Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten

93 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Uppgiven
Till Anonymt

Kan inte låta bli att svara, trots att jag borde sova. Min svärmor har ochså sagt: dessa problem
har aldrig funnits i vår "familj". Men någonstans har jag lyckats övertalat henne att: nu finns det!
Alla hans tidigare förhållande har haft "svårt" med svärmor, men jag har inget att dölja, jag körde
raka rör. Sa att jag tyckte mycket om hans barn i tidigare förhållanden, och hon såg att det var så.
Hon strävade emot, men jag skrev ett brev. Ni får ha eran åsikt, men här kommer fakta....sen dess
har vi haft ett jättebra förhållande. Jag kände, nu kör jag, take it or live it. och hon tog det.

Tack för att DU finns Anonymt, inget kan göra så gott som att träffa sin "like". Sov gott! Kämpa på!

Anonymt
Älta älta älta

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Anonymt
Älta älta älta

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Uppgiven
Älta

Kan bara säga att jag tycker du har fått FÖR mycket av oförstående. Men de kommer att få se en dag...
om det är någon tröst. Progressiv är sjukdomen och blir ALLTID bara värre. Kan stanna upp om något händer på vägen, men forsätter sedan sin kurva neråt. Du kommer att få se, kan ta flera år, men fallet kommer en dag. Jag "måste" träffa mitt ex flera ggr i veckan i samband med överlämnadet av barnen. Jag mår lika dåligt varje gång, har många gånger haft lust att säga, nu skiter vi den här "teatern". Kan vi inte vara som förr mot varandra, men det är ju bara en dröm. Mitt tips är läs,
läs och läs allt du hittar om sjukdomen. Lycka till!

Anonymt
Teater

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara. Teater var ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Anonymt
Teater

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara att ständigt behöva konfronteras. Förstår att det tar mycket energi. Teater var f ö ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Anonymt
Kontakt

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

lillablå
<3

Tänker på dig!!!
Stora kramar!!
/k

Anonymt
Tack, detsamma Lillablå.

Tack, detsamma Lillablå. KRAM!

Anonymt
Okunskap

Träffar en av hans närmsta vänner. Han berättar att ex-manen varit så onykter att de "tappat bort" honom i samband med en fest och att de sedan hittar honom. Då har han ramlat och vet inte ens var han befinner sig. "Vännen" skrattar när han berättar. Är det konstigt att man mår så himla dåligt som anhörig eller kanske f d anhörig när folk runt omkring agerar på det här sättet? Ren okunskap i min värld, troligen osäkerhet, men varför är kunskapen om alkoholmissbruk och dess verkningar så förbannat låg när problemet är så vanligt? Jag blir helt ställd. Hur kan det vara så illa? Hela omgivningen väljer att blunda istället för att säga: Jag ser att du dricker. Du har problem. Sök hjälp! Får man sen ett "Vad har du med det att göra" till svar har man i a f försökt. Inte bara sett på. Har man gjort ett ärligt försök är det upp till vederbörande att ta tag i problemet och som nära anhörig måste du skydda dig själv. Jag undrar, om fler i alkoholistens omgivning tydligt sa: Jag ser att du har problem -ta hjälp! Kan det få vederbörande att upptäcka att något är riktigt fel. Eller? Är det kört att påvera om man står bredvid, är det ogjort för vänner att ta kampen? Hur kan man välja att bara se på när en vän faller?

lillablå
Fy...

Inget roligt att läsa...
Kanske är det så att många väljer att reagerajust så, med skatt och lite hån, för att hålla det långt i från sig, för att slippa fundera på sin egen konsumtion?! Men jag önskar vi kunde öppna upp kring det här, se det som den sjukdom det är, och på så sätt kanske slippa lite av den skuld och skam som omger alkoholismen..
Hoppas du mår bra? Hur går det för dig?
Kram!
/k

Anonymt
Framåt

Tack Lillablå, det går åt rätt håll även om känslorna inte hänger med logiken och verkligheten alla dagar. Svårt att acceptera att så få bryr sig om honom, inte ens frågat hur han mår utan snarare festar med honom. Så himla sorgligt. Om jag ändå nått fram. Fast sen inser jag igen att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, jag var tvingad att göra som jag gjorde för att överleva själv. Stor kram till Dig! /A

