Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

939 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mulletant
Att berätta sin berättelse

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

flygcert
Mulletant,

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

mulletant
Så som du beskrev

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

Sorgsen
Flygcert..

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

flygcert
Tack för era ord!

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Sorgsen
Jo...

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

mulletant
Allt klarare

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

flygcert
Smärta, sorg, ilska,

Smärta, sorg, ilska, jaa...
Allt är kaos. Kaos och kris och ångest och katastrof.

Min sambo måste ha någon personlighetsstörning, det kan inte vara alkohol som gjort allt detta. Allt jag blivit kallad, hotad med, fått utstå, allt pga att jag inte stoppat det redan från början. Total förnedring och total känsla av misslyckande.

Vi kan inte ens kommunicera: han tycker fortfarande bara att allt är mitt fel, att det är jag som får honom att kalla mig saker, att det är mitt beteende som gör att han får säga vad som faller honom in, och han tar inte på sig någonting - det är alltid mitt beteende som gör att han gör som han gör... Nej, denna lkoholistne vet itne vad han gjort, det är den personlighetsstörde som förnekar allt.

Och nu har han lämnat mig och flickan igen, för alltid hoppas jag... Men det är väl en tidsfråga innnan han komemr itllbaka och säger att jag ska ut. Ge mig styrka, ge mig ork.

Lelas
Inte ditt fel!

Gumman, var inte så hård mot dig själv! Det är inte ditt fel att det har blivit så här! Tro inte på honom när han försöker lägga skulden på dig!

Du skriver att du tror att han kanske kommer tillbaka. Vad kan du göra för att hindra honom? Byta lås? Be någon komma och bo hos er så att ni inte är själva? Ringa polisen? Bo någon annanstans ett tag?

Jag tror att du behöver vara konkret i dina tankar kring det här, så att du inte står handfallen om han faktiskt kommer tillbaka.

Du finns i mina tankar, och jag hoppas att det kan ge dig den styrka du ber om.

Var rädd om dig.
/H.

Sorgsen
Sänder..

...en styrkekram och önskar du orkar tänka klart i ditt kaos. Jag kan känna hur du lider men, som Lelas säger, det är inte ditt fel! Den tanken har hjälpt mig i de mest förvirrade dagarna. Allt negativt jag fått höra gör ont men passerar inte hjärtat varje gång numer. Där har min hjärna blivit starkare.

Ta hand om dig och flickebarnet.

flygcert
Vill bara, bara dö

Önskar så innerligt att jag inte fanns kvar här nu. Önskar så innerligt att jag visste att min lilla flicka skulle få det bra om jag gick ut i kylan och bara gick tills jag försvann, frös ihop till en liten, liten snöflinga och virvlade ut i rymden och försvann för evigt.

Önskar så att jag hade kraften att bestämma mig att mitt liv är slut, för det är det.

Eken
Ditt inlägg var så

Ditt inlägg var så hjärtskärande förtvivlat så ville skriva ett svar åt dig även om jag inte har erfarenhet alls av din situation.
Men så mycket är nog klart nu att du måste ta hjälp utifrån nu! Det är oehört viktigt!

Oavsett vilka svåra situationer man befinner sig i bryts man bara ned helt totalt ifall man tror sig behöva klara allt själv. Och man ser bara svart trots att det finns hjälp och hopp.

Lelas gav dig bra råd här tidigare. Gör så.
Jag hoppas inget speciellt och hemskt hänt ikväll?

En stor varm kram med styrka och tro till dig!

Lelas
Du skrämmer mig!

Flygcert-vännen! Du skrämmer mig när du skriver så där!

Både för att du låter så uppgiven och för att jag undrar vad det är som har hänt som får dig att känna så här.

Men, en sak är säker: din lilla flicka får det INTE bättre utan dig. Tvärtom.

Om du inte fixar att överleva för din egen skull, så måste du göra det för hennes. Eller hur?

Jag påminner om två bra vägar till stöd:

http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
http://www.kvinnofridslinjen.se

Var rädd om dig, min vän. Jag har dig nära i mina tankar och böner.
/H.

