Är vi bra för varandra?

147 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Miss K
NEJ

Hade precis skrivit ett långt inlägg, som sen försvann när jag skulle posta det. Orkar inte skriva om det, kanske senare.
Helt kort vill jag bara säga att jag hittat svaret på frågan.
Är vi bra för varandra? NEJ

Det blir till att börja om mitt liv igen....

Miss K

vill.sluta
Grattis till insikten!

Se det som din nya chans, att få börja på ett nytt oskrivet blad.
Bladet är år 2013
/A

Miss K
Nytt år

Inte ens tredje gången gillt. Jag och män går inte ihop, eller rättare sagt jag vet inte om jag går ihop med någon människa över huvud taget. Hur ska jag kunna lita på någon?

Det hände i förrgår. Min "särbo" blev aggressiv och försökte ta mina nycklar. Det hela slutade i fyllecell. Jag blev rädd för honom för första gången och förstod att Nu är det slut!

Jag var ensam och rädd den kvällen. Nästa dag var bättre, men jag känner en stor sorg. Jag älskade honom mer än någon annan. Jag har åkt iväg till en släkting nu, klarade inte av att vistas i lägenheten. Hoppas jag inte får "återfall" och går tillbaka till honom.

Måste ta tag i lite praktiska saker. Någon som vet, måste han själv godkänna att han inte ska vara folkbokförd på min adress?

Ska försöka börja på ett oskrivet blad, som du säger "vill sluta". Jag är i övre medelåldern, sitter fast på ett jobb jag inte trivs så bra med och har inga nära vänner. Men det ska gå!

Vill passa på och tacka alla här t.ex. Lelas o Mulletanten för era visdomsord.

Miss K

Svinmolla
Hej miss K, känner igen mig!

Hej miss K, känner igen mig! En man som dricker för mycket inga nära vänner. Jag tycker om att vara själv, men någon att prata med om hur verkligheten ser ut skulle vara skönt. Man lever som i två världar. Vi fixar det, ha en bra kväll/a-k

Miss K
Tack Svinmolla! Det

Tack Svinmolla! Det värmde.
Jag tycker också om att vara själv ibland..

Gott nytt år!

mulletant
Hej Miss K

och Gott Nytt År! Lite bra ändå att det blev uppenbart att den mannen inte var bra för dig - och utan att det kom till (fysiska) skador hoppas jag. Om jag minns rätt hade du flyttat ihop med den här mannen kort efter att ha separerat från en tidigare man som också var missbrukare... i så fall ska du verkligen ta chansen att lära dig vad det är hos dig som gör att du dras till såna män. Vad är det hos dem som tilltalar dig till en början? Du passar säkert ihop med människor som passar för dig!
Fortsätt läsa och skriva här - det är en bra "livets skola"!
Allt gott inför det nya året! / mt

Miss K
Det samma önskar jag dig! Ja,

Det samma önskar jag dig!
Ja, det var ungefär så, bara det att det var en lång relation emellan med en man som inte var missbrukare (men antagligen på gränsen). Det är nog så att vissa män ser att jag är en kvinna som "tar hand om andra" och att jag också har viss vinning av det hela.

Tänker bryta det mönstret nu. Inga nya män innanför tröskeln förrän jag känner mig själv bättre och har skaffat ett eget liv.
Funderar så smått på att flytta för att lättare kunna börja om. Det sitter för mycket minnen i väggarna.

Miss K

markatta
Hej Miss K!

Hur har ditt liv sett ut då du inte varit i en relation? Jag tänker då framförallt på det sociala planet.

Många gånger så tappar man ju vänner på vägen när man gräver ner sig i en parrelation, speciellt då man har en destruktiv sådan. När jag ser tillbaka på mig själv kan jag se det tydligt, som jag också tycker mig se hos människor i min omgivning.

Innan jag träffade mitt ex så hade jag flera nära vänner och många bekanta. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig sällan ensam. I början av vår relation så var jag ju i förälskelsefasen. Redan där började jag skapa vår bubbla och tog ett steg längre bort ifrån mina vänner. Redan där höjde många ett varnande finger, de såg att han drack för mycket och att han inte alltid var så trevlig mot mig. Det gjorde bara att jag drog mig ännu längre bort ifrån dem, jag var ju upp över öronen kär. När sedan förälskelsefasen var över och det egentligen borde ha varit uppenbart för mig att det här var en destruktiv relation jag skulle göra bäst i att lämna så körde jag bara på som de där aporna, hör inget, se inget, säg inget. Jag tror att jag omedvetet började undvika vissa personer som stod mig nära, för att slippa obekväma frågor såsom; hur mår du? Jag undvek alltså både mitt egna sociala liv och det som jag hade tillsammans med honom för att slippa jobbiga situationer då nästan allt socialt innehöll alkohol och han kunde bli packad och otrevlig.

