hur mycket är för mycket?

770 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Märta (inte verifierad)
lillablå Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig...

lillablå

Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.

Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!

Men vet du, kattpromenader är terapi..... :-)

Sov gott och kram till dig/ Märta

lillablå (inte verifierad)
Haft en skön dag idag... Åkte till Botaniska i...

Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...

en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)

Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!

Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?

Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k

Märta (inte verifierad)
Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur...

Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....

Kram Märta

Sommar (inte verifierad)
Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt...

Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.

Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.

Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.

Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.

Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.

Det blir inte lätt. Icka

Märta (inte verifierad)
Kära fina Icka Jag rekommenderar den bifogade länken,...

Kära fina Icka

Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Märta (inte verifierad)
lillablå Kom att tänka på dig, undrar hur du har det...

lillablå

Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.

Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)

Kram Märta

Sommar (inte verifierad)
Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och...

Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka

Märta (inte verifierad)
lillablå Hur har du det? Godnattkram från Märta

lillablå

Hur har du det?

Godnattkram från Märta

lillablå (inte verifierad)
Hej! Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har...

Hej!
Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har några dagar kvar innan ledighet... är trött, så in i märgen trött, och då håller känslorna till närmare ytan... och snart närmar sig dagen då jag för ett år sen träffade honom för första gången...

mindfulnesskurs idag. så oerhört jobbigt!

vi skulle göra en övning som gick ut på att först meditera kring en jobbig/obehaglig situation eller upplevelse, upplevd eller fiktiv och skatta vårt obehag på en skala från 0 till 10... dum som jag är så satsade jag stenhårt och valde den kvällen i vintras, när jag skulle försöka förklara för honom hur jag mår när jag mår dåligt, vad jag känner och inte... när han satt och var så arg/frustrerad att han skavde besticken i tallriken så det skrek... japp.. obehagligt.

men under meditationen idag reagerade kroppen också... ända sen barnsben har jag ibland mellan vakenhet och sömn upplevt att kroppsdelear såsom händer och tunga svullnar och blir mjuka, för att sen få hårda oregelbundna kanter på nåt sjukt sätt, fruktansvärt obehagligt... och det hände idag... dubbelt obehag alltså! tårarna rann såklart, och försöka prata om det här i en grupp som jag inte känner mig helt bekväm med var inte lätt...

sen skulle vi gå över till en lugn och positiv plats, men herre jisses vad jag letade... försökte med säkert tio platser, men det gick bara inte! på nåt sjukt sätt kändes det inte som om jag hade rätt att hitta mitt lugna ställe... flummigt, eller hur?! =)

i vilket fall som helst, det viktiga egentligen, var att jag fick namnet till en kbt-snubbe speciellt inriktad på alkohol - både för alkoholister och medberoende! så nu ska jag bara ta mig i kragen och våga höra av mig för att se om han har tid/möjlighet att hjälpa mig... inser ju att även om han var min första alkoholist, har jag nog varit mer eller mindre medberoende i alla mina tidigare förhållanden, utom kanske det allra första, min tonårsförälskelse. har dejtat svårt deprimerade ett par gånger, en som behövde en puff ur ett dåligt förhållande, en med narcisistiska drag (stavning= ?) och så vidare... alla som JAG ska hjälpa och fixa till och vars känslor alltid varit viktigare än mina och det som gäller...

och inget skal eller någon skyddsbarriär har jag på jobbet heller... den minsta lilla kommentar som jag säkert misstolkar får mina ögon att tåras... och en chef har jag som jag inte vet var jag har... tror att han ser ner på osäkerhet och svaghet...

nä, nu får jag sluta... jag bara gnäller! sorry!
jag har tagit rätt beslut att lämna honom, jag vet det med hela mitt väsen, men har svårt att hitta min landningsbana!

god natt alla kämpar!
ni betyder mycket, och era trådar är värdefulla för mig! Tack!

