Vägen vidare

382 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Lelas
Vägen vidare

Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

mulletant
Hoppas att du har det

riktigt vilsamt och skönt på soffan! Den tar mycket kraft den resan vi är på... gråt mänskobarn, det hör livet till, skrev en vän som inte orkade finnas kvar. Men orden håller. Kramar / mt

Lelas
Ja, det hör livet till

Tack, gullet.

Jag kom fram till en sak sent i går kväll, efter att ha varit mer eller mindre paralyserad sedan lunch. Eller ja, jag åt flera gånger, jag såg på dåliga tv-program, jag surfade runt... Så jag var inte så död som jag kände mig.

Hur som helst. Jag kom fram till varför jag blev så ledsen. Rätt som det var trillade polletten ner.

Som några av er vet sedan innan så bestämde jag mig för att stanna kvar hos maken även om han skulle ta ett återfall, under förutsättningen att han hanterade återfallet "enligt boken". Han vet efter tiden på behandlingshemmet vad han förväntas göra, och om han skötte det så skulle jag acceptera återfallet. Och så blev det ju också, för ca en månad sedan. Han tog ett återfall, han hanterade det väl, vi pratade mycket och tog hjälp av det skyddsnät vi har på olika sätt. Fine.

Och det där var ju alltså ett återfall på "den kemiska sidan" av alkoholism-myntet. Det handlade om alkoholens kraft, och berusningen och sånt...

Men, det som hände igår var något annat. Det visade sig att maken under en tid - jag vet inte alls hur länge - har snusat. Jag skiter egentligen i själva snuset (fast jag tycker att det är äckligt som tusan, men det är ju en annan fråga), men det som gör så ont i mig är att han inte har sagt något. Han har uppenbarligen köpt snus, lagt dosorna så att jag inte skall upptäcka dem, och låtit bli att ens nämna det. Han säger att han inte har sagt något eftersom han trodde att jag skulle reagera ungefär så här - och då undrar jag varför han ändå har gjort det, om han nu vet att det kommer att göra mig ledsen...

Så, det här känns som ett återfall på "den psykologiska sidan" av myntet. Även om det i sig inte är en så stor grej, så blev det för mig en jättegrej eftersom beteendet är det samma som när det handlades, gömdes och smusslades med alkohol här hemma.

Jag frågade maken hur stort steget är från det här till att börja gömma flaskor igen, och han säger att det är jättestort. Men hur skall jag kunna tro på det?

Usch, det känns som att jag halkade flera månader tillbaka i tiden när det gäller att kunna lita på honom. Och jag tyckte ju att det gick så bra... Suck.

Men... upp på hästen igen! Kram, alla!
/H.

Adde
SEX

eller tre eller nio !!!

Helt ovetenskapligt men som jag tror de flesta som slutat med alkohol eller droger har lagt märke till är att någonting händer ungefär vid tidpunkterna 3, 6 och 9 månader in i nykterheten. Varför det stökar till det för oss just då tror jag inte nån vet riktigt men så är det !

För min egen del blev jag så fruktansvärt odräglig vid 3 månaders "ålder" att fru och barn nästan vädjade att jag skulle ta en sup ! Jag återgick helt klart till gamla beteenden och var torrfull. Jag kommer ihåg att jag ringde runt till mina behandlingskompisar som var ung i samma "ålder" och vi hade alla mer eller mindre liknande symptom. Vi hade ju blivit förvarnade av vår efterbehandlingsterapeut men ändå blev vi skrämda av det som hände. En yngre kille tog ett återfall som han aldrig hämtade sig ifrån. Man kan ju tänka att det blev en självuppfyllande profetia men nu har jag sett det hända så många gånger hos andra så för mig har det blivit en sanning.

Däremot så varierar symptomen från väldigt kraftiga till en lättare typ av nervositet och oro och även i tid när det är som värst. Jag upplevde 6 månaders väldigt lite men det kan ju ha varit att jag lärde mig av vad som hände första gången. 9 månaders hade jag inga känningar av alls.

Att sluta snusa och röka samtidigt med att sluta dricka råder vääääldigt delade meningar om !! Jag vet att det finns vetenskap som pekar på fördelarna med att även sluta med sånt samtidigt med alkoholen MEN som råalkis så håller jag inte riktigt med där !! Det är mycket möjligt att det rent fysiskt är bättre med totalstopp av samtliga beroendegrejer men psykiskt är det inte lika lätt. Jag har haft vänner som har bestämt sig att göra såna (idiot-)stopp (bla en vän på behandlingen där det gick så långt att terapeuten köpte snus till honom och sa åt honom att fortsätta snusa!!) och ingen har klarat av det. Och då har det varit tillbaka till alkoholen som gällt. Ska man rangordna farligheten så röstar jag på alkoholen som den värsta fienden, har jag inte den är det lättare att bemästra de andra när jag känner för det.

