hur mycket är för mycket?

770 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Dompa
Min fru dricker

Kapar din tråd igen, hoppas det är ok. Har haft en överdjävlig men samtidigt givande vecka. Läser här dygnet runt. Men, i onsdags när jag kom hem så trillade poletten äntligen ner. Min fru drar i sig ca två liter vin om dagen. Tror att hennes hätska reaktion på mitt erkännande av mitt drickande delvis kan bero på det.
Innan så såg jag verkligen inte. Nu sitter vi i skiten bägge två. Vilket jag kanske skulle kunna hantera om vi inte hade tre barn i typ 10-års åldern. Själv höll.jag mig nykter hela arbetsveckan men igår fredag satte jag mig ner men en whisky för att "ladda ner, landa". Min fru hade tutat hela dagen. Hur fan mår ungarna? Vad är detta för relation? Hur gick det sådjävla snett? Varför orkar hon inte prata? Mycket yrslar omkring i huvudet. Och jag vet att mycket är mitt fel. Dompa

Lelas
Oj...

Oj, Dompa.... vilken situation!

Undra på att hon inte vill se dina problem. Om hon började diskutera hur du skall bryta dina dryckesvanor så kommer det som ett brev på posten att hon måste ta tag i sina egna också...

Ja, hur mår era barn? Antagligen inte speciellt bra. Barn märker mer än man tror.

Får jag fråga dig: vad skulle hända om du fokuserade helt och hållet på dig själv och hur du mår och din vilja (som växer hela tiden, som jag tolkar dig) att sluta dricka? Vad skulle hända om du "struntar" i din fru och söker hjälp själv, för din och barnens skull?

Det är bättre för barnen att han en förälder som är/försöker vara nykter än att ha två som dricker. Eller hur?

Du är inte bara alkoholist, Dompa, du är även anhörig till en alkoholist och alltså en av oss medberoende. Och lösningen på båda de problemen är att börja respektera sig själv och satsa på att må bättre för sin egen skull.

Kram!
/H.

Dompa
Tack Lelas

Din input betyder mycket, vetskapen om att någon annan vet om skiten. Med det menar jag INTE att du har ansvarnför mig. Känner att jag måste klargöra det med tanke på bla. de hätska inlägg jag sett på Mulletantens tråd. Ja, vad händer om jag söker hjälp? Om jag låter myndigheter veta att tre barn lever med alkoholister? Kan jag mista dem? Vårdnaden går väl alltid mer eller mindre till kvinnan? Jag är inte redo för det än, vilket kan tyckas vara oschysst mot barnen. Istället har jag ordnat så att barnen ska vara hos svågern idag. De trivs där, stor lantgård med massor av djur. Konstigt blev det dock när jag ringde honom. Nej, det var inga problem med att ta ungarna, men varför? Min första inpuls var att ljuga. Men jag sa som det var; att jag behövde tid att prata igenom mitt drickande med min fru. Skamligt nog (jag skäms som satan) sade jag också att jag ville prata om hennes drickande. Svågern svarade att "alla" visste att hon drack och att "alla" trodde att jag tyckte det var ok. Att vi kommit fram till någonslags överrenskommelse. Jag avskyr detta att alla ser oss som trasiga alkoholister. Att jag drack visste jag, att min fru också gjorde det kom som en djävla överraskning. Vad är jag för människa som inte såg det? Iaf. denna dag har jag avsatt för att möta trollen. Kanske kommer inte allt ut men jag måste börja någonstans.
Hälsar Dompa

Dompa
Och jag ser skillnaden

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa

fredde-s
fredde-s

Har följt dina inlägg, många styrkekramar till dig.

Lelas
Bra jobbat!

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

lillablå
Dompa!

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Dompa
Ensam

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

mulletant
Hej Dompa, så klokt

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Dompa
Nu finns inga ursäkter kvar

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

Anonymt
Starkt jobbat!

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Lelas
Heja!

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

lillablå
Härlig läsning!

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Dompa
Att krossa en familj.