Märta (inte verifierad)
god morgon lillablå Först vill jag säga att jag så...

god morgon lillablå

Först vill jag säga att jag så blir glad varje gång du skriver här, jag saknar dig ibland ska du veta. När jag läste igenom ditt inlägg så kände jag igen mig, oj vad jag kände igen mig. Just det här att förminska sina egna känslor, låta andras känslor och behov komma före de egna. Det är ju även en klassiker i ett medberoende. Och den resa du har börjat nu, den är varken enkel eller smärtfri men ack så viktig för att läka.

Jag håller på själv, är precis där du är. Bit för bit tar jag tag i känslor, försöker ge dem plats och sätta ord på dem. Bit för bit reser jag mig igen, får tillbaka mina konturer. Det går sakta, det gör ont men det får göra ont och det får ta tid. Lova att du kontaktar KBT-terapeuten, man behöver någon som kan vägleda i känsloarbetet. En styrkekram till dig

Märta

Märta (inte verifierad)
Lillablå Hur har du det? Kram Märta

Lillablå

Hur har du det?

Kram Märta

lillablå (inte verifierad)
Jadu Märta, hur har jag det... jag mår skit. varken...

Jadu Märta, hur har jag det...
jag mår skit. varken bättre eller sämre, men skit är det.
igår undrade jag om det inte vore bättre att leva med honom,
jag skulle må skit, men det är i allafall välbekant skit... fast
jag vet ju att det inte är ett alternativ, jag vet det men hjärtat
är inte övertygat... saknar honom!!!

trivs inte med mig själv, inte med livet, inte med jobbet, inte
med nåt egentligen, ifrågasätter hela min existens. ska det
inte vara mer än så här? tiden rinner ju ut för mig, jag blir ju
bara äldre och äldre!

just nu går den mesta energin åt till att bara hinna med det
som måste göras, titta till mormor, gå ut med kattan, klippa
gräs, fota bröllop, bearbeta bilder, jobba, jobba och jobba...
har inte haft en helt ledig dag på två veckor, inte en enda dag
där jag kunnat sova så länge jag vill utan några måsten...

antar att det är därför jag är så less. trött. ingen tid att stanna
upp och återhämta... och med min skitlön vet jag faktiskt inte
om jag har råd att ta kontakt med den där gubben, och jag har
tyvårr inte mycket tilltro till vad min vårdcentral kan åstadkomma
heller... sist tog det 1 1/2 år för dem att skrapa fram en kurator-
kontakt, och jag VILL inte vänta så länge...

men herre jisses så jag låter...
har inte velat skriva på några dagar, misstänkte att det skulle
låta så här eller värre...
förlåt att jag vräker ur mig så här!
återkommer när jag har nåt kul/positivt att skriva!
kramar till er alla!!!
/k

Adde (inte verifierad)
Häv ur dig vännen ! Det är bra och sunt för dig...

Häv ur dig vännen !

Det är bra och sunt för dig att skriva här. Vi finns här för dig !

victoria (inte verifierad)
Varma kramar, Lillablå.

Varma kramar, Lillablå.

denial (inte verifierad)
bra ut med det nyttigt varm kram denial

bra ut med det nyttigt
varm kram denial

Märta (inte verifierad)
lillablå Håller med alla här på forumet, det är...

lillablå

Håller med alla här på forumet, det är just här man får låta skit, häva ur sig skit, vara skit. Jag vet, i början när man bryter upp känns det bra, man känner sig stark, modig, framåt, bestämd. Men så kommer en annan fas. Det är få som förbereder en på den, men det är en fas där man fulllständigt slår i backen, tvivlar på sig själv, sina förmågor, sina vilja. För ett tag sedan skrev jag om hur jag brottades en långhelg med att inte ringa X:et (fast jag ville) och en fredag kväll la jag mig vid 22.00-tiden bara för att jag inte skulle falla igenom. Jag, den starka, den viljestarka, den modiga.... Jodu, även jag.

