ja det är

härligt att läsa ditt inlägg! Här läser man och skriver var man vill, jag har skrivit ett år här men också på beroendesidorna som jag följt lika intensivt som denna där jag "hör hemma". Vi bor också på liten ort och har inte sökt professionell hjälp av olika skäl. Det har gått bra men inte varit lätt! Varmt lycka till! / mt

Louise1
Hej Dompan! Det var väl

Hej Dompan!

Det var väl jättebra att du ramlade in här på "fel" sida. Som Mulletanten skriver så skriver vi på olika sidor om vi vill. Om Lillablå's tråd har öppnat dina ögon så är ju det helt fantastiskt. Jag hoppas du hittar ett sätt att komma vidare när du nu verkar vara medveten om att du har ett problem. Även om du bor på liten ort så är det värt att gå.

Lycka till Dompan! Jag håller tummarna för att det går bra! Du kan väl starta en tråd så vi får följa din resa. Det kan vara ett sätt att lyckas.

/Louise

Dompa
Hej tjejjer!

Tack för er härliga respons men jag är inte säker på att jag förtjänar den. Den "svarta" blicken har min fru upplevt alldeles för ofta. Jag är feg, jag kan inte tänka mig profesionell hjälp. Jag läste att du mulletant inte heller gjorde det. Men hur fan bär man sig åt? Jag lider att ett djupt självhat men givetvis ska inte min fru bära konsekvensera för det. Är nog inte redo för en egen tråd som Louise förslog. Vad ska den heta? Misshandlar Dompa? Nej jag smyger här. Idag kramade jag min fru så mycket jag orkade när jag kom hem. Men med vetskapen från denna sida så kunde jag känna hur hon blev stel och antagligen undrade vad kommer nu? Fyfan, min reaktion men inte hennes beteende fick mig att hälla upp en whisky. Kände mig så avvisad, med all rätt. Men jag vet nu att det var min reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att jag drack. Alltid en början inbillar jag mig. Imorgon ska jag läsa hela Lelas tråd istället för att jobba. Ser fram emot det samtidigt som jag är rädd för att en massa fula känslor kommer upp. På mitt jobb märks det inte om man är lite själsligt frånvarande några dagar. Jag önskar min fru hade vänninor som er. Nu borde jag sova men allt allt allt far runt i skallen. Skulle vilja lägga armen om min fru, men hon skulle antagligen bli obekväm och se det som om jag försökte "få till det". För det är ju precis så jag har rört henne det sista året. Fan vad i helvete svårt detta är. Iaf Tack tjejjer. Vi lär väl tyvärr höras då min resa är långt från över. Hälsar Dompan

mulletant
Hej Dompan, du värd

all den uppskattning du fått för ditt mod att skriva ner det du förstått, att du har gjort din fru illa. Och att du inser att det var din reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att du drack whisky. Det är en stor insikt och stort att skriva de orden!
Alla mäniskors berättelser här är unika men mönstret i alkoholismen är väldigt lika. Därför känner du igen dig, och jag. Min man, som i mina ögon är alkoholist har inte sökt professionell hjälp, jag har varit på ett samtal. Vi har mycket kunskap som har hjälpt oss och kloka vänner som vet. Om du läser runt här kommer du att se att det finns olika erfarenheter av professionell hjälp och olika erfarenheter av AA. Jag tror att de allra flesta behöver någon form av hjälp och har nytta av det.
Jag tycker du ska berätta för din fru vad du insett och förstått. Det skulle nog vara den allara finaste gåva hon kan få och öppna dören till att ni börjar prata med varandra.
Ha en bra dag med Lelas tråd! / mt

Dompa
Tack mulletant!

Du måste vara en människa i särklass eftersom du även kan se försonande drag hos mig. Den allra finaste gåvan? Ja kanske. Men jag är feg, tänk om hon bestämmer sig för att lämna mig. Om jag drar fram flodhästen? Jag har druckit hårt i över ett år, det är klart att hon vet men vad händer när jag säger det? När monstret står i vårat kök? Jag är helt enkelt för djävla feg. Hur gjorde din man? Eller är det för personligt? Hoppa över frågan då.
Jag ser att det finns män som jag på detta forum men på något sätt känns de som för duktiga. Jag vill inte till AA. Jag vill inte skriva en bok. Missförstå inte, jag beundrar dessa killar men tror inte de är svaret för mig. Istället vill jag hålla mig här på anhörigsidan och läsa om de berättelser som skulle kunna vara min frus. I ett försök att förstå? Nu blir det Lelas story. Allt på arbetstid. Jag vill gärna höra inputs ifrån hur ni reagerade när era pojkvänner/makar erkände flodhästen. Hälsar en mer och mer förvirrad Dompan

kajsavarg (inte verifierad)
Hej Dompa

Klart att du ska berätta för din fru, håller fullständigt med Mulletant att det skulle vara den finaste gåvan att få. Berätta från hjärtat, din insikt och din rädsla. Bju in henne hit och gör henne delaktig i din resa. Min högsta önskan är att min "gubbe" skulle göra något sådant.

