Pappa har erkänt sitt drickande men förnekar ändå för sig själv

4 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Sandreeew
Pappa har erkänt sitt drickande men förnekar ändå för sig själv

Hej,

Min pappa har haft alkoholberoende länge. Jag har pratat med honom ett antal gånger och han har dragit ner för att sedan börja om på nytt. Det senaste året har han varit sjukskriven i stort sätt hela tiden. Historien bakom drickandet handlar om min mamma som drabbats av hjärntumör 4 gånger sedan jag var 11 år (är 23 idag). Detta har gjort att min pappa har blivit deprimerad och fått ångest. Just nu mår min mamma bra och inte haft någon tumör på 2-3 år men ändå så dricker han.

Nu är det 3 veckor sedan som vi tog upp det med honom och han sa då att han skulle sluta, "det är inga problem, det är bara att sluta" va hans ord. Det tror jag inte på det för fem öre men jag lever på hoppet. Jag är väl den i familjen som har hårdast attityd och vågar ta upp ämnet. Jag har skrivit ett brev som jag gett till honom för att jag ville få med varje detalj av vad jag tyckte utan att han skulle avbryta. I brevet skrev jag vilken fantastisk pappa han har varit och vilken fin uppväxt jag hade. Jag skrev även om de gånger han smygdruckit, t ex spolar vatten i kranen i köket för att ingen ska höra att han häller upp vin. Hans ord efter att han hade läst brevet var att allt som står är sant.

Han har även skrivit brev till oss, hans två döttrar, där han förklarar varför han börjat dricka så mycket. Han har erkänt att han dricker, men han har inte erkänt det för sig själv. Nu har det som sagt gått några veckor o han har inte smygdruckit, inte på det sättet han brukar i alla fall, han har börjat jobba och även jobbat över mycket och jobbar han inte över så försöker han sysselsätta sig, troligen för att han ska slippa tänka på drickandet, hoppas jag.

Men...två lördagar i rad har han åkt iväg och köpt vin "tänkte vi skulle ha till middagen" hade han sagt till mamma. Första lördagen var jag bortrest och fick inte veta något för ens på måndagen, men han hade valt att inte dricka något på kvällen i alla fall så vinet stod oöppnat i skåpet på måndagen. Jag bor inte hemma längre så kan inte kontrollera honom på det sättet. Men så va det samma visa i lördags, jag konfronterade honom, direkt när han steg innanför dörren så väntade jag i telefonluren, då frågade jag vad fasiken han håller på med!? vi hade ju bestämt att inte dricka. Han skämdes, det märktes ganska tydligt. Han sa även att de inte skulle öppna vinet, 2 liters tetraförpackningar. Den kvällen var han hos min syster hela kvällen utan att dricka. Sen vet jag inte om han drack när han kom hem...

Han tror att han en dag kommer kunna dricka som en vanlig person, något glas till maten på lördagskvällen men det går inte.

Jag vill veta hur han tänker, hur en alkoholist tänker. Jag hoppas ju att han inte dricker på vardagarna längre men jag har ingen aning.

Är det någon som varit med om liknande och hur har ni gjort för att få honom att vakna upp? Jag har pratat med honom, skrivit brevet osv. Har även "hotat" med att om det inte sker en förändring de närmsta veckorna så måste vi ta hjälp utifrån, jobbet eller vårdcentralen som han ska till om 2 veckor i ett annat ärende. Kan jag som dotter kräva att få följa med till vårdcentralen och ta upp problemet med hans läkare?

Känner mig arg, tokig, besviken och ledsen.

Mammy Blue
En

alkoholists starkaste grenar är lögner, både inför sej själv och inför andra.
Hade din far varit jag under min aktiva tid så hade jag definitivt INTE kunnat gå till systemet och bara köpa en flaska vin. Det hade blivit den flaskan plus ett antal att gömma, eller hellre sprit eller stark likör, mindre skrymmande och mer fylla för mindre jobb.

Om du vill få en inblick i hur vi alkisar är - vi är ganska lika i vår sjukdom - så läs i forumsdelen att förändra sitt drickande.

Råd om hur du ska gå vidare finner du mer här i denna delen.
/MB nynykter alkis

Adde
I mångt

och mycket är det mig du beskriver.

Jag höll också med om att jag drack för mycket när jag blev konfronterad och jag lovade bot och bättring.

Varenda gång.

Men för min egen del var det ju "inte så farligt" men spelade jag med i spelet så blev det lugnt ett tag och jag kunde fortsätta mitt gamla sätt att leva. Att jag sårade någon eller att jag ljög nån i familjen rakt upp i ansiktet var liksom bara en del i "spelet", att skydda alkoholen var ju absolut viktigast. I början av min sjukdom kunde jag någorlunda hyfsat kontrollera mitt drickande men ju mer jag sjönk ner i drickandet så blev skyddet av alkoholen det absolut viktigaste.

För mig kom inte nykterheten som en blixt från klar himmel, det var en djävligt lång transportsträcka. Men med facit i handen så var det många kommentarer och känsloyttringar tillsammans med det sista ultimatumet som gjorde att jag valde att ta en behandling. Idag, med större kunskap, så vet jag att när familjen talar om vad de ser, hör och känner vad gäller alkisen gör att valet kan bli lättare för alkoholisten om att ändra sitt liv.

Alkoholism är en familjesjukdom som påverkar alla i familjen vilket medför att även ni kan ha stor hjälp av egen behandling eller att gå på Al-anon. Kolla in Al-anon's eller exvis Nämndemansgårdens hemsida, det finns mycket bra hjälp där.

LillPer
Många likheter

Det blir många likheter som jag ser hos mig själv och din farsa. Jag har dock sällan missat jobb, eller varit sjukskriven för annat. Alltid druckit helger och ledighet. Konfronterats och anpassat mig efter den nya situationen ett tag.
Men det är bara så sjukt löjligt, lögnerna man håller på med.
Alla ärenden till köket för att spola vatten eller diska upp lite! Patetiskt.
Jag har återigen vaknat upp från min senaste förnekelse och försöker nu ta mig ur skiten igen.

Jag tror din farsa är medveten om sitt problem, men han tycker kanske inte konsekvenserna av sitt drickande är stora nog. Det är bra att du konfronterar, det har hjälpt mig mycket. Skam och uppvaknande. Sedan måste man hela tiden få näring i sin nykterhet och inse att man aldrig mer vill tillbaka. Inte romantisera bilden, att det kanske inte var så farligt.

Jag tror att om du verkligen kan få din far att öppna sig och berätta så är det en stor hjälp för både honom och er. Men det kräver att man är ärlig. Jag skriver inte alls detta som någon expert, bara vad jag vet funkar för mig. Öppenhet och erkännande av sitt problem.

Du ska nog fortsätta tjata på din far, men någonstans går gränsen, han måste vilja själv.

Lycka till från
LillPer