Låt oss vara människor. Låt vara mänskliga. Låt oss vara så starka och svaga som vi faktiskt är. Livet är en process. likaså kärlek, förhållanden, relationer. Det kan låta klyschigt men du ska veta att jag fortfarande kämpar varje dag. Trots att snart ett halvår gått sen jag såg mitt X så plågas jag varje dag av att inte kunna ha kontakt. Andra säger till mig att det går över. Okej, kanske måste jag lita till det. Men jag vill ha kontakt. Vet att det inte funkar, vet att det inte är bra. Men jag vill. Jag vill fortfarande..... Men jag känner att det minskar lite, pyttelite varje dag.

Spy ut skiten och eländet här, var annars. Även du och jag (som peppar så många andra, behöver stöd, behöver falla igenom, behöver värmande ord ibland. Låt oss ta emot och inte bara ge tjejen.... Saknar dina foton ;-)

Kram Märta

Mie (inte verifierad)
Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat......

Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat... när jag med hela mitt sunda förnuft kan förstå vad som är rätt & fel, men mina känslor hänger inte med.Är inte på samma tåg helt enkelt.
Jag är i konflikt med mej själv.

Sakta men säkert kommer kropp & själ i balans.
En känsla av lugn sprider sig när jag kommit i takt med mej själv.

Vanans makt är stor & den bekanta känslan av den falska tryggheten fladdrar som en film bakom ögonlocken.

Vad har hänt?
Har det hänt något?
Kommer det att hända igen?

Måste vara på min vakt när minnet sviker... när känslorna lurar mej att tro att allt var bra, att det inte finns några problem.

Den dagen när kropp,själ,tanke & sinne hittar samma röda tråd kommer lugnet.
Jag vet att jag har gjort rätt, att jag inte behöver förklara mej mer.
Är fri.
Fri att leva det liv jag förtjänar.

Kram till de vilsna själarna... / Mie.

benKct (inte verifierad)
I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår...

I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår men alla sover ju nu. Vet inte varför det är som det är ( att jag dricker). När jag har druckit 1 gr alkohol är det kört, är det kanske psykologiskt, att jag inbillar mig att fortsätta. Hoppas det går bra för dig iaf för mig har det gått utför ett tag, därför behöver jag prata/skriva. ha det!

Fenix (inte verifierad)
Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det...

Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det sitter i hjärnan alltihop, och ändå är man styrd som en robot. Eftersom det är min hjärna, borde jag kunna styra den bättre.
Men vi hamnar i missbrukets logik, och där är vi ganska chanslösa om vi inte hittar en utväg.
Prata och skriv här, ha det själv!
/Fenix

lillablå (inte verifierad)
hej alla fina... igår, som en blixt från en klar...

hej alla fina...

igår, som en blixt från en klar himmel, kom det ett sms. första sen jag gick.
det var som att få en rak höger. världens finaste sms, där han börjar med att be om ursäkt för att han hör av sig, vill ju inte förstöra min återhämtning från honom... han vill ju bara mitt bästa, att jag ska må bra, men han var tvungen att höra hur jag har det... sen kommer det: barnen saknar dig, de pratar om dig och du har har gjort ett stort avtryck i deras liv...

gör ont i hela kroppen, jag saknar dem, de dyker upp i mina tankar varje dag, vill krama dem, höra hur dagen varit i skolan, hjälpa dem med läxor, natta dem...

men konstigt nog vaknar inte tvivlet. jag VET att jag gjort det enda jag kunde göra, för att överleva och bli hel, och det var att gå... men jag vill så gärna hälsa på, träffa honom, träffa dem, vara en liten del i deras liv. men icke... eller?

pratade med min bästa igår, hon sa: du vet väl att det inte är bra att hälsa på?

inte det jag ville höra... vill ju höra att det är ok att ha en framtida relation med dem...

har jobbat på annan ort i veckan, långa tunga dagar, och jag är in i märgen trött. kanske bra det, orkar liksom inte reagera så värst mycket mer...

återkommer...
kram!

