Mina föräldrars drickande har spårat ur

6 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
endotter
Mina föräldrars drickande har spårat ur

Min mamma och pappa har alltid druckit mer än många andra, inser jag nu. Fester på 90-talet med släkt och vänner som inte heller spottar i glaset, där vi barn var med och hamnade i deras konflikter och fylla. Alltid många glas öl och vin och svajande blick på fredagar och lördagar, även när vi hade myskväll framför tv:n. Mina föräldrar har alltid gett oss mycket kärlek, aldrig använt våld eller hårda ord mot mig och min bror och det har varit ordning och reda i veckorna.

Men, och det är alltid det som kommer efter Men som räknas, har någon klok själ sagt. Sedan jag flyttade hemifrån för snart 10 år sedan har jag fått en distans till deras drickande. När jag ser tillbaka kan jag sakta men säkert se att den här skitsituationen vår familj är i nu startade för länge sen.

Min mamma är periodare sedan något år tillbaka. En händelse på hennes jobb, där en patient avled under hennes pass, utlöste den första perioden som nu har blivit oräkneliga gånger. Hon börjar dricka efter en helg av mycket fest, "jag ska bara ta ett glas vin, det är mysigt på söndagseftermiddagen". Ett glas blir flera och ångesten smyger sig på. Hon sjukskriver sig för olika influensor, magont och annat hittepå för att flera dagar i sträck supa sig redlös med svår ångest och självmordstankar, hon äter ingenting alls och går inte utanför huset. Under de här perioderna hör hon inte av sig utan ringer först när hon börjar må bättre och gråter och lovar bot och bättring.

Pappa mår väldigt dåligt under hennes perioder, även om han inte är den som vill prata om saker har han öppnat sig lite och berättat. Jag och min bror märker att ångestattackerna med alla svordomar, elakheter och den förändrade personligheten hos henne håller på att knäcka honom. Men det svåra är att han också är beroende, om än inte lika tydligt som mamma. De sitter hemma i veckorna och tar några glas, och lurar varandra att det är okej och normalt. Lill-lördag, efter storhandlingen, till grillningen... ursäkterna är många. Han har också gått över gränsen. För några månader sen bråkade de tydligen på fyllan, och pappa blev förbannad och knuffade mamma så att hon ramlade och slog sig. Jag känner inte igen mina föräldrar längre och är jävligt rädd för vart det här är på väg.

Det positiva i allt är att de erkänner att de dricker för mycket i veckorna och har försökt förändra det, men trillat dit igen. Mamma har dessutom gått till en terapeut/psykolog 3 gånger, men hoppade sedan av för att "det inte gav henne något". Hon har pratat om KBT och påbörjat en kurs på nätet kopplat till självförtroende. Men det akuta problemet sitter ju i alkoholen, och hon vill inte längre träffa en terapeut face to face. Viljan är inte tillräckligt stark jämfört med beroendet.

Jag har hela tiden försökt vara stödjande, förstående och på så sätt försökt få henne att förändra. Hon har kommit en bit på vägen, men ett steg fram och två tillbaka, och nu börjar ilskan och frustrationen ta över hos mig. Jag inser att de snart fattar på mammas jobb och att mamma är på väg ner i skiten, där flera i släkten redan befinner sig.

Hennes senaste period var nu fredag-torsdag. När hon ringde i torsdags ifrågasatte hur hon tänkte, den här helgen var en typisk risksituation och hon hade lovat mig att inte ta något på söndagen, men brutit löftet. Jag sa att hon måste lova mig och min bror att söka hjälp hos en terapeut och att de båda kanske eventuellt behöver sluta dricka helt en period, annars får det konsekvenser. Men då gick försvarsinstinkten in, och hon sa att "då får det väl få konsekvenser". I min hjärna betyder det att vi inte hörs förrän hon har kontaktat en terapeut, men jag vet inte hur hon tänker. Vi brukar höras nästan varje dag (utom när hon har sina perioder och inte svarar i telefon), men nu har det gått några dagar och jag gör allt jag kan för att hålla mig stark i det här. Hur gör man? Jag måste försöka hitta ett förhållningssätt så jag kan hålla mitt löfte, jag kan inte börja ge tomma löften för då är det kört.

Det här blev väldigt långt skrivet, men jag vill gärna höra era tankar om min historia och vad jag kan göra.

Lelas
Hej!

Hej endotter!

Vad jobbigt du har det... men du gör helt rätt som skriver här, det hjälper dig att få rätsida på dina tankar. Åtminstone är det så för många av oss andra.

Jag undrar: har du själv sökt någon hjälp för din egen skull? Och de andra i din familj (och då menar jag inte din mamma utan ni andra) - har de sökt hjälp?

Var rädd om dig!
/H.

PS. Hur gammal är du? Och din bror?

endotter
Till Lelas

Tack för ditt svar, det värmer. Jag och bror är 28 och 25. Jag har varit i kontakt med Alkoholllinjen en gång, tror det var i början av året. Har sett tips på forumet om Al-Anon. Kan inte riktigt få grepp om vad de gör, men kanske ska ge det en chans ändå?

flygcert
Vilken fin dotter du är...

... men du ska inte behöva ta detta ansvar.