AA's devis : En sak i taget är inte så tokig ändå !!

Jag själv var mogen 1,5 år in i nykterheten med att sluta röka och det tog 4 år innan jag valde bort snuset. Är det nåt jag skulle gnälla på idag så är det väl sockersuget och att jag äter för mycket !! Men , jag är hellre fet än full !!

Det är kanske dags, Lelas, att ta ett lite snack så ni kommer på samma nivå igen utan anklagelser ? Vi är bara människor med våra fel och brister och vi alkisar har en stor förtroendebrist som tar lång tid att reparera. Tillit är inget vi får när vi slutar supa utan tillit är något vi förtjänar efter en lång tid i nykterhet.

Låt du gubben få ta sin prilla !! Det är han värd !!

mulletant
Hej Lelas...

tur vi har kloka Adde med så mycket erfarenhet att dela med sig av. Jag har också haft en tung dag ... hoppas på ett "äkta" samtal ikväll. Kram från hjärtat / mt

Lelas
tack

Ja, mulletant, du har helt rätt i att vi har tur som har Adde! :-)

Däremot finns det en skillnad i det här fallet... och det är att maken ALDRIG innan har snusat. Han har alltså börjat nu, helt plötsligt. Hm...

Vi har pratat om detta, i flera timmar under kvällen igår. Vi går inte runt här hemma och är sura eller bittra på varandra, utan "luften är rensad". Jag är så oerhört tacksam att vi kan prata med varandra!

Kram, alla!
/H.

mulletant
Att prata

och verkligen lyssna på varandra är nödvändigt! Jag hoppas vi har samtalet om alkoholen på väg... Vi har talat om så mycket genom åren men det här är så svårt. Jag kan förstå Lelas att du är paralyserad och förstummad över makens hemliga snusande och jag kan likaså förstå att det för dig blir en parallell till smygandet med alkohol. Fint att ni pratar vidare! Kram / mt

Mie (inte verifierad)
....

Barnens pappa har alltid snusat... men började röka på heltid samtidigt som snus/droger & alkohol när hans mamma dog i kol.
Varför....?... ingen aning.
Kanske behöver han få mer snurr....

Lelas
Det handlar om något annat

Hej, vänner! Vilken fantastisk vårsol - ser ni det?

Det här med snuset handlar ju inte om snuset egentligen... utan om helt andra saker. Jag vill helst inte att min man snusar, men det som gör mig helt förkrossad är hans beteende runt snusandet. Det finns alldeles för många likheter med hur hans beteende såg ut kring alkoholen... och det skrämmer skiten ur mig, helt enkelt. Det är inte hela världen att han snusar, men det är faktiskt hela världen att han inte berättat om det och att han smyger med det. Där ligger problemet, och jag vet inte vad jag skall göra med mina känslor kring det.

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna, även om jag fortfarande är väldigt ledsen och trött efter min krasch i onsdags. Det är så dubbelt... dels är jag så glad över att våren närmar sig (just nu hör jag fåglarna kvittra som om deras liv hängde på det utanför fönstret, snön smälter så att jag har sett torr asfalt idag...), att jag har fina vänner, att det går bra på mitt jobb och över alla de framsteg som jag och maken har gjort sedan i höstas - och dels är jag så ledsen, trött och sårbar. Samtidigt.

Vi var och såg en musikal igår kväll ihop med några vänner. I handlingen finns det ett par olika kärlekspar där den ena personen dör, och några andra par som bråkar och gör slut. En av poängerna blir att det är lätt att hålla på att bråka och glida isär så länge man vet att man har varandra kvar i livet... De som har förlorat sina älskade genom döden säger till dem som bråkar att de måste sluta och bli sams igen, för de har ju trots allt varandra kvar. Och jag grät där i mörkret i salongen.

I en scen är det ett par som klättrar uppför varsin stege, som står med ett par meters mellanrum, upp mot en gemensam avsats där de kan mötas. De sjunger mot varandra medan de sakta sakta klättrar längre och längre upp, och till slut möts de på avsatsen. Så känns det. Vi klättrar och klättrar, och ibland snubblar vi och ramlar tillbaka ner en bit...

Ja, den gjorde intryck på mig på många sett, den där föreställningen...

Kram!
/H.

mulletant
Jag tror jag förstår

det där med smusslandet och smygandet som liknar beteendet runt alkoholen. Jag känner också rädslan under huden trots att det verkligen gått åt rätt håll. Jag har försökt påmnna mig om att vara i nuet, andas, observera, påminna mig om att nu är det så här och det är bra. Vi har haft goda stunder med nära samtal och gråt. Men det behövs bara nåt "stråk", nåt anisktsuttryck så är rädslan där.
Vad heter musikalen ni sett? Jag förstår att den gjorde intryck. Kram och allt gott / mt

mulletant
Hej Lelas, vännen,

hoppas livet är gott mot dej. Kramar / mt

Lelas
Jovars

Hej! :-)

Jodå, livet är gott. Jag känner mig fortfarande lite tilltufsad av förra veckans bakslag, men jag kommer mig.

