Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten

93 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Anonymt
Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten

Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Louise1
Usch vad jobbigt du har det.

Usch vad jobbigt du har det. Men du får precis som en tillfrisknande alkoholist ta en dag i taget. Ge dig själv tid. Umgås bara med människor som ger energi och inte med dem som tar den. Du behöver den själv just nu.

Mindfulness är jättebra om du orkar det. Jag har i perioder haft hjälp av det. Att hitta det som är bra i det lilla. Så du har något som är positivt. Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det, och det låter som om du behöver lite vila emellanåt.

Mååååånga styrkekramar till dig Anonymt!
Kram
Louise1

Anonymt
Tack Louise1 för ditt svar

Tack Louise1 för ditt svar och stöd. Jag ska se om jag kan hitta någon kurs i mindfulness,
det kanske kan vara något. Hjärta och hjärna hänger inte riktigt med varandra just nu.
Ska försöka ha tålamod och ge det tid. Kram till dig! //A

Maken (inte verifierad)
Ny på formet

Har inte läst hela tråden, men fastnade på första raderna. Känner så väl igen detta, hoppet om att det skall bli bättre, omgivningen som inte förstår då de inte lever med det hela blandat med den egna känslan om "har jag verkligen gjort rätt, denna gången lovar hon att det var den sista, jag överdriver säkert. Tankarna snurrar, jag blir osäker fram tills nästa gång då är jag tillbaks och känner mig grundlurad, frustrerad över att jag inte stod på mig. Varför lämnade jag inte henne förra gången. Åh jag blir trött på mig själv, men denna gången verkar hon uppriktig kanske har jag äntligen nått fram? Sen sveps mattan undan och åter igen står jag där frustrerad och besviken, arg på henne, arg på mig själv osv. Den onda cirkeln fortsätter.

Du har gjort rätt val, stå på dig. Men jag förstår dina känslor till punkt och pricka. Min snart exfrus familj och min egen ser den goa glada och alltid lika charmiga som visst inte tackar nej till ett glas men så farligt är det väl inte, inte är väl hon alkoholist inte. Men alla tetrapak då? Flaskorna som göms och dricks ur hemma? Att jag som medberoende (fick lära mig detta idag) planerar omedvetet mitt liv efter hennes drickande? Jag förstår att alkoholismen är en sjukdom att det inte är lätt att kontrollera MEN det gör inte mig mindre besviken, frustrerad, ledsen, skamsen, uppgiven

Hur många gånger har du täckt upp för honom?

FallenAngel (inte verifierad)
Dilemmat med känslor

Hejsan Anonymt!
Har följt dina inlägg här o känner igen mig så mycké i det du beskriver.
De är ju så att när man lämnar nån man har levt med p g a dessa problem,
vilket jag också gjorde så är de så att man fortfarande kan ha väldigt
starka känslor för den personen. Också så har man ofta upplevt även mycké
positiva saker tillsammans o de kvaliteerna kan va riktigt bra, många som
har dessa problem är otroligt snälla personer när de är nykter.

Man funkar ju också så som människa att man rår ju inte riktigt för sina
känslor heller, när jag lämnade mitt förhållande hade jag fortfarande
starka känslor för den mannen o de gjorde riktigt ont när man tänkte på
de som vart bra i förhållandet, för bra var de när han var nykter. Vi bröt
3 gånger innan o gick tillbaka till varann.

Skulle han ha gått med på o söka hjälp så har jag säkert stöttat honom
p g a mina starka känslor.

Känns som du fortfarande har starka känslor o de är ju inte konstigt
när man levt tillsammans länge men man vet inte vad som händer i framtiden.
Han måste ju komma till insikt o förändra sitt leverne för att saker
o ting ska förändras! Jag känner många som lever med en fd alkholist
idag o klart alla ska få en chans o ändra sitt liv. För syvens o sist
så är man ju långt ifrån samma person full som nykter!

Hade du fått nån samtalskontakt/tid än? tror de skulle lätta på trycket.

Finns här för DIG! Sköt om DIG! kram

Anonymt
Hej FallenAngel, tack för

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Anonymt
Hej Maken, tack för dina

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

mulletant
Vi är inte ensamma

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

FallenAngel (inte verifierad)
Stödet är enormt!

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

Anonymt
Samtalskontaken - fungerar det så här?

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Louise1
Det är väl helt hopplöst när

Det är väl helt hopplöst när man kommer till "fel" person. Ge inte upp nu Anonymt, sök en ny kontakt istället. Det är ju så att man klickar inte med alla. Och det är ju jätteviktigt när man ska lämna ut sitt innersta att det känns som om man har hamnat hos någon som förstår problemet. Någon man kan lita på. Jag önskar så att du hade fått hamna rätt på en gång, men tyvärr är det inte alltid så.

Jag skickar dig en ocean av styrka så du orkar hitta en annan samtalskontakt.
Lycka till!
Kram
Louise

Lelas
Vända på myntet?

Vad ledsen jag blir av att läsa det där, Anonymt! Fy tusan.... sådana där "experter" gör ju större skada än nytta, uppenbarligen.

