Min mamma har förstört allt

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
skit
Min mamma har förstört allt

Hej.

Jag är en tjej i 20-årsåldern som har en mamma som är alkoholist. Det har hon varit mer eller mindre hela min uppväxt men det har alltid lyckats lösa sig i sista sekund när hon ställt till det. Jag flyttade hemifrån för ca 4 år sen och sen dess har allting bara rasat totalt. Hon sket i jobb och allt och bara låg hemma och drack sig redlös. Vet inte hur många ggr jag fått ringa ambulans.

Nu har det gått så långt att hon är arbetslös och vräkt från sin lägenhet. Hon har varit på behandlingshem en månad (alldeles för kort) men började dricka direkt när hon kom hem igen. Hon har under två års tid försörjt sig genom att tigga pengar av mig och andra i familjen. Jah vet inte hur mycket vi hjälpt henne med. Det är matpengar, hyror, elräkningar och allt. Hur som helst, hon fick komma och bo hos mig tillfälligt om hon verkligen lovade att inte dricka. Nu har hon bott hos mig i nån vecka och det har fungerat fast än jag går till jobbet varje morgon med en klump i magen, en klump av oro att jag ska komma hem och hitta henne redlös i trapphuset eller dylikt. Min mamma dricker tills hon inte kan stå på benen. Hon ramlar och slår sig. Hamnar i bråk. Blir misshandlad. Jag är rädd att hon ska ställa till så att jag blir vräkt. Det har dock funkat bra fram tills idag. Jag kom hem och hon var borta. Hon kom vid niotiden och var onykter. Nu ligger hon på min soffa och gör såna äckliga fylleljud. Förlåt, men jag klarar inte av det.

För några veckor sen skrev hon ett långt sms och berättade att hon skulle begå självmord. Hon har gjort det förr men denna gång förstod jag att det var allvar pga vissa omständigheter. Det blev värsta snutpådraget och tillslut hittade dom henne. Hon skrämde skiten ur mig när jag var på jobbet.

Jag är så jävla besviken på henne nu. Jag vill slänga ut henne. Vara hård. Men hon har ingenstans att ta vägen. Jag flyttade hemifrån pga hennes drickande. Nu när jag äntligen bor själv tror hon att hon jan komma hem till mig och förstöra mitt liv på nytt. Jag janske låter kall men jag är så jävla trött på att det aldrig kan få vara bra. Jag vet inte vad som är värst, att hon är och super sig redlös när jag inte vet var hon är eller att hon super och äcklar hos mig och förstör.

Vad fan ska jag göra?

skit
Det värsta är att man

Det värsta är att man reagerar med ilska. Jag har sagt åt henne att hon åker ut imorn. Hon bryr sig inte utan säger bara att jag är elak och trycker i sig allt som finns i kylen.. Imorn kommer hon böna och be. Varför finns det ingen hjälp att få? Sociala gör ingenting. Bollar runt. Det var snack om tvångsomhändertagning men det blev det inget av. Aa-möten, javisst, dit kan man ju komma och gå som man vill. Rena rama skiten ifall man inte har viljan. Jag känner inte att jag kan gå till jobbet imorn för när hon väl börjat igen kan hon inte sluta. Hon har varit nykter i två v fram tills idag. Alla hon känner nu för tin är alkoholister och knarkare. Piller och alkohol. Det ringer på hennes jävla mobil hela tiden. Hennes mobil som jag betalar. Jag är även så jävla förbannad på henne för att hon pantat mitt guldhalsband i smyg och fått 6000 för som hon supit upp i ett svep och sedan fortsatt tigga av mig som om inget hänt. Fy fan för allting. Jag vill verkligen inte ha min fulla morsa som ligger på min soffa och dregglar och hostar. Jag kräks. På allt.

kerran
Jag kan bara skicka en kram

för jag har ingen aning om vilket helvete du måste ha! Och inte heller hur man som dotter ska kunna klara av att kasta ut sin förälder - men du förtjänar så mycket bättre än det här!!! Blir verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta den omänskliga styrka det måste krävas för att vända henne ryggen. För jag antar att det är det enda du kan göra - oavsett hur mycket hjälp du ger henne kan hon hamna i trubbel, ja t om dö närsomhelst. Finns inget du kan göra för att förhindra det och genom att försöka går du under på kuppen! Finns det någon du kan prata med, få hjälp och stöd av? Så här kan du inte ha det...
Kram

Cookie
Ja du... "skit" som ditt nickname är...