Jag var och pratade med min samtalskontakt idag på förmiddagen och det var skönt. Han är bra - han har en förmåga att ställa frågor till mig som är så mitt i prick. Idag pratade vi ju naturligtvis om att jag reagerade så starkt på att maken hade dolt att han snusade och vad det kan tänkas betyda.

Till exempel så frågade han mig om jag anser att det inte får finnas några som helst hemligheter i en relation och var jag tycker att gränsen går för vad som är att ha en hemlighet. Det är klurigt... för det handlar om vad de eventuella hemligheterna handlar om... tror jag.

Jag är inte alls den svartsjuka typen, vilket kanske är tur eftersom maken har väldigt många nära kvinnliga vänner. Jag ser inga problem i att han inte berättar allt om vad han gör när han umgås med dem, och jag oroar mig inte över att han kanske träffar dem utan att jag vet om det.

Men när det nu däremot handlade om någonting som har med droger att göra så blev jag fullständigt punkterad av att inte få veta. Så inom det området klarar jag inte av att han har hemligheter. Eller ja - jag vet inte alls vad han pratar om när han är på behandlingshemmets träffar eller vad han och kuratorn pratar om. Och det känner jag inte heller något behov av. Så det är ju inte heller så att jag måste veta varenda detalj som har med hans rehabilitering att göra...

Så, vad var det då som gjorde att jag reagerade så starkt? Det kanske egentligen inte är på temat hemligheter utan snarare på temat beteendemönster? Hm...

Ja, ni märker ju... jag har inte tänkt färdigt på det här utan det mal omkring i skallen, och kommer väl att fortsätta med det ett tag. Hur som helst så är jag tacksam över att jag har en klok och varm samtalskontakt som lotsar mig genom det här. Han är guld värd.

/H.

lillablå
Vägen förbi!

Hej min vän!
På väg hem idag åkte jag förbi en otroligt vacker sjö, isen låg, solen
orkade knappt igenom molndiset, det var magiskt och jag tänkte på
dig... hur har du det? hur har ni det?!
Kramar!!
/k

mr_pianoman
Lillablå

Jag tar mig friheten att svara eftersom du frågar om oss båda :)
Vägen är långtifrån spikrak. Men den leder framåt. Ibland går det lite fort i dom vassa krökarna och då halkar vi i diket. Men det finns hjälpsamma människor som ser till att vi kommer upp på vägen igen. Utan personskador, men lite tilltuffsade.

Lelas
Hej!

Hej lillablå, vännen!

Jag har tänkt på dig också, och du som har varit sjuk, din lilla stackare... Men du verkar må lite bättre, va?

Jo, vi har det bra. Precis som mr_pianoman skriver så är vägen inte spikrak. Men jag har nog aldrig trott att den skulle vara det heller. Så det går bra. Vi lär oss saker hela tiden, om oss själva och om varandra.

Nu skall jag resa bort några dagar i jobbet och jag känner att jag kommer sakna maken - och det är ju ett gott tecken! :-)

Kram - vi hörs snart igen!
/H.

mulletant
Hej på er, lillablå, Lelas och mr_pianoman,

tack för att ni finns! / mt

Lelas
Rullar på

Tänk att det är mycket svårare att skriva något vettigt här när livet rullar på som det ska... När jag har något på hjärtat som jag behöver få ur mig så ligger det långt fram i min hjärna att skriva om det här. Men när allt är bra, så blir det inte av. Jag läser ju mer eller mindre hela tiden vad som skrivs i andra trådar, och är rätt så flitig på att kommentera.

Men... hur mår jag då? Tja... Jag mår bra. Jag är fortfarande väldigt trött och jag märker att jag inte har så stora marginaler. Men jag mår bra. Jag känner mig lugn och avslappnad. Jag sover gott på nätterna (vilket jag iofs hela tiden har gjort, tack och lov) och jag njuter av att ljuset återvänder.

Jag var nyss och fikade med en kompis (han som jag flyttade in hos när det var som värst, så han vet allt om det pågående projektet...) på ett av våra fantastiska fik här i vår lilla stad, och han sa att han har tänkt på att maken min ler nu. Jag la upp en bild på maken på FB tidigare idag, och den hade kompisen sett och han sa "det är så skönt att se att han ler igen!"

Och det är helt sant. Jag mår så oerhört bra av att se min man le - ett ärligt och nyktert leende som kan inte kan hålla tillbaka eftersom det kommer ända inifrån. Så skall det vara! :-)

Nu skall jag laga lite mat till mig själv här, jag är gräsänka ikväll. Kram, alla!
/H.

mulletant
Så skönt att du har det bra

och så skönt att du fortsätter läsa och kommentera. Kram och smaklig måltid / mt

lillablå
gött!!

