Känner mig så ledsen

105 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tussilago
Vill bara säga

att i mitt fall är det så att jag i stort sett aldrig ringer min man och kollar honom. Han jobbar utomlands varannan vecka och jag ringer honom väldigt sällan. Han är högt uppsatt chef och har stort ansvar. När han är hemma ses vi ju och pratar efter jobb. Jag har inte ens koll på vilka tider han reser till och från utlandet. Vet i stort sett bara vilken dag han åker och kommer hem. Har i början frågat honom ungefär när han är hemma men har då i stort sett fått frågan om det är viktigt om han är hemma 14 eller 19.
Jag måste säga att jag faktiskt inte kontrollerar något när det gäller honom. Han själv kan stänga av telefonen när jag någon gång har ringt. Andra tillfällen har han inte svarat och hört av sig dagen efter istället. Själv kan han säga till mig att jag inte bryr mig som inte ringer honom när han sitter i bilen och har tråkigt på väg hem från flygplatsen.
Jag känner ofta likgiltighet!!!!!!!!!
Det spelar ingen roll, Bryr jag mig är det Fel! Bryr jag mig lite är det fel! Bryr jag mig inte alls är det fel!

Så, hur gör man?

/Tussilago

mulletant
Ja Tussilago, hur gör man?

Vad är det som gör att du stannar kvar? Du har fått många råd här från första inlägget att dra... men något gör att du stannar. Vet du själv vad det är som
- hindrar dig att gå?
- gör att du väljer att stanna?
Läs tillbaka i din tråd och tänk att det är någon annan som skrivit. Vad skulle du tänka då?
Kram, mt

Tussilago
Jag behöver hjälp/råd.. Jag

Jag behöver hjälp/råd..
Jag sa vid tillfälle igår att jag var sugen på att gå ut. Men sa vi kan se.Vid ett senare tillfälle säger S att han tycker det skulle vara kul att gå ut och titta på skinheadsen. Ja, säger jag. Vi får se sen. Vi börjar lyssna på musik. Kör varannan låt. Jag känner mig trött och har ont i magen. Han säger plötsligt, när ska vi droppa nyheten? Jag undrar vad han menar. Han menar när vi ska säga att vi ska gå ut, till barnen. Då säger jag att jag är för trött och inte orkar. Han blir sur, börjar plocka i ordning glas mm och går och lägger sig. Jag frågar varför han blir sur för det? Vi har inte bestämt att vi ska ut. Tjafset är igång. Jag blir förbannad för att han beter sig som han gör. Säger att han har druckit för mkt igen, vilket han blir sur över och säger till mig "det är nåt fel på din hjärna". Jag svarar förbannat nog i ilska "det är nåt fel på din alkishjärna". Jag går på toa och gör mig iordning för att lägga mig. Han kommer upp och letar efter sin telefon. Jag kommer in i sovrummet och han säger, "du får försöka lura någon annan." Vadå undrar jag? Du får lura nån annan kille med stor kuk, att ni ska gå ut och sen inte göra det. Jag säger att vi hade inte bestämt något. Tjat om det fram och tillbaka. Jag säger elaka saker som" jag fattar att du vill ut på krogen, du är ju känd för att alltid vara ute och fullast sen innan. Han blir skit arg, börjar kasta täcket på mig och kuddar. Han säger att jag är elak mm. Jag säger att jag sa det i ren ilska och bad om förlåtelse för det. Han säger att du ber aldrig om ursäkt, inte ens om man ber dig om det osv. Han klär på sig och ska gå ut. Jag säger, går du ut nu behöver du inte komma tillbaka mer. Han svarar, du, hur mkt hyra betalar du här? Vad bidrar du med här hemma överhuvudtaget? Sen går han ut på krogen. Kl är 23:30 och han kommer hem 02:45. Asfull och somnar på toa. Jag är såå ledsen..:( Han skärpte sig ett tag men nu har han börjat öka intaget igen, lite i taget. Nykter månd- torsd när han hemma. Den veckan han är iväg vet jag inte. Troligen dricker han då men mindre.