Jag förstår din förtvivlan, du har det ju alldeles för jobbigt! Såhär kan du INTE ha det!
Det värsta är, att jag just nu inte kan ge dig några råd, såhär mitt i natten, pga att jag slank in här bara för en "snabbtitt", efter att jag haft fullt upp hela dagen (nytt jobb) och hela kvällen med en väninna som har det jobbigt. Och nu måste jag egentligen sova, inför morgondagens prövningar som "ny på jobbet"

Jag är inte en av "de gamla rävarna", som är superduktiga på att ge kloka råd, men kände bara för att skriva nåt, så att du ska veta att någon läst om din förtvivlan. (Jag är "bara" 30 dagar nykter.)

Jag förstår inte riktigt, du skriver om att det var snack om tvångsomhändertagning, men det blev inte av! Hur gick det till?
Och att hon pantat ditt halsband och att du betalar hennes mobil, fy sjutton (ja, jag skulle vilja använda större kraftuttryck eg.)

Ja, allt du skriver är horribelt och nåt måste till. Har du några syskon du kan få hjälp av/prata med?

Vet du, tyvärr kan, eller rättare sagt, orkar jag inte skriva mer, MÅSTE SOVA, men jag hoppas att kunna återkomma till dig imorgon efter jobbet och att några andra kloka satt några ord på pränt här.

Ja, ni andra, Adde, Mammy Blue, Santorini, Berra, Mulletant, vad ska "vi" göra/svara? Jag ömmar verkligen för detta, men tror inte att jag har "rätta redskapen" att komma med bra svar...

Over and out!

//Cookie

Adde
Att

ha en förälder som man måste vara förälder åt är en pina, jag känner verkligen för dig.

Tyvärr är det så att du aldrig kan hjälpa din mamma om hon inte själv vill så du måste sätta en gräns för din egen skull. Hon har eget ansvar för sitt liv likväl som du har det för ditt. Att hjälpa en aktiv alkis med exvis mat och pengar kallas för att vara en "möjliggörare", alltså du fortsätter att hjälpa henne med missbruket eftersom hon får hjälp med det alldagliga.

Det finns andra som är eller har varit i din situation och som har kunnat gå tillbaka till ett normalt liv genom egen behandling och/eller hjälp från Al-anon, http://www.al-anon.se/ . Att gå en egen behandling i form av en Familjevecka ger dig mer makt över ditt egna liv så du kan ta dig ur anhörigfällan.

Ett tufft val men du måste tänka på ditt eget liv. Du är en viktigt person och du är värd att må bra.

Kram !

Berra
Hej Skit! (nja det där lät väl lite märkligt..)

Jag ser stora likheter med en nära anhörig till mig, nästan min mamma, min svärmor...

Hon drabbades för många år sedan av Alzeimer/demens och blev under en tid helt personlighetsförändrad.
Vi hade ingen som helst aning om vad detta innebar, vi trodde bara att man blev lite "virrig" med ålderns rätt.

Men att det kunde växa fram någon så in i he..te annorlunda i en och samma person, det hade vi aldrig kunnat förvänta oss.
Det kom svordomar, aggressivitet, sexanspelningar och mycket mycket mera ur en liten gumma som aldrig hade gjort en fluga förnär tidigare.
Vi trodde fan själv hade flugit i henne, och hon gick inte att ha boende hemma längre, ibland försvann hon ut för att leta efter sin man,
som satt hemma framför teven, och till slut förvirrad, arg och sedan hemkörd av polisen, och det hände inte bara en gång.
Det här var inte vår mamma/svärmor/mormor, utan bara någon som var klädd i hennes kropp, vi kände inte igen någonting längre.
Det gjorde väldigt ont inom oss när vi efter ett tag tog åt oss informationen om att allt var oåterkalleligt,
hon var förlorad i sin sjukdom och den kommer till slut också vara anledningen till hennes död.

Hennes sjukdom eskalerade, idag lever hon fortfarande men är ett "harmlöst" rullstolsbundet kolli som kan möjligen svara på en fråga.
Det rörliga, aggressiva och hårda verbala förändringen har stagnerat och hon är hanterbar på ett äldreboende.
Det har blivit lugnare för oss anhöriga och vi har fått en viss distans till det hela så här i efterhand...
Vi fick lära oss på vägen, att vi inte kunde ta kontrollen, att det inte var personligt och att vi måste acceptera situationen,
mycket av förändringen låg inom oss själva, när sjukdomen demens var prognostiserad från allra första början av de som redan visste allt.
De kunde ha talat om för oss hur hela sjukdomsförloppet hade fortskridit OM vi hade valt att lyssna från första början,
men vi ville ju rädda vår lilla mamma/svärmor/mormor på alldeles egen hand, och vi fick uppfinna hjulet på nytt, trots att det finns så många versioner av den redan från början, men de som inte lyssnar får bygga sin egna erfarenhet...
Men att aldrig ge upp var en ständig fråga för oss, det måste finnas en lösning som ingen har kommit på ännu..
Det fanns ingen ny lösning..

