Hjälpa och hantera pojkvännens problem?

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Sannes
Hjälpa och hantera pojkvännens problem?

Hej alla! Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år nu och har sen i höstas haft lite funderingar kring hans alkoholvanor. Han kunde ta en öl ensam ibland vilket kanske inte är så farligt men då hans pappa är alkoholist(nykter idag) tyckte jag det var onödigt. Vi bråkade lite om det och han var noga med att poängtera att han ville ha den friheten och jag lät det bero. Vi bor inte på heltid ihop men sover och är hos varandra 4-5 dagar i veckan. Nu för några veckor sedan kände jag att han hade tagit en innan vi sågs och konfronterade honom då det var mitt i veckan och det visade sig även han hade gömt undan öl och så drog han ihop en story om att han bara tar en eller två ensam någon gång i månaden osv. Blev misstänksam och en händelse som skedde några dagar senare gissade jag att han var hemma och drack men sa inget först utan åkte dit morgonen efter och kände att han luktade och hade druckit mycket kvällen innan. Då började han ljuga ihop ännu en story men det höll inte tätt så vi pratade om allt ganska sansat och han erkände och han insåg allvaret när det påverkade mig så pass mycket. Han hade också ljugit om det som hänt tidigare. Han sa han inte förstått innan och han skämdes då han hade gått igenom så mycket med sin pappa under sin uppväxt.
Jag satte i alla fall ett slags ultimatum att jag inte tolererar några som helst lögner längre och att han måste berätta allt för jag vägrar vara i ett förhållande där jag inte litar på min partner och att han kan ha problem men inte får ljuga om det. Han skulle även sluta med alkoholen helt en period.
Detta var ca 2 veckor sedan och han sedan dess druckit vid två tillfällen. Han hörde båda gångerna av sig efter och han kände mycket ånger. Första gången ensam och andra gången med folk då han tog emot en folköl som en bjöd på. Han tog en del men la sedan undan den och drack alkoholfri dricka istället. Första gången hade han extrem ånger och det blev en stor grej, andra gången blev det också jobbigt men han tyckte inte det var så farligt när det var så lite och så låg alkoholhalt(För mig är det alkoholen i sig, även om det är lite så har han ändå gjort valet att öppna och dricka).
Detta är något helt nytt för mig och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Tycker det är väldigt jobbigt. Känner också mycket ansvar då när vi umgås dricker han inget och är fine med det men båda gångerna som jag åkte ifrån honom har han druckit. Nu kommer jag vara borta en del och det känns jobbigt samtidigt förstår jag att jag inte kan kontrollera honom och kolla honom varenda sekund.
Sedan vet jag inte om jag hanterar hans erkännande för snällt om jag bara gör det lättare för honom, är väldigt förlåtande och lugn då jag är så rädd för att han ska sluta berätta för mig, för börjar han ljuga så kommer jag göra slut. Försöker också vara så förstående jag bara kan och se det i hans perspektiv osv. Sedan är det här små mängder alkohol men han har det genetiska arvet så det kan balla ur hur lätt som helst. Tror aldrig han kommer kunna ha en bra relation med alkohol utan måste nog sluta helt. Han är inne på det med. Det känns väldigt tufft för honom och orättvist såklart men han förstår ändå att det är det han måste göra.

Men det har blivit så mycket snedsteg direkt och jag går runt med en klump i magen och vet inte om jag ska sköta det hela på ett helt annat sätt, vet jag inte kan göra så mycket utan det bara ligger hos honom. Jag är den enda som vet om det och har inte heller berättat det för någon annan. Bara för att jag vet när han dricker så betyder det inte att han slutar, ska jag sätta ultimatum? Säga att han måste söka hjälp? Berätta för hans idag nyktra pappa? Vet inte om jag förstorar upp det men han dricker ju lite även om han bestämt sig för att inte göra det och det säger ju ändå att han har problem? Han har aldrig druckit mycket men är väl förhållningen till alkohol som problemet sitter i?

Ledsen för den enorma texten och de små problem jag har i jämförelse med hur mycket ni kämpar och vad ni har fått gå igenom. Vilka tips som helst mottages tacksamt.
Många kramar

mulletant
Hej Sannes

och välkommen till forumet! Jag ser att ni är tre nya på samma dag. Svarar kort och samma till er alla tre.

