Partner som dricker för mycket

38 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mulletant
Kära Blåklocka

Jag följer forum så sporadiskt numera så jag vet inte hur du börjat din berättelse. Det jag läser i ditt inlägg här ger mig i alla fall tanken att du ska lita till din magkänsla, som nästan är en insikt eller t.o.m övertygelse, att han inte kan bli en 'normalkonsument av alkohol' - vad det nu är.... Du frågar efter råd. Läs gärna det som finns i länken till Alanon som jag klistrar in, gå gärna på Alanonmöte och lyssna på andra i liknande situation. Läs gärna vad Carina Bång skriver i sin blogg Information och stöd till anhöriga som påverkas av missbruk ( ungefär så heter den). Läs här på forum!!! Jag har haft enorm hjälp av att läsa och skriva här, också på missbrukarsidorna. Skapa en egen tråd och skriv regelbundet, då är det lättare för dig att följa din egen berättelse och lättare för andra att följa dig. Kom ihåg att du kan inte få någon att sluta (miss)bruka alkohol, det du kan förändra är dig själv. Och det är möjligt! Sommarkramar - med önskan att du gör det bästa av din semester och på lite sikt tar makten över ditt eget liv! / mt

http://www.al-anon.se

Miriam
Hej Blåklocka

Det var ett tag sen du skrev ditt inlägg men jag vill ändå skicka lite snabb feed-back till dig. Det finns tyvärr inga snabba svara att ge även om jag önskar att så vore fallet. Du behöver ju hitta till de lösningar som känns bäst för just dig som anhörig till någon med beroendeproblematik. Jag tänker däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för dig att ringa till Alkohollinjen, där finns möjlighet att anonymt diskutera med utbildade rådgivare kring den typen av funderingar som du har gällande anhörigas dryckesvanor. Du kan läsa mer här: http://alkohollinjen.se/