Det blev mycket om mig själv här men det jag vill komma till är att om du känner dig ensam nu och saknar nära vänner så ska du se att det kommer bli bättre! När all ens energi inte längre går till en person så har man orken att dels lägga den på sig själv och på andra människor man vill ha i ens liv. Många gånger så har man nog inte ens vetat om att vänner faktiskt finns runtomkring en för man har inte varit tillgänglig för dem, om du fattar vad jag menar?

Kram!

Miss K
Socialt

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

markatta
Det var kompisar från förr...

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Miss K
Hårt virat nystan av

Hårt virat nystan av integritet. Det uttrycket bara måste jag låna från dig, det passar exakt på mig. Fast jag försöker att sakta rulla upp det.

Jag går på Al-anon, men tiderna passar inte alltid med mina jobbtider. De har nog missat det här med kontaktperson, ska ta tag i det. Det kändes befriande första gången att prata, ska fortsätta gå dit.
Gympa går jag på, behövs för alla de extra kilon jag lagt på mig. Men min passion är dans, den kan jag inte vara utan. Svårt att bli mer än bekanta där, så här efter flera år. Är så avundsjuk på de där och på jobbet som på bara en vecka blir kompis med alla.

Hade också den erfarenheten att det kändes bra att berätta på jobbet. Vågade i och för sig bara säga A och hoppades sen på frågor. Men på fritiden är det svårare, kanske beror det på åldersskillnad, känns lite konstigt att umgås med 20-30 år yngre personer.

Så, slut på mitt ältande...

Kramar
Miss K

markatta
"Ett hårt virat nystan av integritet"

är inte mina ord. Det var en bekant som kallade mig det en gång på en fest, poetiskt träffande. Låna på du.

Angående dina bekanta på dansen, varför inte fråga någon där om de vill ta en kaffe efteråt? Ingen blir ju sur över att man frågar, ens efter flera år. I det här landet finns det nog många sådana nystan som bara blir glada om någon börjar lirka lite i de lösa ändarna.

Och du, jag har vänner både uppåt och neråt i åldrarna, det berikar.

Kram!

Miss K
Bra tips, Markatta. Ska bara

Bra tips, Markatta. Ska bara ta tag i städning etc här hemma (jag har tusen undanflykter). Alla verkar så upptagna, men jag kan ju fråga ändå.

Jag har fått samtal från mitt ex. I och för sig lugnande att veta att han lever, men han låter likadan som innan, samma svaga tycksyndommig-röst. Har ibland en känsla av att han förföljer och spionerar på mig. Jag är glad att han saknar mig, men måste han ringa 5 ggr i stöten? Har bestämt mig för att bara lyfta luren 1 gång.

Jag brister lätt ut i gråt, som t.ex. om jag hör en alkoholist skrika. Jag är mitt i en sorgereaktion, tror att det är viktigt att jag tillåter mig att vara ledsen. Ser nu fram emot samtalskontakter i veckan.

Kram / K

markatta
Tårar

Har läst din tråd från början till slut nu och det är ju inte konstigt att du känner sorg, snarare sunt. Du har gått från att skriva om din alkis som "sambo" till "tillfälligt särbo" och nu senast som "ex". Det är ju en smärtsam process och när man är mitt uppe i helvetet så ger man sig inte alltid lov att känna efter, det kommer först efteråt. Är kropp och huvud inställt på kamp/flykt så ges ju inget utrymme för tårar.

Du skrev tidigare; "Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre".
Nu kan du det och det är bra. Det betyder nog, tror jag, att du har accepterat att det är så här nu och först när du har accepterat det så kan du starta sorgeprocessen. Har man väl startat den processen så betyder det också att det kommer att gå över.

Kramar!

Miss K
Tack, du sammanfattar läget

Tack, du sammanfattar läget nu. Ja, jag börjar acceptera att det måste ta tid och att vi kanske aldrig blir tillsammans igen. Men tänk om vi också kan hitta tillbaka så som ni gjorde, men tvivlar på att jag är så stark så jag kan säga "att vi ibland vandrar tillsammans".

