Att gå...

55 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ärligbesvärlig
Hej mittendaliv. Jag blir så

Hej mittendaliv. Jag blir så ledsen när jag läser alla inlägg här :( känner igen mig så mycket och det är så sorgligt :(
Min sambo bara dricker, ljuger och försöker "muta" mig med att köpa massa saker, kläder, parfymer mm. Jag vill inte ha nånting annat än nykterhet!!

Han har sin "pappa" som nyligen blivit nykter alkoholist och går möten osv. Så han stöttar honom och försöker ställa upp på honom. Han vet även att han själv har problem, men orkar inte ta tag i det antar jag. Han var med om ännu en fordonsolycka nyligen med blåljus och sånt. Och det känns som att hans enda chans (eller våran enda chans), är att han åker in i finkan!!!! Ibland vill jag bara ringa och polisen för att skynda på ärendet och hämta han på en gång. Men en timme senare känner jag helt tvärtom :/ tycker synd om honom och kan nästan gråta för att jag tänkt så elakt.

Hela tiden är det så där, längtar tills han åker hemifrån så jag slipper han, saknar och tycker synd om honom när han är borta.
Tänker på barnen som älskar sin pappa.. Fast han har kort stubin och är lite konstig ibland :(

Den här veckan är han borta och jobbar så jag ska njuta och gråta ut och tänka och sakna och hata.

Hoppas allt blir bra för dig tillslut! Kramar

Mittendaliv
Äppelknyte..

Jag tycker du gör helt rätt som är glad. Vi vet inte hur framtiden blir men vi måste få vara glada och njuta av de bra dagarna. De är dessa dagar vi får kraft!

Vi är inne på dag 11 av nykterhet . Sambon har börjat en behandling för sitt drickande och går på aa möten mm. För mig känner jag att förändring är nära och har känt så ett tag nu. Jag vill inte ha det som det har varit längre. Antingen blir det ett liv utan alkohol här eller så kommer vi inte leva ihop längre. Även om han väljer nykterhet så har vi som par en lång väg tillbaka till förtroende och äkta glädje. Jag tänker inte säga att detta är sista chansen även om det känns så denna gång också...
Jag försöker hålla mig borta nu från han nykterhetsresa. Jag kan inte påverka den. Försöker lägga fokus på att göra saker som jag mår bra av. Idag första träningspasset på länge. Jag ska bli stark och få bra kondition oxå :)

Denna kväll en bra känsla i magen.
God natt

Izzy
Så bra att han får behandling !!

Det måste kännas skönt att han går med på det och går på möten!'
Det verkar ju som han inser att han har problem iallafall fall.
Tiden får väl avgöra hur du känner och om du vill och orkar vara kvar.
För det tar verkligen död på känslorna att leva med någon som inte är snäll.
Jag önskar dig all lycka hur du än beslutar dig för att göra.
Du ska göra det som känns rätt för dig och ta ingen mer skit för det tänker inte jag göra heller .
Bra att du gör sådant som du mår bra av :)
Ha en fin helg <3

trojja
Känner igen det ni sagt...

Känner igen det ni sagt...
slitit mig loss från en som förstör oss med att dricka...

han vet också han gör mig illa, så han va med på att vi ska separera, men för nån dag sen sa han att han knte vill släppa hoppet på att de ska bli vi nån dag, sdn igår gick han o drack sig full.... olika ord o handlingar ger de tyvärr...

Mittendaliv
Missbruksbeteende..

Trojja det låter som du haft det väldigt jobbigt. Så starkt att du slitit dig loss. Håll fast vid det som är bäst för dig.
Jag läste boken "Jaget och missbrukaren" i veckan. Den ger en förklaring/beskrivning till missbruksbeteendet som du och vi andra beskriver. Stor igenkänning. Det betyder inte att vi ska acceptera det men boken ger en ökad förståelse. Rekommenderar till alla.

trojja
Ja det är jobbigt... men

Ja det är jobbigt... men inser att det tar för mycket kraft för mig att hoppas på han ska komma insikt.... de går inte att jobba i en relation alldelles ensam, de måste komma från missbrukaren med...

de blir bara tjat o som en stoppkloss i deras värld... inget ja vill vara längre

lost
Känner igen det där med att

Känner igen det där med att hota om något som inte sker. Jag har själv hotat med att lämna men är fortfarande kvar, vilket innebär att han vet att det är tomma ord...Tyvärr.