Lycka till! Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

kingriver
Stödnykter

Jag har precis gått igenom en IVF- behandling med min sambo. Jag är 38 år och har inga egna barn, min sambo har två tonåringar. Senaste graviditetstestet visade positivt. Jag har förstått (under de tre år vi har varit tillsammans) att han gillar att dricka stora mängder alkohol. Från början såg jag honom som den snygge gym- instruktören som var glad, charmig, rolig och pratglad (det är han fortfarande). Han fick upp ögonen för mig och jag för honom, han skilde sig och strax efter det började vi att dejta. Jag trodde att han var en riktig friskus människa. Jag hade bilden av honom som vältränad och icke- rökare, nykterist och ordentlig. På sätt och vis gladde det mig att han inte var riktigt så skötsam, utan snarare "mänsklig". Det visade sig att han, trots sitt instruktörs-jobb, drog i sig ett paket cigaretter om dagen och kokade eget hembränt under många år. När vi började träffas var han slank med sex- pack på magen, han hade haft en nykter period och kört 5:2 diet. Nu har han lagt på sig minst 15 kilo, det mesta har satt sig på magen. Han var noga med att förtydliga hur viktigt han tyckte det var att man håller sig i form inför sin partner. Jag står fortfarande på samma vikt som när vi träffades, men han har lagt på sig. I början kunde vi dricka lite vin tillsammans, kanske någon drink ibland. Men detta har eskalerat till att han drar i sig minst en kvarting varenda vardagskväll. Har vi öl hemma kan han dricka ca tio öl under en vardagskväll. En gång tömde han en hel bag in box på en tisdag. Jag blev medberoende under ett tag, det blev ett glas vin varje kväll för mig och 2-3 glas på fredag och samma mängd på lördagen. Ytterligare mer om det var fest/ middag. Han hävdade att det inte är någon fara att ta ett glas vin/ kväll, men för hans del handlade det om så mycket mer. Han blir inte otrevlig eller arg när han dricker och det är ytterst få gånger som jag har sett honom riktigt berusad. Han säger själv att han tror att han har en släng av ADHD och att alkoholen gör hans hjärna lugn. Han är ju, som sagt, muskulös och därmed tål han ganska stora mängder alkohol. Under perioder har vi varit nyktra tillsammans (ca 3-4 veckor). Då har han druckit alkoholfria öl eller tonic- water som "komplement". Oftast är det jag som har "brutit" nykterhets- perioden med ett glas vin och då har han blivit jätte besviken på mig. Han tycker att det är jag som har dålig karaktär och att jag borde stötta honom mer. Men jag anser att med mitt alkoholintag, som senaste tiden har legat på ca 1- 1,5 flaskor vin/ vecka (inget på vardagarna), är betydligt mer hanterbart än hans konsumtion som är så mycket mer. När vi påbörjade vår IVF- behandling sa han att han skulle vara stödnykter med mig under graviditeten. Jag var väldigt skeptisk till en början, men jag vill ju gärna tro att det ska fungera. Jag har sagt att han självklart får ta något om vi är bortbjudna, eller om vi har gäster hemma. Men däremellan får han gärna hålla sig ifrån alkoholen. Innan vår IVF- behandling var vi bortresta en vecka, det var all inklusive och givetvis skulle det drickas från morgon till kväll. Är vi lediga, semester, ute och pimplar på isen, tittar på fotboll etc så är det alltid alkohol inblandat. Det känns som om det är en så stor del av vår vardag. När vi är iväg på resor ska det alltid handlas hem så galet mycket alkohol. Det finns liksom inga spärrar för hur mycket pengar det får kosta. Det kan handla om säkert 25 000 kr/ år och då pratar vi bara om det vi köper hem. Jag har sagt ifrån vid flera tillfällen att jag tycker att vi har alldeles för mycket alkohol hemma och att det dricks alldeles för mycket. Min sambo vill helst inte gå ut på restaurang eller krogen, han föredrar att sitta hemma med vänner. Jag tycker också att det är trevligt att vara hemma/ bortbjuden, men jag tycker att det är trevligt att komma ut då och då också. Min sambo är alldeles för snål för det, säger han själv. Han får ångest av att se pengarna flyga iväg. Det blir ju såklart mycket billigare att dricka hemma, men därmed dricks det ju så mycket mer. I dagsläget känns det som om han måste "passa på" att dricka innan han skall vara stödnykter. Han har lovat att stödnykter- perioden skall börja nu på söndag, tre dagar kvar. Det blir en halv flaska sprit varje kväll och jag har upptäckt att han har börjat smyga med det. Han diskar sitt glas och ställer in i hyllan igen, men jag ser andra spår av hans drickande. Jag sa till i början på veckan att jag inte blir arg på honom om han dricker, han kan väl ställa glaset i diskmaskinen. Jag tror att han skämdes lite och igår kväll frågade han om det var ok om han fick ta sitt "sömnpiller". Han måttade upp mellan tummen och pekfingret hur lite han brukar ta, den mängden stämmer ju inte alls. I vanlig ordning gick jag och la mig ensam. När han kom och la sig började han snarka kraftigt och mitt i natten skulle han upp på toaletten. Han välte något i badrummet, jag trodde att han trillade så jag gick och kollade hur det var med honom. Han sa irriterat att jag skulle gå och lägga mig igen. Jag gick tillbaka och såg att han skulle ladda sin e- cigg i laddaren i sovrummet (vilket han aldrig gör annars) det blinkade rött och blått och jag påpekade lugnt att jag skulle få svårt att sova om han laddade den i sovrummet med allt blinkande. Då blev han jätte sur och sa att jag bara gnällde och att jag kunde gå och lägga mig i ett annat rum. Så det gjorde jag. På morgonen väckte jag honom vid den vanliga tiden, lugnt och snällt och frågade om han hade sovit gott. "Ja, jag har sovit jätte gott! Gott om plats!" svarade han spydigt. Jag känner mig så ledsen och osedd. Det finns bara en person som han skulle bete sig så spydigt och illa mot och det är mig. Det värsta är att jag aldrig kan säga något som jag blir ledsen eller arg över för då får jag bara höra att jag har dålig attityd, att jag är gnällig eller att jag bara klagar. Han är fortfarande, som sagt, en charmig och härlig person men hans humör växlar väldigt snabbt. Det finns ingen som har blivit så arg på mig någonsin och ibland undrar jag varför HAN överhuvudtaget vill stanna i förhållandet då det känns som om jag bara gör honom förbannad hela tiden. Sist vi var ute och pimplade öppnade han sin första öl kl 08.00 på morgonen. Sedan skulle det drickas hela dagen. När klockan var efter lunch skulle vi köra hem, då satte han sig i bilen (med en färd- öl) och körde. Det hjälps inte att jag påpekade att han hade druckit och att han åtminstone kan vänta med att dricka starköl tills vi kommer hem. Det skulle vara 10- 15 minuters bilfärd ute på landet, men vad som helst kan ju hända. När jag sa det drack han bara ännu mer. Han markerade verkligen att mina ord inte betyder någonting genom att inte ens svara mig och bara klunka i sig ännu mer öl bakom ratten. Jag ska tillägga att han nästan är femtio år gammal och att han borde ha lite bättre omdöme. Men jag känner en otrolig hopplöshet i att han någonsin skulle kunna ha ett "normalt" förhållande till alkoholen. Han jobbar på en skola, han är god vän med rektorn (som också dricker en hel del), de sköter sina jobb, han sköter sina träningspass och får mycket beröm, han slutade röka för 3-4 år sedan (enbart e- cigg) han har byggt och snickrat på sitt hus i många år och han är en "doer" som alltid levererar och är duktig på det han tar sig för. Jag våndas över att denna alkoholism ska sätta spår i vårt eventuellt framtida barn (om det går hela vägen) och att jag kommer bli "ensam" i föräldraskapet. Att det är jag som måste kliva upp tidigt och ta hand om allt och att han kommer fortsätta supa ner sig på (framförallt) helgerna. Varenda morgon när vi samåker till jobbet hoppas jag att det ska stå en poliskontroll och göra nykterhetstest. Jag skulle inte ha något emot om han blev av med körkortet som straff för sin oansvarsfulla körning. Jag vet att råden till mig skulle vara att konfrontera honom och ställa ultimatum. Egentligen är jag bara glad att hitta en sida där jag kan skriva av mig och rensa tankarna samt se att det finns andra i samma situation.
Tack för ordet!