Gött att du har det bra, att ni har det bra, och att våren kommer!!!
känn dig inte tvingad att skriva bara, skriv för din egen skull, och
när själv när du vill!! kramar!
/k

Lelas
Nä, jag känner mig inte

Nä, jag känner mig inte tvingad att skriva. Men jag tycker att det är lite viktigt att jag funderar över min process även när den går bra, liksom.... det är lätt att hamna i att bara fokusera på problemen och där vill jag inte hamna. :-)

Kram! /H.

mulletant
En klok tanke Lelas

att du vill fundera över din process också i medvind. Du går också och samtalar hos nån eller hur? Om du ser medberoendemönstret i dig kan det säkert ha ett värde att sas dokumentera sin utvecklings- och frigörelseprocess ... det här skulle vara en plats där en sådan resa finns bevarad för en själv och till hjälp för andra. Plus att man får respons av människor med erfarenhet från insidan. Några tankar i natten, somnade tidigt och är upp och dricker en kopp te. Allt väl i familjen, maken bygger på vårt stora hus ... han bad mig hälsa det igår kväll men då sa jag att han får skriva själv. Men han spikade säkert till midnatt och sover nu. Vi ser i alla fall fram emot en bra helg. Go´natt Lelas och alla vänner / mt

ledsen
god morgon

Har läst och jag är en tänkare,problem lösare,

Har nyss varit i s-holm på en KBT utbildning inriktad mot missbruk, har blivit erbjuden gå en fyra dagars utbildning
inriktad mot missbruk. Ska jag ta den el inte????Vet inte om jag är rätt person att jobba mot dessa personer när jag har det så nära inpå och de har inte varit så positivt. Skulle vara bra om någon har några tankar om detta.

När de gäller ex snus el vad som helst som man smyger med, förstår jag att de gamla misstänksamheten kommer fram, jag skulle känna som när man var tonåring och börja smyga med drickande m,m Har en känsla av att den andra beter sig som om man var en mamma. Konstigt varför????och sen har till försvar att man inte talat om det för att man vet hur den andra ska reagera.

vi går mot ljusare tider de är helt underbart, fast av erfarenheten även en oro för att de är en tid då även alkoholen lockar mer, som min sambo sa att han fick suget när solen sken och han skulle inte vara hemma så då skulle jag inte oroa mig, och då var de ok att dricka förstår inte riktigt hur han tänker???

Än idag förstår han inte att de han gjort var fel, utan han säger bara att han har inte skällt på mig inte varit otrogen och då är de ok i hans värld.och när han varit ute så är allt tillåtet för han har inte varit otrogen

Jag har talat om att otrohet inte bara handlar om sex, att man kan vara de genom svek.

Ha en underbar dag
Bamse kramar till er alla

Adde
Helt

frankt så anser nog jag att du ska klara ut dina egna problem innan du överhuvudtaget tänker tanken att hjälpa andra.

Vi har redan alldeles för många inom missbruksvården som försöker avlasta sina egna problem på andra i samma situation.

Lelas
Han ler!

Vet ni? Min man, han den nynyktre alkoholisten, ni minns...

Han ler. Han skrattar ända inifrån själen. Han skämtar med nästan alla vi möter, precis som han gjorde innan alkoholen slog sina klor i honom. Han planterar sticklingar och sår fröer inför våren och sommaren. Han funderar på om vi skall boka en resa. Han köper färgglada kläder. Han tycker att det är roligt att jobba och säger att han känner sig duktig på sitt jobb igen.

Han är tillbaka hos mig. Som jag har längtat efter honom!

Kram!
/H.

PS. Idag hörde jag "Don't worry, be happy" på radion. Innan har jag tänkt "som att man kan bli lycklig på beställning" om den texten. Idag tänkte jag "ja, man kan faktiskt välja att vara lycklig och sluta oroa sig." :-)

lillablå
jag ler!

Och jag ler med er!
Underbar läsning!
Så himla glad för din, hans och er skull!
stora kramar!!
/k

Lelas
<3

:-)

mulletant
Och jag ler ...

... det låter alldeles underbart. Har för övrigt samma associationer till Don´t worry, be happy... nästa gång jag hör den ska jag tänka på er, och oss! Tack för att vi får dela klokhet och ditt engagemang. Kram / mt

Lelas
<3

Tack mt. :-)

Apropå att ta hand om sig själv - i eftermiddag skall jag på ansiktsbehandling. :-)

Ha en bra dag!
/H.

Lelas
Don't worry!
mulletant
Samma kategori:)
Lelas
Hehe

Hehe, ja, den är en klassiker. :-)

Sidor