Så bra att du börjat sätta ord på och skriva ner hur du har det! Det är en bra början till förändring! Det är ganska stilla här på forumet nu, det går i vågor, men det blir säkert livligare efter semesterperioden tyvärr. Läs i olika trådar här så kommer du att känna igen mönstret och tankegångarna – vi har mycket gemensamt vi medberoende. Du kommer också att känna igen de frågor som mal i huvudet. Fortsätt skriva också och svara gärna varandra – det är en fantastisk känsla att upptäcka att man inte är ensam.
Vill också tipsa om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende. Läs gärna bakåt i den – jag har haft mycket hjälp på forumet och av olika bloggar – inte minst denna http://medberoendeinfo.blogspot.com/2013/06/ar-medberoende-en-myt.html
Kvällshälsningar / mt

Adde
Man

har som barn till en alkoholist både arv och miljö som nästintill garanterat gör att sjukdom finns med mig och då är nykterhet det enda som gäller för att inte riskera något. Och han har ju klart visat att han har sjukdomen. Om det där med lögner.....ja....det jag talade om var ju bara exakt så mycket som behövdes för att lugna tanten, inte ett dugg mer. Vi är i absolut världsklass i manipulation och vi är precis lika kunniga i att skanna av folk vi möter om hur mycket de vet eller anar och rättar in vårt snack efter det. Suverän egenskap om jag skulle vilja jobba som säljare.....

Dina problem är alls inte små, de är jättestora, och du har uppmärksammat dem nu och kan göra nånting åt dem för din egen del innan du också dras ner helt i medberoendeträsket. Du har alltså en stor fördel genom att vara så klarsynt som du är och det ska du använda.

Om hans pappa har gjort behandling och går på AA så har du förmodligen en bra hjälp där för hans skull, tipsa gärna.

Men ditt liv går före allt och han måste själv välja sin väg. Ta hand om dig !!

Sannes
Tack båda för era svar!

Och tack för ditt stöd och insight från andra sidan Adde. Det känns ändå skönt att veta att jag inte förstorar upp det och att min oro är befogad, allt har gått så snabbt. Vet inte om det är rätt väg att gå men ett ultimatum känns väldigt nära nu. Kräva att han måste söka professionell hjälp på riktigt eller prata med sin pappa och få vägledning därifrån för att lösa det på egen hand verkar inte fungera och i dagsläget gör jag det nästan lättare för honom när jag är så förstående.
Har fått ett litet smakprov de senaste veckorna på hur framtiden kommer bli om det här fortsätter och jag vill verkligen inte vara en del av det. Och av att döma vad jag läst här så kan man inte göra så mycket mer än att stampa ned foten. Vet att jag betyder oerhört mycket för honom och fixar han inte det nu så har vi ingen framtidsutsikt tillsammans ändå så är väl lika bra att sätta stopp så tidigt som möjligt..

Adde
Att vara

förstående och inte ställa krav blir ju en form av möjliggörande för alkisen att fortsätta. Men det vet du ju redan, jag gillar din kunskap om oss alkisar :-)

När du ställer kravet/ultimatumet så måste du också vara beredd att omgående sätta det i verket annars flyttar du bara gränserna. Att läsa på Nämndemansgårdens hemsida om medberoende och beroende hjälper dig lite på traven.

Och du ! Tänk på dig själv och ditt mående !! Du är viktig !

Mammy Blue
Och jag kan fylla

på efter Adde om att man inte kan sluta åt någon, eller tvinga, hota etc.
Man måste ha en inre vilja att sluta.

Dessutom kan ju en alkis lura i en exakt vad som helst, så lögner är svårt att kontrollera.

Mvh MB, fd lögnexpert, nu nykter och sanningsenlig... :-)

markatta
Hej Sannes!

Välkommen hit!

Att känna oro för någon som står en nära är inget litet problem. Visst finns det grader av helvetet men det i sig är ju ingen anledning för att stanna kvar och invänta en ännu värre helvetestrappa. Sedan tänker jag också på att desto tidigare man gör något åt ett problem ju lättare har man att ta sig ur det. Många är vi nog som stod på det där första trappsteget och tänkte att "men det här är väl inte så farligt, ännu" för att sedan knappt märka hur gränserna hela tiden nästan obemärkt skjutits fram till ett "hur fan kunde det gå så här långt". Förminska inte dina egna känslor kring det här. Det finns alltid någon som har det värre. Alltid. Men det betyder inte att det du känner och upplever som problematiskt i ditt liv inte ska tas på allvar.

Vill din pojkvän inte göra något åt sin situation så finns det inget du kan göra. Kanske finns det oavsett en poäng att prata med hans pappa? Dels för pojkvännens skull, att problemet liksom är "out there" och han inte kan ljuga om det (svårare för en alkis att ljuga för en annan alkis) men också för din skull så tänker jag att du säkert kan få goda råd från någon som faktiskt själv har erfarenheterna av att bli fri från alkoholen och som säkert kan förklara mycket kring hur alkisen funkar och få hjälp att undvika de där fällorna som är så vanliga. För det är svårt.

Ta hand om dig!