Om du aldrig vaknar igen.

1 inlägg / 0 nya
sommarkyla
Om du aldrig vaknar igen.

Som små bitar av krossat porslin som flyter genom ådrorna och rispar upp det som en gång var helt, måste sanningen bara ut. Det har aldrig gått att hålla den tillbaka, stänga den inne. Jag ville bli trodd och rättvisan ska segra, ropade jag ut och höjde mitt svärd. Och det är ju så med maskrosor. De tränger sig igenom den svartaste asfalt och hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

Så jag lade skölden ifrån mig och gick in i alla nya rum med svärdet höjt. Lögnerna skulle dö. Hemligheterna skulle skrikas ut över hela världen och de som redan visste om allt men valde att titta bort, skulle få det kastat över sig som tusen nålar, om och om igen. Det går inte att vara tyst. Jag kan inte. Jag vill inte. Speglar har krossats mitt i natten, kokande vatten har skållat hennes hud och främlingar har tagit sig in i vårt hem genom fönstret när vi sovit.
Jag ska skydda dig med mitt liv. Jag ska aldrig lämna dig lillebror.

Första gången var det mörkt ute. Några dagar kvar till nyårsafton och snön skar i mina kinder som små rakblad. Ta hand om henne åt mig, snälla. Jag vet inte om hon kommer överleva helgen. Jag menade vartenda ord. Och tomma och tysta med tappade hakor stod de och såg på mig där under taket. Morfar började gråta och ville väl, visste allt men hade aldrig sagt något. Mormor skrek. Det var inte sant. Jag stod och ljög för dem där ute på gatan. Jag ljög om deras barn, sade saker som aldrig skulle kunna hänt. Jag hade hittat på allting. Hur kunde jag.

Och sedan dess har jag aldrig varit tyst. För det är ju så med maskrosor, hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under och nya solar lyser upp det dolda. Ingen ska trampa på mig igen.
Jag vill inte leva längre. Sade jag till henne där vi stod i hallen.
Är det någon här som borde vilja ta livet av sig, så är det jag. Sade hon tillbaka och lämnade rummet. Du måste vara så trasig. Det måste vara så fruktansvärt mörkt inuti dig att inte ens den starkaste sol kan få dig att se det som finns precis framför dina fötter.

Ibland hör jag dig skratta. Ibland är det något som tränger igenom ditt hårda skal, som släpper fram någon jag saknar varje minut, varje dag. Ibland drömmer jag om att du ska bli frisk. Vi fikar tillsammans, jag ringer dig när jag behöver någon att prata med och du kommer hem till mig och hälsar på. I verkligheten har jag lagt ner min sköld, och står med svärdet sänkt och ser dig falla samman. Vi spelar fia med knuff på landet en sommarkväll och du glömmer bort hur man gör, vad vi pratade om nyss och dina varma händer flyttar spelpjäsen åt fel håll på brädet.
Jag vill ta din hand i min och säga att allt kommer bli bra. Det är över snart, jag finns här.

När jag hade växtvärk i benen på nätterna, och inte kunde sova, gick jag in till er säng och väckte dig. Jag fick ligga bredvid dig under ditt täcke och du klappade på mina ben tills jag somnade. Du tog bort det onda och somnade du med. Du sover allt djupare och du sover på dagarna. Länge. Ibland har du sovit så djupt att jag inte kunnat väcka dig och varje gång jag går in i ditt sovrum nu är jag lika rädd. Rädd för att du kanske sover så djupt att du aldrig ska vakna igen, att din kropp gett upp, att den inte orkade längre.

Varje gång du vaknar skingras alla tunga moln och en sol lyser upp mitt inre. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/