Uppgiven
Alkoholism

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom. Den drabbar varje cell av kroppen, inget blir kvar intakt.
Värderningar förändras, känslorna avtrubbas, inget är sej likt. Det är därför det är så obekribligt för omgivningen. Så har jag läst om sjukdomen. Det är svårt då man ändå tycker att personen kan gå, tala, äta, sova och ha åsikter.
Det är därför sjukdomen är så svår stt förstå. Jag jämför med en sekt, där en person är "kidnappad" i tanken, och inte får ha kontakt med nära och kära. Ingen når fram men den som är där tror att den är i himmelriket och alla andra har fel. Ändå kan personen se kry ut och uttala sina åsikter. Men allt är en bluff, ett sätt att rättfärdiga sitt dåliga beteede. Se på aolkoholism som ett svår sjuktodm, det är mitt tips. Försök inte förstå ord och handlingar, det går inte. Men ge inte upp ditt eget liv....

Anonymt
Magkänslan stryps

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Lelas
Samtalshjälp

Hej vännen!

Ja, du... hur orkar man? Hur kommer man vidare?

Jag kan ju egentligen bara svara för mig själv, och jag vet att jag aldrig hade orkat och kommit vidare (fast våra historier ser ju helt olika ut, men ändå) utan professionell hjälp. Min samtalskontakt på kommunens beroendeenhet, och anhörigstödet jag fick genom makens behandlingshem har betytt otroligt mycket för mig. Det går faktiskt att lära sig konkreta tankeknep för att ändra sina "hjulspår". Det går.

Hur ser det ut för dig nu? Har du någon samtalskontakt?

Kram!
/H.

Anonymt
Bearbetning

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Anonymt
Reflektion kring bearbetning och tid

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

mulletant
Åh Anonymt

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

Anonymt
Kram

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A

mulletant
Just idag
Anonymt
Information och stöd för medberoende

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

Sorgsen
Anonymt..

...jag kan bara rekommendera anhörigveckan.

I min grupp fanns anhöriga upp till 75 år. Anhöriga som levt många år och försökt komma tillrätta med delar av sina liv och jag som var där före "min" alkoholist varit igenom sin behandling.

Dagbok eller bara skriva ner hur jag mår och vad som hänt, det har jag tagit till när jag inte funnit råd eller ro i mig själv. Att läsa orden har alltid gett mig mer klarhet och fört framåt.

Lycka till medberoende-syster
Kram

Anonymt
Sorgsen

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Anonymt
Sorgsen

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Sorgsen
Kram med förståelse..

...ja du, livet är oförutsägbart.
Anhörigveckan och ni här inne håller min hjärna och kropp från undergång just nu.
Kan inte sova, vilket jag sällan haft problem med i livet!
Maken är inte snäll men nu är behandlingen så nära att han börjat packa.
Jag har inte en susning om vi kommer ur det här som par eller inte, just precis nu känns det mindre troligt. Men dagsljuset är här om några få timmar och med det en ny dag.

Sitter ensam i mörkret och fokuserar på att andas lugnt, in och ut, ett andetag i taget....in och ut...

Genom dig inser jag att min smärta måste bearbetas länge oavsett hur livet ter sig om ett halvår, som är mitt andra delmål efter det första som är behandling.

En sak i taget!

Kram och tack för att du finns

Anonymt
Också vaken...

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A

Sorgsen
Sitter..

...en liten stund på månen just nu.
Det är tyst omkring mig och jag vill inte störa lugnet och den rena luften runt omkring.
Andas och är stilla...

Önskar dig ro och värme

Kram

Anonymt
Värme och ro

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Anonymt
Värme och ro

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Sorgsen
Kikar förbi...

...innan jag kryper ner under täcket.

Ikväll var jag på Al-anon, på engelska! Jag som just hann lära mig sinnesrobönen på svenska ;) var tyst och sa de svenska orden inuti.

Tänkt mycket på det där med att bearbetningen kommer ta tid.
Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända i framtiden och har bestämt mig för att njuta varje dag utan oro tills framtiden börjar pocka på min uppmärksamhet igen.
Mannen är där han är och jag jobbar på som vanligt, vad som kommer sen tar jag sen....

Kram i natten

Sidor

Låst tråd