Märta (inte verifierad)
lillablå Jag håller med din vän, du ska inte träffa...

lillablå

Jag håller med din vän, du ska inte träffa honom om du verkligen vill bryta. Han har inte förändrats på så kort tid, du vet det, eller hur? Och jag tror du ska fundera över vad det är för slags relation du egentligen vill ha med honom, vara ärlig mot dig själv lillablå även om det är jobbigt. Om du träffar en ny man, vill du fortfarande ha en relation med T och hans barn?

Du är i ett vanskligt läge nu och där känslorna kan lura dig. Jag har själv varit där, gick tillbaka, trodde på hans löften och det var mitt livs största misstag. Det blev tio resor värre efter två månaders lyckorus. Var rädd om dig lillablå

Kram Märta

Märta (inte verifierad)
Hej lillablå Hur har du det? Kram Märta

Hej lillablå

Hur har du det?

Kram Märta

lillablå (inte verifierad)
Hej Märta! Jag lever! Har spenderat helgen på mammas...

Hej Märta!

Jag lever!
Har spenderat helgen på mammas och pappas lilla gård, tog med deras fina lilla katt som sällskap! Rensat i landet, klippt gräset, tvättat lite, gjort rabarberpaj... och sovit... trodde jag skulle bli mörkrädd där i ensamheten utan grannar, men icke... lugnet kom över mig!

är trött. tröttare än jag trodde var fysiskt möjligt. funderar på om nåt kan vara fel.
och trots att jag har en fantastisk familj och underbara vänner utspridda lite här och där, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. det har ringt en gång sen i fredags, det var brorsan. och jag vet att det är lika mycket mitt ansvar att ta initiativ till att ses, men det tar emot... orkar liksom inte det heller.. är så trött... och konstigt nog, så kände jag mig mindre ensam på landet när jag verkligen var ensam, inte en människa inom synhåll, än vad jag gör hemma i lägenheten i storstan... folk överallt, det skrattas och pratas och umgås...

jag lever, jag överlever, men inte fan är det kul!
och jag har svarat honom per sms, ett ganska kort och opersonligt meddelande. känns ok. visst saknar jag honom och barnen och familjelivet, men just nu tror jag inte att det är problemet.

stor kram till dig märta, för att du finns där!
och stora kramar till alla andra också!

Märta (inte verifierad)
lillablå Det här med tröttheten känner jag så väl...

lillablå

Det här med tröttheten känner jag så väl igen. När kroppen inte längre behöver vara i full beredskap så kommer tröttheten. Jag märker av att jag behöver sova mycket mer än vanligt och jag sover dåligt så fort något stressar mig. Det ska vara så säger min samtalskontakt, det kommer att vara så ett bra tag.

Ensamheten, ja den känner jag också av. Nu kommer semestertider, alla planerar och själv vet jag inte vad jag ska göra. Samtidigt när jag tänker tillbaks på våra semestrar, alla planer som jag gick åt skogen, alla fyllor, alla bråk. Det var ju inte det jag hade planerat eller tänkt mig. Det är då det känns skönt att det är över.

lillablå, det är en lång att vandra för oss för att hitta tillbaka. Jag har fortfarande svackor, senast i helgen igen då jag grät floder i flera dagar och allt jag kunde göra att vara där i sorgen och smärtan. I dag är en annan dag, i dag känns det lite bättre igen. Jag tycker att du är så stark som inte tar några initiativ att träffa T just nu. Att du vågar lita till din magkänsla. Du har styrkan där i dig :-)

Och du, tack för att du finns...

Bamsekram Märta

Märta (inte verifierad)
Hej lillablå Hur har du det i dag? Jag har en bra dag...

Hej lillablå

Hur har du det i dag? Jag har en bra dag i dag, ska ut på stan och fika med min dotter, sitta i solen och titta på människor.

Kram Märta

lillablå (inte verifierad)
Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men...

Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men mycket behövligt!
Haft en ok dag idag, en av mina favoritkollegor har jobbat idag, hon arbetar bara deltid nu när hon pluggar, men vi jobbar och trivs bra ihop!