Det är vad vi gör, jag och min fru. Fast i både beroende och medberoende. Jag har haft svårt att skriva då jag skäms inför att sätta orden på pränt, de blir på något sätt mer "sant/ödesdigert" då. Det vi har gjort. Jag är den mest skyldiga om man kan rangordna skuld. Jag lyfte av locket. Samtidigt som jag i mitt eget lidande var helt blind för min frus alkoholism. Nu är allt elände. Jag är sjukskriven sedan en vecka, nu med läkarintyg. Stress skrevs det, men igentligen är det alkoholism. J lämnade hemmet för åtta dagar sedan. Hon vägrar prata med mig, har dock pratat med alla andra. Hela byn, hea familjen och värst av allt barnen och barnens kamraters föräldrar. Ungarna mår minst sagt skit. Lillkillen vägrar gå till skolan. Så på sätt och vis VABar jag. Soc är kontaktat. Hembesök har gjorts, barnpsykologer inbokade. Det som skulle bli en resa in i min nykterhet blev något helt annat. Jag har druckit, ett par whisky både i fredags och lördags kväll efter att ungarna somnat. Inte så jag blivit full, det krävs det mycket för, men så att jag blivit lite avtrubbad. J lever i en annan värld, hon dricker vin dygnet runt med sin vännina. Förutom mig så talar hon heller ej med myndigheter. Elaka SMS och inlägg på Facebook och jag kan inte fördömma henne. Det var jag som lyfte på locket. Det konstiga är att jag trots allt som skett är lite lättad, inte glad men lättad. Nu har vi nått botten, då borde det ju bara finnas en väg? Uppåt? Eller är jag helt ute och cyklar?
Jag är glad över er input tjejjer, även om jag inte alltid förstår allt. Men det ger mig mycket att se en kvinnas (fast ni är ju många) reflektioner. Behandlingshem för min alkoholism är just nu uteslutet. Svåger och svägerskan har lovat att de kan ta barnen. Men egoistiskt nog vill jag vara här just nu. Inbillar mig att en drucken farsa är bättre än ingen alls? Som vanligt fattar jag noll./Dompa

Dompa
En dag lillablå!!!

Tack än en gång för att du tolererar mig här. Jag glömde skriva det i mitt inlägg. Måste öva på det. Jag läser allt du skriver även på andras trådar. Kanske, kanske, kanske kan jag en dag hjälpa någon annan. Just nu är jag bara en tacksam snyltare men känner att detta forum verkligen är en självhjälp, men framför allt en medmänniskehjälp i den bemärkelse att så många som nu är "friska" väljer att stanna kvar. Ödmjuk Dompa

Lelas
Hej!

Dompa! Jag tänkte på dig imorse, och undrade hur det går för dig. Kul (eller ja, men...) att du skriver!

För det första: du skall inte skämmas för att du har "lyft på locket" - det skall du vara stolt över! Jag gissar att du inte kan se det ännu, men det kommer en dag när du kommer se att det du har gjort under de senaste veckorna var det som räddade livet på er - åtminstone dig och barnen. Frun kan du inte rädda, det kan hon bara göra själv.

För det andra - och nu är jag nog lite hård mot dig, ta det för vad det är: det kommer till en punkt när det faktiskt vore bättre att inte ha pappa hemma. Vad jag kan utläsa av det du skriver så är du inte där än, och det är ju såklart bra. Men, kanske närmar du dig en punkt när dina barn hellre skulle ha dig borta och tillfrisknande än hemma och onykter.

Jag minns hur det var för mig, när maken blev inlagd på behandling. Så avslappnad som jag kände mig då vet jag inte om jag har gjort i hela mitt liv. Jag till och med kunde känna hur mina trumhinnor slappnade av när de inte behövde lyssna efter skåpsluckor, korkar, bag-in-box-prassel, tassande med lite rumlande steg på natten... När han var inlagd där, då kunde jag tillåta mig att vara helt och hållet lugn.

Kanske skulle dina barn känna samma lugn?

Kram, kämpa på!
/H.

Dompa
Lelas!