mulletant
Hej Tussilago -

du skriver att du behöver hjälp och råd. Rådet att du ska dra har du fått sen ditt första inlägg här. Men du är kvar i relationen. Om du har läst min tråd "Att vara medberoende" så ser du att jag också fått olika råd men att jag inte följt dem. Jag tror det är viktigt att man gör sina egna val och att man känner att man själv har fattat de beslut man ska leva med i framtiden. Annars blir det någon annans förtjänst om det går bra och, kanske värre, någon annans fel ifall man ångrar sig.
Jag tror att jag har tipsat dig om tuvaforum tidigare? Om man lever med en människa som bejandlar en omväxlande som en dyrbar skatt och i nästa stund som en skitig trasa tappar man fotfästet och man blir osäker på vem man är. Då tror jag att man verkligen behöver en utomståendes hjälp för att kunna fatta sina egna beslut. Åtminstone behöver du skriva kontinuerligt här för att kunna följa din egen berättelse. Jag ställer samma frågor till dig som senast, för snart en månad sedan, men jag ställer dem i omvänd ordning
Vet du själv vad det är som
- gör att du väljer att stanna?
- hindrar dig att gå?
Fortsätt skriva här och berätta hur det går för dig. Skriv även de ljusa och lyckliga dagarna. Då främträder mer av "hela bilden" både för oss som läser och framförallt för dig själv.
Kram, kram / mt

barbalala
Mulletant är klok. Lyssna på

Mulletant är klok. Lyssna på henne. Hur långt kan du fantisera om hur det konkret skulle kunna se ut om du lämnade honom? Hur skulle du kunna bo? Hur skulle din ekonomi kunna se ut? Hur skulle dina vänskapsrelationer förändras. Hur skulle barnens relationer förändras?

Lelas
Gumman.

Åh, gumman... Vad jobbigt du har det.

Jag kan inte säga annat än det som mulletant och barbalala redan har sagt. Jag är den första att skriva under på att lösningen inte alltid är att lämna, men jag är också helt övertygad om att ditt sätt att sakta men säkert flytta dina egna gränser åt fel håll kommer att göra dig mer och mer illa...

Läs dina inlägg tillbaka genom tråden här. Vad skulle du säga till någon annan om det var h*n som skrivit dina inlägg?

Kram!
/H.

barbalala
Tussilago..?

Är du på forumet ibland? Jag tänker på dig och undrar hur du har det.

Brown eyes (inte verifierad)
droger

Hej klarspråk
skönt att höra dina kloka åsikter har precis varit ihop med en blandmissbrukare ja han fick återfall o åkte in ja han tjattade på mig jag skulle komma o hälsa på lovade guld o gröna skogar o det lät så ärligt o realistisk det han sa han skulle fan sluta med skiten ville leva med mig o min son o vovven sakna oss som fan o han skrev underbara brev han ringde fanns alltid där för mig tyckte jag stötta mig i allt o jag var ljuset i hans liv jag älska honom verkligen efter 5 månader kom han ut tog tre dagar sen var han på skiten så jag tog min nyckel ifrån han skulle upp på sjukhuset o hälsa på han för han måddeså dåligt då låg en tjej där jag fick en sån chock o tuff var han mot mig detta gjorde så ont jag åt inte på 4 dagar var så ledsen chockad o besviken jag tolerara inga droger ändå har han mage att ringa o fråga mig om pengar fattar nog inte hur ont han gjort mig så han har utnyttjat o manipulerat mig o jag gick på allt men men han vet hur han skall göra jag har skrivit att vissa dig aldrig mer här när jag mådde lite bättre tror du inte han dök upp o jag mådde skit igen nu har jag skrivit att jag inte älskar han så hoppas han försvinner för gott ur mitt liv tro mig fan vad det gjort ont kommer aldrig någonsin tro eller lita på en manipulearnde missbrukare min erfarenhet e att dom älskar drogen mer än kvinnan sen dom , dom har nytta av o har pengar gör dom allt för. för att få pengar till sin kärlek drogen.