Sorgsen
Tänker på dig..

....du är viktig, du som person och du som mamma!!!
Tag hjälp, den finns där för dig!
Hjälpen jag fick, först här, sen mailkontakten och telefonsamtalen med behandlingshemmet, sista veckorna parallellt, har hjälpt mig.
Nu ser jag fram emot anhörigveckan. Kontakten har hjälpt min man också, på ett bakvänt sätt, genom att jag gått min egen väg.
Lyft luren så snart du får tillfälle! Den är till just för dig!

Var rädd om dig...kram

mulletant
Nu är det morgon

Också jag blir förskräckt när jag läser att du igen har så tydliga tankar på att ge upp ditt liv. Det får inte ske!
Inte för din och inte för prinsessans skull! Hör nu - jag tar tag i dig, vänligt och försiktigt men bestämt, ser dig rakt in i ögonen och säger att nu måste du söka hjälp!

Jag blir också oroad när jag ser hur tonen förändrats från att du var på väg att bli lite arg och säga ifrån till att du nu låter mest uppgiven. Vad har hänt?

Vilket stöd att du av de kontakter du har? Kvinnojouren? Al-anon? Nån annan samtalskontakt (du nämnde det i början)?

Har du en familj som kan vara något slags hjälp och stöd? Nån god vän?

För de som lever i ett våldsamt och nedbrytande förhållande (mals sönder i hans verbala köttkvarn skriver du i början - förfärligt!) är det vanligt att man lämnar sina kontakter utanför relationen, den ena efter den andra. Långsamt krymper livsradien och man är ensam - i alla fall tror man att man är ensam för man har inga eller nästan inga kontakter kvar.

Ofta finns kontakter kvar i den stund man vänder sig utåt igen.

Vi som står här utanför känner igen mönstret i din berättelse och vet att det finns vägar ut till ett bra liv.
Vi vet att det finns hjälp att få.
Vi vet bara inte riktigt hur vi ska nå dig och vi känner oss lite hjälplösa i det! Men vi finns kvar!

Till julklapp får du Carinas länk från igår http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/fridefull-jul.html och en av hennes tidigar blogginlägg som varit till hjälp för mig och flera andra http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Väntar på att du skriver idag igen. Kram så länge! / mt

Svinmolla
Snälla flygcert, har du läst

Snälla flygcert, har du läst "flickan med svavelstickorna". Din historia påminner om den. Men du får inte dö, du måste tillsammans med din flicka söka hjälp. Han kan inte ta henne ifrån dig. Det är du som har rätten på din sida. Jag hoppas jag genom telepati kan ge dig lite styrka.

Lelas
?

flygcert, hur går det för dig?
Hur mår du idag?

Vi är många som tänker på dig. Kram!
/H.

Sorgsen
Tänker..

..på dig... Hur mår du?

Sänder värme och omtanke..
Kram

flygcert
Orkar knappt andas

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

Svinmolla
Finns det inte någon vän

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k

Berra
Flygcert!

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

vill.sluta
Oerhört BRA skrivet. Så rätt och träffande!

Behöver jag säga mer, nä!
Instämmer i ALLT!
/A

mulletant
Det är ditt och prinsessans liv

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Sorgsen
Bara några ord..

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

Lelas
Skönt att höra av dig!

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

vill.sluta
Sorgsen, så bra och gripande berättat! Lelas du ÄR underbar!!¦

Flygcert, läs vad ALLA berättar och förklarar för dig!
Nu är det bara du som kan göra nästa steg.
Det kommer bli BÄTTRE , tycker så synd om dig vännen. Kramar och lycka till!
/A

Lelas
Kokosnöt

Hej igen! Jag skrev precis en liten grej i min egen tråd, men jag vill försäkra mig om att du, flygcert, läser den... så jag klipper in den här också:

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Kram, vännen! Jag önskar att du kunde släppa din kokosnöt och röra dig mot friheten!
/H.

flygcert
Blir så oerhört rörd

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

Lelas
Du är inte dum!

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

mulletant
Att möta sin rädsla

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

Sidor