Du har så rätt. Jag tar inte illa upp. Jag förstår vad du skriver om lugnet. Efter helgens ensamna whiskysessioner har jag lovat mig själv att inte dricka igen. Visst har jag tänkt det förut och visst har jag lovat det förr. Att ta till alkohol just nu ÄR förkastligt. Jag är inte den pappa jag skulle vilja vara. Men samtidigt inbillar jag mig att jag måste förbli hemma. Att barnen behöver mig. Framför allt lillkillen som just nu blir retad i skolan eftersom hans mamma är en "fyllekärring", barn kan vara så djävla elaka mot varandra. Jag inbillar mig att det är bra för honom att åtminstone ha pappa. Samtidigt är jag fullt på det klara med att svågern kan fylla den funktionen minst lika bra. Två saker hindrar mig från att lägga in mig. Svågern och fru har redan två egna barn. Att jag flyr och de sitter där med fem barn känns inte rätt. Som jag skrev så har locklyftet förstört en hel familj. Det andra är att jag är fullblodsegoist. Jag behöver mina barn. Jag vill försöka. Jag vill finnas där. Finare ungar finns inte. Men jag ser också hur flickan bara smälter in i väggarna. Hon är bara tio år, kanske är det ett kvinnligt drag att acceptera. Att inte utmana? Stora killen (12 år) verkar på ytan ta det bäst, men jag är orolig, vad ska han bli för en man? Som pappa? Fortsätter senare nu ska alla ha frukost...

Dompa
En gåva

Mitt i eländet ser jag en gåva som jag inte hade fått om vi stannat vid status q. Att laga och äta frukost med barnen. Detta geggande, gnällande och spillande missade jag förr när vi "var en normal familj" . Jag var redan uppe och på väg. Inser att detta har nyhetens behag och att min fru som hade detta som vardag säkert har helt andra synpunkter. Men det härliga var att jag bara ville skratta. Tre ungar mellan 8-12 ska inte behöva kleta ner så mycket. Vi talar inte om spädbarn! men inget är som det syns på ytan. Av någon anledning kastar flickan en sked på sin lillebror och skriker att han är ett äckel. Nästa sekund går hon runt bordet och kramar honom. Jag ser att dessa ungar är missbrukarbarn. Att hela sättet är så in i helvete fel. Varför kan inta en tioårig tjej bara få "hata" sin lillebror, utan att be om ursäkt och backa??? Jo för de är missbrukarbarn, alltid på spänn. Precis det du skrev om Lelas. Men jag måste fundera, jag vill vara nykter här hemma. Ordna upp... Går det inte så vet jag inte vad jag gör. Jag är ingen stark man men jag växer. Mycket på grund av detta forum, läser nästan allt. Nu ska jag och lillkillen iväg och fiska. Inget nappar i januari men det är inte det som är poängen. Jag måste försöka bygga upp hans självförtroende så han kan återvända till skolan. Tack lillablå, jag pallar inte en egen tråd/Dompa

Dompa
30 000:-

Det har frugan plockat ut från vårat konto. Under fisketuren får jag ett SMS att hon och vänninan ska till kanarieöarna för att tänka. Tanka snarare får jag för mig. Just nu finns bara hat i mitt hjärta. Jag orkar inte sätta mig in i hennes situation. Jag är ett arsle men att göra så mot sina barn? Hon har varit här hemma i förmiddags, hämtat pass och kläder. Kissat i vår säng Varför kissade hon där? SMS till dottern om hur jag har kränkt henne.
Visst fan har vi det svårt men att blanda in ungarna är så djävla lågt. Den lilla ekonomiska buffert vi har byggt upp är borta. Att inte ta en whisky ikväll kommer att bli så djävla svårt. Fan, fan, fan. Jag ångrar allt med mina bekännelser, med mitt locklyftande. Med mina val, med mitt liv.
Men nu ska jag bita ihop och laga mat. Jag fattar noll!!! Dompa

Dompa
Vargtimmen

Nu sitter jag här igen. Försöker att summera den minst sagt turbulenta dagen. Att somna finns inte på världskartan. Trots att jag lyckats rädda det mesta av sängen. Fruns lilla misstag gick inte längre än till bäddmadrassen så sängen klarade sig. Tog en promenad med flickan ikväll. Hon den lilla som alltid får stå tillbaka när hennes bröder tar plats. Djävlar vilken vacker dotter jag har. Jag glömmer det i vardagen. Men ikväll när vi satt på en nerfallen trädstam i skogen och jag såg månen lysa i hennes blonda stripiga hårtestar så drabbades jag av en övermäktig kärlek. Min lilla fina tjej som har fått ta så mycket skit de senaste veckorna. Vi pratade om mitt drickande. Om mammas flykt från hemmet och om lilltjejens kompisar. Jag kände mig ödmjuk för att jag fick ta del av hennes värld. En värld med bästisar och hästar, men även föräldrar som inte räcker till. Älskade vackra dotter, jag vill ju dig allt gott. Just i natt är det hon som håller mig från flaskan. Men det ska hon aldrig få veta. Jag är en ynkedom, läste om det på en annan tråd, försöker förstå hur förkastlig jag kan te mig. Offermentalitet, tycka synd om sig själv. Jodå jag tickar i alla rutor, men det betyder inte att jag inte har rätt att försöka att rädda mig själv, att försöka rädda mina ungar. Jag läser här på forumet och det finns verkligen så mycket visdom här. Jag läser vintanternas historier och försöker greppa min fru. Jag läser anhöriga och försöker greppa min fru. Jag läser allt och försöker även finna mig själv. Och idag var jag nykter. /Dompa