mulletant
Hej Tussilago,

hur går det för dig? / mt

Tussilago
Jag orkar inte mer nu, jag

Jag orkar inte mer nu, jag tappar greppet om verkligheten och ångesten sitter som sten...mitt ex ringer efter helgens fruktansvärda bråk och säger att barnen är rädda och ledsna. Strax efter ringer min man och jag berättar om samtalet. Han blir så arg och sen är det igång. Han vill aldrig mer ha med mig och min före detta man att göra, han lägger allt på mig. Att jag vägrar svara när han ringt, att han är under isen och inte får stöd från mig osv. Jag får skaffa mig ett bättre liv. Han sitter nu och dricker och psykar mig med sms om hur jag borde gå tillbaka till mitt ex och leva lycklig familj med honom.
Han blev våldsam i lördags natt pga en helt obefogad svartsjuka från hans sida. Han slår mig i ansiktet med en kudde allt han orkar med 2-åringen liggandes vid sidan. Tar hårt om min mun och försöker pressa ihop den och råkar lägga sig på sonen som skriker till varpå jag blir tokig och börjar boxa honom för att få ut honom från rummet. 6-åringen är livrädd och gråter i sin säng osv. Han erkänner att han har problem och är sjuk men säger samtidigt att han ska köra en nedtrappning på alkoholen. Kvartal 1 2012 ska han ha slutat helt. Han forstätter skicka sms på sms om att jag kan vända mig till mitt ex, att han själv är under isen och att jag inte stöttar honom, att han vill att vi separerar så att jag och mina barn slipper honom. Han är glad att han tagit tag i sina problem och vet att han kommer lyckas, men just nu sitter han och dricker och är full.

Det känns som jag inte vill leva längre....

mulletant
Det du beskriver låter väldigt farligt Tussilago!

Det är farligt för dig och dina barn far illa. Om jag vore din granne eller arbetskamrat och skulle veta hur du och barnen har det skulle jag se till att ni får hjälp. Vad ska jag och vi andra här säga för att du ska söka hjälp? Jag önskar innerligt att du hittar kraften att söka hjälp och lämna den mannen som gör dig så illa. Det finns ett annat och långt bättre liv för dig och barnen. Kram, kram, kram / mt

Lelas
MÅSTE!

Tussilago!!

Åh, jag skulle vilja liksom ruska om dig för att få dig att se din egen verklighet...

Du MÅSTE ta dig och barnen ur den här situationen! Nu!

Precis som mm undrar jag vad jag kan säga för att du skall ta steget och söka hjälp... Jag känner mig så maktlös.

Kram, vännen!
/H.

Louise1
Gå NU!

Å lilla Tussilago!

Lyssna på MT och Lelas. Det här är farligt, ta dig därifrån. Ge dig och barnen lite lugn och ro. Du kan inte göra någonting överhuvudtaget åt situationen där du är idag. Åk därifrån. Ni kanske kan reda ut det så småningom när ni har distans till varandra och han har fått bevisa att han kan vara nykter.

SNÄLLA ÅK!

Massor med styrkekramar till dig!
Louise1

Sayers (inte verifierad)
Barnen. Barnen. Barnen. Barnen!!

Jag har endast skrivit tre tidigare inlägg på detta forum, men läser ofta (ni är många som hjälpt mig på vägen från socialt drickande och soffvinvardagsdrickande till helt alkolholfri. Tack!).

Jag kan dock inte låta bli att kommentera nu.

Jag tänker på barnen. Inga barn ska behöva växa upp och vara rädda i sitt eget hem. Barn är helt utlämnad till de vuxnas försorg. De kan inte resa sig och lämna, de måste lita till att deras föräldrar tar hand om dem och gör det rätta.

Mitt hjärta brister när jag tänker på den lilla 6-åringen som gråter av rädsla i sin säng. Jag kan bara tänka på vilken enorm otrygghet den lilla känner på många plan. Jag tänker på 2-åringen som ser sina föräldrar slå varandra.

Jag behöver bara sätta in min fina 6-åring i scenen du beskriver så blir det otäckt verkligt vad dina barn upplevt.

Gör det som är det enda rätta för barnen. Hur du vill ha det i ditt förhållande med mannen är sekundärt.
Barnen har rätt till ett hem som är en fristad från bråk, fylla och våld. Är inte det en förälders skyldighet att se till det?

/Sayers - 41-årig tvåbarnsmamma

Adde
Jag håller

med föregående talare. Våldet har en tendens att accelerera och rätt vad det är så har du eller barnen betydligt värre skador. Det finns folk som tagit sig ur ett destruktivt förhållande och som vill och kan hjälpa dig. Du är inte ensam.

Lycka till !!

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/de-glomda-barnen-maste-fa-battr...

barbalala
Fortsätt att vara här

på forumet Tussilago!

Jag håller med alla de som svarat dig! Fullständigt! Det är viktigt att du kommer ifrån den här mannen Nu!