Men... jag undrar... även om du mot slutet i ditt inlägg skriver att du känner att du borde ha stannat, att du gjorde fel, att du överreagerat, så läser jag ändå in i det du skriver att du verkligen tycker att den så kallade terapeuten hade fel. Eller?

Du känner dig illa behandlad av henne, för du vet egentligen bättre än att lyssna på hennes argument och råd. Och vad betyder det.... egentligen? Jo, att du faktiskt vet att du har gjort rätt.

Kan det vara så att hon egentligen (och jag menar inte att det var en medveten strategi från hennes sida) fick en positiv effekt hos dig? Du går dit för att få bekräftat att du har gjort rätt. Hon säger att du borde ha stannat. Du reagerar med att försvara att du har lämnat... och alltså har du alla argument inom dig. Du har gjort rätt!

Förstår du hur jag menar? Jag svamlar känner jag...
/H.

Berra
Hej Anonymt!

Byt samtalskontakt!

Inget tvivel om det, du söker hjälp och blir dissad.
Hon är till för att hjälpa dig och inte stjälpa dig..
Får du inget förtroende...så byt...

De ska vara till för att lyssna på dig, och förstå dig...
Måhända ville hon pressa dig lite för att kolla om din uppfattning satt bergfast, lite provokativt kanske..
Och du var inte mogen för en pressad motsituation, det var för tidigt...
Hon hade för bråttom, och de brukar höra till att de motfrågar för att testa ens uppfattning..

Du behöver först en lyssnare som du kan prata ut inför, och känna förtroende inför...
Glöm inte att vara ödmjuk inför dig själv, lossa på allt och försök inte styra samtalet, det brukar de göra...

Gör ett nytt försök, det finns absolut någon därute för dig, så sök vidare...

Ge inte upp, det handlar om det viktigaste i ditt liv, dig själv!

Och det är du värd, vad du än tycker just nu...

Lycka till!

/Berra

Anonymt
Tack!

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Anonymt
Tack för fantastiskt stöd!

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Anonymt
Tack för oceanen!

Och för att du ger mig stöd och ny styrka. Som jag skrev till Berra, skönt att få insikten
att det inte ska kännas och gå till på det här sättet. Kramar tillbaka Louise! Tack för att du finns här!

Lelas
<3

*rodnar lite igen* :-)

Du, A, var i landet bor du någonstans? Har du nära till Göteborg?

I så fall vet jag vart du kan vända dig...

Kram tebax! :-)
/H.

Anonymt
Hej Lelas! :-) Fel sida

Hej Lelas! :-) Fel sida landet tyvärr. Tack ändå. //A

Lelas
Attans.

Ok. Attans. Det betyder väl att du, precis som curry, har lite väl långt för att åka och fika med lillablå (och mig) också då... ;-)

Men jag håller med alla andra - gå inte tillbaka till den där kontakten, utan se till att skaffa dig en annan! Ge dig inte förrän du hittar någon som kan hjälpa dig på riktigt. De finns!

Kram, kram!
/H.

Anonymt
Jag kommer!

Vill gärna fika med er! Även om det är hundra mil.

Kramar! //A

Lelas
Fika!

A, om du vill så kan du skriva till Lilla Blå på facebook (hon har ett konto som heter så, alltså) så kan hon förmedla kontakt med mig. Jag vågar lova att hon inte har någonting emot det, och att hon säkert gärna ger dig även sitt eget riktiga namn den vägen.

Så kan vi ju se om vi kan lyckas få till någon fika en vacker dag.... vem vet?

Kram igen!
/H.

Anonymt
Ångesten tar över...

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Mickey (inte verifierad)
Jag vet inte vad jag ska

Jag vet inte vad jag ska skriva till dig. Men jag blir så nedslagen av att läsa ditt inlägg. Kram till dig!

Anonymt
Tack för din kram, det är en

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

lillablå
Åh...

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Lelas
:-)

Jag är bäst! Woho! :-)

Tack, lillablå.

Ja, Anonymt, det finns väldigt stora likheter mellan ätstörningar och alkoholism... Det har jag också tänkt på många gånger.

Kram, båda!
/H.

mulletant
Kram till dig Anonymt,

det är arbetsamt och tungt att sörja. Och att dessutom bli ifrågasatt av både familj och professionella... det är mer än man egentligen orkar med. Men du kommer att ta dig igeom de här! Så bra att du hittat hit och får dela erfarenheter av dem som "vet"... från insidan. Här finns, som du märkt oceaner av klokhet som bygger på både kunskap och livserfarenhet. Jag är övertygad om att jag inte varit där jag är idag utan forumet. Det är en stark process att skriva, formulera sina tankar och sätta ord på sina känslor OCH att få respons från olika håll och få dela andras efarenheter. Så öppet och naket som jag mött människor här sker inte ofta irl. Kram till dig i novembermörkret, ljuset kommer tillbaka! / mt

Anonymt
Tack Mulletanten, önskar alla

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

mulletant
Kram till dig Anonym

- det är precis det här som ger klarhet och är läkande, att formulera sig och dela. Här finns vi för varandra. Kram, kram / mt

Anonymt
Var hittar jag energi?

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Lelas
Mora Träsk

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Sidor