Lycka till

Lelas
Klart att du är värd

Klart att du är värd berömmet, Dompan! Det kräver mod att tänka och skriva som du gör.

Jag känner mig hedrad att du vill läsa min tråd! En bit ner i tråden som heter Vägen vidare hittar du länkar till mina tidigare trådar, men det märker du.

/H.

mulletant
Vet du Dompan, jag tror risken

att hon lämnar dig är mycket större om du biter ihop för dig själv! Men du ska välja din egen väg, du har tagit oerhört viktiga första steg. Fortsätt läsa och skriva här, forumet är en guldgruva av livserfarenhet och kunskap! / mt

Louise1
Alla människor är värda

Alla människor är värda Dompan. Framförallt om man kommer till insikt. Jag tycker också att du ska berätta för din fru. Jag skulle bli fantastikt glad om min man hade kommit till den insikten och öppet och ärligt sa som det var.
Om du vill lägga armen om din fru och vara säker på att hon förstår dig rätt så säg öppet att du inte har några "avsikter" men att du gärna vill känna hennes värme. Tror hon skulle bli glad för det med.

Lycka till Dompan!

lillablå
Åh...

Dompa!
Du är mer än hjärtligt välkommen till min del av vårt allas forum... TACK för att du skrev! Om du bara visste vad det betyder!!! TACK!!!
Och jag kan bara instämma... jag hade verkligen uppskattat om han hade pratat med mig, istället för att bara skylla i från sig, tända det svarta i blicken, luta sig lite hotfullt framåt med sina nästan 2 meter i strumplästen... eller skrika "jag är fullbordad alkoholist" vilket fick mig att backa och släta över med ett nä... det var inte så jag menade...

hade vi kunnat prata hade vi kanske haft ett annat slut på vår saga...

två veckor efter att jag lämnat nycklarna, efter att vi pratat, gråtit och kramats, fick jag ett sms:
"var det för att du tyckte att jag drack för mycket som du gick?"
jag svarade att ja, det var det delvis... men framför allt för att vi inte kan kommunicera.
INTE KAN KOMMUNICERA. i ett nötskal. hade vi kunnat prata om att jag inte mådde finfint i relationen och om hur vi tillsammans kunde jobba för att må bättre hade han kanske inte behövt stärka sig med ett gäng öl innan jag kom hem från jobbet... hade vi kunnat prata om varför han kände sig förföljd av mig, kontrollerad av mig eller attackerad av mig, så kanske vi hade kunnat ge varandra det vi båda behövde: bekräftelse och utrymme...

och jag förstår din fru, har själv stelnat till och tänkt... inte nu igen...
nämnde någon gång att jag gärna hade velat ligga kvar i sängen en lördag morgon och bara legat nära, en arm omkring mig, ett bröst att vila på, utan att det krävdes nån motprestation... och helgen efter blev det så... jag njöt. ända tills han sa: är du nöjd nu, har du fått tillräckligt närhet, kan jag gå? han gav, men tog mångfalt tillbaka...

har precis kommit hem från en middag med goda vänner och deras dotter på 5. En underbar kväll. Ett underbart slut på en bra dag. Ett helrätt slut, faktiskt, god mat och ett glas rött vin, bara för att jag ville ha det, inte för att det krävdes, eller förväntades, utan för att jag just idag, kände att jag ville ha det till min otroligt goda pasta. Hon följde mitt exempel, medan han och dottern drack ett par cola. och var helt nöjda med det, båda två!!

Jobbade idag. vänder mig om, mot utgången, och där går han förbi. ja. han.
jag har inte sett honom sedan jag lämnade nycklarna den där dagen i mars eller april för två år sen. inte en gång. tre sms, varav två var felskick.
och jag blev helt ställd först, orolig, tänkte oj, hur kommer det här kännas?!
men ser ni, det hände inget mer!!! jag blev mer orolig för över hur jag kanske skulle kunna känna om det ville sig illa, än över att se honom! och vilken lättnad det var!!! insåg idag att jag nog har gått vidare. hela vägen. nu går jag på min gata, den är bred, asfalterad och leder framåt. inte ojämn eller osäker, eller smal... utan en trygg väg, med tydliga kantmarkeringar så att jag inte hamnar i diket, och fin belysning i natten, så att jag aldrig känner mig rädd. och mitt på den går jag, men små, men säkra steg, i rätt riktning!!!

Dompa.. om DU vill, så kan du tipsa din fru om forumet, om min tråd, och om HON vill, kan hon skicka ett meddelande till Lilla Blå, på facebook, finns i Alkoholhjälpens grupp, så kan hon få lite stöd från någon som varit i en sits på hennes sida av arenan... råd kan jag inte ge, men jag kan lyssna.

det blev visst ett av de längre inläggen här...
tack för att ni finns, alla, oavsett anledningar och sidor...
speciellt stort tack till er som hjälpt mig när det varit som svårast... ni vet vilka ni är!
stora kramar till alla som vill ha!!!
/k

curry (inte verifierad)
Vad härligt att läsa! Kram!