Jag vill bara tillägga att du redan tagit ett jätteviktigt steg när du skrivit ner det som hände! Bravo! Du kommer kanske att ångra det, tänka att du överdrev, att det låter värre än det var... Men det är så vi fungerar när vi är i destruktiva relationer, vi förminskar problemen eftersom vi helst inte vill vara i den situation vi är. Det ÄR precis så illa som du beskrev det! Det är farligt för dig och för barnen! Att du i nästa stund kan känna att du tycker mycket om den här mannen är inget fel eller konstigt, men betyder INTE att du ska vara kvar där. Det är farligt!

Stora kramar till dig! / M

Tussilago
Min man befinner sig i

Min man befinner sig i utlandet, har druckit 4 dagar i rad...han är inte kapabel att ta sig hem...
Han är ensam där och jag känner inte en person jag kan kontakta som kan titta till honom där. Han är helt utlämnad.

Jag är så fruktansvärt rädd....
Han ringer mig om än sällan och säger att han mår dåligt, att han är under isen....att jag inte finns där när han behöver hjälp.
Jag är förstörd, hjälplös, maktlös, orolig och vet inte hur jag ska göra...
Tänk om det händer en olycka, kan han supa ihjäl sig??

Gud hjälp mig!

Lelas
<3

Vännen... Jag lider med dig.

Ingenting kan jag säga för att lindra din smärta.

Kram.
/H.

PS. Ett tips kan vara att kolla upp om Svenska kyrkan finns på plats där din man befinner sig. De kan i vissa fall leta upp svenskar som är illa ute och göra vad de kan för att hjälpa dem... Jag kan inte lova något, såklart, men det kan ju vara värt ett försök. Kolla på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643269 och se om du hittar platsen där han befinner sig.

Louise1
Åh vad jag önskar att jag

Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig!
Kramar i massor!

Louise1

medberoende (inte verifierad)
Han måste få reda ut detta

Han måste få reda ut detta själv. De låter tufft men tyvärr så måste han ta sitt eget ansvar. Kram

Tussilago
Känslor

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

curry (inte verifierad)
Känner så väl igen mig i ditt

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Lelas
Motiv?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Tussilago
Han gav mig faktiskt inga som

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Mickey (inte verifierad)
Svara ärligt

Jag vet inte hur den här kompisrelationen ser ut. Men det är känsliga saker du tar upp och berättar om. Jag hade nog inte gillat det. Om jag var i hans sits. Du ville ha ett svar och du får mitt. Jag är ledsen om det är fel svar. Men jag svarar bara ärligt vad "jag" tycker. Sen spelar det givetvis roll hur allvarligt hans spelande är. Det kanske inte alls är så farligt och att det är under kontroll. Att inte ekonomin har flippat helt. Men du skriver "beroende", vilket borde tyda på att det är illa. Hoppas att det löser sig för er båda! Vänligen/Mickey

Lelas
Rätt att berätta!

Nej, det är inte fel av dig att berätta! Du kan inte stå med allt det här ensam, det klarar du inte. Du MÅSTE berätta, hur jobbigt det än känns.

Med all respekt, Mickey, så måste man som anhörig emellanåt ta beslut som inte den beroende personen gillar, för att bryta mönster och för att helt enkelt överleva.

Och det här med skuldkänslor, Tussilago... fundera lite på det där. Vad är det du känner om inte skuld?

Kram, båda! :-)
/H.

Mickey (inte verifierad)
Rätt och fel

Du har nog rätt Lelas. Om det är illa och man själv inte kan ta sig ur så blir man nog glad i efterhand att någon satte stopp. En sådan här sak kanske leder till att man tar tag i sitt problem. Att söka hjälp är ju något som åtminstone jag har svårt för. Jag tänkte nog mer på att jag inte tycker om när folk berättar förtroliga saker. Jag glömde nog bort att se till hela missbruksproblematiken Kram på dig Lelas!

Tussilago
Nu är det här hans allra

Nu är det här hans allra bästa vänner. Det som jag tänkte när jag läste ditt inlägg Lelas var att det är ju just det som en medberoende gör, skyddar genom att inte berätta hela sanningen.
Tack för era svar. Det får mig att tänka efter vad min sjukdom gör med mig, som medberoende.

Kram till er

Louise1
Glad att du har dykt upp igen

Glad att du har dykt upp igen Tussilago!

Kram på dig!

Louise1

Tussilago
Hur många och vilka har ni

Hur många och vilka har ni berättat för?

Sidor