Jag har också läst om din "resa" nu. Det slår mig att vi (och säkert många andra) har gått igenom samma saker. Jag tänker då på svårigheten med att ställa ultimatum, känslan av att knarka någon och beroendet av bekräftelse.

Glad att du har kunnat släppa taget. Lycka till med din samtalskontakt!

Miss K

Miss K
Ny vändning: Han har stuckit

Ny vändning: Han har stuckit igen, nu till en storstad med gott om pubar.
Jag vet inte riktigt vad jag känner. En hemsk tanke att nu har han bestämt sig för att nå botten, dö? eller en befrielse att sluta vara rädd i mitt hem. Också en vrede för all energi som jag/vi lagt ner för att hjälpa. I vilket fall som kan jag inte låta bli att kolla telefon och dator flera ggr om dagen.

Samtidigt är jag nästan som vanligt, sköter mitt jobb och umgås med min dotter som är på besök. Ska nog försöka leva som om inget har hänt.

Miss K

Lelas
Bra!

Hej!
Vad jobbigt du har det mitt i din bergochdalbana av hopp och förtvivlan!

Men, vet du, jag tror att du gör helt rätt som försöker att leva ditt liv på bästa möjliga sätt oavsett mannens drickande och mående. Det kan kännas som att man inte bryr sig, men det är inte sant. Tvärtom så är det den enda lösningen, eftersom din oro inte kan rädda honom. Bättre att en mår bra än att två mår dåligt. Eller hur?

Kram!
/H.

markatta
Leva som om inget har hänt

Håller med Lelas klokheter här ovan(som för det mesta:))

Jag kollade också telefon, dator, brevlåda, flera gånger om dagen för att se om exet kontaktat mig. Trots att det var jag som hade sagt att jag inte ville ha någon kontakt med honom. Hoppades ändå...

Men vet du, det gick också över. Den kontrollbiten hade heller inte gått över om vi ännu hade kontakt då. Jag gjorde som du, mådde dåligt, men hade ändå bestämt mig för att fortsätta med mitt liv som vanligt och det funkade. Det blev bättre och jag kom på mig själv en kväll med att inte ha kollat mail/brevlåda en endaste gång under dagen och det kändes bra.

Jag tror att det var för att jag gjorde så som du skrev "leva som om inget har hänt" som det blev bättre. Tidigare hade jag ju känt att mitt liv var över då relationen var över och var då inte öppen för förändringar alls.

Med "leva som inget har hänt" så menar jag att inte gräva ner sig helt i detta, alltså inte att man inte måste få känna kring det obehagliga som har hänt. Tänker att det är en skillnad på att ge upp kontrollen och på att ge upp på livet, om du fattar vad jag menar?

Hur mår du nu?

Kramar!

Miss K
Tack för er omtanke!! Här har

Tack för er omtanke!!
Här har inte hänt så mycket, skönt ibland. Jag försöker att samla ihop alla hans prylar. Borde få undan dem helt, men det går inte nu. Kollar fortfarande mail ganska ofta, men känner att det inte spelar så stor roll. Han skrev några rader (tillbaks hos föräldrarna igen), men vad ska jag göra åt det?

Jag har plötsligt tid och energi att tänka över vad jag vill. Har tagit några små steg, ska t.ex. börja i läsecirkel. Vet inte om jag har sörjt/bearbetat färdigt ännu. Det kanske är så att allt kommer tillbaka om/när han återvänder. Kan inte gråta längre, är det bra?

Kramar i vinterkylan
Miss K

mulletant
Hoppfullt

känns det att du har tid och energi och att du funderar över vad du vill och att du dessutom tagit några steg utåt - mot livet. Fortsätt så! Håll kvar din tanke om att flytta som du skrev tidigare. Visst kan sorgen komma över dig igen och tårarna - men ingendera är farligt!
Fortsätt skriva här, det hjälper att reda ut tankar och känslor så ser man klarare.
Ha en fin dag! / mt

markatta
Hej Miss K!

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

Miss K
Uppdatering

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

mulletant
Tack för kramen Miss K

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Miss K
Tillbaka

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Lelas
Sinnesro

Även här (som hos Sorgsen, alltså) ser jag sinnesron lysa igenom mellan raderna. Härligt!

Men, vilken upplevelse det där måste ha varit... Jösses.