Vad skönt att du fått distans sedan du flyttat hemifrån, du har ju i alla fall kommit en bit ifrån det. Men jag förstår att det ändå är fruktansvärt att se - att se att ens föräldrar håller på att förstöra sina liv.

Det var säkert jobbigt för din mamma med händelsen på hennes jobb - men det är förmodligen också så att hade inte det inträffat så hade det varit något annat som hade utlöst det. När någon har börjat dricka för mycket så kan det bara gå åt ett håll om inte personen i fråga väljer att ta tag i det.
Det är ju bra att de erkänner att de dricker för mycket, men jag tolkar också in lite i det att det är ett sätt att lugna dig lite, att "ge dig det du vill ha" för att kunna fortsätta. Detta kan vara helt fel, men min sambo sa i alla år att han visste att det ibland blev för mycket och att han borde dra ner osv, men nästa dag var det ju ändå samma visa.
Som du skriver "Viljan är inte tillräckligt stark jämfört med beroendet" - de måste själva välja väg - ingen kan tjata/hota/skälla/böna/be så att de ändrar sig.

Jag förstår din rädsla att de ska få veta på jobbet - men jag har en historia om en nybekant M vars mamma hade ett arbete med bilkörning och M var mycket rädd att arbetsplatsen skulle få veta om mammans problem. Men då sa Ms vän A till M att "Det är ju bättre att de får veta- i Sverige har vi en lag som kräver arbetsgivaren att erbjuda hjälp, och dessutom - skulle det inte vara ännu värre om ingen vet och så händer det något som gör att hon skadar sig under jobbkörning, eller skadar någon annan" och det fick M att tänka om.
Jag förstår din känsla av att "alla" ska få veta, att man skäms osv, men jag försöker leva efter devisen att var och en skäms för sig själv.

Men vad bra du är - vad starkt av dig att stå på dig att sätta ett krav och inte avge tomma hot - det är ju precis vad du behöver göra!!! Jag förstår att det måste vara svårt, mamma är alltid mamma osv, men din oro kommer förgöra dig om du hela tiden ska ta hand om din mamma (och pappa).

Fortsätt skriv, kanske du kan gå till AlAnon, kanske få tid för samtal hos någon? Berätta för någon du känner att du litar på, en nära vän?
Stor kram!

Adde
Välkommen

hit Endotter!!

Jag är själv alkis och alltså från den "andra sidan". Mina barn var nästan 10 år yngre än vad du och din bror är när jag valde nykterheten. Jag valde att göra en behandling enl Minnesotamodellen och numera ingår även Familje/ungdomsveckor i samma pris och det är jag glad för. Min dotter valde att göra en ungdomsvecka som förändrade henne helt och öppnade hennes ögon för att dels 1 : Hon var inte ensam...dels 2 : Hon hade ingen som helst skuld till att jag är alkis...dels 3 : det är en familjesjukdom som gör att hela familjen följer i samma beteendespår som den sjuke.

Min son tvärvägrade (vägrar fortfarande) all behandling eller hjälp och följer således det Vuxna Barnets/medberoendets schema och har skaffat sig en alldeles egen beroendeperson ( ätstörningar) att ta hand om.

Min helg har varit fylld med underbara möten med både beroende och fd medberoende, numera anhöriga, och det är så underbart att träffa folk som hittat sin egna person och sin egen identitet utan att alkisen ska styra. Att se anhöriga kunna ta självständiga beslut utan inverkan av det gamla, kunna skratta åt dråpliga saker i det gamla livet och kunna se det som den sjukdom det faktiskt är.

Jag rekommendera alla anhöriga till beroendepersoner att själva lära sig mer om sin egen person och kunna utvecklas utan tyngden av beroendet och en bra väg, och gratis, är just http://www.al-anon.se/ Om man sen ser att man vill lära mer så kolla efter familjeveckor på något behandlingshem som jobbar efter Minnesotametoden. Priserna varierar kraftigt och ibland är soc välvilligt inställda och betalar en vecka.

Ta hand om dig själv i första hand och vårda ditt mående, det är du värd !

endotter
Tack för kloka råd och era

Tack för kloka råd och era berättelser, flygcert och Adde. De ger mig en hel del att fundera på.

Mamma ringde mig nyss, sa som vanligt att "nu ska vi verkligen ta tag i det här". "Om det inte fungerar den här gången lovar jag att sluta dricka helt". Att de ska sluta dricka helt har hon aldrig sagt förut, och jag tror inte riktigt på det. Men hon blev nog ganska tagen av att jag skällde för första gången och hon hade tolkat det som att jag skulle ta avstånd från dem om de inte slutade dricka. Jag sa inte emot utan lyssnade mest. Sedan sa jag "Okej, men jag vill fortfarande att du går till en KBT-terapeut". Jag pratade lugnt med intränade argument och var envis som en åsna. Till slut hon gick med på att ringa en KBT-terapeut senast 1 oktober för min och brors skull. Jag tror det när jag ser det, hon sa att hon egentligen inte vill och det kommer kanske inte funka om motivationen inte finns. Men jag hoppas att den kommer på vägen, den har ändå funnits där ibland... Vi får se. Jag vill ju så gärna.

Jag tar till mig av din sista mening Adde, och ska försöka ha en fin söndag med en god vän som vet om familjesituationen, och försöka fokusera på bakning och goa skratt :)