Känner också igen det här med att inte berätta för andra om det som sker... Kan bara tala för mig själv men jag skäms. Jag skäms för att jag någonstans vet att det inte är acceptabelt. Jag skäms för att jag väljer detta livet själv. Jag är samtidit rädd för att folk ska råda mig att lämna honom för det kan jag inte. Inte än. För jag vill kämpa lite till. Jag har inte berättat för att jag inte vill att andra ska se honom som en dålig människa. För det är han inte. Jag skyddar honom, men lever nog i och med det en lögn. Jag ljuger nog för mig själv men... det är så otroligt tungt att se den man älskar långsamt försvinna i alkoholens fördärv.

Önskar dig all lycka, du är värd att må BRA! ALLA är värda att må bra! <3

Mittendaliv
Skammen och vågar jag tro på mirakel!?

Tack lost för att du delar med dig. Fy för den där skammen. För mig är det precis som du beskriver. Jag har valt att inte berätta eftersom jag vet att jag skulle få rådet att lämna och det har jag inte varit redo för än. Jag har skämts så mycket över mitt livsval och gjort allt för att fasaden utåt inte ska rasa. Så galet, det är ju inte ens vi som dricker!

Nu till dagens positiva. Sambon är helt förändrad och verkar på riktigt bestämt sig för att sluta dricka nu under behandlingen. Det är inte längre bara massa ord utan handling. Han går på aa möten varje dag, läser böcker och artiklar i ämnet, laddat ner app som räknar nyktra dagar osv... Han har gått in för detta 100 % . Det är helt fantastiskt egentligen men känslorna i mig behöver mycket mer tid för att hänga med och våga tro på hans nya eller egentligen gamla (före alkoholen) jag. Min oro och rädsla är där hela tiden men jag känner att den avtagit lite senaste dagarna. Jag hittar inte min roll i denna process men jag hoppas den klarnar med tiden. Kanske har jag ingen roll utan måste lägga all min energi på att hitta tillbaka till vem jag var innan jag blev rädd, stressad, tjatig, orolig och fylld av skam. Jag har för mig jag var glad och ganska enkel att leva med :)

Mittendaliv
Just idag är jag glad

Det vände från en dag till en annan... När allt var som mörkast och jag inte såg någon framtid. Helt plötsligt ville sambon ha hjälp. Efter terapi och regelbundna möten varje vecka har vi nu snart haft en nykter månad. Livet har återvänt till det normala. I samband med att drickandet upphörde så försvann lögnerna, elakheten och vredesutbrotten. Jag ser mer och mer av den mannen jag levde med innan alkoholen tog över honom. Kvar finns bara en liten ökad känslighet och mer lättretlig men även det avtar för varje dag. Förändringen är helt overkligt! Är den för bra för att vara sann ropar att mina hjärnspöken. Finns de som slutar dricka från en dag till en annan och har jag turen att det är just min sambo som gör det valet? Han har så klart en lång resa kvar men just idag tänker jag bara vara glad och njuta av den ro som jag har i kroppen.

Izzy
Jag är så glad för din skull!!!

Vad skönt det måste kännas för dig att han verkar ha insett att han behöver hjälp. Hoppas verkligen att det går bra!!
Jag håller tummarna för er!
Många kramar!!

Mittendaliv
Räkna dagar... 50!

Helt otroligt men vi har haft 50 nyktra dagar här hemma. Känns inspirerande att räkna dom på något vis. Det kanske inte låter så mycket men om man är van vid fylleslag hemma 3-4 dagar i veckan så är det en stor skillnad. I dag kom jag plötsligt på hur mycket tid jag fått. Jag tror faktiskt att ca 90 % av min vakna tid förut gick åt till att fundera över när min sambo skulle dricka, vad jag skulle göra och hur jag samtidigt skulle dölja detta så att ingen fick veta. Det gör ont att tänka på.
Jag jobbar fortfarande med mitt medberoende för nu när jag fått känna hur livet ska vara vill jag aldrig tillbaka. Jag börjar bli friare i tanken, ger plats åt annat. Utan att på något sätt tro att det är över så känner jag för första gången på länge framtidshopp.
Forumet har hjälpt och hjälper mig mycket.
Kram till alla fina människor här!

Izzy
Jag förstår dig!!

50 dagar är jättemycket när det annars har varit fylla var och varannan dag!!
Och det är precis som du skriver att nästan all tid går åt att tänka på om han har druckit, luktar han sprit, var har han gömt det, man får gå på tåna hela tiden och passa vad man säger så det inte blir nåt utbrott m.m.
Det måste kännas som en befrielse att inte behöva tänka på det jämt.
Hoppas hoppas att det går bra den här gången!!
Du är värd att må bra och vara lycklig!!
Stor kram<3

Mittendaliv
Tillbaka...

Då var det dags att leta upp min gamla tråd igen. Jag har verkligen haft en fantastisk tid. Sju månader av nykterhet fick livet att återgå till ett liv. Även om rädslan var där ibland så slutade jag tänka på hans drickande och fick otroligt mycket tid till annat. Vi hade kul ihop igen och kunde prata om tiden som varit med distans. Han fortsatte hela tiden att gå på AA- möten osv.