Känner igen det där med semestern, jag verkligen fasar för den... vet att jag är mer än hjärtligt välkommen att vara hos mina föräldrar på gården, och mormor uppskattar ju allt sällskap hon kan få, men det är ju inte detsamma!!! Alla i min närhet har familj, och värsta grymma semesterplanerna (antar jag- för så är det väl?!) och det är nog BARA jag som inte har nåt alls att göra... vägrar sitta i min alldeles för lilla etta och glo i väggen, men å andra sidan kanske det är precis vad jag behöver... nåväl, en semester med honom och barnen hade inneburit: en kortare resa, där barnen mest bråkar och det dricks ganska mycket vin och öl och sen resten av tiden hemma med husbygge (och öl) och grillning (och vin) typ varje kväll... vet inte om det är att föredra...

läste ett citat i en deckare jag nu slukar:
"All kärlek är bättre än ensamheten"
Vill inte hålla med.
Ensamheten är bättre än en kärlek som gör dig liten och mindre, sårbar och ensam...

Hittade precis mitt drömhus också. Världens finaste lilla torp! Mellan storstan där jag jobbar och landet där föräldrarnas gård ligger. Vänners och föräldrars farhåga: du blir bara ännu mer isolerad än vad du är nu!!! Fast frågan är om jag inte hellre sitter ensam med en katt eller två i mitt hus på landet, eller ensam i min lilla etta som inte är min, mitt i storstan, med alla andra oensamma människor runt omkring... tål att tänkas på!

Nu väntar lite fotojobb innan det är dags för natten...
Ta hand om dig Märta, och jag hoppas att dina svackor blir mindre långvariga och djupa, du är värd det bästa av liv!
stor kram!!!
/k

victoria (inte verifierad)
Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två...

Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två sjöng susanne alfvengren...

Du LillaBlå, alla människor är ensamma - en del har bara så mycket folk runt sig hela tiden att de inte märker det (stulet, men minns inte från vem) : )

Adde (inte verifierad)
Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i...

Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i vårt land. Och det är många, många som är ensamma i tvåsamhet. Vi är väldigt duktiga på att visa upp en fiiin fasad men...bakom den !

I min aktiva tid så trodde jag att jag var ensammast i världen men numera fattar jag att det inte är så. Det finns de som är totalt isolerade i sin hyresetta och de som har värsta rusningen av bekanta men vi är alla människor i samma samhälle och vi har alla bara ett leende till närmsta bekantskap. Vi har alla möjligheter att välja vår situation. Ex vis finns det gubb och "kärring" gäng som bestämmer sig för att en dag i veckan gå en sväng och ta en lunch tillsammans.

Hustrun och jag har ingen sk riktig semester, vi gör vad som faller oss in i den mån jag kan göra det beroende av mitt jobb. "Alla" följer inte mallen !!!

Njut av dagen och le mot dem du möter på stan ! Åtminstone jag mår bra av att få ett leende på stan !

victoria (inte verifierad)
Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i...

Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i anhörigdelen av forumet... LillaBlå, Märta, Mie, Märtis, Carina, Marmar och ni andra...

fick den här texten på min mail som sommargåva av Någon, tycker den är vacker och vill "pass it on" till Er, som jag beundrar så...

”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är mäktiga bortom ord. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva; vem är jag att vara brilliant, underbar, talangfull, fantastisk? Och ändå, varför inte just det? Du är gudomlig, och att spela liten är ingen tjänst till världen. Det finns inget upplyst över att krympa ihop så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet. Vi är alla menade att skina såsom barn gör. Vi föddes för att manifestera ljuset inom oss, vilket inte bara finns i några, utan i oss alla. Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra likaledes. Allteftersom vi befrias från rädsla, så frigör vår blotta närvaro andra.”

Fenix (inte verifierad)
Det är Nelson Mandele som hållit detta tal. Fantastiskt...

Det är Nelson Mandele som hållit detta tal. Fantastiskt och så sant. Det är vår storhet som skrämmer skiten ur oss.
/Fenix

Sidor

Låst tråd