Dompa
Galning

Så har jag betett mig i morse. Åkte ut till flygplatsen för att prata med min fru. Där står hon, den vackraste kvinnan i världen. Lite småfull , flörtandes med några medpassagerare i kön. Vad trodde jag? Att hon skulle göra en klackvändning och bara komma tillbaka hem? Vill jag ens det? Nej inte på riktigt, men jag vill att hon ska ha en relation till våra barn. Jag vill att hon ska ta del av den process med myndigheter som JAG har startat. Nej, jag ser inte henne eller hennes behov just nu. Jag prioriterar behoven hos de tre ungar som hon lämnat hemma. Lämnat hemma med mig! Enligt frugan en elak oförstående skit. Vad fan hände? Jag (och hon) drack bort det finaste. Genom att alltid snegla på andra kom jag fram till att mitt liv var värdelöst. Idag finns det stunder när jag längtar tillbaka till förnekelsen. Men jag kan inte. J tog mig på målsnöret. Någon måste finnas här. Och jag orkar inte. Vill bara rulla ihop mig till en liten boll av ickeexistens. Ja, jag tycker synd om mig själv och det är ju en ful tanke. Nej, jag kommer inte att ge upp, jag ska kämpa på...utan whisky. Ska jag nämna något positivt så är det att Lillkillen tog sig till skolan idag, med löfte om att jag skulle hämta direkt det blev obekvämt, men ändå!! Han är kanske den av barnen som saknar mamma mest. En riktig mammagris. Antar att det blir så med yngsta barnet. Nu ska jag till soc för att utröna om vi är lämpliga föräldrar. Men nu är det inte vi, nu är det bara jag och det känns som jag sprängs av sömnbrist och nederlag. /Dompa

barbalala
Tänker

Tänker på er idag och hoppas att du får träffa riktigt bra personer på soc! /M

Dompa
barbalala

Jo tack det gick. Kanske inte superduper eftersom inte frugan var där. Men det verkar som om den dag jag åker in på behandling så kommer ungarna ej till fosterhem utan hem till svågern och svägerskan. Men mycket var underligt. De frågade om jag hade lust till min dotter!!! Jag är alkoholist, inte pedofil och vore jag pedofil så är det väl inte säkert att jag föredrar flickor? Men jag förstår att de måste fråga :( Nu landade det i hembesök en gång i veckan. Allt under dagtid. Jag poängterade att dagtid är ungarna i skolan och att jag själv hoppas återgå till arbetet. Men vi börjar iaf. så. Nästa måndag.
Hade min underbara
svägerska med mig, sedan gick vi och åt lunch. Detta lugn som infinner sig av att umgås med en nykter person. Jag såg ju inte att frugan drack och själv hällde jag upp en whisky direkt jag kom hem. Så för mig är det nytt att mötas nyktra och prata. Att veta att vi båda kommer ihåg allt som avhandlats. Just nu är min svärfamilj allt. Samtidigt som jag inte vill tynga ner dem så inser jag att de också är en port till mina ungars tillfrisknande. Ungar som kommer hem när som helst. Så jag biter ihop, även idag ska farsan försöka hålla sig nykter. Och nej, det är inte lätt, jag saknar min medicin. Att bara få flyta bort...men inte just nu. Tar det timme för timme