Förra veckan när jag kom hem från jobbet möts jag åter av stanken av fylla, och sen har det druckits, ljugits, skrikits sen dess. Även om jag vet att återfall är vanligt så kom det som en chock. Det tog bara en dag för mig att falla tillbaka till ett tillstånd av konstant oro och ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och var jag ska ta vägen nu?!

De senaste månaderna har lärt mig vilket liv jag vill ha för att må bra, och det kändes så snopet när det plötsligt försvann igen. Jag trodde inte att hans alkoholhjärna skulle komma tillbaka så snabbt och just nu får jag ingen som helst kontakt. Kanske hittar han tillbaka snabbt till rätt väg, kanske gör han det aldrig. Den ovissheten gör så ont.

Jag känner mig så ledsen, rädd och ensam....och jag vet att jag inte kan göra något för honom, bara vänta och hoppas.
Sen har jag allltid alternativet att lämna men just nu avvaktar jag bara och ser vad som händer.

Trött efter sömnlösa nätter...

Kram alla ni där ute som kämpar!

Nora
Vad tråkigt att

han har börjat dricka igen, det var en rejäl chock för dig. Återfall är tyvärr vanligt, min mann höll upp ca 1,5 år och så var det på'n igen. Jag hoppas han gör ett nytt försök att sluta snart, ju snabbare desto bättre. Ta hand om dig själv nu, kram till dig.

Mittendaliv
Tack Nora

Usch för återfall! Tiden känns viktig, ju förr desto bättre, om han kan komma tillbaka på banan. Denna frustrerande maktlösheten, de där konstiga lögnerna som går hand i hand med alkoholen.

Det är verkligen svårt att förstå utifrån! Tyvärr känner jag att jag föll tillbaka direkt, kastade mig in i mitt medberoende för att på desperat sätt få slut på detta. Avbokade allt jag skulle gjort för att va hemma och vakta. Blir så besviken på mig själv! Vill bara ha tillbaka livet som det var för två veckor sen..
Sakta men säkert börjar jag idag inse det jag lärde mig förra vändan, vad gör spelar ingen roll alls. Men det är så svårt och gör ont att släppa taget.

Kämpa kämpa...

margaretavilhelmina
Kan inte säga något nyttigt

Kan inte säga något nyttigt till dig men jag skickar en styrķ

margaretavilhelmina
Skickar en styrke kram! Du är

Skickar en styrke kram! Du är stark !

Izzy
Åh vad tråkigt att höra!!

Det måste kännas väldigt jobbigt att vara tillbaka i detta medberoende när man tror o hoppas att det har blivit en förändring. Jag hoppas att han kan sluta igen o att ni kan få det bra tillsammans. Jag tänker på dig o håller tummarna!! Kram<3

flygcert
Tänker på dig mittendaliv!

Sänder dig varma tankar!
Kramar

Mittendaliv
Men åh vad tiden går...

Ett halvår sen återfallet och drickandet är nu tillbaka där vi var innan han åkte iväg på behandling.
Jag vill liksom inte tro att det är sant. Tror till och med jag haft en förnekelsefas och trott att vi snart ska vara tillbaka på nyktra banan igen. Så verkar inte vara fallet.. Nu har han alla verktyg, kunskap ovh kontakter för att påbörja tillfrisknandet men han gör det inte.

Återigen funderar jag kring den där sista chansen. Hur kan jag tåla så mycket och accepterat att leva i detta? Hur orkar jag jobba heltid, fixa allt hemma, ligga vaken på nätterna med ångest och framtidsoro och samtidigt hålla fasad att allt är bra. Varför?

För mig själv har jag satt efter semestern som ett slut men jag vet att jag kan ångra mig även denna gång. Med slut menar jag att jag måste lämna eller min sambo sluta dricka igen.

Jag kommer aldrig förstå det där med att supa bort sitt liv, kanske kommer jag aldrig förstå mig själv som levt i detta.

Kram till alla där ute som kämpar!