Kram!
/H.

Miss K
Återfall av medberoende

Jag vet inte hur jag ska berätta vad som hänt.
Jag träffar honom igen, helt enkelt för att jag älskar honom. Han vill sluta nu, men känner att det blir så mycket svårare när han är på härbärget. Just nu är han på soc.möte. Hoppas, hoppas att det händer saker fort. Känner att jag kanske har fastnat i en rävsax nu. Måste verkligen se upp med vad jag gör. Hur ska jag kunna hjälpa honom utan att själv gå under?

Varför ska jag behöva ha denna känsla av skuld, att jag gör fel. Vilken ironi, sinnesro för bara några dagar sen, nu en krypande oro för när han ska börja dricka eller få abstinens. Stämmer det att abstinensen är mest psykisk, kan man slippa skakningar etc. om man tänker positivt?

En förvirrad och skamsen
Miss K

mulletant
Inte ska du vara skamsen

Inte ska du heller ta på dig ansvaret för hans välbefinnande!
Försök fokusera på att ta hand om dig och låta honom ta hand om sig. Jag känner inte till att positivt tänkande kan hjälpa mot direkta fysiska abstinenssymtom, däremot gåt ju allt lättare och bättre om man orkar tänka positivt - som att abstinensbesvären går över. Suget och risken för återfall måste han själv ta ansvar för och hitta sin väg att hantera - det kommer att finnas länge.
Räta på ryggen, ta hand om dig! Kram / mt

Sorgsen
Miss K..

..hej, Sorgsen ( numera hoppfull) här. Jag läser och följer dig men tror inte jag skrivit något i din tråd förut.

Nu känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet i det du skriver.

Skammen tycker jag du ska försöka släppa. Jag har känt och känner detsamma i många situationer men,som vanligt, är det lättare att säga det till andra än att leva efter det själv.

Vad känner du skuld inför? Vad tycker du att du gör fel?
Är det som jag tror, att du tycker du borde låta bli träffa mannen?
Där kände jag mig jätteosäker i höstas. Hur hårt ska jag dra åt svångremmen för att markera att jag inte accepterar min makes alkoholism?

Överallt läste jag att man som medberoende ska ställa ultimatum, helst lämna för att markera. Nu har maken just startat sin behandling och jag lämnade aldrig. Det verkar som att du och jag haft det lite likadant i vårt förhållande till alkoholisten, att vi inte levt så länge i förhållandet.
Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger mannen sa att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag vet att han hade druckit på det också om jag hade gått. Han sa det alltid i affekt och bara ett par få gånger visade han ånger. Då sa han att jag inte ska lyssna på honom när han vräker ur sig och att han älskar mig över allt annat och att han ändrat allt annat men klarar inte kampen mot alkoholismen. Vad det där "allt annat" står för vet jag inte helt.

När ni nu träffas igen skulle jag nog se till att vara övertydlig i vad jag accepterar och inte.
Jag skulle inte köpa att han inte kan sluta dricka för att han bor på härberge tex. Det vore ingen orsak för att få mannen att bo med mig igen.
Ordningsföljden för mig hade varit.
1. Tala om var mina gränser går, helst tillsammans med en terapeut som kan alkoholism
2. Mannen ska visa en plan för sitt tillfrisknande, inte bara ord. Den kan man göra tillsammans med terapeuten.
3. Sen flytta ihop, men med ultimatum.

Abstinens
Jag såg många gånger hur han led. Skakningar, svettningar, klåda, smärta, depression, irritation...epilepsi har han tydligen haft tidigare men inte under vår gemensamma tid.
Inget av detta var psykiskt. Psyket tar alkoholismen hårt på och bestående skador i hjärnan kan uppstå.

Min make hade inte överlevt länge om han hade fortsatt dricka, varken kroppen eller psyket kunde ta mer. Han ville dö också så allt sammantaget pekade på max ett år. Inte mina ord utan från läkare och de han träffade på behandlingshemmet.

Jag behöver inte spekulera eller leva i den oron längre, sinnesron finns i mig.

Det finns lösningar men kraften i missbruket är så stark att hjälp från de som kan är nödvändig.

Ta hjälp och släpp skammen är mitt råd!
Lycka till!
Kram

Sorgsen
Miss K..

Oj, blev många kopior av samma svar och får inte bort dem...

Sorgsen
Miss K..

..hej,

Sidor

Låst tråd