Dompa
Min fru

Många här på forumet har vittnat om att detta har blivit ett slags beroende. Att skriva här. Så också för mig...tydligen behöver jag se mina ord på pränt. Stigsdotter kallade det för dagbok :) i en helt annan tråd. Och ja jag vet, jag borde sluta huka här hos lillablå och stå där rakryggad med min skam. Men jag är INTE där än. Mentalt. Just nu vill jag avhandla min fru. Hon är inte den kona som mina senaste inlägg kanske har tytt. Nu blir det långt. Vi växte upp i samma byhåla utan att direkt känna varandra då det skiljer sex år mellan oss. Av olika omständigheter kom vi båda långt härifrån. Det var fest, det var vackert, allt var kul. Kul till den gräns att man även tröttnade på det (något jag måste komma ihåg nu när jag bara vill fly) och en dag möttes vi. Två tokar från byhåla mitt i Europa. Stor passion. Nu skulle det flyttas tillbaka till landet och barn, ja djävlar vad barn det skulle avlas. Vi skulle ha minst sex, jag är glad att vi misslyckades. Jag började göra karriär, hon gick hemma med barnen. Jag fattar idag att det måste ha varit ett helvete för henne. Från streetlights till byhåla. Ingen såg henne, inte ens jag som skulle vara älskaren/maken. Nej jag såg bara tristess. Som jag dämpade med alkohol. Jag såg inte ens att hon valt samma medicin. Så jag känner hat mot vad hon gjort mot barnen, att bara lämna. Men jag förstår också hennes beteende, jag avundas henne för att hon hann före. Så djävla sjuk är jag. Inga tankar man delar på soc. Jag är nog inte som man ska. Jag älskar mina ungar men jag längtar efter min fru. Yep nu blev det en smula obekvämt, men detta är min dagbok. /Dompa

Lelas
Dompa! Du håller dig nykter

Dompa!
Du håller dig nykter timme för timme, och för varje inlägg du gör lyser en allt nyktrare hjärna igenom. Det är en fröjd att läsa!

Fortsätt så här, du är på rätt väg! Jo, faktiskt.
/H.

lillablå
hålla med!

Jag håller med Lelas, det du skriver andas mer och mer insikt och perspektiv, och fy tusan vad du kämpar!!! starkt!!! fick lite tårar när jag läste om dig och flickan... det är kärlek det...
häng kvar hos mig så länge du vill, för det är en ära för mig att du känner dig trygg här...
och fortsätt kämpa!!!
kramkram!!
/k

Dompa
Tack lillablå!

Att jag för hänga här betyder allt. Verkligen inte redo för min tråd. Tack Lelas. Ni båda ger mig för mkt kredit. Jag är ingen bra man. För en dryg halvtimme sedan skrev jag ett olämligt inlägg till en annan forumdeltagare. Varför kunde jag inte stå över det? Fan vet. Jag kunde även ha redigerat bort det. Nej inte då, här skulle obekväma observationer fram.Men jag inser att min rädsla för att ge mig ut på egen hand, utan lillablås tråd beror mycket på att jag inte orkar med risken att bli häcklad just nu. Ifrågasatt, absolut, jag tar era frågor på fullaste allvar men att bli hånad klarar jag inte just nu. För mig skulle det leda till flaskan, en lyx, skrev jag verkligen lyx, jag inte har råd med just nu. Sömn; har läst i andra trådar att tillnyktrade fyllon ska sova mycket. Jag sover ingenting. Fick tre timmar mellan 22-01 igår. Sedan var det kört. Flaskan lockade men tog med hunden ut och gick i timmar. Att lämna tre ungar hemma sovandes ensamna är väl inte ok men hade jag stannat hemma så hade det likt förannat blivit tre ensamna sovandes ungar för pappa hade varit full. Nu blev iaf hunden glad och jag hittade till slut någonslags lugn. Frugan messar friskt både till familj och ungar. Ingenting till mig. Efter samråd med ungarna i går kväll kom vi fram till att de ska byta nummer. Tufft beslut. Jag vill inte hindra mina barn från kontakt med mamma. Men nu får det bli så, dessutom fattar jag ju att de nya nummren kommer att vara ute inom en vecka:) kan låta tokigt men J skriver om allt. Bla. om mina potensproblem till storkillen. Kanske inte vad en nästan tonåring vill veta om sin pappa? Idag bor det mycket hat i mig. Mot J, mot vissa forumdeltagare, mot livet och innerst inne inser jag att det mesta hatet är riktat mot mig själv. Vad bryr jag mig om vad andra tokar hittar på? Jag kan ju ändå inte påverka? Konstigt nog saknar jag mitt jobb. Där var jag "bara" Dompa. En glad skit att äta lunch med. Inte missbrukaren, socialfallet, den dumpade, den inte tillräkliga fadersfiguren. Som ni ser så simmar jag i självömkan idag. Jag får bjuda på det för just nu är det det enda jag har att ge. Ska försöka sova lite, krama min hund i soffan. Sen kanske jag tillbaka på banan. Ful och äcklig. Missbrukare och offer. Men vet ni vad. Jag är, trots att det gör skitont, fortfarande nykter. /R

Dompa
Nu får det fan räcka!

