Hur går vi vidare?

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ylva
Hur går vi vidare?

Var ska jag börja?
Skriver mitt första inlägg här. Min historia är inte unik, det inser jag. Att läsa andras berättelser har både stärkt mig och gjort mig mer uppgiven. Men att jag nu tar steget och skriver själv är för jag har insett att jag verkligen behöver få ur mig av min sorg, ilska och bitterhet.
För att göra en lång historia kort: jag lever med en man som missbrukar alkohol. Tillsammans har vi två barn, båda under 7 år. När min sambo dricker gör han det framförallt på nätterna när vi andra sover, även om det ibland har skett vid andra tillfällen. När jag tidigare konfronterat honom har han, som säkert många missbrukare gör, nekat och lagt skulden på mig, vilket har gjort att jag i stället tyst har burit mina misstankar. Har har tidigare gått i samtal på Beroendecentrum, och höll upp ett tag med fick återfall. Tillsammans började vi gå i samtalsterapi för att rädda vårt förhållande. Min sambo fortsatte dock att dricka och när han en söndag drack när han ensam hade ansvar för barnen fick jag nog och gav honom ett ultimatum: Om han inte kunde visa mig att han tagit tag i sitt drickande innan nästa samtal med familjerådgivaren, skulle vi på det mötet diskutera hur vi skulle lägga upp vår separation. Min sambo kontaktade då återigen Beroendecentrum och fick bl a Antabus utskrivet. Han började också gå i samtal igen och har varit där vid två tillfällen. Och överlag har det blivit mycket bättre, både inom mig själv och mellan oss. Misstänksamheten som tidigare gnagde i mig började avta något, även om så många års svek och osäkerhetskänslor inte försvinner över en dag. Vi började också hitta tillbaka till varandra något. Men de senaste två veckorna har han vid flera tillfällen återigen verkat onykter. Och jag lovar, efter alla dessa år känner jag igen signalerna. Både i hans beteende, men också i klumpen i magen som kommit tillbaka. Låter det konstigt? Vid ett tillfälle har jag konfronterat honom. Då vände han det såklart mot mig och gömde sig bakom det faktum att han går på Antabus. Så nu är känslorna av misstänksamhet och osäkerhet tillbaka, och jag känner att att allt som blivit bättre den senaste tiden är på väg att raseras.

Så egentligen står jag återigen vid ett vägskäl. Jag vill inte att mina barn ska växa upp och utveckla samma klump i magen som jag har, eller samma osäkerhet gentemot sin pappa. Samtidigt är barnen anledningen till att jag stannar. Bara tanken på delad vårdnad och inte vara där och skydda dem skrämmer mig oerhört.

Jag känner mig så maktlös. Och sorgsen. Jag vet inte hur jag ska prata med min sambo om min rädsla över att han dricker igen. Samtidigt är det ju så uppenbart för mig. Alla tecken är där. Men trots det tvivlar jag på mig själv och håller tyst och letar efter bevis eller ytterligare tecken. Men det måste ju få ett slut. Jag vet bara inte hur vi ska kunna gå vidare.

Behövde skriva av mig. Tack för att du orkade läsa.

Lelas
Välkommen ombord!

Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)

Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...

I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.

Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.

Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?

Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.

Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende

Sorgsen
Välkommen hit...

..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.

Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!

Lita på din magkänsla!

Kram från mig, Sorgsen men hoppfull

mulletant
Välkommen!

Så bra att du skriver - förstår att du känner igen dig i andras berättelser. Den röda tråden är så lika för de flesta av oss - smygandet, lögnerna, misstron, tvivlet. Allt det bekräftas också på de sidor där missbrukarna skriver - och av min man som numera varit nykter sen i våras och mestadels nykter ett par år.

En av de första saker jag "lärde" mig här var att ta magkänslan på allvar. Lita på den!
Så bra att du sökt hjälp och så bra att du är klar över att lämna om han inte gör allvar av att bli nykter. Det är den enda vägen (ja, det vågar jag säga!) - håll fast och var mycket tydlig. Oron för delad vårdnad och barn delar du med de andra här. Du har säkert läst Framtidsdrömmars och flygcerts trådar.

Instämmer helt med Lelas - ta hand om dig själv! Visst ska du tala med mannen om din oro, och tala då om dig - du äger alltid rätten till dina känslor och tankar. Dock är erfarenheten att alkoholen lägger bråddjup emellan människor - läs Addes svar till Sorgsen, det ger bilden "från andra sidan" - och Helvetesgapet...

Håll taget nu! Fortsätt läsa och skriva - det hjälper till att reda ut tankarna.
Styrkekramar / mt

Ylva
Tack för era tankar och

Tack för era tankar och uppmuntrande ord.

Lelas - angående min sambos Antabusbehandling: Han tar brustablett två ggr i veckan, han tar dem själv (dvs inte hos läkare). I början var både han mån om att visa att och när han tog tabletten, men den senaste tiden har det inte varit så. Men med tanke på hur det varit de senaste två veckorna har jag bett honom om att få vara med när han tar tabletten i fortsättningen. Det gick han med på utan vidare diskussion.

För min egen del så besökte jag för några år sedan Al-Anons hemsida för att få information. Tyvärr nämndes Gud alldeles för många gånger på sidorna för att jag skulle känna mig bekväm. Men jag kanske ska ge det en chans i alla fall? Jag får se.

Återigen: tack för stödet!
//Y

Sorgsen
Hej Ylva...

..jag kan bara rekommendera Al-anon. Det är behagligt att vistas i en grupp med människor som förstår. Plocka till dig det som passar dig och låt resten passera.

Kram i natten

markatta
Hej Ylva!

Välkommen till forum!

Angående al-anon och gudssnacket så har jag skrivit en del om det i min tråd. Jag går själv på alanon-möten och har upplevt ett stort stöd i det. "Gud" är återkommande i texterna men då jag inte är religiös så har jag bara bytt ut det i mitt huvud till "min inre visshet", d.v.s. det som jag upplever vissa stunder då jag liksom vet vad som är rätt för mig och vilken väg jag ska gå.

Visst, det finns en del på mötena som tror på kyrkans patriarkaliska gud, fler som inte gör det, många som inte är troende alls. Det vanligaste begreppet jag hör på delningarna är "min högre makt" som lämnar tolkningen av gud öppet. Vad du än väljer att kalla det, om ens något, så lovar jag dig att ingen kommer ifrågasätta hur du väljer din tolkning. Det gemensamma är att stötta varandra till att bli fria från sitt medberoende.

Prova att gå dit en gång. Jag tycker själv att texterna låter högtravande och gammalmodiga men du kommer se att de människor som finns i gemenskapen alla är olika, med olika bakgrunder och olika tolkningar.

Kram!

Stigsdotter
Välkommen till forumet Ylva!

Jag brukar mest hänga på "den andra" sidan men råkade se inlägget om gud. Jag går ofta på AA och där talar man om "gud - sådan jag uppfattar honom" vilket betyder att gud som är detsamma som DIN högre kraft, kan vara precis vad som helst. Många AA-kompisar har berättat om sina olika syn på detta: en del tror verkligen på gud, andra kallar gemenskapen för sin högre kraft, en brukar prata med "min HK" = en högre, eller snarare yttre, kraft vilken som helst. Någon sa att Gud = Glad Utan Drinkar. En del har skyddsänglar, andra tror på kraften i naturen... Sammanfattningsvis: låt inte talet om gud hindra dig från att ta till dig och delta i gemenskapen. Lycka till.