Idag sitter vi alla med en erfarenhet rikare, vi är väldigt kunniga inom geriatriken och är fullständigt slutkörda.
Priset blev högt för oss alla med bl.a svåra prövningar inom familjen och släkt, det var ingen lätt match.

Varför berättar jag då detta för dig?
Kanske inte allt stämmer med en Alzeimerpatient, men tankegången hos den anhöriga är det nog inte så långt ifrån.
Hur långt ska jag orka ta mig igenom, var sätter jag mina gränser, var söker jag informationen, vilka andra kan berätta om liknande upplevelser, osv osv...

I ditt fall är det din mamma, men när alkoholen tar sitt framträdande är det en djävul i fårakläder.
Till utseendet din mamma, men knappast till sättet hon talar eller uppför sig.
Du skulle lika väl tagit vem som helst ifrån parkbänken, de har väl i stort sett samma beteende, eller?
Hon kommer troligen svika och såra dig så länge hon är drogberoende av alkoholen, hon är fångad i sitt drickande.
Och som Adde skrev, så länge du hjälper henne är du en "möjliggörare" och du gör henne en björntjänst.

Hennes motivation måste komma ifrån henne själv, du kan t.ex leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka.
Så länge hon går på behandlingar gör hon som alla de andra vill men motvilligt, så fort hon lämnas åt sina egna beslut, tar hon dem hon känner till, och att lättast försvinna ifrån alla problem gör man kortvarigt genom att domna bort i ett alkoholrus...
Hon kommer nog att fortsätta så länge hon inte vill se sina egna problem, att andra talar om det för henne är fortfarande inte hennes problem.
Skuld kan hon känna, men ett välregisserad drama om "hur synd det är om mig, det är nog bäst att du ger mig lite pengar.."-syndrom,
är nog vad alla anhöriga till en drogberoende har genomlevt, och i efterhand mången gång ångrat.

Mitt råd är hur känslokallt det än känns är....att kapa just de känslor du har inför din mamma, det är en krökarmaskin du har framför dig!
Hennes tillstånd är inte unikt, det är flera som spelar i samma liga som henne, hennes mönster kan kännas igen av många.
Skillnaden är att du som du är den enda som du kan påverka är att du inte spelar med i samma tragedi, du kan välja framtida regi som medberoende.
Genom att inte vilja vara en medberonde, utan en som ställer stenhårda krav på dig själv och din mamma.

Stålsätt dig och sätt kraven här och nu...
T.ex ingen kontakt vare sig hemma eller per telefon när hon är påverkad, skaffa dig en alkotest och kräv ett blås vart tredje timme, även på natten. Om den visar positivt åker hon ut och får inte kontakta dig på ett dygn, pengar får hon om hon hjälper till med att städa, diska och tvätta. Lägg en slant synlig och påtala att om den försvinner, så försvinner även hon ut på gatan, det handlar om tillförlit och i den ingår även frestelser.
Sitter hon och ylar utanför porten eller dörren, ring polisen (det är fortfarande en full krökarmaskin, inte din mamma som sitter där).
Man får sätta tydliga gränser (likt små barn) och dessa är inte förhandlingsbara, pang tjong konsekvens efter handling, ut bara.
Du kan trösta dig med att det är hon som tar sitt beslut, du gav henne chanserna att försöka lyckas, inte förnedra henne, det gör hon själv.
Hot om självmord, oftast ett rop på hjälp eller uppmärksamhet, skulle hon lyckas, ja vad var då hennes alternativ?
Även om du känner en viss återgäldning skuld för att hon satte ditt liv till världen, så behöver hon inte förstöra det för dig i vuxen ålder.

Hon gör sina val, och du gör dina, frigör dig från ditt påtvingade ansvar att vara förälder till din egna förälder.
Du har ditt liv och ditt vuxna liv har precis påbörjats, förstör det inte för dig själv genom att ta på dig andras ansvar.