Vad härligt att läsa!

Kram!

Dompa
Tack Lilla Blå!

Är så glad att du mår bra. Din reaktion över att se T känns sund. Igentligen spelar det ingen roll vad du än hade gjort eller kännt för dig är det över. Han är borta. Tar dig på orden när du säger att jag får skriva här eftersom jag ännu inte är beredd på min tråd. Helgen som har varit har varit min värsta. I fredags åkte jag hem. Skulle nu dela allt med min fru. Berättade om mitt drickande, om min ångest, om denna sida. Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt. Att vi inte rörde varandra längre hade med vardag och tre barn att göra. Väx upp Dompa. Det var fredagen. Igår låtsades vi som ingenting och på kvällen framför tvn kom ölen fram. Fortfarande inte hennes fel, fortfarande min reaktion på hennes avvisande. Jag förstår att det tar tid och att hon inte kastar sig över mig för att jag bekänner men samtidigt känner jag mig så djävla ensam. Så liten. Jag lade all min skit i hennes knä och hon tackade nej. Sunt av henne kan jag tänka. Men det gör ont samtidigt som jag vägrar att skylla skiten på henne. Nu blev det långt igen. Vet ej vad jag vill? Inputs tjejjer? Hur går jag vidare nu? Hälsar D

Dompa
Den svarta blicken!

Min svarta blick kom fram igår kväll. Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag. Att det ska vara så svårt. Där har ni mig i mitt fulaste fullaste jag. Hälsar D

lillablå
Dompa...

Du är stark... tänk på att du har funderat på om du har problem en längre tid, det är inget du kom på över en natt... hon kanske behöver lite tid att smälta det du lagt i hennes knä? Och det är din skit, du har den i ditt knä, du får ta ansvar för din skit, du får vara beredd att göra mycket av arbetet själv, för det är ditt val att dricka... du kan inte kräva förståelse, eller hjälp, det du kan önska är att hon lyssnar... och smälter... och om ett par dagar kanske hon har låtit det du berättat sjunka in för att kanske ha en annan syn på saken, och är beredd att hålla med dig...

låt det ta lite tid, och under tiden får du ta tag i DINA problem... visa henne att du menar allvar och att du jobbar med det!!

låter jag hård?
att ens man är alkoholist är inget man önskar. jag förstår att hon inte vill inse... det tog mig många månader att förstå, och jag tvivlade när jag hittade tomma ölburkar, när ginflaskan var full av vatten, när han drack vin i garaget... jag tvivlade, för jag ville inte...

och skriv, skriv massor!!!
vi finns här för dig!!!
/k

mulletant
Hej Dompan,

jag har läst det du skrivit för min Mm till morgonkaffet. Han lyssnar. Det är inte riktigt hans grej att skriva här men han tänker som jag angående det du berättar... Man kan inte förutsäga en annan männsikas reaktion även om mycket av mönstret i en missbrukarrelation är lika. Att verkligen sam-tala, dvs tala tillsammans - handlar ju så mycket om att LYSSNA och VILJA ta till sig vad den andra säger och VILJA förstå. Att sätta på sig "den andras skor", sätta sig in den andres situation. Se från den andres håll. Jag citerar två avsnitt där ömsesidigheten i ert samtal upphört - eller aldrig kom igång:

"Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt."

"Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag."

Du beskriver bra hur det ser ut när det blir fel. Det är ingen lätt sak att komma på rätt, till det krävs oftast hjälp av människor som har kunskap t ex om kommunikation och samtalskonst. Både Mm och jag har hållit på mycket med sånt och det har vi haft hjälp av. Vi har också missbrukat våra kunskaper till att göra varandra illa :-(

Jag hittade ett boktips häromdagen och googlade mig utifrån det fram till en privat terapimottagning. Det fanns ett konkret exempel på en 7ggr-parterapi. Jag ska klistra in trådar till dig ifall du har intresse av att läsa - även om inte alkohol ingår i exemplet. Det är så mycket man måste beakta i en ralation, hur mycket som kan bli fel.

Jag hoppas du har mod att söka hjälp både för alkoholen och relationen. Det är faktiskt så att "bara" utifrån de två exempel du gav och som jag klistrade in finns ingångar till verkligt konstruktiva samtal! Klistrar in länkar senare. Ha en bra dag! / mt & mm

PS Här är länken om Johan & Anna: http://egillinge.com/sv/johan-a-anna--exempel som finns på Egil Linges hemsida. Han har srivit en bok som heter Hemligheten som och en uppföljare som tydligen är bra. DS

Sidor

Låst tråd