Anywhen
Sambo med alkoholproblem

Inser att det är många med mitt problem vilket gör att jag vågar och orkar be om hjälp och stöd.
Min sambo har uppenbara alkoholproblem men det är omöjligt att få henne att inse det. Trots otaliga svek och bråk händer inget och jag har sakta brutits ner till en sorgsen, arg person med extremt dåligt själförtroende. Kvinnan jag älskar väljer alkoholen framför oss. Hon har mycket obearbetat sen bardomen som hon själmedicinerar med främst alkohol och alltid under socialt accepterade situationer. Semester, fest, helg osv. (Jag har bara kul! Vad är det för fel med det!?!)
Svikna löften, möten, planer. Tillit som raseras och känslor som såras.
Gång på gång ångrar hon sig, gång på gång återgår hon till drickandet.
Det har gått så långt att jag börjar tvivla på min rätt att kräva nykterhet och respekt i att visa avhållsamhet. Är det jag som är för tråkig? Tramsig? Missunsam? Naturligtvis inte, men det är vad mitt själförtroende förmår sig till just nu.

Rosette
Hej och välkommen till forumet Anywhen!

Du berättar om din sambo där alkoholen tar allt större och större plats i hennes (och ert) liv. Du har försökt nå fram och påverka henne men tvivlar till och från på om du har rätt att, som du skriver kräva nykterhet. Er relation, din mående och säkert hennes mående påverkas. Samtidigt är det hennes val om hon vill göra en förändring. Du gör de du kan för att påverka men har nu hittat hit som ett led i att söka stöd i detta, det bryter ner dig och det låter som du är medveten om att du behöver ta hand om dig själv oavsett hur hon väljer att göra i slutändan med alkoholen.

Kanske var det ett väldigt stort steg att skriva här. Oavsett kräver det ofta mycket mod och kraft att göra det, nu har du gjort det och ett steg är tagit! Bra gjort!

Om du vill starta gärna en egen tråd, där kan du skriva och berätta och det kan bli lättare att följa dig och ge dig stöd här på forumet. (genom att klicka uppe i högerhörnet).

Igen, varmt välkommen hit!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bombom
Min man dricker hela tiden

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Vi ha 2 barn. En som knappt är ett år o en i skolåldern. Min man dricker varje dag. 4 , 5 öl o vin... sitter uppe längre på kvällen (vi lägger oss nästan aldrig samtidigt...) han spelar dator o sricker öl. Sköter jobbet men så fort han e ledig öppnar han ölskiten.. han är en underbar man utsn alkoholen o pappa tiöl barnen. Men för mig känns de som han far längre ifrån.. han blir upprörd nät jag blir sårad o arg på han för drickandet har gått för långt. Då hånföinar han bara o dricker framför mig.. så kallt.. blir så ledsen. Ha vart påväg härifrån flera ggr men vill ju hellet inte lämna! Älskar honom.. han började överkonsumera i somras.... sen dess ha de vart varje dag.. pratar om de som de e helt ok. Jag tycket om öl säger han bara. Inget mer med det... vaf ska jag göra!?

GammalHatt
Känner igen det dör med

Känner igen det där med festen som pågår fast alla andra har gått hem/gått och lagt sig.
Ibland startade festen utan att någon annan ens var bjuden.
Musik på högsta volym och jag går in och ber honom sänka eftersom grannarna sover och då förbyts den där charmiga musikern ut mot en fly förbannad arg typ som kallar mig Hitler och fy f*n vad jag är elak som sabbar festen/stämningen osv...
fattar inte att jag stod ut så länge som jag gjorde.
Jag vet inte vad du ska göra åt mannen som gör bort sig. Jag tänker att du måste sluta täcka upp för honom. Låt honom bete sig illa och skämmas för sig själv.
Tänk om man kunde filma dem när de är som de är, då skulle de kanske förstå? För sedan minns de ju inte alls att de varit pinsamma eller elaka.

Sidor