Min dotter är själv en 93:a, och jag har från första början lärt henne att våga vara självständig, ta sitt egna ansvar.
Skulle aldrig vilja lägga den bördan på henne att ta ansvar för mig eller hennes mammas framtid, hon har sett hur "bra" det gick med sin mormor,
och hon kommer direkt att lägga ansvar på dem som SKA ta hand om oss när vi blir för gamla för att ta hand om oss själva.
Att hon kommer lyckas med detta har jag ingen som helst tvekan över, hon kommer att låta sitt liv gå före andras, som en ren självbevarelsedrift.

Att låta en person dra med sig två i fördärvet är ett stort slöseri, sträcker man ut en hand och vederbörande biter i den,
då har den förbrukat den hjälp man trodde den behövde.

Men som sagt, detta var bara mitt råd, och det är att se till dina behov först, och gör ingenting du egentligen inte vill,
oavsett vilka känslor andra verkar förbruka sina förtroende för gång på gång, inte ens din egna mamma.
Sätt stopp för missbrukande av .....känslor.

/Berra

markatta
Ja, det är ett jävla skitliv tillsammans med en alkisförälder

Min pappa är nu nykter (med hjälp av AA) men jag har varit, inte i samma situation som du, men liknande. Jag förstår de känslor du beskriver, också att de är blandade.

Min pappa blev inte nykter p.g.a. mig. Jag flyttade hemifrån så fort jag bara kunde p.g.a. drickandet. Jag bråkade på honom. Jag bröt kontakten helt och gjorde klart för honom att det var för att han drack. Inte ens det fick honom att sluta dricka. Jag räknade med att aldrig någonsin ha honom i mitt liv och gick väl igenom en sorgeprocess precis som om en anhörig dör men efter ett tag började det faktiskt kännas bättre, trots all ilska och sorg. Först några år efteråt hörde han av sig och hade då varit nykter ett tag och har nu varit i flera år. Anledningen att jag skriver det här till dig är för att jag vill visa på vilken oerhört makt alkoholen har över en alkoholist och hur maktlösa vi som anhöriga också är inför detta.

Det där med hot om självmord är verkligen inte ok av henne. Jag har också varit med om det, både hot och försök och det är en oerhörd stress att se sin förälder utsätta sig för något sådant. Jag fick då höra att det var mitt fel(för att jag bråkat på honom om att han drack) och mådde såklart mycket dåligt av detta. Nu när många år har gått och jag funderar på det så är jag övertygad om att det inte var mitt fel. Det var hans val att dricka, hans val att försöka ta sitt liv. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det? Enligt honom då så hade det varit att bara låta honom dricka. Hade jag stått ut med mitt liv tillsammans med honom då han drack? Nej det gjorde jag inte. Ingen mäktar leva under sådana förhållanden. Det blir för mycket. Det är en fruktansvärd manipulation av alkisen att kräva att få dricka för att inte ta sitt liv. Alkisar är också världsbäst på att tycka synd om sig själva utan att se till att de också själva kan styra sin egen väg genom att be om hjälpen och ta emot hjälpen. Och då menar jag inte "hjälp" av en anhörig med sovplats, pengar o.s.v. utan riktig hjälp för missbrukare.

Du är inte kall om du slänger ut henne, du är snäll mot ditt framtida jag. Det blir inte bättre av att ni båda mår skit, eller hur? Du förtjänar att må bra och känna dig trygg i ditt eget hem. Du har all rätt att ställa krav på absolut nykterhet i ditt eget hem och bryter hon mot det så måste du också se till att det blir konsekvenser(som att hon inte får vara hos dig, kanske heller inte ringa dig). Säger du att hon inte får dricka och bo hos dig och sedan inte gör något när hon väl dricker så kommer hon bara fortsätta för hon märker att hon kommer undan med det.

Vad som händer med henne sedan är faktiskt inte ditt ansvar. I de flesta städer så finns det härbärgen för hemlösa. Även om de inte är speciellt trevliga så behöver hon ju inte sova på gatan. Tar de inte emot berusade personer så är det inte heller ditt problem utan hennes ansvar om hon hellre väljer att dricka. För även om alkoholism är en sjukdom så har hon ett val, lära sig att leva med den genom att förändra sitt liv eller att fortsätta ge sig hän den. Du kan inte göra valet åt henne men du kan till och med underlätta för henne att fatta det beslutet genom att sluta "slänga mjuka kuddar" under henne, genom att hjälpa med boende och pengar och låta henne själv ta konsekvenserna för sitt handlande.

Jag fattar att det är oerhört svårt men jag önskar verkligen att du tar hand om dig själv och ser till hur du vill ha det i ditt liv.

Lycka till!