Efter mitt senaste stunt, med att attackera en annan forummedlem så har jag insett att jag inte klarar detta själv. Det blir nog ingen inläggning för mig men kanske ett AA möte. Men i byhåla finns ju ingen anonymitet. Får ta mig till närmsta stad. En halvtimmes bilfärd, men jag klarade ju det under arbetsveckorna. Såg att det fanns ett möte ikväll. Nu tror jag (oj vad jag tror mycket) inte att min längtan efter flaskan är det värsta just nu. Nu ska vi bara klara vardagen. Men sjukt nog längtar jag hela tiden...att bara få hälla upp en whisky. Kanske lite is, kanske lite öl, kanske lite glömska? Styrt upp har jag gjort, den alltid kontrollerade alkisen. Barnen ska vara hos svågern inatt. Ensam med hunden ska demonerna mötas. Jag har lovat att det inte blir någon whisky förrän efter AA, kanske inte ens då. Men ska sanningen fram så orkar jag inte just nu. Allt mal i huvudet. Jag ser glädjen i ungarna men jag längtar fortfarande efter min vackraste fru. Fula tankar? Yep men jag ska försöka, /R

Dompa
Ja nu har jag verkligen lyckats pinka på mattan!

De sista dygnen har jag lyckats med att såra både mariamagdalena och Mr Pianoman. Allt utan alkohol...kanske är en del av oss bara födda elaka? Jag har inte glömt, jag minns den mörka blicken och jag minns min frus reaktion. Nu ska jag snart iväg på mitt första AA-möte. Och jag är rädd. Rädd att någon ska se mig men framför allt rädd att det kanske inte hjälper mig. Då är inläggning det enda som gäller. Men jag har inte råd. Just nu är jag ensam med tre ungar. Ursäkt!! Mina barn klarar sig bra hos svågern. Jag har ju dumpat av dem där idag, för att jag är rädd för min reaktion efter mötet. Feg som satan, men även detta ska genomföras. Ibland slår det mig att jag går ut för hårt. Jag sitter här utan fru, sjukskriven och det enda jag åstadkommer är olämpliga kommentarer till andra forumdeltagare. Och det ända jag längtar efter är en pytteliten whisky med is...men jag vet ju att det inte slutar där. Fuck, fuck, fuck. Dumt o infantilt men med lillablås tillåtelse är detta min dagbok just nu. Och idag tycks jag vara ful./Dompa

Stigsdotter
Hej Dompa!

Råkade snubbla in här och hittade en kapad tråd - är det här du håller till ;-) Läste de sista inläggen och var sedan tvungen att läsa från början.

Vilken resa du har gjort - på nästan ingen tid alls!!! Alla de insikter du fått och de tankar du tänkt är guld värda på din väg mot ett bättre liv. Insikten är det allra första steget och detta är otroligt svårt, jag förstår att din fru inte kommit dit ännu.

Jag tycker du verkar vara en bra man som, trots att du bor på liten ort, inte bara erkänner dina egna problem utan dessutom tar kontakt med myndigheter osv. för att få hjälp. Var rädd om din svåger och svägerska också, de verkar vara väldigt bra människor.

Blir ledsen när jag läser om de dumheter din fru hittar på, så ovärdigt! Oavsett hur ovänner man blir ska man aldrig aldrig ALDRIG dra in barnen på det där sättet. Att sända SMS osv och prata skit om den andra föräldern gör man bara inte! Min pappa var alkoholist och mina föräldrar skiljdes. Hur mycket jag än försöker är det enda jag minns min mamma säga om pappa var att han var den finaste mannen i världen när han var nykter (och då VET jag att han både slog och skrek när han inte var det).

Jag hoppas du finner styrka att använda dig av alla verktyg du får här och från kommun osv så att du kan ta dig ur detta med familjen och förståndet i behåll! Har du haft någon kontakt med barnens lärare så att det vet vad som händer?

Kram från mig.

Sidor

Låst tråd