SomeonesFool
Att planera flyktvägar

Hej,
Idag har jag satt upp mig i den kommunala lägenhets-kön. Kanske kan det vara något, Mittendaliv? Jag förstod det som att ni bor kvar i villan (eller var det någon annan i tråden som hade en sådan.) Sitter också med hus, barn, kanin, skolor och allt annat som sträcker sig som rötter ner i marken för att jag ska stanna.
Jag vet inte om vi kommer klara det här. Det här är en dålig dag. Lägenhetskön är lång och jag behöver en massa rum till barnen. Jag vet inte ens om det finns lägenheter i rätt storlek i den by där barnens skola finns. Helst skulle jag vilja att han flyttade, men jag tror inte han låter sig slängas ut riktigt. Ma måste skriva upp sig varje halvår för att stå kvar i kön. Men jag tänker som så, att om jag blir erbjuden en lägenhet om ett halvår, och jag befinner mig i helvetet då, då har jag flyktvägen upplagd. För det är ett av problemen här. Jag har ingenstans att ta vägen. Ingen släkt, inga direkt vänner (mer än barnens kompisars föräldrar som vi umgås med en gång om året i par.) finns i närheten. Men jag hoppas ju så klart att få slippa. Om ett erbjudande om lägenhet kommer och jag inte vill ha den, så måste jag ju inte.

Mittendaliv
Flyktvägen/ vägskäl

Jag har tagit upp mina planer på flyktväg. Står redan i bostadskö men den är ganska lång . Funderar mycket på vad det är som gör att jag är kvar i detta. Räddsla för att bli ensam? Att sanningen ska komma fram? Egentligen är jag redan "ensam" eftersom det inte går att planera ett liv med en aktiv alkoholist. Sanningen vill jag bara skrika ut för jag känner mig som en stor bluff och jag skäms över det. Kanske är jag kvar för att jag inte vill ge upp hoppet om att mannen jag blev så kär i ska komma tillbaka. Jag saknar honom otroligt mycket. Jag inser att jag i stort sätt har stängt av känslorna för honom nu. Jag orkar inte oroa mig mer för att han dör i detta. Medberoendets bitterhet tar över och jag är både medveten om det och samtidigt inser jag att det får mig att inte tänka helt klart. Jag måste bli redo för nästa steg snart, vad det nu blir. Känns att jag står i ett vägskäl nu och behöver välja. Hur som helst blir det bättre än detta.

Eva-Karin
Hur har du det ?

Jag har också undrat många gånger vad som höll mig kvar. Mycket var det rädslan. Han var verbalt slagkraftig o hotade. Jag blev tillbakadragen o tyst eftersom jag ändå aldrig kunde slå hål på hans bubbla av lögner o förtal. Allt jag sa kunde senare vändas emot mig. Också rädslan att han tidvis skulle ha barnen själv om jag gick. Det var outhärdligt att tänka på. Sen var det hoppet. Som jag har f-rbannat mitt hopp. I och med att det kommer korta glimtar av normalt liv ger man ju aldrig upp hoppet. Det finns ju där. Inom räckhåll ; det livet man vill ha. Vardagen som är målet o meningen. Och varför man inte berättar hur man har det för andra tror jag är för att vi lever i dubbla verkligheter. En charad och en eftersträvansvärd verlighet som det slår gnistor om eftersom den infaller sporadiskt. Jag kände så många gånger att jag levde i en fars. Utan skratt. I mer än tio år levde jag i en roll; Hålla humöret uppe på alla närvarande, släta till, rätta till, fixa så att det blir bättre, planera reservplaner varje dag, inte orsaka humörsvängningar osv osv.
I efterhand ser jag att jag uthärdade. Kärleken utarmades. Jag blev hård o iskall.
Efter polis o behandlingshem gav jag upp på äktenskapet. Jag kände att blir det återfall så dör jag. Jag kan inte gå och vänta på återfallet. Jag hade inte tid till det. Magontan kom bara jag tänkte på det. Jag mådde ju så utomordentligt bra när han var omhändertagen av någon annan på behandlinghemmet. Det var så jag ville leva. Jag fick ju en hel månad på prov. Honom förutan. Men det är en stor sorg. En förlust av kärnfamiljen. Som ett resultat omvärderar jag nu alla mina åsikter. Från det minsta lilla till det största.
Jag är imponerad av alla er som stannar. Jag vet hur det tär. Men jag vet också nu att jag behövde gå för att börja hitta mig själv. Hade jag varit kvar hade jag varit kuvad o ängslig, med eller utan alkohol spelar ingen roll. Min roll i den relationen var anpassning och att tillåta en annan människa - den närmaste - att behandla mig illa. Det fanns hänsyn men bara från ett håll. Det fanns omhändertagande men bara från ett håll. Det fick bara vara en som det det skulle tyckas synd om.
När empatin blir och senare förväntas vara ensidig ebbar den ut.
Allt gott till dig ! Vem är värd att få dina omsorger ?

linker
Så många vi är, alla vi med

Så många vi är, alla vi med ständig klump i magen, oroliga blickar, sammanbitna, sorgsna, skamsna och som försöker hålla god min.
Berättelserna är så löjligt lika varandra. Vi borde skriva en såpa tillsammans. Den kommer att sågas totalt, så jävla klyschig och förutsägbar!

Sidor